Sagobygdens Blogg

En man rider i natten. Skogen är tät. Det råder iskyla, terrängen är svår, stigen smal och brant. Mannen har sin späda son i famnen, håller stadigt, ger honom av sin värme. Plötsligt rycker gossen till. – Pappa, älvkungen står därborta, jag ser honom, krona på huvudet har han, långt släp… – Ånej, svarar fadern. Det är bara dimstråken du ser.

Då börjar älvkungen sjunga, hans röst är len: Kom till mej mitt barn! Du och jag ska leka, plocka blommor, du ska få kläder av guldtyg, min mor ha själv vävt det….

Gossen kvider: Pappa hör du inte hur han kallar på mej? Inte då, svarar fadern, det är bara vinden i de torra löven du hör.

Åter sjunger älvkungen: Kom till oss vackra barn! Mina döttrar väntar så på dej, ni ska dansa och sjunga, de ska vagga dej till sömns…..

Målning av konstnären Moritz von Schwind 1830

 

– Men pappa ser du inte älvkungens döttrar. De står ju där borta! Pojken är helt förbi av förfäran. Men fadern svarar att det där, det är bara en hop gamla, murkna pilträd.

Älvkungen fortsätter locka och beveka. Så slår han om, utropar: Vill du inte komma? Så tar jag dej ändå! Gossen skriker rakt ut: Pappa, älvkungen gör mej illa, han tar mej, han tar mej…

Fadern ryser, han sporrar sin häst, rider som en vansinnig, backe upp, backe ner, genom snår, över myrar, stock och sten, till sist når han äntligen sin gård. Han är hemma. Med barnet i sina armar kommer han in i salen. Men då är gossen redan död.

 

*****

 

Det jag här återberättar är W. J. Goethes dikt Erlkönig skriven 1782. Den har tonsatts av flera men mest känd är den som Franz Schubert har gjort.

 

*****

 

”Wer reitet so spät durch Nacht och Wind

Es is der Vater mit seinem Kind…..”

Jag är liten. Pappa spelar den här sången på grammofon, kväll efter kväll spelar han den. Jag sitter bredvid. Ser i hans ansikte hur musiken tar honom. Man får inte prata då. Det är en underlig sång. Pianot hamrar olycksbådande, sångarens röst är dov, dyster. Ett tag blir det ljusare, gladare, så blir det hemskt igen Som att några talar med varandra. Men jag förstår inte ett ord. Sången är på tyska.

– Ska jag berätta för dej? säger han en kväll när vi lyssnat för minst tionde gången. – Det är en saga, en ond saga. Pappa har texten i en bok. Han slår upp den, översätter, förklarar.

Det jag fick höra kom mej att rysa. Jag hade hört och själv läst sagor. Prinsessor, äpplen av guld, skinande slott bort i fjärran. Förtrollade fåglar. Älvorna kände jag förstås till. Hon i Solägget av Elsa Beskow, hon som dansar sin vårdans, alltid godmodig och lika hjälpsam. Jag hade också sett älvor på bild. Undersköna varelser, de dansade på gröna ängar, flög från blomma till blomma.

Men detta. Älvor mitt ute i mörka skogen. Som vill locka till sig oss människor, förgöra oss. Jag fick en del att fundera på. Jag var skakad, samtidigt fascinerad. Om det fanns som en parallell värld därute? Varelser som kunde tala och sjunga? Liknade oss, hade familjer som vi. Men som inte var människor utan väsen, namnlösa, halvt formlösa, grå som dimman. Farliga.

Goethes dikt är naturligtvis högkultur av utsöktaste slag. Men den bygger på en folklig föreställning om älvorna som illasinnade. Som de ju var i den äldre folktron. Älvorna traktade efter människor, efter människors kroppar. De sög blodet ur spädbarnens fingrar. De satte sjukdomar på oss. Försökte locka oss till sig, den som lystrade var ohjälpligt dödsmärkt.

Det var först i samband med romantiken (sent 1700-tal och till mitten av 1800-talet) som vi fick den bild av älvorna som är den gängse idag och som vi återfinner i barnlitteraturen. Skira, eteriska ljusvarelser, vackra och självfallet på det godas sida.

