En regnig måndagmorgon i april för flera år sedan, när jag fortfarande bodde i lägenhet, träffade jag en granne i hissen. Eftersom vi båda hade vänligheten att tilltala varandra fastän vi inte kände varandra, så började vi prata om att det var måndag morgon och att regnet öste ner. Just när vi skulle skiljas åt sa grannen: ”Men vi ska faktiskt vara nöjda med att det regnar nu för mycket regn innan midsommar gör en vacker sommar.” Och så tillade hon: ”Det var åtminstone vad dom gamla brukade säga.”
Och i en arkivuppteckning från 1931 berättar en kvinna född 1864 att när grodrommen ligger högt upp, nästan vid vattenytan, då blir försommaren blöt och det är bara bra för vi kan aldrig få för mycket regn före midsommar.
Flera talesätt visar hur vädret vid jul eller påsk sades förutspå vädret till midsommar: Den vind som blåser på påskdagens morgon kommer att blåsa till midsommar, lika många dagar som det töar före jul, lika många dagar ska det regna före midsommar och lika djupt som oxen trampar i leran vid jul, lika djupt går torkan vid midsommar. I Västergötland ger en torr midsommar en dålig sommar, i Småland är det i stället en våt midsommar som ger samma resultat.
I den gamla kalendern är det flera helgondagar som förutspår vädret, och även om vissa med tiden tagits bort och ersatts med mer moderna namn i dagens kalender, så lever de fortfarande kvar i människors medvetande. Sjusovardagen den 27 juli (sedan 1901 är dagens namn Marta) är ett sådant exempel, då det sägs att om det regnar den dagen så kommer det att regna i sju veckor framåt.
Äldre tiders vädertydor kopplade till almanackan, för att förutspå hur det bland annat skulle gå med skörden, plockas idag upp av massmedia som gärna citerar Bondepraktikan inför högtidsdagar och semester. Och även om tiderna förändras, och förutsägelserna kanske inte alltid går i uppfyllelse, så är det ett sätt att hålla liv i dessa kunskaper som gått från generation till generation. De är en del av vår historia, en del av vårt kulturarv.
Lina Midholm
Källor:
Klintberg, Bengt af (1996): En liten väderbok. Stockholm: FIB:s lyrikklubb.
Klintberg, Bengt af (2001): Namnen i almnackan. Stockholm: Nordstedts ordbok
Uppteckningar från Institutet för språk och folkminnen, avdelningen för arkiv och forskning i Göteborg: IFGH 2427:12, VFF 1827:79, IFGH 1478, IFGH 2481, VFF 1066
Det var en gång en fattig änka. Hon hade bara en glädje i livet: en flitig och gudfruktig dotter som brukade gå till kyrkan i byn varje söndagsmorgon. Hon hade ett glatt sinnelag och sjöng hela tiden. En dag gick flickans mamma ut i världen för att söka efter arbete. Hon ville skaffa ett bättre liv för sin dotter. Flickan väntade på henne hemma, i den fattiga stugan. Men hennes mamma dröjde. Hon dök inte upp på flera dagar. Flickan satt hemma och väntade på henne. Efter ett tag kunde hon inte längre sjunga på grund av sorg. När hon förstod att hennes mamma inte kom, klädde hon sig i en svart klänning. Sedan tog hon en kruka med vax och ett garnnystan och gick för att leta efter sin mamma.
När hon råkade gå förbi en kyrka stannade hon och gjorde ett ljus av vax. Hon tände ljuset vid jungfru Marias ikon och bad henne om hjälp med att hitta sin mamma. Den fromma flickan vandrade runt i världen tills vaxet och garnnystanet tog slut. En dag, medan hon låg på knä framför en ikon, lösgjorde sig jungfru Maria från den. Hon närmade sig den bedjande flickan och förvandlade henne till en liten fågel för att hon inte skulle lida mer. Fågeln hade blanka svarta fjädrar och en näbb gul som vax. I nästa stund började den sjunga. Fågelns sång påminde om melodierna som flickan brukade sjunga när hon var hemma i sin by. Folk som hörde det, stannade upp och lyssnade på hennes vackra sång. De kallade fågeln koltrast.
Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.
Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpar. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som ofta nämns i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett betsel gjort av björknäver och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.
Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och haglar över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna på skatt för att inte förstöra deras skörd.
Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetsel i hans mun.Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar på någon som befinner sig långt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns det dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!
Det sägs att förr i tiden levde en människosläkte som var så vänligt, snällt och fromt att Gud älskade det mycket. När Han bestämde sig för att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.
