Börje Koch på Berättarskatten

 

Passa på att gå in på Berättarskatten och lyssna på Börje Kochs intressanta och underhållande berättelser. Börje har ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom sig. Han var till en början körskollärare. Senare drev han och hans fru i många år ett reseföretag som anordnade bussresor, både inom och utom landet. Både Börje och hustrun var själva med på många av resorna som chaufförer och reseledare. På så vis har han genom åren träffat många intressanta människor som gett upphov till många roliga situationer och minnen. Lyssna till den otroliga historien om när en resenär blev inlåst på Sofiero eller hör vad som hände när en man, som gjorde rekryten i Kukkula, återvände dit efter många år.

Börje berättar om vanliga människor men också om några speciella människor han mött. En av dessa är Tröske-Henning, en man som vandrade omkring i trakterna kring Ljungby, och som försörjde sig genom att göra dagsverken hos bönderna. En annan sådan person är Torsten Åstermark. Han var sillhandlare och cyklade omkring och sålde sin fisk. Med humor, värme och respekt berättar Börje om de människor han mött och de, många gånger dråpliga, situationer som uppstått. Nu finns det möjlighet att lyssna på några av hans många berättelser på Berättarskatten.
Klicka här

Kerstin Takvam

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Studiebesök

Sagomuseets arbete tilldrar sig stort intresse. I veckan besökte 20 personer från Skånes hembygdsförbund museet för att studera hur vi använder ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser. De fick naturligtvis också en engagerad guidning genom Sagomuseet. Här syns några skugggestalter undersöka skattgömman på Högarör.

En vecka tidigare hade landsbygdsenheten i Västra Götaland och småföretagare i länet gästat oss. Med hjälp av gps letade vi efter en cache på den gamla galgbacken i Hamneda och resan avslutades sedan med besök på Bolmarö säteri.

Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter och i gengäld lär vi känna trevliga människor och får del av deras kunskap.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Vildhjärta

Lämna en kommentar

by | 06 oktober 2012 · 16:05

Trollen i Korpeboberget

För några dagar sedan vandrade jag i Korpebobergs lövskogar söder om Marbäck. Min ciceron var Gunilla Hållander-Andersson som bor vid naturreservatet. Gunilla har läst högskolekursen i muntligt berättande i Ljungby och är djupt intresserad av bygdens kulturhistoria. På Dialekt- ortnamns- och folklivsarkivet har hon letat rätt på sägnerna från Marbäck.

Vi gick upp på Korpebobergets torp och skådade ut över Åsunden och stora delar av Marbäcks socken. Det var en disig förmiddag, men vidunderligt vackert. Vi njöt av tystnaden och det storslagna landskapet.

Annat var det förr i tiden. För då bodde trollen inne i berget. Den här berättelsen har jag fått av Gunilla. Den tecknades upp 1937 och det är Gustaf Stolt, född 1866 i Marbäck som berättar.

I motsats till jättarna som aldrig talas om hade mer än ett barn hade trollen många, hela kullar med trollungar sägs det. Trollen sades ha långa armar, krikiga ”haser”, öron som hängde nedåt som på en hund, stora näsborrar så en kunde köra in en knytnäve i vart och ett av dem, stora runda magar som en femtikannes brännvinskutting. Kvinnorna hade stora hängande bröst som lågo i knät på dem då de sutto och halvvägs släpa på backen när de gingo. Så har åtminstonde farfar beskrivit de troll som bodde i Korpebobergen och så har jag hört andra talat om att trollen för det mästa såg ut . Bort i Vistabergen på andra sidan sjön fanns det även troll.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

I Grönahög

I tre veckor har jag vistats i Grönahögs socken söder om Ulricehamn. Jag har lärt känna Snygga-Johan, torpare Bäckman, smeden i Kvarnared, den vackra frun i Jälmån och inte minst Björnsjöfrua. Med hjälp av den topografiska kartan har jag gått upp till Högaberg, vandrat ut på Komosse och funnit Klockehåla vid kyrkan.