Jag tror faktiskt det var här det började, min stora vurm och kärlek till gammal folktro. Som berättare väljer jag allra helst en sägen, en riktigt ruggig en. Sägnen är en berättelse om något man tror verkligen har inträffat. I sägnen kan jag leva mig in. I hur människor i gångna tider tänkte och trodde. Jag kan känna – känna igen – något av deras undran och skräck inför det oförklarliga. Med egna ögon se det som de tyckte sig se.

Jag sitter vid min laptop. Det har gått en oerhörd massa år. Men än idag ryser jag från fotabjället och upp till hjässan när jag hör Erlkönig spelas.

Anna Lilljequist

 

 

 

Tänk, om ämnet väsenologi hade funnits på skolschemat, lika självklart som t ex biologi. Det hade varit en höjdare, åtminstone för vissa. Nu finns det i alla fall möjlighet att man, genom att noggrant studera denna bok, kan bli väsenolog, dvs en expert på väsen.

Ingela Korsell står bakom texterna och Reine Rosenberg har gjort illustrationerna i boken som omfattar 120 sidor. Faktagranskare har varit Ulf Palmenfelt, som är professor emeritus i etnologi.

För några veckor sedan var vi på besök hos våra barnbarn, som bor några timmars bilresa bort. På vägen ner läste jag boken och berättade några av historierna för min man, som blev högeligen road.  När vi sedan gjorde en utflykt med barnen, som är 9 och 12 år, återberättades en av historierna. Pojkarna blev mycket intresserade och ville höra fler (i boken anges att den lämpar sig för personer som är mellan 9 och 99 år, och där befann vi oss ju, som av en händelse).

Faktum är, att det mesta vi hittade på den helgen, utkonkurrerades av historierna i boken. Vi läste om gengångare, mara och varulv. Dessutom om kyrkogrim och vättar, för att inte nämna lindorm, bjära, spiritus och näcken.
Först får man en illustration och en noggrann beskrivning, vilken innefattar kategori, farlighetsgrad, kännetecken med mera. Efter det kommer själva sägnen, som naturligtvis anger både plats och personlig anknytning till det inträffade, och till sist påtalas sägnens funktion, dvs anledningen till att den kommit till. Varför är till exempel en speciell vägsträcka i Gävleborgs län så olycksdrabbad? Kan förklaringen vara att motorvägen byggdes där det tidigare stått ett hus, under vilket vättar bott sedan urminnes tider? En person har flera gånger i tidningsinsändare påtalat att vättarna är mycket förtretade och hämnas genom att orsaka tillbuden.

Barnbarnen ville gärna ha kvar boken hemma hos sig, men det avstyrde jag vänligt men bestämt. Jag hade ju ögnat igenom texterna före högläsningen och visste, att avsnittet som beskrev skogsrået, handlade om kvinnan som krävde sex. Och att mylingen är ett stackars barn som mördades av sin egen mor, för att hon skulle undgå skammen och stigmatiseringen som följde med att få ett barn utom äktenskapet. Tycker nog att de ännu är lite för unga för att bli fullfjädrade väsenologer.

                                                                                                       Saga Alexanderson

Under Ljungby berättarfestival arrangerade vi ett internationellt tvådagarsseminarium om muntligt berättande. Ett blogginlägg från 1 augusti handlar om seminariet. Här kommer folkloristen Tora Walls föreläsning.

Elves, aliens and Slender Man 

This text was originally a talk, given at the seminar Oral Storytelling tradition – From Kenya to Hälsingland during the storytelling festival in Ljungby. It aims to give a short introduction to contemporary notions of supernatural beings, from a folkloristic perspective. 

Tales about supernatural beings sharing the world with us have been told as long back as written sources can be found. And even further back in time. There are pictures drawn on cave walls by artist of the stone age, giving us glimpses of a magical world now forgotten.