I vissa världsdelar tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.
Inte alla fjärilar är omtyckta. På Balkan till exempel väcker dödskallefjärilen rädsla på grund av sin storlek och sitt utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.
In the long June days of midsummer, people gather in the small Swedish town of Ljungby, surrounded by forests and lakes, for a storytelling festival. It was started in 1990 by local librarian, writer and storyteller Per Gustavsson, who was inspired to share, develop and preserve oral traditions. Through the dedication of programmers, artists, educators and local people, the festival continues to grow and influence storytelling, not just in Sweden but across the world. The festival supports many things, among them the creative work of storytellers, developing their work with schools and local communities, commissioning storytellers and artists, helping them take risks. I have been one of the lucky beneficiaries of this festival, returning several times over 26 years, to perform my work, some of which has been directly inspired by Ljungby itself.
My first visit was in 1998 with Ben Haggarty and Hugh Lupton as The Company of Storytellers. I had never been to Sweden before and late one evening we performed our show ‘The Three Snake Leaves’. It lasts two hours and we were in a dark theatre without windows. It was after 11pm when we finally left this building, and I was astounded to discover it was still light outside! Welcome to Sweden! The visit was magical. We went to a story party beside a lake, listened to legends told by Per in the forest, danced to whirling Swedish folk music, and listened to storytellers who became important people in our lives, among them Ulf Ärnström and Mats Rehnman. We ate cakes from the bakery, and someone took our picture in front of the mural that Mats had recently just painted on the bakery wall!
The Company of Storytellers 1998
I was enchanted by the dolls house shop and bought some tiny white Swedish furniture and a little doll dressed in traditional costume for my niece who was two years old. And I was transfixed by some paintings in the old house of Ljungby Museum. The paintings are in a Swedish folk art style, and were of biblical images, telling stories from the bible in a very human way. The paintings that really impressed me were of girls and women – perhaps the foolish virgins who hope to become the brides of Christ, but fall asleep and their lamps go out. As well as the wise virgins who carry jugs of oil to fill their lamps – but do not share their oil with their foolish friends! I didn’t have a camera or a phone, so had no record of these paintings. But I did not forget them, they stayed in my mind as something filled with potential.
The memory of these paintings inspired me to create a new show, ‘Becoming Virgin’ about foolish and wise girls, goddesses, virginity, and going to a convent school! It included the tale of the wise and foolish virgins. It was very special to return to Ljungby, I think in 2001, with the performance the town had inspired. I performed the show in the old house with the paintings. The performance began with me giving the audience a tiny glass of red wine and a bit of bread. The festival kindly provided all this for me!
I returned to the festival again, I think around 2005. I had been travelling in Central Asia and performed the epic of Dede Korkut that I had been working on. The artists Rolf Lind, Raine Navin and Gunilla Skyttla were there, doing surreal and experimental performance art, which I loved and which opened the boundaries of storytelling. I bought their book and still enjoy it.
Then in 2013 I returned again, to perform ‘Night Visit’, which has a Swedish influence. It told the story of my Great Grandparents’ and Grandparents’ interest in the ideas of Emmanuel Swedenborg and their experiments with spiritualism. It weaves their lives with the life and visions of Swedenborg. The festival made a huge investment in this challenging piece of storytelling. The performance had quadraphonic surround sound and projections, and the festival hired the technical equipment we needed including an electric drum kit! They gave us a brilliant technician and a lot of time in the theatre. Such costs are not covered by the price of tickets.
The festival believes in supporting and developing storytellers, helping their work to deepen artistically and to spread beyond the festival itself. This is very rare. The festival brought Swedenborgian researchers, academics and curators to discuss his work and influence. And it was a huge honour to be part of this event. Sadly the dolls house shop had gone. But ‘The Museum of Legends’ – ‘Sagomuseet’ – had come into existence, a playful and magical place where stories come to life.
At the festival in 2013
The festival is still transforming, still expanding, still supporting storytellers. I am thrilled to return to the festival this year, bringing my latest performance ‘The Mighty Goddess’. It goes back into the deep roots of myth, evoking powerful goddesses from across the globe, entwining myth with memory, spells with songs, comedy with ceremony. It also goes back to my own deep roots as a storyteller, just me, words and sounds, and the images the story creates.
