by | 15 juni 2020 · 15:38

Vänster hand och motsols, en ny bok af Bengt af Klintberg

1965 gav Bengt af Klintberg ut Svenska trollformler i Wahlström & Widstrands pocketserie, där den hade numreringen 95. Då var jag 13 år gammal och jag tror inte att jag köpte boken utgivningsåret, men något år senare. Eftersom det var en originalpocketutgåva var den billigare än andra böcker och jag hade råd att betala 9 kronor och 50 öre. 

Varför jag köpte den vet jag inte riktigt. Men i 15-årsåldern läste jag mycket poesi och jag kände Bengt af Klintberg som poet. Mina favoritpoeter var Guillaume Apollinaire och Blaise Cendrars och en favoritbok var Akrobater i tredjeklasskupé, som Gunnar Harding översatte till svenska 1967. Det är ju modern diktning med surrealistiska inslag. Men kanske var det just det irrationella i trollformlerna som lockade mig, det oväntade, det fula, tabun. Trollformlerna visade upp ett annat tänkande.

Svenska trollformler var den första boken i mitt folkloristiska bibliotek, om vi undantar någon sagosamling för barn. Men då hade jag ju ingen aning om att jag skulle ägna en stor del av mitt yrkesliv åt det folkliga berättandet. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, både den fylliga inledningen och själva trollformlerna, men den limmade pocketboken har idag lösa sidor.

Nu, drygt ett halvsekel senare, återvänder Bengt af Klintberg till trollformlerna och ger ut Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. I den förra boken stod själva diktningen i centrum, i den nya boken ligger tyngdpunkten på de magiska handlingarna. Även denna gång är antalet exempel som återges exakt etthundra.

Riterna är indelade efter ämnesområden såsom barnafödsel, jakt och fiske, skåda in i framtiden och väcka och döva kärlek.  Många av de magiska handlingarna har varit allmänt förekommande, men författaren väljer i flera fall att återge mindre kända varianter på en allmän rit. Ett vanligt sätt att väcka kärlek var att flickan gav pojken en dryck med några droppar av menstruationsblod eller mat med finklippt pubeshår. Men det exempel som Klintberg väljer att återge är detta:

Om du har fattat kärlek till en man och vill vara säker på att få honom, ska du sila en dryck genom en näsduk som du har fuktat med dina tårar under nattvardsgång i kyrkan. Bjud honom sedan på den drycken, så kommer han att besvara din kärlek.

Språket i riterna är ofta kortfattat, men ändå uttrycksfullt. Författaren har valt att förhålla sig fritt till källans text, men trogen innehållet. Jag tycker det har blivit mycket lyckat, och ibland närmar sig texterna poesin i de gamla trollformlerna. En del texter avviker och en individuell röst gör sig gällande och mycket närvarande. Flera av dessa texter är från senare tid.

Samlingen ger belägg för att människors uppfinningsrikedom och fantasi har varit obegränsad, när det gäller att hitta på handlingar för att uppnå ett önskat resultat.

Samlingens stora värde är också de kunniga kommentarerna efter varje ritexempel med källhänvisning och lästips, liksom inledningen. Bengt af Klintberg kan konsten att skriva lärt och enkelt på en och samma gång. Det här lilla avsnittet ur inledningen lyckas fånga vad det i grunden handlar om, fler ord behövs inte för att sätta in företeelsen i ett större samhälleligt sammanhang.

Ett nyckelord när det gäller mag är ”makt”. Magisk makt skiljer sig från fysisk, social och ekonomisk makt. Den består av kunskap om hur man kan utnyttja de översinnliga krafterna för egna syften. De som har tagit den i bruk är ofta människor med begränsad tillgång till de tre andra exemplen på makt.

Jag skriver inte mer, för jag tycker att du ska botanisera i boken själv. Men jag kan utlova underhållande och lärorik läsning. Och själv är jag övertygad om att jag kommer att återvända till den nya boken lika ofta som jag gjort till Svenska trollformler.

Per Gustavsson

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. Lund, Ellerströms förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , , ,

by | 11 juni 2020 · 21:06

Utflykter i sommar 8: Mot jättarnas ö!

Nu går färden mot Bolmen, Sveriges tionde största sjö. Vi åker från Ljungby och kommer efter ett tag ut på en raksträcka som pågår i kilometer efter kilometer. Det brukar gamla vägar i Småland inte göra, de slingrar sig oftast runt med svängar och kurvor som är så skarpa att man nästan ser sig själv på ryggen ibland. Men vägen som sträcker sig från Hovdinges utkant till Bolmstad har sin egen historia. Genom skogarna ville man bygga en väg som skulle frakta virke ända till Vislanda, där järnvägen fanns. En skröna förtäljer att man laddade en kanon i Bolmstad och sköt en kula i riktning mot Vislanda. Kulan banade väg rakt igenom skogarna, och där den gått fram, byggdes sedan vägen.

