Sagobygdens Blogg

Nu har vi satt igång med specialanpassad museivisning som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga.
I fredags eftermiddag fick sju föranmälda besökare titta in i Sagomuseet. De tittade stort omkring sig. Första rummet är vår butik. Ställde frågor om detta 160 år gamla hus, hur ser man att det är gammalt? Vi titta på taket väggarna och golvet. Hur låter gammalt golv? Vi pratar om hur det såg ut hemma hos besökarna. Någon känner igen ”butik”. Besökaren har haft butik nere i Skåne för längesedan. De sålde livsmedel, strumpor, handdukar. Denna kvinna är så pigg i ögonen hon tycker detta är roligt.
Vi går runt i museet och träffar på jättekvinnan, Lindormen, Gloson och trollen. Vi samtalar mycket om Gloson för den har någon blivit varnad för av sin mor. Eller säger hon efter en stund, kanske var det mormor. Alla tycker det är ett hemskt väsen. Kunde denna verkligen springa mellan benen och skrämma livet ur folk. Hur kan man skydda sig mot Gloson? Vi korsar benen och klarar oss undan. Det kommer skratt från alla…
Lindormen är det ingen som vill krypa in i. De tycker den ser hemsk ut, uschianamej! Frågorna uteblir… På 1800-talet levde Hyltén-Cavallius här, han skulle ge 100 eller 1000 kr till den som kunde fånga en Lindorm. Ingen av deltagarna idag har hört talas om detta gamla stora väsen.

Nu går vi in i Smålandsrummet. Här har trollmor varit inne och bytt ut människobarnet och lagt dit sitt eget trollbarn. Detta kallades ”bortbyting”. Hur ser trollen ut? Hur kunde man skydda sig mot trollen? Varför ville trollmor så gärna ha ett människobarn?
Vaggan står på golvet, nu gungar vi och avslutar med att sjunga ”När trollmor har lagt de elva små trollen”…
– Nu vill jag gå hem, det snöar mycket ute. Tänk om vi inte kommer hem. Detta oroar. Ja, det har snöat hela tiden som gruppen varit inne i Sagomuseet. Det orors mera, hur ska vi komma hem?
Välkomna nästa månad. På programmet står sagor, sägner och gåtor. Ta med någon gåta så försöker vi lösa den tillsammans.
Kappa, mössa, vantar på, nu så ska vi hemåt gå…
Berättat av Siw Svensson

Igår var jag i Göteborg och tittade på Astrid Lindgrens Junker Nils av Eka, framförd av Simsalabim berättarteater. Eva Löfman Törnqvists berättande varvades med nyskriven nordisk folkmusik av och med Hannu Kella, Finland. Medverkade gjorde också riksspelman Hans Kennemark.
Eva Löfman Törnqvist har arbetat professionellt med berättande sedan mitten av åttiotalet, alltid har hon blandat berättandet med såväl teaterns uttryck som musik. Under åttio och nittiotalet var detta sätt att berätta ganska kontroversiellt. I den nyväckta berättarörelsen fanns åsikten att berättaren och den sceniska framställningen inte skulle ta för mycket plats, berättelsen skulle utspelas i publikens huvud. Detta var Eva antingen lyckligt ovetande om eller så struntade hon i det. Idag har många berättare följt i hennes fotspår. Det blir allt vanligare med långa föreställningar där ljudsättning, ljus, scenografi, gestaltning och koreografi spelar stor roll. Frågan är dock om någon behärskar detta sättet att berätta lika bra som Eva Löfman Törnqvist, jag tror inte det. Igår bevisade hon att hon verkligen utvecklat denna blandkultur till fulländning.

Hon äntrar scenen iklädd en klänning som för tankarna till folkdräkter, byter till en bondmora klädsel och inleder berättelsen med ren gestaltning, hon är modern som sörjer sitt döende barn. När berättelsen förändras från vardagsrealism till sagolik tar hon av bondmora klädseln och blir berättaren. Handlingen förstärks på ett mycket skickligt sätt med hjälp av ljussättning och inte minst med musik. Det märks verkligen att Eva har trettio års erfarenhet av det här sättet att berätta. Medan andra scenberättare kan vara lite tafatta med ljus och gestaltning så vet hon precis vad som fungerar.
Tillsammans med två fantastiska musiker lyckas hon verkligen förmedla denna starka historia om död, sorg,, gott och ont. Bilderna växer i huvudet på mig, jag är i berättelsen och känslorna stannar kvar, länge, länge. Vad mer kan begära av en berättarföreställning.