When the vikings, crossing the sea in their long ships a thousand years ago, got near the coast of Iceland, they took the dragon heads down from the bow. They couldn’t risk provoking the creatures – called landvättar -protecting the land. In the Middle Ages Saint Birgitta raged about how people sacrificed food to tomten – a being who was believed to protect the farm. In the late peasant society of Sweden, the tomte was still there. A small, kind of grumpy man working hard and drawing luck by magic to the farm, only asking for a bowl of porridge on Christmas Eve as payment. Lonely men were sometimes said to be seduced by a dangerous lady in the forest. Beautiful if seen from the front but with a tail or with hallow back if seen from behind. But sometimes she helped them. Warning the coal-burner if the stack caught fire or giving the hunter good luck in hunting. 

It was a wise thing not to fall asleep outside a mountain or to trust a too handsome man or a too beautiful woman. Especially if you met them in the forest. They might be a troll or a vittra and if not careful you would found yourselves living the rest of your life as a prisoner in the mountain. Or, if you were a woman, at the bottom of the river if you were fooled by the water creature Näcken. These are just a few of the beings that lived alongside with humans in the landscape surrounding them, at least if the folklore is to be believed. 

But then everything changed. New kinds of machinery were invented. Factories were built. Railroads took people from coast to coast with a speed never imagined before. More and more people moved from the countryside to the cities. They worked in the industries instead of farming the land. The old beliefs and stories begun to fade away. Luckily some of them were saved by researchers who wrote them down and created archives to save at least pieces of the knowledge for future generations. For a while folklorists thought that magical believes and stories of supernatural beings were something that belonged in the past. That they had no place in this new time of science and technology and in the new, urban lifestyle. But they were wrong. The folklore was not gone. It had just changed with the society. Like it always does. The magic was still present but in new forms.

The new technology didn’t just change everyday life, it also changed the fantasy. The French author Jules Verne is sometimes called the father of science fiction. In his books, written in the second half of the 19^th century, he created stories around the new technology of his own time and of technology he imagined was yet to come. In 1865 his novel From the earth to the moon was first published. It´s a story about the struggles of three adventurous men from the Baltimore Gun Club trying to build a canon powerful enough to shoot them all the way up to the moon. In the end of the first book they succeeds and the reader leaves them on their way out in space. The thought of travels in space was present long before the first actual space travel took place a hundred years later (not only from Jules Verne work of course). If you imagine yourself exploring the space, the one big question is: are there other lifeforms out there and if so – can we trust them?

Aliens are one of the first things that comes to mind when speaking of contemporary notions about supernatural beings. There are two opposite notions when it comes to alien lore. One fearing the aliens and their supposedly supreme technology and the other one longing for the aliens to come. 

In 1947 the pilot Kenneth Arnold saw nine flying objects that he couldn’t identify. Later he described their movements in the air as how a saucer would move if skip stoned across water. A journalist misunderstood him and later published a story of flying objects looking like saucers. Soon other people begun to tell stories of similar events and the legend about flying saucers was born. 

Other legends was added to the folklore of UFO:s and aliens. Stories of people who believed they had been abducted and experimented on begun to spread, both in media and popular culture but also as legend wandering from one person to another. Many folklorists have noticed the similarity between those legends and legends of abduction by supernatural beings in the older folklore. In a Swedish context a comparison with the stories about people believed to been taken into the mountains by trolls can be made. In scenarios humans are taken away from their own world by something not human. The trolls are frightening because of their magic. The aliens because of their advanced science (so advanced it seems almost like magic). After returning to the human world (if returning at all) they have a hard time recalling what actually happen while being a prisoner and for how long they have been gone.

In some new religious movements and in occulture (meaning for example notions born in the occult and esoteric movements of the late 19^th century and now a part of contemporary folklore) aliens are seen like a kind of gods or superior being that either are coming or already have been here. In the first case it’s a sort of Messiah myth. The aliens expected will teach the humans and enlighten them. In some cases, there are also a fear of (or a longing for) the end of the world. The true believers will be saved by the aliens and taken some place else – to a sort of paradise. 