Det första stoppet gör vi i Hölminge. Denna by var tidigare känd för sina vackra linåkrar, här odlades ovanligt mycket lin. Mitt i byn ligger Pilakull. Där bodde trollen. För det mesta skötte de sig själva, men trots det ville byborna egentligen gärna bli av med dem. En dag knackade en trollkvinna på i en av stugorna och frågade bondkvinnan där om hon hade något lin som skulle spinnas. Kvinnan tordes inte neka, utan lämnade några härvor till trollet. När det var färdigt återkom hon. Vad ville trollkonan ha i ersättning, undrade bondmoran. Jo, en enda önskan hade hon, och det var att byborna inte skulle odla så mycket lin, för se, det tål trollen inte. Naturligtvis berättade bondmoran sedan detta för alla i byn och bönderna började så lin på alla tänkbara åkerlappar. Nu fick trollen nog, och en natt flyttade de allihop till Tokahöj, som ligger i närheten av Bolmstad.
Ända tills för några år sedan kunde man varje år se linblommor på någon åker i Hölminge. Kanske inte nu längre. Nu hoppas man nog att trollen har rotat sig i Tokahöj för evigt.

Vi åker vidare. I Tannåker är kanske lanthandeln öppen, såvida det inte är en söndag. Kommer man på lördagsförmiddagen, kan man pricka in elva-kaffet i affärens cafédel. Många av de omkringboende brukar ta vara på det tillfället att ses.

Färden går sedan över bron och då befinner man sig på Bolmsö, som förr kallades jättarnas ö. Det sägs att på forntiden bodde det enbart jättar där. När de ville ta sig över till fastlandet, tog de grus i nävarna och kastade i vattnet. På så vis bildades öar som jättarna kunde gå på. Man kan förstå, att det var en faslig trafik med jättar som ville ta sig över, eftersom Bolmen har så många öar, 365 stycken, sägs det. Särskilt ofta verkade de vilja ta sig till Toftnäs, som ligger på andra sidan sjön. I nordöstra hörnet av ön kan man nämligen se resterna efter en bro som jättarna lade där. Brons yttersta spets kallas Stenudden.

När Bolmsö blev kristnat uppfördes den första kyrkan i den nordvästra delen av ön. När den ringde till gudstjänst retade det gallfeber på jättarna, de fick nämligen en fruktansvärd huvudvärk av klangen. En söndag när det ringde samman, tappade en jätte besinningen. Han stod på Stenudden och grep en stor sten som han slungade mot kyrkan. För att få extra kraft, lade han sitt strumpeband om stenen. Men han missade målet och stenen hamnade några hundra meter från kyrkan. Här, i Klockaregårdens gärde ligger den än idag.  Om man tittar riktigt noga, kan man se en urholkning i stenen, det är märket efter strumpebandet.

Till Stenudden går det också att ta sig med bil. Fortsätt då till Håringe by och håll utkik efter vägvisaren.

Inte långt ifrån kyrkan ligger färjeläget. Med hjälp av linfärjan Bolmia kan man ta sig till Sunnaryd och fortsätta sin upptäcktsfärd. Kanske man vill köra västerut och besöka Tiraholm för en glass eller en matbit? Vägen dit är inte gjord efter loppet av en kanonkula, utan liknar mer de traditionella smålandsvägarna.

Eller man kanske vill leta sig fram norrut till byn Torskinge och upptäcka Slättö sand? Det är något så ovanligt som ett flygsandfält i inlandet.

Ja, det finns många möjligheter. På tillbakavägen kanske man ser fler vita skyltar med texten Sagobygden och en hänvisning. Då är det bara att svänga av och hitta fram till sagoskåpet. Innanför dörrarna finns berättelsen.

Tack till Agneta Json Granemalm för bilden.

1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

by | 08 juni 2020 · 8:46

Utflykter i sommar 7: Tiveden med Fagertärn

Där Västergötland och Närke möts breder skogsområdet Tiveden ut sig. Tivedens hjärta ligger mellan sjöarna Unden och Vättern. Här vandrade jag förra sommaren  på slingrande stigar genom den täta urskogen, där väldiga mossbevuxna klippblock hindrar vandringen, grottor och håligheter döljer hemligheter.

Mellan bergen stöter du på svarta tjärnar och här har man funnit den sällsynta Skogsfruns blomma. Nu är området nationalpark, men förr i tiden undvek folk att passera genom skogen, för här kunde man råka ut för både skogsfrun och maran och hemska ståndgastar. Det är inte så konstigt att skogen kallades för Trolltive´n. Däremot fanns det faktiskt inte troll här, de kom hit med turisterna på 1900-talet.

Tivedens största flyttblock kallas Junker Jägares sten och är 15 meter högt.