 På senvintern är jag alltid rastlös. Fröerna som vi ska så är beställda och levererade, de ligger här. Några har jag påtat ner i små lådor. Men det är alltför snabbt överstökat. Jag vill så mycket mer. Att gräva i jorden är ännu inte att tänka på. I brist på bättre och för att inte krypa ur skinnet går jag lös på kartongerna uppe på vinden. Några av dem ser spännande ut. Det luktar papper och det luktar gammalt.

Det dröjer inte länge förrän köksbordet är täckt av gamla tidningsurklipp. Några helt ointressanta. Några av dem berör mig, eftersom personerna på bilderna är folk jag känner. Men dagens stora fynd är en julhistoria jag inte sett förut. Lite dålig tajming – snart har vi mars. Men tiden går fort och om några månader blir den här lilla sägnen perfekt för en grupp med blandade åldrar eller med bara barn:

Växjöbladet 14/1 1981

Små gråklädda gubbar dansade kring trädet

Året 1798 tjänade min farmor på kronofogdebostället Lunden i Tävelsås socken. På juldagsmorgonen steg hon upp ganska tidigt för att se om vädret var passligt för att gå till julottan i kyrkan. Månen stod högt på himmelen, stjärnorna tindrade så klara, lugnt och stilla, men – vad var det? – avlägsen musik hördes! Hon tittade bortåt backen, där de gamla jättebjörkarna stå. Där, kring den största av dem, ordnar sig minst ett tjogtal små gråklädda gubbar med långa vita skägg och röda toppluvor. De ordna sig till dans kring trädet, tar varandra i händerna och börjar sakta svänga omkring, till underbar musik, vilken lät avlägsen i början men närmade sig under dansens gång och hördes kraftigare. Det sågs inte till vare sig musikanter eller instrument. Den stora björken syntes vara alldeles fullhängd med guld- och silverliknande – men odefinierbara saker. Farmor lyssnade och såg, glömde bort både julotta, sin kamrat och sig själv, tills helt plötsligt hon kom att tänka på sin kamrat, som ännu låg i sin säng. Hon sprang nu in och kallade på henne att komma ut och se och höra. Hon gick så ut igen, men – hur i all världen?? – allt är mörkt och tyst, den julklädda björken såg ut som en svart skugga.

Moln skymde både måne och stjärnor och snöflingor började falla. Farmor kände sig underlig till mods och hennes färd till kyrkan inställdes. Farmor var begåvad med ovanligt gott musiksinne och den melodi som spelades och tycktes komma från harpa eller gitarr, kanske båda delarna, fäste sig i hennes minne att hon kunde sjunga den för mig många gånger. Jag lärde mig den och har på senare tid upptecknat den på noter.

Upptecknat av Aug. Strömberg, Jät

Igår besökte vi Robben Island, ön där Nelson Mandela och andra ANC medlemmar satt fängslade under många år. Guidningen innehåll en hel del berättelser om fruktansvärda händelser, men också några humoristiska anekdoter. Här är en av det senare slaget:

Under tiden man hölls fängslad på ön hade man ingen kontakt med yttervärlden, radio, tidningar och alla andra informationskanaler var förbjudna. Den enda kontakt med yttervärlden var prästen som kom för att predika i kyrkan varje söndag. Två fångar hade upptäckt att prästen alltid hade med sig dagens tidning när han kom på besök. Den förvarades i en portfölj. Fångarna gjorde nu följande plan: En söndag skulle en av dem önska att få be en bön tillsammans med prästen, under bönen skulle den andre smyga iväg och stjäla tidningen, när stölden var fullbordad var planen att tjuven skulle återvända och knacka sin kompis på ryggen så att han kunde avsluta bönen. Allt gick bra till att börja med . Den bedjande kamraten bad en lång stund, men tidningstjuven syntes inte till. Kamraten vågade inte sluta, utan bad sitt livs längsta bön, högt i kyrkan. Till slut återvände tjuven. Han hade blivit så till sig över att äntligen få läsa nyheter att han blivit sittande i ett närliggande rum och helt glömt bort tid och rum

Ovan: Inte världens bästa lejonbild, men den bästa jag någonsin kommer att ta.