Det är i fantasins värld jag har vistats i socknen. På natten när jag har vaknat och inte kunnat sova har jag berättat sägnerna från Grönahög för mig själv. I måndags besökte jag Grönahög i verkligheten.

Jag åkte i god tid hemifrån för att kunna göra några stopp och känna in mig i trakten. Jag stannade vid Åremma kvarn i Ölsremma socken, grannsocknen, där jägare med det trettonde skottet träffade en trollhare vid Mörke gård. Kyrkorna i Ölsremma och Grönahög var låsta, men jag kikade in genom fönstren och vandrade på kyrkogården. I Grönahög kunde jag konstatera att Klockehåla var kvar. Till min glädje fann jag ett litet oansenligt anslag vid vägen som berättade om jättekastet mot kyrkan och den sjunkna kyrkklockan. Berättelsen lever!

Äntligen var det då dags att berätta i den lilla vackra och välskötta bygdegården i Köttkulla. Ja, så heter byn. Bilarna kommer i en strid ström och plötsligt är det över 50 personer som kommit för att lyssna. Vem är jag, som tror mig om att berätta traktens sägner för människor som levt här i hela sitt liv? För människor som hört historierna berättas av en far eller mormor med djupa rötter i bygden? Jag som aldrig tidigare varit i Grönahög och inte ens hade hört talas om socknen, när jag för ett halvår sedan blev ombedd att komma hit.

Men jag känner att det är berättelserna som är viktiga. Jag är bara en katalysator, som kanske kan bidra till att väcka minnen, lyfta fram delvis glömda historier och kanske bjuda på några helt okända. Och framförallt skapa en trivsam stund, en roande stund. Än idag kan de här gamla sägnerna underhålla, skapa gemenskap och kanske stolthet över en bygd och dess historia.

Efteråt är jag glad. Jag har haft en härlig kväll. Publiken hjälpte fram berättelserna. Tack! Stämningen blev så fin att berättelserna räckte en och en halv timme. Med en rejäl kaffepaus i mitten, då killarna i bygdegårdens styrelse bjöd på kaffe och rejäla mackor.

Per Gustavsson

PS Den ambitiösa arrangören Ulricehamns bibliotek, som medvetet anordnar kulturkvällar på små orter, som knappt finns på kartan, är också värda en eloge. Också Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg som alltid är så hjälpsamma när en besökare letar efter lokala sägner.

1 kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Jubelfesten i Blåkulla

I mitten av 1800-talet kom det ut en liten skrift med titeln Jubelfesten i Blåkulla. Det är inte som man först kan tro en skildring av folktron kring häxsabbaten. I själva verket är det en nykterhetsskrift som använder sig av den traditionella folktron för att propagera för nykterhet. Och det gör den genom att måla upp en skräckskildring av vad som väntar drinkarna.

Den okände författaren använder sig av ett fiktivt vittnesmål från de stora trolldomsprocesserna på 1600-talet. En 13-årig flicka berättar om sitt besök Blåkulla och de hemskheter hon varit med om. Djävulen arrangerar en jubelfest, precis som det i Sveriges arrangerades en jubelfest 1693 med anledning av 100-årsminnet av det viktiga Uppsala möte, där svenska kyrkan preciserade sin trosgrund.

Djävulen firar sin jubelfest till dens ära som uppfunnit brännvinet. Det var en munk hävdade djävulen  ”och han skall genom sin uppfinning mera föröka mitt rike än Luther skall förminska det”.

Djävulen öppnar den ena väggen i den stora salen och flickan får se en bonde som dött efter att ha druckit en flaska brännvin, folk som blivit galna av brännvin, slagsmål på lekstugor och krogar, en rik som supit upp sin förmögenhet och får spö som straff för begångna inbrott. Djävulen målar upp en bild av ett framtida Sverige där det blir svårt att hitta någon som inte super.

Festen avslutas med ett fyrverkeri ”vari deras själar, som supit ihjäl sig, brunno som Bengaliska eldar”.