Junkjer Jägare var en ung man från Norge och han förälskade sig i en fager jungfru av en rik och förnäm ätt. Flickan besvarade ynglingens kärlek. Men fadern vägrade att låta dottern gifta sig med en enkel jägare och utvalde en mer passande brudgum. Natten före bröllopet rymde jungfrun med jägaren och slog läger under det väldiga klippblocket. Där fann faderns utsända krigare upp flickan, medan jägaren var borta för att söka föda. En av dem döda flickans hund med ett spjut. Flickan kastade tillbaka spjutet och det träffade krigaren i ögat och han dog på fläcken. De andra förföljarna blev rasade och striden slutade med att de halshögg flickan. Det sägs att jägaren återvände till Norge. Men de finns också de som säger, att de långt långt efter händelsen sett såväl en sorgsen jägare vanka runt stenen som en huvudlös flicka.

Inte heller den här berättelsen tillhör folktraditionen, utan är också en skapelse för att väcka besökares intresse för Tiveden.

Trolltive´ns största hemlighet och vackraste skönhet är den röda näckrosen. Det var här man hittade den för allra första gången. Den upptäcktes av en botanist i Fagertärn 1856. Dessförinnan hade den naturligtvis varit känd av kolare, timmerhuggare och torpare. Så här berättas det att näckrosen fick sin röda färg.

Vid Fagertärns strand låg förr en liten stuga. I den bodde en far med sin dotter. De livnärde sig på jakt och fiske. En dag rodde flickan ensam ut på sjön för att vittja näten. När hon kommit en bit dök näcken plötsligt upp, tog tag i henne och drog henne ner i vattnet. Näcken ville gifta sig med flickan. Men flickan kämpade emot för hon ville inte gå med på näckens önskan.

När hon nekade drog näcken sin kniv och stack den i flickans hjärta. Flickans blod färgade näckrosorna i sjön röda och den röda färgen har de än i denna dag.

En del människor invänder och säger att näcken inte alls var inblandad, utan att det var den mänskliga ondskan. Flickan som bodde med sin far långt in i skogen var mycket vacker. Hon hade många beundrare och en ung man hade vunnit hennes hjärta. En dag rodde flickan och hennes fästman med en ekstock ut i sjön. En annan av flickans beundrare blev varse detta och satte efter dem. När han kom i fatt ekstocken drog han sin kniv och förblindad av svartsjuka stack han den i fästmannens bröst. Blodet färgade de vita näckrosorna röda och efter denna strid om en fager tärnas kärlek kallas sjön för Fagertärn.

Vi vandrade runt Fagertärn den 2 juli. Juni månad hade varit varm och näckrosorna hade precis börjat blomma. Annars brukar någon vecka senare vara en lämplig tidpunkt.

Vi passade naturligtvis också på att besöka näraliggande Vargaklämman, Munkakällan och Johannes kammare. 

I Johannes kammare gömde sig en man när koleran härjade som värst i Tiveden på 1830-talet. En del säger att gubben Johannes paradoxalt nog var den ende som dog av koleran, medan andra säger att han lyckades klara sig undan den hemska sjukdomen. 

Per Gustavsson

Läs mer i:

Elfrid Tjörne: Från Tivedens hjärta 1-2. 1924 och 1943.

Sture, Britt och Eva Karlsson: I Tiveden. 1970

Carl A Lindstén: Sevärt i Tiveden. 1985.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Taggat som , , ,

by | 04 juni 2020 · 17:18

Utflykter i vår och sommar 6: Hunnsberget

För några dagar sen skrev Anna Lilljequist om Skams stenar, som ligger längs vägen mellan Vrå och Lidhult. Lite längre västerut går ytterligare en landsväg från väg 25 till Lidhult. Från den vägen är Hunnsberget skyltat. Hunnsberget är en av sägenplatserna i Sagobygden och Agneta Json Granemalm, som är berättare och styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg, tycker att det är en extra spännande plats. Här skriver hon om sitt besök nyligen på bergets topp.

Efter en lite gropig och krokig skogsväg kommer man fram till sägenskåpet. Därifrån är det bara att följa den utstakade stigen som efter ett tag pekar upp mot berget. Ska jag verkligen klara att ta mig upp dit, jag är ju ingen ungdom längre. Stigen slingrar sig uppåt, runt stora stenar och buskar. Ibland får jag ta tag i något litet träd, hålla mig fast, pusta ut, för att få hjälp uppåt. Allt är mödan värt när jag väl står där på toppen och har en vidunderlig utsikt mot flera håll.

Jag står länge på klippavsatsen och bara njuter av vår underbara natur men så slår dig mig plötsligt, det måste vara här Sutarestugan finns. Det är egentligen en urholkning i berget som fått namnet Sutarestugan efter den rådige skomakaren Sutaren. 