There is no tech for the festival to provide! The losses during covid and the dreadful cuts to the arts in the UK are part of paring back of my work, but as an older artist I wanted to stand in the utter power of just the story and see what I could do. ‘The Mighty Goddess’ is X-rated and for adults only! So be prepared. It follows the Goddess, from Vesta the fiery virgin, to Cybele the Mother Goddess who fathered a child, to Ishtar whose passion takes her down to the Land of the Dead. And the audience have the chance to receive a message from the Goddess’s oracle! So if you have a burning question – do come!
The Mighty Godess
Over 26 years my work has grown with the help of this festival, what an incredible and unique gift to be given. And I am not even Swedish! Thankyou Sagobygdens Musik and Berättar Festival, from my heart, I can’t wait to see the midsummer night sun again!
Krokängsparken är en liten grön oas i Göteborg. Idag är parken inklämd mellan bostadsområdena Bräcke och Eriksberg. I början av 1900-talet var parken mycket större och känd för två saker. Det var arbetarrörelsens stora nöjespark och det var platsen där krokängsbanditen härjade.
Göteborgare i alla åldrar tog ångbåt över älven, till den del av parken som var nöjesfält. Där kunde de roa sig med bland annat lyckohjul, ringkastning och skjutbana. Det som drog allra mest folk var de två dansbanorna med en mässingsorkester i mitten. Ena banan var för stadsborna och den andra för hisingsbor. Den som gick till fel dansbana kunde riskera att bli slagen både gul och blå.
Ändå var det inte risken för att få stryk på dansbanan som skrämde folk mest. Nä, en våldsverkare drog omkring i parken och hade under flera år överfallit kvinnor. Övergreppen skedde i parkens mindre öppna delar, utmed de små stigarna. Ofta under mörka kvällar, men även mitt på dagen, alltid på vardagar. Som alltid vid skrämmande händelser spreds det massor av rykten. Bland annat sas det att våldsmannen nästan ljudlöst smög sig på sina offer och att han alltid var omaskerad, som om han var helt orädd för att bli igenkänd. Det ryktades också om att poliskonstaplar patrullerade på stigarna, utklädda till kvinnor, helt utan framgång
En dag när 18-årige Karl kom hem från arbetet mötte han sin mamma gråtande i köket. Hon berättade, medan tårarna forsade utmed kinderna, att hon blivit överfallen av krokängsbanditen. – Han gömde sig bakom Pölsebo ladugård och sprang på mig bakifrån. Som tur var, lyckades jag slita mig loss och springa ner till gårdsbyggnaden och ropa på hjälp. Arrendatorn ryckte till sig geväret och sprang mot ladugården, men då hade den uslingen redan försvunnit
När Karl såg och hörde sin förtvivlade mamma, bestämde han sig för att göra det som polisen misslyckats med; gripa den som plågade traktens kvinnor Han tog kontakt med en jämngammal kamrat och de bestämde sig för att leta efter den skyldige. De turades om med att patrullera på dagtid i parken. När detta inte gav något resultat, gav sig kamraten ut även om natten. Beväpnad med kniv vandrade han utmed Krokängsparkens mörka stigar. När Karl fick höra detta bestämde han sig för att göra om samma promenad nästa natt. Med bultande hjärta vandrade han mitt i mörkret utmed en hög hagtornshäck. Plötsligt hördes en kvist brytas på andra sidan häcken. Livrädd fortsatte Karl långsamt sin vandring. Snart hördes åter ljud från andra sidan. Utan tvekan var det så att någon smög på honom. Det var först nu Karls insåg att han var helt obeväpnad. I brist på annat böjde han sig ner och greppade den största sten han kunde hitta i mörkret. Häcken tog slut, landskapet öppnade upp sig och en stor, mörk, och skugglik varelse närmade sig i mörkret. Karl höjde stenen, beredd att försvara sig. Plötsligt var främlingen alldeles nära, drog eld på en tändsticka och för ett ögonblick syntes ett skäggigt ansikte med stickande ögon – Fan anamma! en han! Tändstickan kastades till marken och mannen försvann springande bort i mörkret. Med stenen fortfarande krampaktigt i handen vandrade Karl hemåt på skakiga ben. Efter denna händelse bestämde han sig för att lämna spaningsarbetet åt polisen.
