Nästan hela mitt vuxna liv har jag sysslat med muntligt berättande mer eller mindre professionellt. Många gånger har jag fått frågor som; vad fick dig att börja berätta? vad inspirerade dig? Svaren har varierat. Jag har skyllt på en puss i barndomen, berättat om kollo där det förväntades att man skulle berätta och beskrivit fritisbarnens tefats stora ögon. Det ligger en viss sanning i alla de svaren, men den som verkligen fick mig att börja berätta och som har inspirerat mig allra mest är min mamma. Hennes berättande var en så självklar del av min barndoms vardag att jag först på senare år insett att det var hon som väckte min berättar-lust . Mamma berättade ofta på kvällarna, när kvällsmaten var uppäten och det var dags att gå till sängs. Hennes publik bestod av mig och min fyra år äldre bror Repertoaren var berättelser om oss när vi var små
Det kunde låta så här: ”En dag när ni båda var små stod jag och lagade mat. Ni var bakom ryggen på mig och lekte så fint på golvet. Det var nästan misstänkt tyst. Då hörde jag plötsligt ett trummande ljud och vände mig om. Där satt du (blick på storebror) och trummade på Mikaels upp och nervända badbalja, men jag såg inte dig( blick på mig). Jag sprang fram och lyfte på badbaljan. Och där låg du, helt lugn.
Eller så här: ”En dag när du var bebis (blick på mig) hade vi besök av en hemsyster*. Du var ute på gården och lekte (blick på storebror). Plötsligt kom du inrusande, jättearg. Du for upp i ett av köksskåpen, hämtade en stor stoppnål och sprang mot ytterdörren igen, Men hemsystern ställde sig i vägen och sa: – Vad ska du med den där? – Jag ska sticka dom ävlarna, skrek du. Ute på gården hade du kommit ihop dig med dom stora pojkarna och nu skulle du sticka dom med nålen. Hemsystern sa att så länge hon var i huset kom du inte ut med den där spetsiga saken. Då skrek du: ”Ävla ärring, du stämmer inte i detta huset, det gör icevärden”
Gång på gång berättade mamma dessa och liknande historier. Vi älskade det och ville höra om och om igen, men berättelserna var lite olika varje gång. När vi påpekade detta log hon och svarade: ”Sån är berättelsen” Mamma var en naturlig berättare och var fullständig trygg så länge hon hade bara oss som lyssnare. Hon stod, var jag vet, aldrig inför någon annan publik . I större sällskap var hon en lågmäld person som helst inte pratade med mer än en åt gången. Ändå gav hon mig, genom sitt sätt att berätta, de första och kanske de viktigaste lärdomarna om muntligt berättande: Den muntliga berättelsen har ett egenvärde. Berättandet är ett sätt att umgås. Och den muntliga berättelsen förändras varje gång man berättar den. De sanningarna har jag burit med mig sedan barndomen och det har definitivt påverkat mitt eget sätt att berätta.
Tack mamma!
*En hemsyster hjälpte till i arbetarhem där mamman var sjuk. Detta betalades av kommunen.
Den västerbottniske berättaren Greger Ottosson gick hastigt bort 2020. Åren innan intervjuade etnologen och professorn i Umeå Alf Arvidsson Greger och en del av materialet publicerades i Det berättas…! Muntligt berättande som självförståelse, estradkonst och kulturarv (Umeå universitet 2022). Men materialet var så rikt, Greger hade en lång erfarenhet som berättare och många tankar och synpunkter på muntlighet och berättande. Det är därför mycket välkommet att Alf Arvidsson nu publicerar intervjuerna i mer utförlig form. Boken har fått titeln ”Material finns det ju för en gammal berättare”. Redan på omslaget möts vi av en bild av Greger och jag känner åter den generositet och värme, som jag upplevt vid möten med honom.