Nu är jag i detta fantastiska land. Under några dagar har jag fått se otroligt vacker natur, enorma elefanter, undersköna zebror, lugna lejon och mycket, mycket mer. Det som gjort allra störst intryck är nog ändå alla dessa människor som jag fått träffa. Deras vänlighet och livsglädje kommer jag att bära med mig länge, länge. Inte minst kommer jag att minnas de historier de berättat. Här är tre:

Gepardens tårar
Det sägs att geparden har fått sina svarta ränder under ögonen för att han gråtit för mycket. Varje natt när han gav sig ut för att jaga så hade nämligen lejonet eller jeoparden hunnit före, de hade redan tagit alla byten. Geparden satte sig då och grät. Han grät sådana floder att det blev svarta tårränder efter alla tårar som fallit. Än idag har geparden dessa tårspår.

Gamens profetiska förmåga.
Det sägs att gamen är profetisk. Om natten, när han sover, kan gamen se in i både dåtid och framtid. Denna förmåga gör att han alltid vet när djur skall dödas och det är därför han så snabbt är på plats för att äta av kadavret.
Att man tillskriver vissa djur övernaturliga förmågor har en mörk baksida. Framförallt leoparder och lejon dödas och deras kroppsdelar används sedan i magin för att ge övernaturlig kraft till människor.

Idag var jag på Taffelberget och fick höra följande historia:

Nu åker jag på semester till Sydafrika. Hoppas det inom kort skall komma lite rapporter därifrån. Tills dess får ni en bild tagen av Helena Rullander, en vän som nyss kommit hem från detta spännande land:

I år kommer vi parallellt med festivalen ha ett Lajv ute i skogarna, en bit från staden. Lajvarna kommer att besöka festivalen och festivalbesökarna kommer ha chans att prova på lajv. På bilden ser du Saga Sunniva Bergh. Hon är den som ansvarar för planeringen av Lajvet. Läs mer på Lajvets egen hemsida:

http://ginnungagap.se/?page_id=15

Jag fick ett bekymmer i somras. Hade fått jobbet att berätta sägner på ett slåttergille. Trevligt, men jag saknade historier. Satte igång att tokleta. Roliga berättelser om slåttern, eller hösten som vi säger än idag här i de gamla gränsbygderna, var finns dom? Tre berättelser hade jag fått ihop, men jag behövde en fjärde. Efter mycket sökande på nätet och i böcker och alla möjliga och omöjliga papperssamlingar, råkade min hand en dag snudda vid en bunt gulnade tidningsurklipp längst ner i en byrålåda. Bläddrade flyögt igenom packen, alltmer missmodig – här finns förstås inget. Tills min blick plötsligt föll på rubriken ”Trollungen och hölasset”.

Det här urklippet har legat länge i lådan. Hur kom det dit och när? Ingen vet. Min man ”har aldrig sett det förut”, så det måste vara svärmor. Hon tyckte om att klippa saker ur tidningar och samla på hög. Dock inte lika bra på att datera eller att ange källan. Men vänder jag på tidningsklippet ser jag att det är taget ur Smålänningen, dock inget datum, inget namn. ”Hålö skog” – antagligen från Agunnaryd, så mycket kan jag lista ut. Hursomhelst, jag fick min fjärde berättelse; ibland måste man ha lite tur. Varsågoda:

 Trollungen och hölasset

För långeliga tider sedan i en bondgård fanns ett barn som var mycket besvärligt. Makarna hade en lejegräbba som ibland skulle se efter ungen, men flickan var så tjur av barnet så att det var det värsta hon visste. Makarna var också tjura på den, och undrade om det inte var en trollunge de fått.

