Sagobygdens Blogg

2018 är det 200 år sen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius föddes. Under jubileumsåret genomförs i Sagobygden en rad arrangemang som lyfter fram hans gärning. Här på bloggen publicerar vi nu i fyra avsnitt en ingående artikel om Hyltén-Cavallius som sagosamlare. Den har tidigare publicerats i Kronobergs läns hembygdsförbunds tidskrift I Värend och Sunnerbo 2017:4.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1844. Teckning av J. A. Wetterbergh.

Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

I juni 1843 rider Gunnar Olof Hyltén-Cavallius från föräldrahemmet i Vislanda för att besöka släktingar och samla folkminnen. I backstugan Havastuaträan under Ryds Storegård i Agunnaryds socken möter han änkan Cajsa Andersdotter (1792-1857), Halta-Kajsa, som med sina tre döttrar nyligen flyttat till stugan. Det är trångt i den lilla stugan, för där bor också Martha Samuelsdotter med man och sju barn. Gunnar Olof lyssnar på de båda kvinnornas berättelser och tecknar upp sägner och gåtor. Han fängslas av Halta-Kajsas berättelser och kom att besöka henne flera gånger under de följande åren och 1848 tog han med henne till hemmet i Stockholm som barnpiga. I sin självbiografi Ur mitt framfarna lif ger den åldrande Hyltén-Cavallius en bild av mötet med Halta-Kajsa:

Denna bekantskap var för mig ovärderlig; ty jag har under hela mitt lif aldrig träffat en qvinna med rikare poetisk uppfattning än denna obemärkta qvinna ur folket. Hon egde i sitt minne en outtömlig skatt af gamla visor, sagor och sägner, och var in i vår tid en lefvande typ ur vår skogsbygds längst försvunna medeltid. Jag egnade och all min till buds stående ledighet åt studiet af denna rikt begåfvade varelse, och då hennes traditionela förråder syntes outtömliga, tog jag henne framdeles såsom barnpiga i mitt hus i Stockholm. Mycket af hvad jag forskat har jag lärt af henne, och jag tycker mig ännu ofta hos min äldsta dotter Anna igenkänna känslostämningar och uppfattningssätt, lånade från den fromma qvinna, som skötte hennes barndom.

”O, vilken fröjd!”

Gunnar Olof var 25 år vid det här mötet, som fick en så stor betydelse för hans författarskap. Men redan som 17-åring i mars 1837 inträffade en händelse, som kom att få en avgörande betydelse för hans livsinriktning. Han fick i sin hand Erik Gustaf Geijers och Arvid August Afzelius´ samling Svenska folkvisor som de gav ut 1814-16. ”Den känslans innerlighet, som genomgår denna gamla poesi, grep mig med förunderlig makt.”, skriver han i sina minnen, och frågade sig om det ännu inte fanns tid att ta tillvara traditioner som går tillbaka på en gammal svensk kultur. De följande somrarna gör ynglingen arkeologiska utgrävningar i sin hembygd och samlar flitigt in folksagor. äventyr, gåtor, ordspråk, dialektord, sägner och visor. I sina minnen utbrister författaren när han ser tillbaka på sin ungdom:

O, vilken fröjd för en nittonårig yngling, sprittande af kraft, lefnadsmod och vetenskapligt intresse, att på detta sätt få ströfva omkring i en bygd, så rik på minnen som Småland då ännu var! Äfventyr på äfventyr, lust och lekar, glada jagter i den gröna skogen och vid den blåa insjön, muntra samspråk med ”Moran” i den gamla sparrastugan och med unga täcka bondflickor ute på ängen, brottning och kamplekar med bonddrängarne, sång och fina baler på herrgårdarna ömsom med felalekar och midsommardans ute i bygden; och emellan allt detta en rikedom av forntidsbilder, mossiga bautastenar, gamla jordfynd, sagor, sägner, riddarevisor och medeltidskyrkor. I sanning, ju mer jag blickar tillbaka, desto bättre finner jag, att jag haft en afundsvärd ungdom, att icke säga ett afundsvärdt lif; och för så vidt en fortsatt kamp och en oändlig rikedom på friska, vexlande intryck kan kallas lycka, lära väl få menniskor ha varit så lyckliga som jag varit det.