Våra respektive vägar till berättandet var mycket olika. Greger fick berättelserna redan i tidig barndom hemma i bondköket och i den varma tillvaron tillsammans med farfar. Han formades av en muntlig vardaglig levande berättartradition. Jag fick mina berättelser vi mina föräldrars högläsning i sagoböcker och senare egen läsning. Men ändå känner jag igen mig i Gregers reflexioner kring det muntliga berättandet och hans synpunkter delar jag i mycket.
Det här är ingen recension av en bok, jag vill mer lyfta fram några spridda tankar som jag tycker är viktiga.
Greger betonar gång på gång berättelsen som underhållning. Det är just underhållningen som ger den dess värde. Och samtidigt skapar den en stark sammanhållning, tillsammans minns lyssnarna inte bara den historia som berättas utan också alla andra historier som formar en familjs, en grupps, en bys eller ett samhälles sammanhållande kitt. Berättelsen och minnen ger oss möjlighet att bearbeta upplevelser, sätta ord på vad som händer. Så här tänker han om älgjaktlaget:
” … det är berättelserna som gör att vi är en liten grupp som hör ihop. Hade vi inte haft några berättelser då vete tusan om det varit så roligt att jaga för att då har vi inte haft nåt gemensamt mål, Inte haft någon erfarenhetsbas av dom här, utan då kan du kalla in tio jägare, Nu ska vi skjuta fyra älgar. Då blir det ett kirurgiskt ingrepp i naturen att man skjuter fyra älgar, så är det färdigt. Men nu blir det nånting mer, nu är det ett socialt sammanhang, och vi, vi träffas som sagt, dels på ett årsmöte, Och sen så träffas vi nere på skjutbanan, och så sen jagar vi. …Alltså berättelserna omkring jakten och allt det där, det är ju lika viktigt som att sitta i skogen och titta.”
Gregers berättande utvecklades i ett nära möte med människors inom folkbildningsrörelsen. Han besökte fackföreningsmöten, studiecirklar i ABF och kvällsmöten i en bygdegård eller Folkets hus. Små ställen som också blev en skola för hans sceniska berättande. Och där det allra bästa berättande just kunde växa fram i den lilla gruppen med dess närhet, igenkännande och värme.
Greger vänder sig mot regler för det muntliga berättandet utan menar att det kan se ut på många olika sätt, där var och en hittar sitt eget förhållningssätt. Och det har också varit hans ledstjärna när han blivit ombedd att hålla berättarkurser. Berättandet går kanske inte att lära ut, men däremot försöka inspirera människor att hitta sin egen röst, sina egna berättelser.
Det är en glädje att läsa den här lilla intervjuboken. Och jag tror det kan vara väldigt givande att reflektera över Gregers erfarenheter tillsammans med berättarvänner.
”Material finns det ju för en gammal berättare” Greger Ottosson samtalar med Alf Arvidssobn om muntligt berättande. Kursiv.Vännäsby, 2024. (Etnologiska skrifter, Umeå Universitet nr 82.) ISBn978-91-.531-1105-4.
Tredje juli i år var det 200 år sen sagoberättaren Brita Greta Löfquist föddes. Hon är väl värd ett hurra och en fanfar. Hon är en i raden av traditionsbärare som har fått en alldeles för liten uppmärksamhet.
Under årets berättarfestival lyfte vi fram hennes gärning i samband med ett program på Näsbyholms gård som handlade om Wendela Hebbe i sagornas och sägnernas värld. Brita Greta var piga hos Wendela Hebbe och det förde henne som sjuttonårig flicka från Hakarp till Stockholm, där sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius dokumenterade hennes sagor på 1840-talet. Ett 20-tal berättelser är bevarade efter Brita Greta och visar hennes breda repertoar, från långa undersagor till sägner, från kortare barnsagor till drastiska och samhällskritiska skämtsagor och några legendsagor. Många av sagorna är allt annat än barnsagor. De handlar om otrohet och falskhet, avundsjuka och girighet. Vi har inte så många repertoarsamlingar från 1800-talets första hälft och framförallt inte av en ung kvinna, så det gör berättelserna mycket intressanta.