För länge sedan var det mycket oroligt i trakterna runt Hunnsberget. En trupp danska knektar härjade runt, våldgästade bönderna. Ja, de tog det mesta som kom i deras väg. Bönderna tröttnade på detta och samlade sig för att jaga bort danskarna, men det bar sig inte bättre än att de blev tillfångatagna. 

En enda man lyckades klara sig undan och det var skomakare Sutaren. Han sprang det fortaste han kunde med danskarna efter sig. Sutaren kände sitt Hunnsberg och hann upp på berget och in i grottan där han gömde sig, men hur hela friden skulle han bli kvitt danskarna. Han hörde hur de närmade sig och tänkte ”nu är min sista stund kommen”, men klurig som han var så kom han på en lösning. Han tog upp en påk som låg där i grottan och när en dansk kom för nära öppningen av grottan petade han när dansken över stupet. Först en dansk, sedan en till och efter ett tag så hade han fått alla danska knektar nerför stupet och han kunde skynda tillbaka och släppa alla bönderna fria.

Jag stod länge och begrundade utsikten och tänkte på skomakare Sutaren och hans rådiga insats innan jag började ta mig ner för berget igen, men nu på andra sidan. Hela sluttningen ner är bevuxen av blåbärsris. Vad är det som låter, jag stannade upp, tittade mig runt, såg inget först, men så upptäckte jag vad det var. Blåbärsriset var fullt av hundra, ja kanske tusentals med humlor som surrade runt bland blåbärsblommorna. Det kändes som om hela berget skulle lyfta sig av allt surrande. Jag stod länge och lyssnade till konserten, tänkte för mig själv, här bor ju trollen, är humlorna i deras tjänst kanske. Ja man kan aldrig så noga veta när man befinner sig i Sagobygden  där de mest fantastiska saker kan hända.

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet, Utflyktstips

Taggat som , ,

by | 01 juni 2020 · 9:54

Utflykter i sommar 5: Skams stenar

Skams stenar är en av Sagomuseets cacher. Det finns med andra ord ingen skylt utan du får försöka leta dig fram med karta, GPS och magkänsla. Men det är väl värt. Stenarna ligger mycket fint inne i täta skogen, intill den urgamla vägen mellan Vrå och Lidhult. Bara en bit därifrån går den nya, asfalterad och anlagd på 1930-talet. Det är sällsamt att stå inne i snåren, dold från omvärlden och höra bilarna svischa förbi bara några meter bort. Och så själva platsen, stenarna, allt det som har hänt här.

bild skams stenar

                                                                           Foto: Steve Anderson

 

Det var för några somrar sedan. En vacker, lite gassig dag. Sommar i Sagobygd, och jag var vid Skams stenar för att berätta. Mycket folk hade samlats, jag klättrade upp på den största stenen, då kunde dom höra mej bättre. Jag berättade sägnen så som den är upptecknad, utan alltför många utvikningar och krusiduller:

Andreas Iflander var komminister i Lidhult 1732 till 1773. Det var en märklig präst. Folk sa att han hade kraft att befalla över övernaturliga krafter. Det hade han lärt sig när han studerade vid svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland.

En juldagsmorgon hade Iflander förrättat julottan i Lidhults kyrka. Nu for han med häst och vagn vägen till Vrå för att hålla julotta där. Precis när han passerade några stora stenar på Årshults ljungryar tappade vagnen ena hjulet. I detsamma visade sig Skam själv. Djävulen sa att nu behövde prästen inte ta sig till Vrå, för där hade han redan förrättat julottan på sitt sätt. Han hade hjälp gästgiverskan att sälja brännvin till kyrkobesökaren.

Men Iflander befallde omedelbart Skam att bära hjulaxeln och fungera som det fjärde hjulet. Under jämmer och tandagnisslan bar det av i ett huj och snart var Iflander i Vrå och höll julotta. Först då slapp Skam sitt uppdrag.

Platsen där vagnshjulet lossnade kallas sedan dess för Skams stenar.

****

Jag hade flera saker att berätta. Det finns gott om historier om hur Den onde narrar och bedrar människorna, ställer till det i våra liv. Det tycks också ha funnits en hel del underkunniga präster genom tiderna. Bara att ösa.

Det blev dags för fikapaus. ”Kanske någon annan som vill berätta något?” säger jag. Då lyfter Arne Falk, ordförande i Vrå hembygdsförening, sin hand och ber att få ordet. ”Det finns flera hemskheter som inträffat just här vid Skams stenar.”

Han berättar om något som hände 200 år senare. En man kom körande längs vägen med ett släp fullastat med gödsel, han var på väg från Våkön och skulle till Lidhult. Just här vid Skams stenar gick luften ur ena hjulet. Lasset var omöjligt att rubba, han fick lämna alltihop och komma tillbaka nästa dag.