Dagens Krokängspark, Foto: Peter Svensson
Åren gick. Krokängsbanditen slutade så småningom med sina övergrepp, men blev aldrig avslöjad och gripen. Många år senare, när Karl var på besök hos sin nu åldrande mor, kom de åter att tala om krokängsbanditen. Karl beklagade att den skyldige aldrig blivit avslöjad, då mamman avbröt med orden: – Jag vet vem han var. Hon berättade nu att hon, några år efter dåden, gjorde ett av alla sina hembesök som barnmorska. Det var en höggravid kvinna i Kyrkbyn som behövde hjälp. Efter en stunds behandling dök mannen i huset upp. Hon kände genast igen honom – de stickande ögonen, det yviga skägget. – Fan anamma! skrek mannen och for ut genom dörren. – Vad tog det åt honom? Han som alltid är så beskedlig, undrade hustrun
Karls mamma angav aldrig mannen. Hon berättade aldrig för någon annan vad hon sett. Våldsverkaren visste var hon bodde, vilka hennes barn var. Hon var helt enkelt rädd för hämnd. Sanningen stannade hos Karl och hans mor. Men en höstdag 1971 satte sig den då åldrande Karl vid skrivmaskinen och skrev. Hans mor var borta och sanningen kunde äntligen berättas. När Karl skrivit färdigt lämnade han sin text, inte till polisen, utan till folkminnesarkivet i Göteborg.
Tack vare att han gjorde det har jag nu kunnat berätta detta för er.
Källa: IFGH 6400. Ursprungstexten är bearbetat av artikelförfattaren för att passa i sitt nya sammanhang
En bonde kom fram till tullen med en skrinda full med tunga säckar. Hans häst var mager och såg mycket trött ut. Vid bommen stoppades bonden av tulltjänstemannen:
– Vad har du i dina säckar?
Bonden böjde sig ner mot tullmannen och sade något i hans öra.
– Jag förstår inte, säg det högre!, gormade mannen.
Bonden böjde sig igen och viskade, men tullmannen förstod fortfarande inte.
I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.
Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.
När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.
Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.
Rövarekulan
Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.
I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.
En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.
När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.
Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:
– Hur gick det?
Pigan förändrade då rösten och svarade:
– Det gick bra.
Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann.
En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:
– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.
När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.
Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.
Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.
Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.
– Kommer inte min son? frågade hon.
– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.
Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.
Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.
En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.
Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.
Det var en gång en fattig bondefamilj som bodde i en avlägsen by. De hade en giftasvuxen son. En dag kom han hem och berättade glatt för sin far:
– Käre far, jag var på djurmarknaden idag och träffade en man som hade en oxe till salu. Han bad bara om 50 lei för den. Jag tycker att du ska köpa den.
– Den är för dyr, svarade fadern.
– Du vet bäst, sade pojken då.
Efter ett tag, gifte sig sonen och flyttade med sin fru till en annan by. Det unga paret levde där ganska länge utan att höra av sig till hans föräldrar. Under tiden gick det bättre för föräldrarna. De började skaffa sig nya saker till hemmet. En vacker dag besökte sonen dem. Väl hemma såg han en grann oxe stående mitt på gården. Hans far hade köpt den på marknaden just den dagen.
– Hur mycket betalade du för den, far?, frågade sonen.
— 200 lei.
Pojken gjorde stora ögon:
– Betalade du så mycket!? Men oxen jag såg en gång på marknaden kostade bara 50 lei. Då sade du att den var för dyr.
– Det stämmer, svarade gubben. Då var 50 lei mycket, för vi var fattiga, men nu är 200 lei billigt eftersom vi har blivit välbeställda.
Det var en berättarkväll. Som vanligt hade jag gjort ett hopkok, historier både från Småland och från fjärran land. En del sorgesamt, en del helt galet. Jag blev avtackad, jag fick vackra blommor. Folket började resa sej, gå mot utgången. Men ett par av dem dröjde sig kvar, ville höra mera, veta mera. – Hur kan du komma ihåg så många berättelser? Och: var får du alla historier ifrån?
– Ja, svarade jag, det är från böcker och arkiv. Och från nätet ibland. Men det var inte riktigt sant det jag sa. För en av de historier jag drog denna kväll hade jag lyssnat mej till. Någon berättade och jag hörde på. Och blev så tagen, så förtrollad att jag slängde mej över papper och penna (i bilen), fick ner innehållet i stora drag och skrev rent därhemma.