Ur Brita Gretas manuskript. Sagan Torparen som fann ett guldskrin i sin åker. ATU 1689A
Vi har inte vetat så mycket om Brita Gretas liv. Lite fakta finns i Svenska sagor och sägner 3 och själv har jag skrivit om henne i Folksagan i Sverige 2. Berättarna. Där saknas hennes dödsår.
Utifrån lokalhistorikern Ulf Helgessons forskning kunde jag på dagen i Näsbyholm delge publiken ny fakta. När hon var 62 år gammal emigrerade hon 1886 till Denver i Colorado. Hennes liv i USA blev kort. Följande år avled hon.
Som den skicklige forskare Ulf är har han fortsatt att kartlägga Brita Gretas liv och funnit nya intressanta uppgifter. Men än saknas några pusselbitar i Brita Gretas liv. Under sensommaren eller början av hösten hoppas vi på bloggen kunna publicera en mer fullständig beskrivning av hennes liv och ger svar på frågor som: Hur försörjde hon sig när hon sltade sin tjänst hos Wendela Hebbe? Hur kom det sig att hon emigrerade till USA i hög ålder.
I väntan på de svaren kommer här en saga efter Brita Greta Löfquist.
DEN FATTIGA ÄNKAN OCH TIGGAREN
Det var en fattig änka som hade många små barn.
En dag skulle hon gå till sin rika syster och tvätta kläder. På morgonen när hon gick hemifrån hade hon inget att ge dem att äta. Hon bad dem ligga kvar i sina sängar, tills hon kom hem med mat. Då skulle de inte känna av sin hunger så mycket. Barnen lydde och väntade hela dagen på att det skulle bli kväll och att modern skulle komma med mat, för hungern blev allt värre och värre.
Men den stackars gumman fick gå från sin elaka syster utan den minsta lilla matbit till sina hungriga barn. När hon gick hem plockade hon förklädet fullt med stenar från en åker, för hon ville att barnen skulle se när hon kom in, att hon hade något att bära och tro att det var mat.
När hon öppnade dörren kom alla barnen omkring henne och bad om mat. Men hon svarade att det var rått kött, som skulle kokas först. Hon tog fram en gryta och gick efter vatten.
När hon kom tillbaka stod en tiggare vid dörren och bad om en bit bröd. Gumman svarade att hon inte ägde en enda bit bröd till att släcka hungern på sina barn. Men tiggaren var envis och tvingade henne att gå upp på vinden och titta i en kista, som användes till att ha bröd i. Gumman visste att det inte funnits bröd i kistan på flera år. När hon kom dit upp var kistan full med bröd. Med glädje gick hon ner med så mycket bröd hon kunde bära. Men tiggaren var försvunnen och grytan var full med kött. Alla barnen fick äta sig mätta.
Om ett par timmar kom hennes rika syster och hon var nu lika fattig som änkan varit tidigare. Hennes egendom stod i ljusan låga. Hon bad att få stanna hos systern, som hon förut aldrig velat se eller hjälpa. Men den fattiga sa:
– Du har varit rik och jag fattig. Ändå har jag i alla år fått hjälpa dig och mina barn har fått svälta. Nu har Gud hjälpt mig. Och du har fått ditt, som straff för din elakhet.
Sedan skildes de åt.
Mer om Brita Greta Löfquist hittar du bland annat här på bloggen.
Med den här berättelsen önskar Sagobygden alla läsare en riktigt glad midsommar. Vi har tidigare skrivit många inlägg på bloggen om midsommartraditioner. Sök på midsommar, så hittar du dem.
En dräng var förtjust i en flicka.
Men flickan ville inte veta av honom.
Så blev det midsommar
och det var dans på kvällen.
Men flickan ville inte dansa med drängen.
Drängen blev arg.