Så var det annan riktigt otäck händelse. Det var några år senare, en lärarinna vid Vrå skola som var bosatt i Lidhult. Hon kom åkande, hade ett par kollegor med sig i bilen. Just vid Skams stenar mötte dom bussen. Det blev frontalkrock och lärarinnan omkom.

Sen var det en affärsinnehavare, hans företag hade tydligen gått uselt. Han gjorde av med sig på den här platsen, gasade ihjäl sig. En svampplockare kom till Skams stenar, såg en bil stå parkerad. Tänkte att här är ju någon och plockar redan, så retfullt….Han återvände ett par dar senare – då fick han se att bilen fortfarande stod där. Han gick fram, tittade in genom vindrutan och….ja.

Det blev dags att avrunda och bryta upp. Vi var alla lite skakade. Folk sa till varandra: Kör försiktigt nu!

Väl hemma får jag höra av min man, bördig från trakten, att det förekommit flera trafikolyckor, en del av dem svåra, längs vägen Vrå-Lidhult. Sträckan tycks vara klart drabbad. Lyckades ändå Skam i sitt onda uppsåt att sätta en förbannelse över platsen?

Själv kör jag den här vägen varje vecka. När jag passerar Skams stenar lättar jag på gasen. Jag tittar noga både bakåt och framåt och åt sidorna, tittar upp och tittar ner.

             Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Att berätta, Utflyktstips

by | 19 maj 2020 · 12:31

Utflykter i vår och sommar 4: Lille Petter Johans stuga

Vissa sägenplatser ligger en lite varmare om hjärtat, i mitt fall är det Lille Petter Johans stuga utanför Eneryda. Det beror inte så mycket på själva berättelserna som finns där, även om de är fantastiska, utan mer på de minnen den gett  mig.

Hösten 2007 hade jag träffat den kille som skulle komma att bli min framtida man. Han växte upp straxt utanför Eneryda i Norra Kulla, nästan ett stenkast från Lille Petter Johans stuga. Så under mitt första besök i hans föräldrahem skulle vi promenera dit.

När vi kommer fram till den lilla stugan med välskött trädgård, en märklig syn mitt i odlingslandskapet och skogen, minns jag att vi läste det som stod i sägenskåpet innan vi klev in i lilla stugan. Där stod att läsa den helt sanna historia om skomakaren Lille Petter Johan, eller Petter Johan Hagelqvist som han egentligen hette!

Nu ska jag inte snuva er på alla detaljer, för Lille Petter Johan stuga och hans berättelse är något alla bör uppleva själva, men inte ens jag med min knappa 168 cm kunde stå rak i stugan! Lille Petter Johan, var nämligen känd för sin korta längd, bara 120 cm!

Men nu till varför detta första besök är så minnesvärt för mig!

VI tittade in i vad som varit Lille Petter Johans sovrum och såg en sänggavel, jag tittade ned och gav ifrån mig ett ilande skrik! När jag återfått fattning, och blivit skrattad åt av min blivande make, kunde jag konstatera att det som orsakat min skräck var helt harmlöst – om än skrämmande! I sängen låg nämligen en exakt kopia av Lille Petter Johan gjord i papier-maché! Mössen hade varit på hans ansikte något, det var tydligen ett projekt av den lokala småskolan som lagts dit några år tidigare.

Så mitt första besök var en hisnande upplevelse minst sagt! Men Lille Petter Johans stuga är ett fantastiskt utflyktsmål där möjlighet finns att både grilla vid eldstaden och ta med fikakorgen, glöm inte vatten för släckning bara! Detta är en levande sägenplats som varsamt sköts om av Virestad hembygdsförening och som den lokala scoutkåren Eneryda Scoutkår besöker fler gånger om året.

Sedan hör det till just denna plats att min nu ingifta släkt har spelat en liten roll i en av berättelserna ur Lille Petter Johans liv! Han skulle nämligen bjuda till kalas och hans husa Fia hade styrt med kalops och träpärasoppa. Det kom många gäster från hela byn, däribland läraren Oscar Nykvist och hans fru Hilma. Det berättas att fru Nykvist tog en så pass stor portion av soppan att stackars Fia blev livrädd att den inte skulle räcka, och började spä för glatta livet! Denna lärare var min makes gammelmormors bror, så det kan gå!

Så passa på att stanna till vid Lille Petter Johans stuga i sommar. Dockan finns inte kvar, men det är nog lika bra det!

Ellen Sjömålen, berättarpedagog på Sagobygden

1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

by | 13 maj 2020 · 9:11

Utflykter i vår och sommar 3: Galgahallarna

Sagobygdens berättarpedagog Tine Winther skriver om en favoritsägenplats i Sagobygden. På Sagomuseet, bibliotek eller turistbyråer kan du hämta kartan över Sagobygden, då hittar du lättare fram till Galgehallarna och alla andra sägenplatser.