Skriften slutar:

Det förmäles, att Domstolen af detta wittnesmål blifwit så bestört, att den beslutit att det skulle utgå ur protokollet, och att detta är orsaken hwarföre det hittills endast genom minnet från far till son fortplantats till wåra tider.

Per Gustavsson

Mitt exemplar av skriften trycktes av Södergrens tryckeri i Wexjö 1852.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

VÄXJÖ – LJUNGBY – BREDARYD – LJUNGBY = BERÄTTARCIRKEL

Vad är en berättarcirkel ? Det är att mötas på Sagomuseet i Ljungby en

tisdag varje månad och utan krav berätta sina drömmar, fantasier,

tankar, önskningar, skrönor – alla livshistorier som vill bli berättade.

Vi är varandras inspiratörer!

Om fantasin behöver extra tändning kan berättarkuber, stenar, bilder m.m

vävas ihop till spännande historier.

Låter det lockande, då är du välkommen den tionde oktober kl 17.30 till

Sagomuseet./Barbro Tegeström

OBS! Träffen är tisdagen den 9 okt!

5 kommentarer

Under Att berätta

Vad bloggar de om egentligen?

Jag är visserligen muntlig berättare som älskar det faktiska mötet men det hindrar mig inte från att vara aktiv i sk. sociala media. Facebook har nästan blivit mitt andra hem. Linkedin däremot, som är ett forum med mer professionell framtoning har jag ännu inte blivit riktigt vän med. Men nu när jag  fått äran att gästblogga här, tog jag mig tid att besöka två grupper jag är medlem i på Linkedin; Corporate Story Telling och Folktales.

I Corporate Story Telling gruppen fann jag en länk till en bloggerska, Annie. Hon bjuder på en mycket rar historia om John som är vakt utanför hennes lokala bank. Annie brukar stanna till för en pratstund med John. Och John talar inte väder utan är någon slags orakel. Det brukar gå till så att John frågar Annie något och så kommer sedan en liten berättelse eller några visdomsord som en reflektion på det hon svarat. Sist hade John bett henne nämna tre saker hon älskar. Annie nämnde tre olika saker, varpå John berättade att man först måste älska sig själv, annars kommer man vara öppen för kärleken från vem som helst.

Ja, det var en fin liten historia. Jag kunde se John sitta där utanför sin bank. Och jag kunde också känna att hans svar hade en poäng som man behöver påminna sig om ibland. Men vad tycker hans arbetsgivare? Vad jag förstått innebär corporate story telling berättelser som kommunicerar någon slags yrkesmässig identitet, något som stärker varumärket. Tycker Johns arbetsgivare om att John berättar historier för folk utanför banken? Känner kassörskorna bakom disken sig säkra på att John har koll på banditerna där utanför? Är det den här bilden banken vill ha om sig själv? Eller är kanske Johns arbetsgivare stolt över John? Stolt över att hans visdomsord har spridits via nätet ut i världen och nu till Sagomuseet i Ljungby? Kanske tänker bankchefen att en bank med en så personlig vakt som bjuder på berättelser till förbipasserande inte kan rånas? John kanske inte bara är ett orakel, han kanske också förvandlat sig själv till sagans vaktande drake utanför slottet, fast tvärtom. Istället för att spruta eld och skrämma livet av förbipasserande så välkomnar han dem med berättelser och kloka ord. Han skapar ett litet möte där ondskan kommer av sig.

I den andra gruppen på Linkedin, Folktales, efterlyser en herre ovanliga varelser. Han kanske skulle ta sig en titt på granngruppens inlägg. Bloggarna har ju svaret på varandras frågor. Precis som John hade på sin egen fråga.

Nej, nu har jag bloggat klart för idag.

 Kiriaki Christoforidis

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Man får skylla sig själv om man skapat en hit! eller Konsten att berätta samma historia om och om igen.