Så en dag om hösten skulle det köras in hö; bonden körde och när han kom fram till ladudörren välte han av lasset där utanför, och så blev lejegräbban befalld att häva in höet medan han körde. Men samtidigt skulle hon se efter ungen. Men ungen var så vresig och tog så mycket tid att hon inte hann med att häva in höet. Då blev bonden arg och bannande gräbban, så välte han av lasset och körde igen, och flickan blev mer och mer efter. Till sist var det så många lass hö liggande, så när bonden kom med ännu ett, och fick se att det var så lite uträttat blev han så rasande så han slog lejegräbban. Det hjälpte inte att hon sa att det var ungens fel.

När han så kört igen och gräbban var ensam med ungen, så öppnar ungen sin mun och säger: ”Vill du lova att du inte pratar om det för någon så ska jag hjälpa dig”. Det löftet gav hon naturligtvis. ”Men innan du gör det så ta bort spetorna jag har i knäna”, sa ungen.

Detta gjorde gräbban gärna. Sedan blev det fart på höhävningen och när bonden kom nästa gång var allt hö inne i ladan. Bonden blev mäkta förvånad och ville veta vem som hjälpt henne, men det var hon ju förbjuden att säga. Därför visste hon ingen annan råd än att säga att hon gjort det själv. Bonden trodde henne inte. Han trodde det var något trolltyg med i spelet.

Senare på kvällen när alla var komna in i stugan, satte sig gräbban på golvet och medans hon satt så kom katten och strök sig mot henne. Då tog hon den i knät och talade om hur det gick till med höhävningen. ”Jag kan tala om det för dig”, sa hon till katten och hela familjen hörde förstås vad hon sa.

”Då hade vi rätt ändå”, sa föräldrarna då de kom för sig själva, ”att det var en trollunge. Men vi ska försöka få den att bekänna själv.” Hustrun satte deg i ett äggskal och ungen som såg det undrade vad det skulle vara bra för.

”Jo, jag ska baka en kaka till kungen”, svarade modern. Då utbrast ungen: ”Jag är så gammal så jag sett Hålö skog växa upp och huggas ner sju gånget, men jag har aldrig sett någon baka i ett äggskal förut. ”Jaså”, sa modern du är allt en trollunge och dej ska vi kasta in i bakugnen.”

Men när modern började elda upp bakugnen kom trollen och hämtade sin unge.

                                                                                                            Anna Lilljequist

Jag har två stora intressen här i livet, musik och muntligt berättande. Därför är det kanske inte så konstigt att jag under årens lopp samlat mycket vandringsägner om just musik. Egentligen är det ganska logiskt att det sprids så mycket rykten och berättelser om rock och popstjärnor. Precis som i alla tider berättar man för varandra om sådant man inte förstår och om sådant som skrämmer. Förr i tiden var det troll, vättar och skogsrån man berättade om, numera handlar historierna bland annat om kändisvärlden.

Ett av de tidigaste rykten jag hörde om en rockstjärna var det som sas på skolgården om KISS basist och sångare Gene Simmons. ”Han har låtit operera fast en kotunga på sin vanliga tunga”, sa tuffaste killen som visste allt om hårdrock. Och det var klart att man trodde att det var sant, det var ju bara att titta på bilderna av Gene Simmons så förstod man att en sådan enorm tunga kan en människa normalt inte ha, det måste vara en kotunga.

Michael Jackson är ett annat exempel på en popstjärna som det går rykten om. Det sägs t ex att Michael tappade sin näsa när han dansade i en musikvideo. Bildbevis skall finnas på en hemlig video.
Rykten sprids också med hjälp av YouTube klipp numera. Här är en film på när den döde Michael hämtas av en helikopter. Plötsligt kan man se att han reser sig från båren. Han var alltså inte död. Michael Jackson lever!!

Vill du läsa mer rockskrönor? Här är två länkar:

http://drakesmusik.blogspot.se/search/label/Ber%C3%A4ttelser

http://classicrock.about.com/od/history/a/rock_myths.htm