När jag gick i grundskolan sades det att medeltiden var en dyster mellanperiod i människans historia. Men icke… 

Det var under medeltiden grunden till vårt moderna samhälle lades, det var en expansiv period, både materiellt och andligt. Det var då stigbygeln uppfanns, vilket revolutionerade krigsföringen i Europa och hästskon som gjorde hästen till ett effektivare dragdjur. Hästselen, plogen och väderkvarnen uppfanns. Även om man trodde att solen var universums mittpunkt, och inte jorden, var det under dessa 1000 år som viktiga upptäckter inom sjukvården och växtodling gjordes på kloster i Europa. I vår världsdel var människor nästan uteslutande kristna, kyrkans uppgift var att visa människor vägen till himlen. Kyrkan var också ett skydd då kyrkklockorna skrämde troll och demoner.

Det låter väl inte som en mörk tid att leva i? Kanske inte mörk, men tuff. Nio av tio i Europa var jordbrukare, medan resterande livnärde sig på jordens produkter. För att komma till himlen var man tvungen att leva efter kyrkans regler. De som inte skötte sig blev förpassade till helvetet och man kunde bli bannlyst ur kyrkan. Fogdarna drev in skatt från de fattiga bönderna, medel de oftast inte hade.

Går vägen förbi Älmhult i sommar, så missa inte att ta dig till Valid, mellan Holkya och Bråthult i Virestad socken. Jag tycker det är en av de mäktigaste sägenplatserna. Du kör längs en skogsväg, tror du är vilse, då dyker det upp en skylt i form av en röd drake som hänvisar till en parkering. Du får gå en bit längs en grusväg, förbi en gård, in på en äng, har du tur möter fåren upp dig och följer dig på vägen. De är inte närgångna, bara nyfikna. 

foto: Dan Rapp

Följ de röda drakarna fram till två jättelika klippblock, de är tre-fyra meter höga och mellanrummet mellan stenarna är knapp en meter. Det var här man kunde hamna om man trotsade Fogden Trotte eller Valid skräck som han också kallades. Han beskrivs som en grym och hänsynslös tyrann. Trotte lät sina offer hänga mellan stenarna, där de fick dingla med något mindre stenar placerade över armarna på varje sida för att inte ramla ner. Här hängde de hjälplöst tills de dog. Skulle personen inte ha dött innan mörkret lade sig, så stack Trotts män ihjäl stackarn, för Trotte ville inre riskera att någon skulle komma personen till undsättning i skydd av mörkret.

foto: Steve Anderson

Folket kring Virestad fick en dag nog. En mörk julottemorgon när Trotte var på väg till Virestads kyrka, gick de till angrepp. Män, kvinnor och barn, alla med sten i nävarna, omringade fogden och stenade honom till döds. Efter Trottes död, drog folket ut till hans borg i södra delen av Virestadssjön, de brände den till grunden för att utplåna minnet av den grymma förtryckaren.

Det gick inte att utpeka någon enskild mördare i fallet, när överfallet fick rättsliga följder. Därför dömdes alla inblandade till att betala böter. Det var dock inte lätt för ortsbefolkningen, pengar var det ont om, speciellt i den sydöstra delen av socknen. De som inte hade pengar fick betala med skinn och de som inte hade hela skin fick betala med skinnbitar och lappar. Än i dag kallas den sydöstra delen i folkmun för Lappalänet, och vill du briljera med lite nyvunnen kunskap kan du berätta denna sägen för dina medresenärer om du tar vägen från Virestad mot Blommingstorp, för vägen som börjar strax bakom Virestad hembygdsgård heter Lappalänsvägen.

Trotte begravdes vid Virestads kyrka och vid minneslunden ligger den sten som det sägs ortsbefolkningen la över hans grav för att han inte skulle gå igen.

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Taggat som , ,

by | 08 maj 2020 · 9:06

Lene Brok läser Gränslösa sagor

Lene Brok, dansk berättare och författaren till flera böcker om muntlig berättande har läst Gränslösa sagor.

Per Gustavssons og Mikael Thomassons bog Gränslösa Sagor (2020) byder på masser af inspiration og konkrete tips til den pædagog, der ønsker at styrke elevernes sprog, selvfølelse og fællesskabet i klassen.   

Omslag:Lisa Lanning

Bogen indeholder en skatkiste af eventyr fra bl.a. Balkan, Mellemøsten, Afrika og Finland. De har det til fælles, at de spejler nogle af de spørgsmål og problemer, som optager alle børn uanset kulturel baggrund. De kan få alle børn til at le eller at gyse. Til at undres og til at stille spørgsmål. Til at lære og til at udvikle sig som menneske. 

