Fabularum – where stories meet design

My name is Kinga and I’m a second year Design + Change student at Linnaeus university in Växjö. During the last few months I have worked on a project in collaboration with Sagomuseet in Ljungby and in this post I’d like to invite you to learn more about the fun process of storytelling, e-waste and experiments.

So how do design and stories tie together? – well at the core of each great design is an even better story. So for the module focused around the region of Småland I decided to delve deeper and explore the world of local folk stories through the lens of design practice. Later on I also added a lens of electronic waste – in a sense combing the old with the new.

The project is called Fabularum – from Latin the stories belonging to the people – and consists of two parts. The first half invites you into the Småland’s land of legends – Sagobygden, where the local stories live on at the Sagomuseet in Ljungby. For this I designed three story-inspired rings, where engraved visuals become a wearable narrative. Thus the rings aren’t only decorative, they are also portable – and with that portability comes an opportunity to create interest and conversations also outside of the wearer.

I chosed three local to Småland stories that Lina and Per from Sagomuseet sent to me and preserved them in a form of a visual engraving on the rings. These were supported by packaging designs meant to mimic the appearance of a story book. The stories I chose to work with were: “The devil’s appendage”, which explains the origin of so many folk creatures found around Sagobygden; “The treasure of Högarör”, which I choose partially because of my personal interest in dragons; and “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”, which is a humorous tale about a local Näcken with a bit of a plot-twist.

In order top to bottom: “The devil’s appendage”, “The treasure of Högarör”, “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”. These vector sketches were later embossed onto the ring models.

3D printed ring models of each story-ring. These were later glued onto sprues and used to create casting mould.

The packaging designs for the rings are inspired by story books. Each “book” features the story of the ring as well as short information about the origin of the copper used to make them and a piece of the metal.

The second part of the project dives into e-waste – and how a lack of modularity impacts the amount of unnecessary electronic trash produced worldwide. For this I designed seven beads that are meant to be a part of a necklace or a bracelet. On one side of each bead is a laptop component; on the other, a part of a “modular” story. The computer parts chosen for the beads came from the most well-known parts required to build a PC or a laptop. These include: central processing unit (CPU), graphics processing unit (GPU), random access memory (RAM), motherboard, keyboard, power supply and a display screen.

On the other side of the beads, viewers can see a short story following a robotic dragon as the focal character. The story “modules” include different panels of the dragon’s tale – some more positive, others negative. The viewer is meant to engage with this story as its narrator – literally representing their power to modify and compose their own narrative and by proxy design and repair their own electronics.

The seven story-beads printed in grey resin. As the participant arranges and adds them in various order new variants of the story are created.

Lastly, after all the designing and modelling process, there came a time to test the designs out. I’ll admit I have never metal cast before and the process is fairly difficult, hence the final results look a little different than I expected, but none the less they look very antique and fun. The process of metal casting starts with printing all the models in a castable resin and curing it to harden and keep its shape. After that the model is inserted into a casting flask and submerged in plaster, which creates a mould, into which we can later pour molten metal. The flask is then put into a kiln and the model gets burnt out, leaving a hollow cavity. After that flask gets placed into a vacuum device, and copper gets melted at a staggering temperature of 1150 degrees Celsius (extremely hot). And then we finally pour it in and hope for the best!

On the left a sprue with all the models assembled using jewellery wax. On the right a flask with hardening plaster – as you can see mistakes are part of the process!

Left: cable copper ready to be melted down in a lab furnace. Right: Cast sprue (I was so happy it actually worked)

I was also asked to create a poster for the project, which we later exhibited at Regionshuset in Växjö together with my classmate’s posters.

I’d like to thank Sagomuseet, especially Lina and Per, for providing me with the wonderful stories and inspiration for this project and I hope that you liked the process pictures!

Kinga Kurmanowska

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Trollen i Natthall

Har du besökt Natthall i centrala Skåne? Det är en bergsknalle mitt i bokskogen med vidunderlig utsikt över Rönne å. Nu håller bokskogen att slå ut i Skåne, sipporna blommar och det är perfekt tid för en vandring vid Natthall. Det är lätt att hitta dit. Ta dig till Anderstorp i Riseberga socken. Mitt i byn pekar en pil till Eneskogen. Följ den till parkeringsplatsen. Sen leder Skåneleden till Natthall. En liten bit från Natthall ligger Djupadals mölla, där det är kanotuthyrning.