Hembygden var det nav som Hyltén-Cavallius fornforskning rörde sig kring. Som vuxen bevarade han starka minnen av hur han som mycket liten fått följa med fadern till julottan, där hundratals bloss lyste i nattmörkret, och modern till ystamöten, där det lektes och sjöngs hela natten. Genom modern hörde Gunnar Olof till den gamla prästsläkten i Vislanda som har skildrats av släktingen Samuel Ödman i den klassiska Hågkomster från hembygden och skolan, som utkom 1830. Ödman beskriver ostmötet som en av tre stora folkfester, bredvid julen och humlekvällarna. Livfullt skildrar han hur alla människor på prästgården deltog i humleplockningen och hur det berättades: ”Man trodde sig försatt i en isländsk aftonsamling.” När en slutade sin berättelse, började den som satt intill. Både fantastiska undersagor, kortare skämtsagor, legender, djursagor och traktens sägner berättades. Skildringen avser 1760-talet men visar hur levande berättartraditionen var i Vislandabygden kring 1800. Det understryks av Hyltén-Cavallius som berättar hur han som liten hört människor i sin omgivning berätta om möten både med skogsnuvan och näcken, och hur folk hört gastar ropa i natten.

Den nyromantiska idérörelsen

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius möte med den muntliga berättartraditionen i hembygden och människors levnadssätt och seder, som han menade bevarade ålderdomliga kulturdrag, måste också ses i ett större perspektiv, den framväxande nyromantiska rörelsen under 1800-talets första hälft. Ynglingen Gunnar Olof växte upp i en tid präglad av intresse för folkets diktning. Folket det var bönderna eller med ett annat ord allmogen. Folkets enkla rena levnadssätt med rötter lång tillbaka i Sveriges historia ställdes som kontrast mot den internationellt präglade och förkonstlade högreståndskulturen.

Napoleonkrigen hade på kontinenten väckt nationella stämningar som i Sverige förstärktes  av förlusten av Finland. En rörelse för skandinavisk enhet växte fram. Nationalismen anknöt till stormaktstidens historieskrivning, där fornminnen och gamla berättelser användes för att framhäva Sveriges ärorika förflutna. Ett exempel från Hyltén-Cavallius egen hembygd var Petter Rudebecks storvulna beskrivning av det gamla smålandet Wärend med rötter både i fornnordisk och antik diktning.

Ett uttryck för den nygamla idéströmningen var Götiska förbundet som grundades 1811. Föreningen verkade för en fosterländsk och moralisk väckelse och syftade till att ge tillbaka Sverige dess självkänsla. På programmet stod att ”återuppliva de gamla göters frihetskänsla, mannamod och redliga sinne”. En Göts väsen skulle vara enkelt och oförställt och präglas av pliktuppfyllelse och självförsakelse. Erik Gustaf Geijer publicerades i det första häftet av förbundets tidskrift Iduna sin dikt Manhem, som inleds med orden: ”Det var en tid det bodde uti Norden, en storsint ätt, beredd för fred som krig. Då, ingens slav och ingens herre vorden, var odalbonden var en man för sig.” I dikten Odalbonden, som också trycktes i tidskriftens första häfte, tecknar Geijer denna idealgestalt som en garant för landets fortbestånd. I Götiska förbundet samlades författare, språkmän, präster, lärare och fornforskare som alla var besjälade av forskning i de gamla Göternas hävder, både diktning och arkeologiska lämningar.

Den var i den andan Hyltén-Cavallius beslöt att tillsammans med sin vän George Stephens ge ut en samling med svenska folksagor. 1843 tecknade de kontrakt med bokhandlare Bohlin. Hyltén-Cavallius bad fadern Carl Fredrik Cavallius om hjälp med sagor från den småländska hembygden.  På sonens begäran svarade prosten:

Sagornas tid är nära förfluten. Skada att jag i min barndom icke kom att tänka på att sådant en gång kunde bli begärligt. Jag har hört många hundrade, men nu minnes jag dem icke mer.