Der er rig inspiration og mange gode tips i bogen. Til hvert eventyr er der forslag til spørgsmål, øvelser og sjove lege, som pædagogen kan bruge i undervisningen, så de elever, der har sproglige udfordringer, lettere kan forstå eventyret. Desuden opfordres pædagogen til at fortælle eventyret mundtligt. Det fremmer forståelsen af sproget, når fortællingen formidles levende, med kropssprog og nærvær. Her hjælpes pædagogen godt på vej af forfatternes bud på, hvordan man kan lære at fortælle en nedskreven fortælling med sine egne ord.   

Ved at anvende titlen ”grænseløse” eventyr, giver forfatterne bogen et større perspektiv. Det handler om meget mere end at stimulere de tosprogede elevers sprog. Det er her, jeg synes, bogen har sin største fortjeneste. Tosprogede elever anses ikke som et særligt ”problem” – men som en tilførsel af interessant ny læring til klassen via de kulturer, eleverne kommer fra. For pædagogen gælder det blot om at udnytte den mulighed for læring og menneskelig dannelse, der ligger i forskellighederne i de menneskelige grundvilkår.       

I bogens indledende kapitler formidler forfatterne et indgående kendskab til eventyr, og de deler rundhåndet ud af deres erfaringer med at fortælle i skolen. De videregiver deres viden med entusiasme og ud fra et positivt, humanistisk grundsyn, som smitter af på læseren!  

Det siges i bogen, at ”Eventyr har ingen grænser.” De eventyr, der findes i Iran eller Afghanistan findes også på vore breddegrader blot med variationer i beskrivelsen af lokaliteter, klædedragt, madvaner etc. Eventyr findes i hele verden, og de handler om det, alle børn uanset sprog og kulturel baggrund, på et dybere plan er optaget af.  Hvordan er det at være menneske? Hvordan finder man lykken og sin plads i verden? Hvordan kan man leve med uretfærdighed, misundelse og ondskab? De handler om håb, godhed og kærlighed. Jeg tror, at alle børn længes efter at kunne mødes med andre omkring disse spørgsmål. 

Det er detta som vi avser när vi menar att sagan i skolan är ett redskap for kulturmöte, ett möte på et djupare plan mellan barn med rötter i olika länder. Där alla barns erfarenheter och identiteter bekräftas (Gustavsson og Thomasson, 2020 s. 8). 

Jeg håber, at Gränlösa sagor kommer ud til mange elever og lærere i skolen!

Lene Brok. Eventyrfortæller, forfatter, cand.psyk.

Per Gustavsson och Mikael Thomasson: Gränslösa sagor. Stärk kulturmötet genom berättande. Illustrationer: Lisa Lanning. Natur & Kultur, Stockholm 2020.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som , , , , ,

by | 06 maj 2020 · 9:40

Utflyktsmål i vår och sommar 2: 41 sägenplatser

Gun och Lars Oscarson, från Ljungby har under ett par veckor besökt alla 41 Sägenplatserna i Sagobygden. Varför undrar man kanske? Bengt Johansson i Berättarnätet Kronobergs styrelse har träffat dem.

Jo, nu under Coronatider, så ska vi leva distanserat och undvika folksamlingar. Då bestämde sig paret för att varannan dag besöka ett antal Sägenplatser, tills man uppnått målet 41 platser.

Vid vartannat tillfälle så fick en utav dem uppdraget att bestämma vilka platser som skulle besökas, laga alla måltiderna och köra till de olika platserna.

”På våra resor har vi fått se så många vackra och fina ställen, fantastiska byar och underbar natur, och detta har vi fått på köpet”, säger Lars. Eller som Karin Boye skriver ”det är vägen som är mödan värd”.

Lars vid Gärdslevargens koja

”Att färdas genom ett fantastiskt och vackert kulturlandskap och sedan komma fram till sägenplatsen och få lyssna till en fängslande och spännande historia (du behöver ha appen) är något som alla borde göra”, säger båda två. ”Människor har en tendens att underskatta de nära upplevelserna. Vi har skatter runt omkring oss som är väl värda att se och uppleva. Det här borde alla som bor i Sagobygden och turister som kommer hit göra.”

Har ni några favoriter bland Sägenplatserna? 

Efter en stunds funderande säger Lars: ”Min favorit var nog Näcken i Blädinge och den fantastiska berättelsen och Elvalåten.” Kanske inte så konstigt då Lars själv är en speleman av rang.

Och du då Gun? 

”Min favorit var Skirs källa. En underbar plats, som en katedral, med ett kristallklart vatten som jag givetvis smakade.”

”Vi kan verkligen rekommendera alla att skaffa sig broschyren, finns på Sagomuseet och på alla sägenplatserna och installera appen Sagobygden på sin telefon. Sedan är det bara att ge sig i väg och utforska och lyssna till alla berättelserna. Sedan får man uppleva vacker natur, fina byar och underbara upplevelser på vägen.”