Han tyckte flickan var stursk och sa:
– Vänta du bara!
I natt ska du ligga i min säng.
Du ska ligga där i bara linnet.
Jag ska nog få som jag vill.
Jag kan en hel del konster.
Drängen hade lärt sig ett knep av en trollkunnig gubbe.
Nu tänkte han använda sig av det.
När flickan skulle lägga sig på natten efter dansen var hon ängslig.
Hon var rädd och tänkte
att det var bäst att vara försiktig.
Hon tog av sig linnet
och drog det över stolsryggen.
Hon sov naken i sängen hela natten.
Hon vaknade mitt i natten av buller.
Hon såg stolen fara ut genom dörren.
Den for in i drängens kammare. Drängen blev bra snopen.
Han hade ju hoppats på att få krama en flickan.
Nu fick han famna stolen i stället.
Bild: Boel Werner ur Midsommar av Per Gustavsson. LL-förlaget, 1997
En regnig måndagmorgon i april för flera år sedan, när jag fortfarande bodde i lägenhet, träffade jag en granne i hissen. Eftersom vi båda hade vänligheten att tilltala varandra fastän vi inte kände varandra, så började vi prata om att det var måndag morgon och att regnet öste ner. Just när vi skulle skiljas åt sa grannen: ”Men vi ska faktiskt vara nöjda med att det regnar nu för mycket regn innan midsommar gör en vacker sommar.” Och så tillade hon: ”Det var åtminstone vad dom gamla brukade säga.”
Och i en arkivuppteckning från 1931 berättar en kvinna född 1864 att när grodrommen ligger högt upp, nästan vid vattenytan, då blir försommaren blöt och det är bara bra för vi kan aldrig få för mycket regn före midsommar.
Flera talesätt visar hur vädret vid jul eller påsk sades förutspå vädret till midsommar: Den vind som blåser på påskdagens morgon kommer att blåsa till midsommar, lika många dagar som det töar före jul, lika många dagar ska det regna före midsommar och lika djupt som oxen trampar i leran vid jul, lika djupt går torkan vid midsommar. I Västergötland ger en torr midsommar en dålig sommar, i Småland är det i stället en våt midsommar som ger samma resultat.
I den gamla kalendern är det flera helgondagar som förutspår vädret, och även om vissa med tiden tagits bort och ersatts med mer moderna namn i dagens kalender, så lever de fortfarande kvar i människors medvetande. Sjusovardagen den 27 juli (sedan 1901 är dagens namn Marta) är ett sådant exempel, då det sägs att om det regnar den dagen så kommer det att regna i sju veckor framåt.
Äldre tiders vädertydor kopplade till almanackan, för att förutspå hur det bland annat skulle gå med skörden, plockas idag upp av massmedia som gärna citerar Bondepraktikan inför högtidsdagar och semester. Och även om tiderna förändras, och förutsägelserna kanske inte alltid går i uppfyllelse, så är det ett sätt att hålla liv i dessa kunskaper som gått från generation till generation. De är en del av vår historia, en del av vårt kulturarv.
Lina Midholm
Källor:
Klintberg, Bengt af (1996): En liten väderbok. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.
Klintberg, Bengt af (2001): Namnen i almnackan. Stockholm: Nordstedts ordbok
Uppteckningar från Institutet för språk och folkminnen, avdelningen för arkiv och forskning i Göteborg: IFGH 2427:12, VFF 1827:79, IFGH 1478, IFGH 2481, VFF 1066
Det var en gång en fattig änka. Hon hade bara en glädje i livet: en flitig och gudfruktig dotter som brukade gå till kyrkan i byn varje söndagsmorgon. Hon hade ett glatt sinnelag och sjöng hela tiden. En dag gick flickans mamma ut i världen för att söka efter arbete. Hon ville skaffa ett bättre liv för sin dotter. Flickan väntade på henne hemma, i den fattiga stugan. Men hennes mamma dröjde. Hon dök inte upp på flera dagar. Flickan satt hemma och väntade på henne. Efter ett tag kunde hon inte längre sjunga på grund av sorg. När hon förstod att hennes mamma inte kom, klädde hon sig i en svart klänning. Sedan tog hon en kruka med vax och ett garnnystan och gick för att leta efter sin mamma.