In the other case the aliens have already been here, helping us build the ancient civilizations of the world. The pyramids of Egypt for example and also the mythical city of Atlantis.  One common notion in this context is that the knowledge and wisdom of the aliens are supposed to have been lost but traces of it can be found in folklore and proof of the alien visits are believed to be found in archeological findings. The Stonehenge is said to have been created by (or with help) of aliens. Proof of aliens are also found, according to the believers, in rock art from the pre-historic time. These notion are often both used and created in interaction with popular culture. The television show X-files in which agent Scully and agent Mulder are investigating cases of supernatural nature might be the most obvious example. 

But space is not the only nor the latest unknown territory in which tales about new supernatural beings are born. I am, of course, talking about the internet. Here new scary figures are created and spread in a kind of interactive horror stories. Those are made credible with photos or films created with the help of photoshop, and background stories told as if they were real. Slender Man is one of the most well-known of these viral horror figures. He was created in 2009 in a competition on the chatt forum Something Awful. The goal was to create the scariest creature imaginable and one of the participants came up with Slender Man. He is a tall, pale, faceless man with bizarre long arms and legs and wearing a black suite. He is often seen as a spooky figure in the background of photos of children. A movie has also been made about him (I´ve not seen it but I heard it´s not very good) and a computer game. He has his own fandom who creates new stories about him, stories in which children are taken or killed by Slender Man.

But the internet is also the home of less scary beings. Try goggle fairies or angels and be prepared for an overload of rainbows and love. 

Angels in contemporary folklore are not always associated with Christian believes. They have been incorporated in the quite amazing web of notions that used to be called new age (but many researchers nowadays choose not to use this term). Angels are often believed to guard the living and provide them with spiritual advices. They are by some seen as the guarding spirits of a deceased loved one and by others as ancient spirits with divine knowledge. 

Fairies in contemporary popular culture are often pictured as small, beautiful creatures with long hair and wings. Light and ethereal and associate with nature and love. This image was mostly formed in the Victorian age as a romantic version of older folk believes. In Sweden the same tendency is seen. The supernatural beings we tend to picture today when thinking of folklore in the peasant society was formed by artists and authors in the late 19^th century. In this period the view of folklore, were very romantic. Traditions was considered as survivals from pre-historic times and a key to historical knowledge. Folklore was also used to glorify the nation history and in doing so forming notions of an imagined past. 

The supernatural beings moved from the hills, waters, mountains and underground to new arenas. One of those was children literature. New stories were written, borrowing some feature from fairy tales and legends, but adapted for children (and quite filled with moral and ethical ideal of the time) and formed into a new literary tradition. In these stories a set of stereotyped characters have been formed. The tomte, fairies, troll and the witch are the most popular of these and are still found in children culture of today.

I´m currently working on my thesis in folkloristics at Åbo akademi university. In this I study how folklore about supernatural beings are used in Swedish tourism. I focus on Trolska skogen, a tourist attraction in Hälsingland on the east coast of Sweden. Families come there to experience an interactive fairy tale adventure and to meet supernatural beings inspired by folklore and popular culture. The children are sent out on an adventure by one of the forest beings, making the children the hero of the story. 

On their way they can for example meet:

The magician Filijokus. He loves coffee and are always looking forward to the next cup.Filijokus can be seen as a sort of gatekeeper of the forest. When you pass him you go deeper into the forest and at the same time deeper into the story. The Elven queen. She is noble and a clearly a little above humans but kind and wants the children to take care of the forest. A dragon, luckily fast asleep. There is a door into its belly. In there a treasure is hidden and sometimes also animals or supernatural beings in danger are protected inside of the dargon. The little people are living under the ground in Swedish folklore. In Trolska skogen they are seldom seen but their houses can to be found among the trees. You can hear them talk to each other in the local dialect and a fiddler plays traditional music. The witch Aska-Etter is the witch of Trolska skogen. She is kind of a trixter. Not exactly evil but not good either.

The tomte who lives in a house built around a tree, since he doesn´t want to cut it done. In Trolska skogen the tomte can be seen as a symbol of safety and a slow lifestyle.