Gun vid Skirs källa

Sagobygdens sommarkul

När du besökt en sägenplats kan du skicka in en bild på dig och platsen till Sagobygden och delta i vår fotoutmaning. Så här gör du:

Fota dig själv eller en vän vid någon av Sagobygdens 41 sägenplatser under sommaren, eller geocachplatserna. Juryn väljer ut tre bilder varje månad, som alla belönas med en väl utvald bok. Alla bilder som deltar kan komma att visas på sociala medier och vid höstens utställning på Lilla Galleriet.

Tänk kreativt; berättande, busigt, allvarligt, spännande, älskvärt, ja valet är ditt, ta gärna ut svängarna. Skicka in bilden/bilderna till oss via Facebook/messenger eller mail till kontakt@sagobygden.se. Frågor? Ring 0372-148 55

Utmaningen börjar nu och pågår fram till 30 augusti 2020. Inkomna bidrag publiceras efter hand. Sagobygden består av de tre kommunerna Ljungby, Alvesta och Älmhult. 

OM DU BOR långt bort, hitta en unik spännande plats i din närhet, som kan berätta en historisk händelse eller liknande om, sann eller osann, det avgör du.

Klick och lycka till!!

Hälsningar

Sagobygden och dess enväldiga bildjury 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Taggat som

by | 04 maj 2020 · 10:43

Spännande utflyktsmål i vår och sommar. 1: Edestads källa

Vad gör vi i vår och sommar när vi ska hålla avstånd och inte resa långt? 

I en serie inlägg här på bloggen kommer vi att ge en rad tips på vackra och fantasieggande utflyktsmål, som folktraditionen spunnit berättelser kring. Det blir platser i Sagobygden, men även på andra håll i landet.

Har du själv lust att bidra med tips kan du gärna lämna detta i kommentarsfältet. Eller, om du vill skriva lite längre, skicka text och gärna med en bild till kontakt@sagobygden.se.

I dag börjar vi i Blekinge. Det är en riktigt otäck sägen från Edestad, som ligger en halvmil öster om Ronneby, norr om väg E66.

Edestads källa

För mycket länge sen, ja för långt mer än tusen år sen under hednatiden, var det oår och folk svalt och hungrade. En kvinna, som måste ha förlorat förståndet av svält och sjukdom, dödade sitt lilla barn och kokade soppa på det. När hennes man kom hem och skulle äta av soppan fann han sitt barns fingrar. Han tog grytan, slog ut innehållet på marken och där sprang en källa upp med alldeles klart vatten. Källan fylldes igen, men en ny källa sprang upp på en annan plats. När den källan fylldes sprang källan upp där den nu ligger, vid den medeltida kyrkans norra sida.

Edestads källa blev mycket omtalad och folk sökte sig hit för att offra och söka bot mot sjukdomar och åkommor. Särskilt på midsommaraftonen var det mycket folk vid källan, för då ansågs vattnet ha den allra största kraften. Det sägs att kyrkan när den byggdes lades invid källan, för att dra de besökande skarorna till det nya templet. Edestad blev under medeltiden en av de flitigaste besökta vallfartsorterna i södra Sverige. De mynt som offrades i källan gjorde kyrkan rik.

Trots reformationen på 1500-talet, då prästerna ansåg att offrande i källor var katolsk vidskepelse, fortsatte människor att samlas vid och offra i källan. För att få slut på offrandet fylldes källan igen, men då sprang en ny källa upp vid altaret i kyrkan. Först när man på nytt öppnat den gamla källan kunde täppa igen källan vid altaret. Uråldriga traditioner är svåra att utrota och ända in på 1900-talet har folk hämtat livgivande vatten i källan. 

En annan sägen berättar att Edestad kyrka ska sjunka ner i jorden. Och mycket riktigt har kyrkans golv vid flera tillfällen legat under den omgivande kyrkogården. Därför har man lagt in nya golv i kyrkan vid flera tillfällen. När det blir sju syskonbröllop samma dag i socknen ska kyrkan sjunka för gott. 

Söder om kyrkan, på andra sidan landsvägen, reser sig den vackra klockstapeln från senmedeltiden. Där ligger också det gamla skolhuset, vars omgivningar konstnären Susanne Demåne omvandlat till en fascinerande och vacker trädgård med konstverk och installationer. Mer om henne kan du läsa på www.demone.se.

Och till slut en gammal sed från Edestad socken för att få rikligt med frukt på fruktträden. Nu är det visserligen för sent för detta i år. Men på julaftonen ska du gå ut i trädgården och skaka fruktträden.

Per Gustavsson

Källor:

Bo Swahn: Sven-Öjvind Swahn 100 år. En minnesskrift. Biografiska noteringar och några exempel ur Sven-Öjvind Swahns författarskap.  Karlskrona 1997.

Folklivsarkivet i Lund, uppteckningarna 632 och 743.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Taggat som , , ,