Så här skildrade den skånska folkminnesupptecknaren Eva Wigström Natthall år 1881.

Vid Djupadals mölla finns en klipphäll som kallas Natthall. I den har sedan urminnes tider bott små troll, och kanske bor de fortfarande kvar där. De är små varelser, som just inte gör någon vidare förtret. Men de hör till den flock nedstörtade änglar, vilka antingen blev till skogsrå, bäckahäst och allt vad det trössale heter, som får gå här nere på nåd till domedagen.
De små kom både titt som tätt för en så där trettio, fyrtio år sen fram till Djupadals mölla i olika ärenden. De till och med umgicks med barnen där. En gång fick barnen fint bröd av trollen, ja det var så grant.
– Har ni så vitt bröd hemma hos er? frågade trollen barnen.
Barnen måste ju tillstånd att trollens bröd var långt vackrare än de deras mor bakade.
Då smilade trollen och sa:
– Ja, ni ska veta, att när er far maler, så är vi framme och tar toppen av mjölet och därför kan vi alltid få bättre bröd än ni.

En gång kom en liten trolltös in i fähuset när djupadalsmoran satt och mjölkade. Trollet hade en liten kruka och bad att få den fylld med mjölk.
– Det ska du hellre än gärna få, men ditt krus är ju så välsignat litet, så det går inte mer i än vad en katt kan lapa! sa moran.
Trollet svarade inte, men då moran skulle slå i kruset, visade det sig att det inte blev mer än halvfyllt, trots att moran hällde i all mjölk hon fått av den nykalvade kon. Och så fick hon mjölka mer, för att fylla krukan.
När någon tid hade gått, kom den lilla tillbaka med sitt krus.
– Ja min lilla tös, du ska gärna få mjölk, men ditt krus tycks mig vara drygt att fylla.
– Kan väl vara, svarade trollet, men min mor sa att hon gärna betalar för mjölken, antingen på en gång eller senare.
– Åh, sa moran, någon betalning kan det inte bli frågan om. Det jag ger bort, ger jag bort.
Och så fyllde hon på nytt den dryga krukan.
Så gick det åter någon tid, och så kom trolltösen för tredje gången. Hon fick sin krulla fylld, utan att djupadalsmoran sa något om krukan, varken att hon fann den för stor eller för liten.
Det dröjde inte länge innan samma troll kom tillbaka igen och hälsade fån sin mor och frågade om djupadalsmoran behövde hjälp med sin spånad.
Moran lämnade ett lispund lintågor till trollet. En stund efter kom den lilla igen och frågade om garnet skulle vara enkelt eller tvinnat. Moran sa att det skulle vara enkelt för hon skulle väva lärft till lakan.
Men när trollet kom tillbaka med det spunna lin garnet var det så tunt som hår. Trollen hade spunnit det och satt tåga efter tåga. Moran blev bedrövad och sa att det var så tunt att det var omöjligt för henne att väva det.
– Mor tänkte nog det, svarade trolltösen, och bad hälsa att trollen också kunde väva det som tack för den goda mjölken.
Efter ytterligare en tid kom trolltösen tillbaka med det vävda tyget, och det var som det finaste silketyg. Ingen människa i trakten hade sett make till tyg. Det skickades till de lärde i Lund, för att de skulle få se något så sällsamt.

Källa

Eva Wigström: Folkdiktning 2. Visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Göteborg, 1881.

3 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ulvemælk – en roman om Evald Tang Kristensen

Under de senaste åren har det kommit ut en rad böcker om historiska personer, där författaren skildrar huvudpersonens tankar och känslor med närmast dokumentära anspråk. Går det att ha en folkminnessamlare som huvudperson i en sådan bok? Ja, åtminstone om han heter Evald Tang Kristensen och var världens flitigaste insamlare av folkminnen.

Den danska författaren Charlotte Weitze har nyligen utkommit med boken Ulvemælk och den kretsar kring Tang Kristensens gärning. En annan huvudperson är författaren Inga, som bor på en gammal gård i Tværmose, just där Tang Kristensen en gång i tiden samlade in folkminnen bland fattigfolket som bebodde det vidsträckta hedområdet på västra Jylland. Ett stort område söder om Holsterbro, norr om Esbjerg och väster om Silkeborg och Vejle.