Trots sin reservation lyckades fadern förse sonen med ett stort antal sagor nedskrivna av sagesmän i bygden, bland dem Mickel i Långhult och Sven Sederström, två portalgestalter inom folkdiktningen i Sverige. Prosten skickade också 45 egenhändigt upptecknade sagor och sägner till sonen. I ett brev uppgav han kortfattat sina sagespersoner, såsom ”fru Svenssons piga” och ”lille Jösse”. I ett annat brev beklagade prosten sig över att han inte hunnit läsa de böcker som sonen skickat:

Du undrar troligen, hvad som kunnat hindra? Vet då: jag fick rätt på en gräbba, som kunde flere sagor och att uppteckna dem har desse senaste dagar varit min enda sysselsättning. … Du måste skynda att säga mig, om du vill ha mera sådant. Här finnas ännu flera gräbbor, som kunna sagor. Jag har funnit, att det är isynnerhet qvinnorna, till hvilka man i detta afseende måste hålla sig. Männens pusslustigheter passa troligen ej.

De 45 berättelser som Carl Fredrik Cavallius sände till sin son i Stockholm genomsyras av prostens egen röst. Han lyssnade på »gräbborna« och med sina egna sagoupplevelser från barndomen i minnet, utformade han sedan sagorna så som han tyckte att de skulle vara. Sagorna blir till små predikningar där prosten tar fasta på sagornas uppfostrande och sedelärande innehåll. I ett brev till sonen skrev han att ”varje saga har sin moral”.

Per Gustavsson

Nästa avsnitt handlar om insamlingsarbetet i Stockholm och om utgivningen av Sveriges första sagosamling.

..det var en av lärdomarna som deltagarna i Ljungbyfestivalens sägenresa fick sig till livs. I år gick färden i riktning nordöst från Ljungby, till Östbo härad, och de som stod för berättandet på bussen var två av Sveriges mest kunniga folklorister, nämligen Per Gustavsson och Bengt af Klintberg. Bussen var fullsatt till sista plats.

Första stoppet gjordes vid Träle källa, invid Sörhorja by. Här i bygden lever sägnen om flickan som var dotter till den rike bonden och ynglingen, som var träl på gården. De älskade varandra, men deras kärlek verkade omöjlig. Flickans far lovade dock att de skulle få varandra, men bara om de lyckades att skära säden på föregivna åkrar mellan solens uppgång och nergång under en dag, ett uppdrag som syntes orimligt. Deras kärlek var så stark, de slet i sitt anletes svett hela den heta dagen. De nådde sitt mål och stapplade vid solens nedgång ner till den närbelägna källan för att släcka törsten. Allt det klara, kalla vattnet som de drack, gjorde dock att de båda drabbades av slag och avled. Deras grav återfinns under en sten på höjden intill.

 Vi färdades utmed sjön Hindsens strand genom ett landskap där gamla ekar sträckte sina knotiga grenar ut över vägen. Då och då kunde vattenspegeln skymtas genom trädridån. Här fick vi höra om Skams önskan att få fler människobarn i sitt våld. Det har han också fått löfte om, men först den dag då alla träd står utan löv. Det sker dock aldrig, ekens och bokens löv sitter alltid kvar ända tills de nya spruckit ut.

Träkorset i Drömminge har stått på sin plats sedan början av 1800-talet. Två bröder älskade samma kvinna. Den ene fick hennes ja. Den andre brodern lade sig i bakhåll, överföll brodern och i slagsmålet som följde, dödade de varandra. Bybor reste korset som ett minne. Det har bytts ut ett antal gånger under årens lopp. Det sägs att korset garanterar att det inte blir ofred i byn. I närheten står också den stora Drömmingeenen, ett stort vård- och läketräd. Enens bär har ett litet kors på varje bär, därför bör man använda det i mat och dryck för att hålla sjukdom borta. Rök från enen fördriver ormar och gift, avkok på ris eller bär botar smärta vid månadsrening. Det hjälper också män som har svårt att låta sitt vatten.

Ett annat stopp gjordes vid Trolle klippa, i närheten av Bor. Här stod vi nedanför en bergvägg, 10-15 m hög och ca 70 m långt. Här bodde trollen. En gång var det en adelsman som på väg till julottan i Voxtorp kom ridande förbi klippan. Då kom det ut en vacker jungfru som bjöd honom att dricka ur ett dryckeshorn. Han blev misstänksam och högg huvudet av henne och mycket riktigt, då syntes det att hon var ett troll. Nu fick han brått därifrån, trollen jagade honom hela vägen till kyrkan, men där var han i säkerhet. Hornet skänkte han till Voxtorp kyrka.

Vi gjorde också en paus vid Rydaholms kyrka och fick höra historien om dess tvillingtorn. Och i församlingshemmet fick vi också dricka det välsignade eftermiddagskaffet, den timliga spisen är nog så viktig. Under transportsträckorna mellan sägenplatserna underhölls vi med fler historier av skilda slag. Ett spännande besök på Eds herrgård fick vi också innan det var dags att styra kosan mot Värnamo och Ljungby igen. Nästan motvilligt lämnade vi berättelsernas värld för att återgå till verkligheten. Berättarrösterna kunde förnimmas långt in i sommarnatten.

”Det är inget annat än otyg, häxeri och jävelskap med det stället”
Så säger gammalt folk om den märkliga platsen i Dannäs än idag.
Ett 30-tal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg lät sig inte avskräckas utan hörsammade inbjudan. Färden gick till byn som ligger öster om sjön Bolmens norra del. Det var dags för säsongens sista träff.
Magin kring platsen på Dannäs säteris ägor lever kvar. Det svarte är ett vidsträckt område med mark där inget förmår att växa. Låga björkar och tallar har skickat ut långa utlöpare till rötter som förgäves söker fäste, de slingrar likt ormar ovanpå marken på den svartbruna jorden. Odonris försöker etablera sig, men för en tynande tillvaro.

En av markägarna, Stefan Josefsson, ledde oss till platsen, som ligger svårtillgänglig och avsides. Det sägs att platsen är förbannad. En historia menar att en riddare som nekades mat på säteriet uttalade den, en annan hävdar att det var två missionärer som mördades här.
Storgodset ägdes fram till 1900 av adeln. Ätter avlöste varandra och herrarna som styrde över de många torparna var många gånger hårda och stränga. En av dem kommenderade en dag några drängar att ta häst och vagn och köra till Det svarte och hämta bränne i form av gamla torra stubbar. Drängarna blev rädda, men tordes inte annat än att lyda. De lastade kärran full under dagen under stor vånda. När hästarna drog hem lasset, betedde de sig som om det var enormt tungt, de svettades så att det löddrade. De spändes ifrån och ställdes in i stallet. Nästa morgon låg de båda två döda i sina spiltor. Kärran med stubbarna blev stående utanför stallet. Inget, varken hot eller stryk från herremannens sida, kunde få någon dräng att lasta av dem.
Dagens Dannäsbor vet, att om en jägare avlossar ett skott som råkar löpa över området, kan han vara förvissad om att bössan är fördärvad för all framtid. Det enda som möjligen kan hjälpa är att koka bössan länge i vatten.

Vi fick också möjlighet att beskåda de vackra väggmålningarna från 1700-talet som finns i ett rum i säteriet. De speglar den livliga verksamhet som pågick runt säteriet för några hundra år sedan. Det fanns t ex kvarn, sågverk och tegelbruk. På en målning ses Det svarte breda ut sig och man skymtar också ön Danö ute i Bolmen. Även här hade säteriet torpare, den siste flyttade 1904. Vintertid kunde det vara besvärligt att bo där. Opålitliga isförhållanden kunde innebära att man inte kunde ta sig till fastlandet och fylla på matförråden. Det berättas att många Danöbor omkom genom drunkning, t ex den siste torparens första hustru. Trots dåliga isar nödgades hon ge sig ut mot Bolmsö för att skaffa mat. Dessvärre brast isen när hon nästan var i land och hon drunknade. Hon begravdes på Bolmsö medan mannen och barnen satt på Danö och hörde begravningsklockorna. Slutligen högg sig Bolmsöbönderna fram genom isen med en båt och undsatte familjen med mat.

Dannästrakten är en gammal kulturbygd som varit bebodd ca 2000 år. Tillnamnet ”Västbo smörklimp” syftar på den bördiga åkermarken som utgörs av gammal sjöbotten. Byanamn som t ex Hasselbacken, Böke och Eklanda ger en antydan om att vegetationen mestadels utgjorts av lummig lövskog.
Innan kvällen var till ända hade vi också besökt Pängabacken, där en skatt sägs ligga begravd, den lilla sjön Knorten, på vars botten Dannäs brudkrona ligger, samt Linnegården, där Ambjörn, Carl von Linnés anfader var bosatt.

Bilder: Gunlög Josefsson, från boken Berättelser om en by, samt Ylva Rosen

Kathinka Lindhe, känd från Radio Halland och Roland Andreasson, välkänd journalist med ett förflutet på tidningen Smålänningen här i Ljungby men även amatörskådespelare, blev inbjudna att medverka på en medlemskväll på Sagomuseet. Tisdagen den 18 april var det dags. Berättarrummet fylldes med publik som med spänning väntade på att Kathinka och Roland skulle börja berättelsen om H. C. Andersen och hans äventyr.

Hans Christian Andersen föddes den 2 april 1805 i ett fattigt hem i Odense i Danmark. Hans far var skomakare och hans mor försökte dryga ut familjens pengar med att tvätta åt finare familjer. Hans Christian var inte riktigt som andra barn, han var ovanligt lång, hade lång näsa och pipig röst. Detta gjorde att han fick mycket spe av andra barn och även vuxna, så han höll sig mest för sig själv. Han gjorde modeller i papper till modellteatern han hade, han skrev pjäser och spelade upp trots att han hade svårt med stavningen vilket blev ett stort problem för honom längre fram i livet. Detta berättade Kathinka med stor inlevelse och så kom Roland in på scenen och berättade sagan om den fula ankungen och det var inte svårt att hitta kopplingen till H.C. Andersen själv. Vid 14 års ålder lämnade han hemmet med 13 kronor i fickan och begav sig till huvudstaden Köpenhamn. Han skulle minsann börja på den Kungliga Teatern. Nu blev det inte så men efter ett tag så fick han en plats i kören eftersom han hade vacker röst. Tyvärr blev han utan arbete när han kom in i målbrottet men han började försörja sig på att åka runt bland fina familjer och underhålla när de hade gäster. Han reste till Tyskland, Paris och London. På sina resor hade han kappsäck, paraply och ett rep med sig. Repet hade han ifall han behövde hiva sig ner från ett brinnande hus. Han var rädd för att andra skulle tro att han hade dött när han låg och sov, därför lade han alltid en lapp vid sängen där det stod ”jag är inte död”. Han skrev mycket och skickade in till tidningar och olika förlag men på grund av sin dåliga stavning blev han oftast utskrattad. Han fick stipendium från ett förlag så han kunde studera för att bättra på sin stavning men det hjälpte föga. Trots detta så blev H.C. Andersen en känd sagoförfattare och mycket kunde han tacka kungligheter, bland annat prinsen som hjälpte honom framåt. Sagoskrivare tyckte inte H.C. Andersen om att man kallade honom, han var minsann en riktig författare och inget annat. Han blev utnämnd till Hedersmedborgare och prinsen ordnade en stor tillställning för detta. H.C. Andersen gifte sig aldrig. Han blev mycket förtjust och betagen i den svenska sångerskan Jenny Lind men hon avböjde hans inviter och sa ”vänskap, men inte mer” Roland berättade flera av H.C. Andersens sagor, bland annat Kejsarens nya kläder, en saga med mycket allvar bakom. Ja, alla hans berättelser handlar mer eller mindre om honom själv berättade Kathinka.

Roland avslutade med att läsa en dikt av Bo Bergman som handlar om H.C. Andersen. En spännande kväll som Kathinka Lindhe och Roland Andersson gjorde otroligt gripande där vi fick följa med H.C. Andersen på hans äventyr.

                                                              Text och foto: Agneta Json Granemalm