In Trolska skogen the supernatural beings are often used as symbols of  nature and of past times. The funder of Trolska skogen, Helena Brusell, said in an interview (done during my fieldworks) that she sometimes thinks that the things they do in Trolska skogen might attract real supernatural beings. She has a feeling, she says, that “Trolska skogen has a soul of its own. Trolska wants to be Trolska skogen.” 

I will end with this rather fascinating thought of how a tourist attraction in contemporary folklore also can be seen as a place for real magic.

Literature:

Brunvand, Jan Harold. The Vanishing Hitchhiker: American Urban Legends and Their Meanings. 1981.

Ellis, Bill. Aliens, ghosts, and cults : legends we live. 2003.

Gunnell, Terry. How Elvish Are the Alfar. In Constructing Nations, Reconstructing Myth: Essays in Honour of T. A. Shippey. 2007

Hammer, Olav. På spaning efter helheten: New Age, en ny folktro? 2004.

Klintberg, Bengt af. Svenska folksägner. 1998.

-Råttan i pizzan: folksägner i vår tid. 1986.

Rothstein, Mikael. UFO: myten om rymdvarelser och flygande tefat. 2001.

Partridge, Christopher. The re-enchantment of the West. Alternative spiritualities, sacralization, popular culture and occulture. 2006.

Stattin, Jochum. Näcken: spelman eller gränsvakt? 1984.

Werner, Jack. Creepypasta: spökhistorier från internet. 2014.

Seminariet genomfördes med stöd av Kungliga Gustav Adolfs Akademien.

I november förra året blev Sagobygden upptagna på Unescos register över goda metodiska exempel på hur man kan arbeta med tryggandet av det immateriella kulturarvet. Sedan dess har det internationella intresset för oss ökat. Vi har blivit inbjudna till flertalet evenemang och under våren har kosan bland annat styrts till Norge, Lettland och Förenade Arabemiraten. Vi har också fått flera förfrågningar från nationella och internationella organisationer som velat göra studiebesök hos oss. Till årets festival bjöd vi därför in till ett seminarium på temat ”Oral Storytelling Tradition”.

Tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akademien för Svensk Folkkultur kunde vi bjuda in flertalet experter som på ett eller annat sätt arbetar med muntlig tradition, både som professionella berättare, folklorister och forskare. Bland dessa fanns både Sverige, Finland, Storbritannien och Kenya representerade. Deltagarna, däribland flertalet av de som tidigare under våren varit del i samarbete eller som visat intresse för oss, kom också de från så vitt skilda länder som Sverige, Danmark, Norge, Estland, Lettland, Storbritannien, Moldavien och Förenade Arabemiraten. Dessutom anslöt en skara åhörare av intresserade festivalbesökare.

Den första dagen, vilken bar undertiteln ”Introduction to the Land of Legends” ägnades helhjärtat åt hur Sagobygden arbetar med att tillvarata, förmedla och finna nya vägar för den muntliga berättartraditionen. Dagen började med att gästerna fick uppleva en guidad tur på Sagomuseet och lyssna på sagor, sägner och folktro från Sagobygden. Därefter bjöds på sägentur till några av sägenplatserna i Sagobygden. Vid Bolmarö Säteri fick gästerna ett unikt tillfälle att komma in i mangårdsbyggnaden för att, precis i det rummet det hände, få höra den bloddrypande berättelsen om när Pintorpafrun dansade med djävulen. Man kunde till och med få se blodfläcken efter att dansen slitit upp fruns skor och strumpor, med egna ögon! Efter lunch med berättande vid Ivars kyrka avslutades turen vid Angelstads kyrka där den olycksalige Ebbe Skammelsson fick förlåtelse för sina gruvliga mord. Där mötte också Ulrika Gunnarsson från Musik i Syd upp och sjöng balladen om samme man. Tillbaka i Ljungby berättade Ola Hemström om arbetet med boken Stormen, som gjordes efter den förödande stormen Gudrun 2005. Förutom att berätta om hur insamlandet och produktionen av boken gick till blev det ett intressant samtal om hur berättande vid katastrofer kan bidra till läkningsprocessen och hjälpa till att bearbeta traumatiska händelser. Till sist gav Sagobygdens Tine Winther ett smakprov på hur Sagobygden arbetar med det muntliga berättandet inom pedagogisk verksamhet. Med både kropp och öron fick deltagarna vara med att lyssna på och leka sagan om Den Förtrollade Kaffekvarnen. Hur är det egentligen att vara tupp, promenera och samtidigt och ha en räv under ena vingen, en varg under den andra och en björn i stjärtfjädrarna? De som var med när Tine berättade vet.