När hon råkade gå förbi en kyrka stannade hon och gjorde ett ljus av vax. Hon tände ljuset vid jungfru Marias ikon och bad henne om hjälp med att hitta sin mamma. Den fromma flickan vandrade runt i världen tills vaxet och garnnystanet tog slut. En dag, medan hon låg på knä framför en ikon, lösgjorde sig jungfru Maria från den. Hon närmade sig den bedjande flickan och förvandlade henne till en liten fågel för att hon inte skulle lida mer. Fågeln hade blanka svarta fjädrar och en näbb gul som vax. I nästa stund började den sjunga. Fågelns sång påminde om melodierna som flickan brukade sjunga när hon var hemma i sin by. Folk som hörde det, stannade upp och lyssnade på hennes vackra sång. De kallade fågeln koltrast.
Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.
Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpar. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som ofta nämns i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett betsel gjort av björknäver och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.
Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och haglar över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna på skatt för att inte förstöra deras skörd.
Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetsel i hans mun.Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar på någon som befinner sig långt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns det dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!
Det sägs att förr i tiden levde en människosläkte som var så vänligt, snällt och fromt att Gud älskade det mycket. När Han bestämde sig för att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.
I vissa världsdelar tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.
Inte alla fjärilar är omtyckta. På Balkan till exempel väcker dödskallefjärilen rädsla på grund av sin storlek och sitt utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.
In the long June days of midsummer, people gather in the small Swedish town of Ljungby, surrounded by forests and lakes, for a storytelling festival. It was started in 1990 by local librarian, writer and storyteller Per Gustavsson, who was inspired to share, develop and preserve oral traditions. Through the dedication of programmers, artists, educators and local people, the festival continues to grow and influence storytelling, not just in Sweden but across the world. The festival supports many things, among them the creative work of storytellers, developing their work with schools and local communities, commissioning storytellers and artists, helping them take risks. I have been one of the lucky beneficiaries of this festival, returning several times over 26 years, to perform my work, some of which has been directly inspired by Ljungby itself.
My first visit was in 1998 with Ben Haggarty and Hugh Lupton as The Company of Storytellers. I had never been to Sweden before and late one evening we performed our show ‘The Three Snake Leaves’. It lasts two hours and we were in a dark theatre without windows. It was after 11pm when we finally left this building, and I was astounded to discover it was still light outside! Welcome to Sweden! The visit was magical. We went to a story party beside a lake, listened to legends told by Per in the forest, danced to whirling Swedish folk music, and listened to storytellers who became important people in our lives, among them Ulf Ärnström and Mats Rehnman. We ate cakes from the bakery, and someone took our picture in front of the mural that Mats had recently just painted on the bakery wall!
The Company of Storytellers 1998
I was enchanted by the dolls house shop and bought some tiny white Swedish furniture and a little doll dressed in traditional costume for my niece who was two years old. And I was transfixed by some paintings in the old house of Ljungby Museum. The paintings are in a Swedish folk art style, and were of biblical images, telling stories from the bible in a very human way. The paintings that really impressed me were of girls and women – perhaps the foolish virgins who hope to become the brides of Christ, but fall asleep and their lamps go out. As well as the wise virgins who carry jugs of oil to fill their lamps – but do not share their oil with their foolish friends! I didn’t have a camera or a phone, so had no record of these paintings. But I did not forget them, they stayed in my mind as something filled with potential.