Jag arbetar ofta på skolor med elever i olika åldrar. Det är förstås en fantastisk möjlighet att få komma ut och möta sin unga publik. Men ibland blir det lite tjatigt. Jag har ett paket med 5 tillfällen där jag berättar Odyssén följt av kreativa och pedagogiska lekar. Hemskt roligt, men som sagt …

I våras hade jag mer uppdrag än vanligt och alla ville de ha paketet med Odysseus äventyr. Det är väldigt bra och praktiskt för jag kan ju min berättelse extremt bra vid det här laget och behöver inte skapa nytt varje gång. Men till slut var jag så trött på min egen röst mala på om den enögde jätten,  de skönsjungande sirenerna och Penelopes väv som aldrig ville bli klar att jag faktiskt fick psykosomatiska besvär. Jag fick ont i munnen. Och blev trött i själen. Och detta långt innan min egen odyssé bland skolklasserna var över. Något måste absolut göras. Jag brukar ju själv lära ut att man bör berätta som om man hör sin historia för första gången. Närvaro är A och O. Och här höll jag på att fullkomligt försvinna från min egen berättelse. Jag hade provat allt tyckte jag. Jag berättade lite annorlunda varje gång. Och visst blev det lite nytt, det tillkom lite mer läskigheter kring stunden då Odysseus petar ut ögat på Polyfemos och det blåste lite hårdare på havet för varje gång som Poseidon blev arg. Men det hjälpte inte. Det var tjatigt. Men en dag kom jag på något annat. Jag skulle nu inte göra något åt själva berättelsen utan fokusera på olika områden inom mig själv. För varje gång jag berättade skulle jag utgå från olika delar av min kropp. Idag berättar jag med magen, tex. Eller, idag berättar jag med händerna, njurarna osv. Och det funkade! Jag upplevde faktiskt att jag fick nya krafter och varje gång jag förlorade fokus återvände jag till den för dagen aktuella kroppsdelen.

En fördel med upprepandet var att jag plötsligt förstod vad myten handlar om egentligen. Det var förstås olika tolkningar för varje gång och de var starkt kopplade till min dagsform men det gav näring för att berätta mer levande.

Slutligen vill jag dela med mig av ett minne från ett av mina skolbesök i våras. Ibland när jag berättar inför en skolklass är tystnaden och fokuset så totalt att jag nästan lyfter från golvet av berättarglädje. Det var under ett sådant ögonblick då barnens munnar och ögon var stora och öppna som en liten flicka sträckte upp handen och ville fråga något. I vanliga fall så brukar jag be dem vänta till efter sagan men hon viftade så ivrigt att jag lät henne få ordet. ”Har du kammat dig idag?” löd hennes uppriktiga fråga. Det hade jag.

Kiriaki Christoforidis

Bild: Mina vänner Penelope och Odysseus. Skapade av dockmakerskan Laila Svanholm.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Snibe stua

Äntligen kom jag då iväg till Snibe stua. I många år har jag läst om jätten och jättekäringen högt uppe på Hallandsåsen som slungade sten mot kyrkorna på Laholmsslätten och kyrkan i Rya vid Örkelljunga. Träffprocenten var dålig, ja obefintlig, så kyrkklockorna klämtar än i denna dag. Och stenarna ligger förstås kvar i trakten. Sibe stua är en magnifik samling av stenar med små grottor och gångar. Fantasieggande och vackert beläget i bokskogen, nästan precis vid den gamla länsgränsen mellan Skåne och Halland.

Sägentraditionen spretar, så som populära berättelser ibland gör.  Sibe avser ibland jätten och ibland jättekäringen. Hon som annars benämns Kitta. Ibland kan det avse ett troll som troligtvis flyttade in efter jättarna.

Ett litet bimotiv är förklaringen till näraliggande byn Fasalts namn. Jättekvinnan Snibe eller Snipan spann flitigt. Det hördes ända till Fasalt och människorna där förfasade sig över jättarna och trollen. Det sägs att märkena efter spinnrocken ännu syns i Snibes stua.

Hitta dit? Leta upp Skåneledens sträckning och i närheten av byn Hällede hittar du stuan.

Koordinater: N 056°19,827 E 013°12,228

Per Gustavsson

Utsikt från Hallandsåsen på väg till jättestugan

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner