”Det är inget annat än otyg, häxeri och jävelskap med det stället”
Så säger gammalt folk om den märkliga platsen i Dannäs än idag.
Ett 30-tal medlemmar i Berättarnätet Kronoberg lät sig inte avskräckas utan hörsammade inbjudan. Färden gick till byn som ligger öster om sjön Bolmens norra del. Det var dags för säsongens sista träff.
Magin kring platsen på Dannäs säteris ägor lever kvar. Det svarte är ett vidsträckt område med mark där inget förmår att växa. Låga björkar och tallar har skickat ut långa utlöpare till rötter som förgäves söker fäste, de slingrar likt ormar ovanpå marken på den svartbruna jorden. Odonris försöker etablera sig, men för en tynande tillvaro.
En av markägarna, Stefan Josefsson, ledde oss till platsen, som ligger svårtillgänglig och avsides. Det sägs att platsen är förbannad. En historia menar att en riddare som nekades mat på säteriet uttalade den, en annan hävdar att det var två missionärer som mördades här.
Storgodset ägdes fram till 1900 av adeln. Ätter avlöste varandra och herrarna som styrde över de många torparna var många gånger hårda och stränga. En av dem kommenderade en dag några drängar att ta häst och vagn och köra till Det svarte och hämta bränne i form av gamla torra stubbar. Drängarna blev rädda, men tordes inte annat än att lyda. De lastade kärran full under dagen under stor vånda. När hästarna drog hem lasset, betedde de sig som om det var enormt tungt, de svettades så att det löddrade. De spändes ifrån och ställdes in i stallet. Nästa morgon låg de båda två döda i sina spiltor. Kärran med stubbarna blev stående utanför stallet. Inget, varken hot eller stryk från herremannens sida, kunde få någon dräng att lasta av dem.
Dagens Dannäsbor vet, att om en jägare avlossar ett skott som råkar löpa över området, kan han vara förvissad om att bössan är fördärvad för all framtid. Det enda som möjligen kan hjälpa är att koka bössan länge i vatten.
Vi fick också möjlighet att beskåda de vackra väggmålningarna från 1700-talet som finns i ett rum i säteriet. De speglar den livliga verksamhet som pågick runt säteriet för några hundra år sedan. Det fanns t ex kvarn, sågverk och tegelbruk. På en målning ses Det svarte breda ut sig och man skymtar också ön Danö ute i Bolmen. Även här hade säteriet torpare, den siste flyttade 1904. Vintertid kunde det vara besvärligt att bo där. Opålitliga isförhållanden kunde innebära att man inte kunde ta sig till fastlandet och fylla på matförråden. Det berättas att många Danöbor omkom genom drunkning, t ex den siste torparens första hustru. Trots dåliga isar nödgades hon ge sig ut mot Bolmsö för att skaffa mat. Dessvärre brast isen när hon nästan var i land och hon drunknade. Hon begravdes på Bolmsö medan mannen och barnen satt på Danö och hörde begravningsklockorna. Slutligen högg sig Bolmsöbönderna fram genom isen med en båt och undsatte familjen med mat.
Dannästrakten är en gammal kulturbygd som varit bebodd ca 2000 år. Tillnamnet ”Västbo smörklimp” syftar på den bördiga åkermarken som utgörs av gammal sjöbotten. Byanamn som t ex Hasselbacken, Böke och Eklanda ger en antydan om att vegetationen mestadels utgjorts av lummig lövskog.
Innan kvällen var till ända hade vi också besökt Pängabacken, där en skatt sägs ligga begravd, den lilla sjön Knorten, på vars botten Dannäs brudkrona ligger, samt Linnegården, där Ambjörn, Carl von Linnés anfader var bosatt.
Bilder: Gunlög Josefsson, från boken Berättelser om en by, samt Ylva Rosen
Det skulle vara intressant att få den rent biologiska förklaringen till den ofruktsamma jorden på ”Det svarte”.
Spännande!