The memory of these paintings inspired me to create a new show, ‘Becoming Virgin’ about foolish and wise girls, goddesses, virginity, and going to a convent school! It included the tale of the wise and foolish virgins. It was very special to return to Ljungby, I think in 2001, with the performance the town had inspired. I performed the show in the old house with the paintings. The performance began with me giving the audience a tiny glass of red wine and a bit of bread. The festival kindly provided all this for me!
I returned to the festival again, I think around 2005. I had been travelling in Central Asia and performed the epic of Dede Korkut that I had been working on. The artists Rolf Lind, Raine Navin and Gunilla Skyttla were there, doing surreal and experimental performance art, which I loved and which opened the boundaries of storytelling. I bought their book and still enjoy it.
Then in 2013 I returned again, to perform ‘Night Visit’, which has a Swedish influence. It told the story of my Great Grandparents’ and Grandparents’ interest in the ideas of Emmanuel Swedenborg and their experiments with spiritualism. It weaves their lives with the life and visions of Swedenborg. The festival made a huge investment in this challenging piece of storytelling. The performance had quadraphonic surround sound and projections, and the festival hired the technical equipment we needed including an electric drum kit! They gave us a brilliant technician and a lot of time in the theatre. Such costs are not covered by the price of tickets.
The festival believes in supporting and developing storytellers, helping their work to deepen artistically and to spread beyond the festival itself. This is very rare. The festival brought Swedenborgian researchers, academics and curators to discuss his work and influence. And it was a huge honour to be part of this event. Sadly the dolls house shop had gone. But ‘The Museum of Legends’ – ‘Sagomuseet’ – had come into existence, a playful and magical place where stories come to life.
At the festival in 2013
The festival is still transforming, still expanding, still supporting storytellers. I am thrilled to return to the festival this year, bringing my latest performance ‘The Mighty Goddess’. It goes back into the deep roots of myth, evoking powerful goddesses from across the globe, entwining myth with memory, spells with songs, comedy with ceremony. It also goes back to my own deep roots as a storyteller, just me, words and sounds, and the images the story creates.
There is no tech for the festival to provide! The losses during covid and the dreadful cuts to the arts in the UK are part of paring back of my work, but as an older artist I wanted to stand in the utter power of just the story and see what I could do. ‘The Mighty Goddess’ is X-rated and for adults only! So be prepared. It follows the Goddess, from Vesta the fiery virgin, to Cybele the Mother Goddess who fathered a child, to Ishtar whose passion takes her down to the Land of the Dead. And the audience have the chance to receive a message from the Goddess’s oracle! So if you have a burning question – do come!
The Mighty Godess
Over 26 years my work has grown with the help of this festival, what an incredible and unique gift to be given. And I am not even Swedish! Thankyou Sagobygdens Musik and Berättar Festival, from my heart, I can’t wait to see the midsummer night sun again!
Krokängsparken är en liten grön oas i Göteborg. Idag är parken inklämd mellan bostadsområdena Bräcke och Eriksberg. I början av 1900-talet var parken mycket större och känd för två saker. Det var arbetarrörelsens stora nöjespark och det var platsen där krokängsbanditen härjade.
Göteborgare i alla åldrar tog ångbåt över älven, till den del av parken som var nöjesfält. Där kunde de roa sig med bland annat lyckohjul, ringkastning och skjutbana. Det som drog allra mest folk var de två dansbanorna med en mässingsorkester i mitten. Ena banan var för stadsborna och den andra för hisingsbor. Den som gick till fel dansbana kunde riskera att bli slagen både gul och blå.