Det var på Sagomuseet, kanske 15 år sen nu. Jag en hade en grupp, en förening som efter guidningen skulle förplägas med kaffe och mackor. Vi satt runt stora bordet på övervåningen. De var upplivade och glada. Pratade mycket. En kvinna sa: När jag hörde dej berätta så kom jag att tänka på en annan historia. Vill du höra? Så här…
En ung man som var ute på arbetsvandring. Han hade gått från gård till gård, stannat och jobbat några dagar. Nu skulle han vidare till ett nytt ställe. Men vägen blev lång. Han gick och gick utan att träffa på någon gård. Och hett var det, en riktig torrsommar och mannen – vi kan kalla honom Carl – blev törstig. Men inte minsta vattendrag någonstans, till och med dikena var uttorkade. Då fick han se en smal körväg upp till vänster. – Där måste det ju finnas folk, tänkte han. Han kom uppför backen och fram till en öppen plats, ett tun. Men där fanns bara några gamla husgrunder, inte ett spår av byggnader, inget liv. Bedrövad och utmattad sjönk han ner på marken. Slumrade kanske till en stund. Men plötsligt….. där var ju klara, ljusa barnröster. Och ljudet av en dörr som slogs upp, en kvinnostämma ropade: Kom in och ät!
Och där låg ju en hel liten gård mitt framför honom, boningshus, lada och uthus och allt. Hur hade han kunnat missa det? Han steg in i köket. Där satt mor och far och tre små lintottar till ungar vid matbordet. – God dag! hälsade Carl, men ingen tittade upp, bara fortsatte äta – Kunde man möjligen få sej lite vatten? Men ingen svarade, ingen såg på honom. Mor i huset reste sig för att hämta något vid spiseln. Men hon märkte inte Carl, var nära att gå rakt på honom.
Men där stod ju vattenspannen med skopan i. Så Carl tog för sig, han drack rejält, passade också på att fylla sin vattenflaska. – Tack så mycket gott folk, sa han. Ingen reaktion, nej ingen alls. Så han greppade sin ryggsäck och var snart nere på landsvägen igen. Efter en stund kom en hästskjuts ifatt honom. Carl fick åka med och han kom i samspråk med kusken. De talade om ditt och datt, men så sa Carl: Vad är det för konstigt folk dom som bor där uppe i backen, till vänster om vägen? Och han beskrev platsen noga. Men kusken sa: Det där har du nog drömt. Där finns ingen som bor.
– Jamen jag såg dom ju! Jag var i deras kök, dom satt vid bordet och åt. Men det var så konstigt, ingen såg på mej, ingen svarade när jag sa goddag. Som att jag inte fanns. Jag försökte flera gånger. Så märkliga människor. Är dom döva och blinda, eller?
Då såg kusken så underligt på honom och sa: Nej det bor ingen där. Men det har bott. För tjugofem år sen ungefär. Det var en ung familj, tre små barn hade dom. Så slog åskan ner en natt. Det tog fyr och allt brann som fnöske. Hela familjen blev innebränd. En förskräcklig historia…
Carl blev tyst. Han blev mycket tyst. Så småningom kom de fram till en ganska stor gård. Folket välkomnade Carl och visst hade man behov av ett par händer extra. Carl blev anvisad en bädd i en drängkammare. Och han skulle sova men han kunde inte. Det snurrade i hans huvud. Den där familjen. Hade han drömt eller sett syner där i hettan? Men han visste ju att han hade druckit vatten och att han fyllt sin flaska. Flaskan ja! Den låg i hans ryggsäck. Han fick fram flaskan och visst var det vatten i den. Då hade det alltså hänt ändå.
Den här historien fick ligga till sig ett tag. Sedan berättade jag den och det gick bra, den började leva sitt eget liv så som berättelser gör. Detaljer, färger och sinnesstämningar kom till. Och senare jag kom på idén att förlägga den i min egen släkt. Det var ju min egen farmors far som upplevt detta! Och han var så skakad av händelsen att han höll tyst om den hela sitt liv. Tills han var en bit över nittio och snart skulle gå bort. Då berättade han om sin upplevelse för barn och barnbarn.
Det där sista är förstås påhittelser. Men faktum är att min farmors far hette just Carl. Och att han var en bondson som växte upp i Ljushult inte alls långt från där jag själv bor (detta är dagsens sanning, duktiga släktforskare i Vrå har tagit fram uppgifterna). Och det är inte omöjligt att Carl gav sig ut på arbetsvandringar när han var ung. Det gjorde nästan alla här, de som var barn till självägande bönder. Det förekom ända till slutet av 1950-talet. Min egen man tog sig till södra Halland ihop med några grannpojkar och gallrade betor på stora gårdar. Men de for med bil.
Så vävdes berättelsen ihop. Ett tillfälligt prat, ett infall och något tog form och började gro. Men som under lång tid var konturlöst och ofärdigt. Historien behövde ligga till sej och mogna. Precis som goda viner och ostar.
Sagobygdens Blogg 