Dag två inleddes med att Jamie Tehrani från Durham University delade med sig av fascinerande forskning där han, tillsammans med lingvister använt sig av polygenetik för att spåra folksagors ålder. Föreläsningen gav intressanta insikter om hur ny teknologi kan användas för att finna nya forskningsvägar för folkloristiken och väckte intressanta samtal kring hur sagorna spridits över världen. Ny teknologi var också temat för Fredrik Skott från Institutet för Språk och Folkminnens (ISOF) presentation. Fredrik visade hur den interaktiva Sägenkartan fungerar och hur man vid ISOF arbetar vidare för att göra arkivmaterialet tillgängligt för allmänheten och möjliggöra nya sökvägar för forskare. Bengt af Klintbergs presentation “Left hand and Counter Clockwise” gav ett smakprov från den kommande boken om magiska ritualer i bondesamhället. Från Åbo Akademi University gästade Tora Wall som delade med sig av sin forskning om hur muntlig tradition används inom turistbranschen, med ibland annat Trolska Skogen som exempel. Sista gästen ut var Grace Wangari, professionell berättare från Kenya som, förutom att berätta några fantastiska sagor berättade om hur hon blivit berättare och hur hon använder berättandet i skolundervisning. Mellan föreläsningarna gavs tid till frågor, samtal och diskussioner och det gavs även plats för kortare inlägg av bland andra Folkminnesarkivet i Estland och Berättade utan Gränser.

För Sagobygden innebar seminariet, förutom inspiration och nya möten, också vidareutveckling av påbörjade samarbetsprojekt. Gästerna från Moldavien var representanter från Naturhistoriska och Etnografiska Nationalmuseet och var här som del i det gemensamma projektet ”Stortyelling for Social Cohesion”, finansierat av Svenska Institutet. Museet, som är beläget i Moldaviens huvudstad Cisinau har stora samlingar av muntligt berättande, men upplever att de saknar verktyg för att använda materialet i sin publika verksamhet. Projektet syftar till att inspirera till berättande och bidra med verktyg och metoder som gör det möjligt att implementera muntligt berättande i den publika verksamheten. Målet är att kunna använda materialet och det muntliga berättandet som ett sätt att skapa förutsättningar för samtal över generations- klass och könsgränser. Genom Svenska Institutets projekt Creative Force hade representanterna från Nationalmuseet, vilka bestod av Petru Vicol, verksamhetsledare, Andrei Prohin och Dorina Onica, forskare och Ludmila Iftodi, guide, möjlighet att, tillsammans med Viorica Olaru som är gästforskare vid Uppsala Universitet, komma till Ljungby Berättarfestival för att medverka vid seminariet och ta del av föreställningar och workshops. Besöket var inspirerande för båda parter och förutom att dela med oss av varandras idéer och erfarenheter hann vi samtala om hur projektet kan fortsätta att utvecklas och hur vi kan bygga vidare på samarbetet i framtiden.

Att berättare, forskare och en intresserad allmänhet får tillfälle att mötas, ta del av forskningsresultat och byta erfarenheter och perspektiv är en ovanlig, men värdefull möjlighet. Att dessa forskare och berättare dessutom kommer från olika länder, med olika bakgrunder och infallsvinklar ger ett kreativt och stimulerande samtal. En av tankarna med seminariet var därför att skapa en plats där sådana möten kunde ske. Vi är tacksamma och glada för att vi, tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akadmien för Svensk Folkkultur och Svenska Institutet har kunnat skapa möjlighet till denna mötesplats. Vi hoppas på att få göra det igen!