Ändå var det inte risken för att få stryk på dansbanan som skrämde folk mest. Nä, en våldsverkare drog omkring i parken och hade under flera år överfallit kvinnor. Övergreppen skedde i parkens mindre öppna delar, utmed de små stigarna. Ofta under mörka kvällar, men även mitt på dagen, alltid på vardagar. Som alltid vid skrämmande händelser spreds det massor av rykten. Bland annat sas det att våldsmannen nästan ljudlöst smög sig på sina offer och att han alltid var omaskerad, som om han var helt orädd för att bli igenkänd. Det ryktades också om att poliskonstaplar patrullerade på stigarna, utklädda till kvinnor, helt utan framgång
En dag när 18-årige Karl kom hem från arbetet mötte han sin mamma gråtande i köket. Hon berättade, medan tårarna forsade utmed kinderna, att hon blivit överfallen av krokängsbanditen. – Han gömde sig bakom Pölsebo ladugård och sprang på mig bakifrån. Som tur var, lyckades jag slita mig loss och springa ner till gårdsbyggnaden och ropa på hjälp. Arrendatorn ryckte till sig geväret och sprang mot ladugården, men då hade den uslingen redan försvunnit
När Karl såg och hörde sin förtvivlade mamma, bestämde han sig för att göra det som polisen misslyckats med; gripa den som plågade traktens kvinnor Han tog kontakt med en jämngammal kamrat och de bestämde sig för att leta efter den skyldige. De turades om med att patrullera på dagtid i parken. När detta inte gav något resultat, gav sig kamraten ut även om natten. Beväpnad med kniv vandrade han utmed Krokängsparkens mörka stigar. När Karl fick höra detta bestämde han sig för att göra om samma promenad nästa natt. Med bultande hjärta vandrade han mitt i mörkret utmed en hög hagtornshäck. Plötsligt hördes en kvist brytas på andra sidan häcken. Livrädd fortsatte Karl långsamt sin vandring. Snart hördes åter ljud från andra sidan. Utan tvekan var det så att någon smög på honom. Det var först nu Karls insåg att han var helt obeväpnad. I brist på annat böjde han sig ner och greppade den största sten han kunde hitta i mörkret. Häcken tog slut, landskapet öppnade upp sig och en stor, mörk, och skugglik varelse närmade sig i mörkret. Karl höjde stenen, beredd att försvara sig. Plötsligt var främlingen alldeles nära, drog eld på en tändsticka och för ett ögonblick syntes ett skäggigt ansikte med stickande ögon – Fan anamma! en han! Tändstickan kastades till marken och mannen försvann springande bort i mörkret. Med stenen fortfarande krampaktigt i handen vandrade Karl hemåt på skakiga ben. Efter denna händelse bestämde han sig för att lämna spaningsarbetet åt polisen.
Dagens Krokängspark, Foto: Peter Svensson
Åren gick. Krokängsbanditen slutade så småningom med sina övergrepp, men blev aldrig avslöjad och gripen. Många år senare, när Karl var på besök hos sin nu åldrande mor, kom de åter att tala om krokängsbanditen. Karl beklagade att den skyldige aldrig blivit avslöjad, då mamman avbröt med orden: – Jag vet vem han var. Hon berättade nu att hon, några år efter dåden, gjorde ett av alla sina hembesök som barnmorska. Det var en höggravid kvinna i Kyrkbyn som behövde hjälp. Efter en stunds behandling dök mannen i huset upp. Hon kände genast igen honom – de stickande ögonen, det yviga skägget. – Fan anamma! skrek mannen och for ut genom dörren. – Vad tog det åt honom? Han som alltid är så beskedlig, undrade hustrun
Karls mamma angav aldrig mannen. Hon berättade aldrig för någon annan vad hon sett. Våldsverkaren visste var hon bodde, vilka hennes barn var. Hon var helt enkelt rädd för hämnd. Sanningen stannade hos Karl och hans mor. Men en höstdag 1971 satte sig den då åldrande Karl vid skrivmaskinen och skrev. Hans mor var borta och sanningen kunde äntligen berättas. När Karl skrivit färdigt lämnade han sin text, inte till polisen, utan till folkminnesarkivet i Göteborg.
Tack vare att han gjorde det har jag nu kunnat berätta detta för er.
Källa: IFGH 6400. Ursprungstexten är bearbetat av artikelförfattaren för att passa i sitt nya sammanhang
Sagobygdens Blogg 