När jag läser boken tar jag fram etnologen Palle Ove Christiansens bok De forsvundne, som just dokumenterar de sista berättarna på Heden. På kartor i boken kan jag följa Tang Kristensens vandringar på Heden, se fotografier av berättarna och inte minst miljöbilder både från idag och äldre tider. Läs mer om den här boken här.

Ulvemælk utspelar sig på tre tidsplan. Författaren Anna lever på gården i Tværmose 2040. Hon har utgivit några böcker, men nu är det stopp. Samhället har förändrats och det finns inte längre utrymme för skrivna böcker. De flesta historier skapas av OS, ett digitalt avancerad system som bygger på AI. OS har också kontroll på människors rörelser, deras tankar och känslor.

Heden på 1900-talet. Ur: Christiansen: De forsvundne.

Människan i 2040-talets Danmark är ständigt uppkopplad och alla har ett ”device”, som har blivit en förlängning av människans kropp. Människor har på sig OS-glasögon och en ny vanlig sjukdom är skärmfeber. 

Anne söker bland Tang Kristensens folkminnesuppteckningar i hopp om att finna berättelse som ännu inte är inscannade i OS. Kanske kan dessa inspirera henne att skriva något, som ett förlag trots allt vill ge ut.

170 år tidigare bor Tang Kristensen i Lund Skole nära Gjellerup och så ofta han har tillfälle ger han sig ut på Heden för att rädda den skatt som sagor, sägner och visor utgör. I Tværmose möter han Ane Povlsdatter, som bodde i det hus där Anne senare bor. Ane delger honom en märklig saga om Jomfruen och ulvehunden. Men hon orkar inte berätta slutet på historien, eftersom  hon är sjuk. Tang Kristensen ger sig en kväll iväg på en mycket strapatsrik och dramatisk färd till Ane, och med på vandring är hans skolelev Marie, som långt senare kommer att bli hans tredje hustru. 

Det tredje tidsplanet är 1906 då Tang Kristensen sitter i sitt sovrum i sin bostad nära Vejle. På bottenvåning ska Marie föda deras barn och Tang Kristensens är inte välkommen ner. Han tänker tillbaka på sitt liv och skriver ner sina minnen av vandringen till Tværmose för länge sen och i de här avsnitten finns det utdrag ur Tang Kristensens levnadsskildring Minder og Oplevelser, som utkom i fyra band 1918-1928. 

Evald Tang Kristensen (1843-1929), här knapp 30 år gammal. Ur: Christiansen: De försvunne.

2040 har Heden förändrats sen 1872 då Tang Kristensen vandrade fram på den. Klimatet är varmare. Skog har planterats på heden och även på jordbruksmark för att försöka hindra den hotade miljökatastrofen. Lantbruket har i hög grad avvecklats och bönderna har fått ersättning för att upphöra med odlingen. Vargen är tillbaka och den har en central betydelse i skildringen. 

Romanens tre tidsplanen glider stundom ihop i drömmar och fantasier. Titeln Ulvemælk syftar på örten daggtörel, som använts inom folkmedicinen. Som liten bor Marie hos sin farmor och farfar och längtar efter sin mor. Farmodern baddar flickans panna med ulvemælk, för att hon ska glömma saknaden. Men ordet kan också tolkas bokstavligt som vargmjölk, och både Marie och flickan i Anes saga överlever genom att dricka ulvemælk.

Vargens kringströvande på Heden på 1870-talet är en grogrund för sägner om människor i ulvehamn  och Weitze återger en rad varulvssägner ur Tang Kristensens samlingar. Och vad är det Anne hör utanför huset när månen skiner i mörkret? Är det varg eller rent av en varulv som ylar. Eller är det Tang Kristensen som går igen på ständig jakt efter slutet på historien om Jomfruen och ulvehunden, ett slut som han aldrig fick. I drömscener förvandlas folkminnessamlaren till en varulv med gula tänder och tassar med klor.

I ett centralt avsnitt funderar Tang Kristensen över varulvsskepnaden:

”Bliver man till varulv, når man mister kæligheden fra sin mor? Når hun ikke ser ens smerta? Bliver man til halvt menneske, halvt dyr? Den, der går hjemmefra i fuldmånenætter og kommer tilbage med historiernes kød och stoftrævler mellem tænderne, fordi man trængte ind på folk. Prøvede at finde deres røde hjerter, derinde hvor minderne og lyset kommer fra. Hvor barnet og den tidlige barndom findes, måske sammen med kærlighetslyset?”

Just tankarna kring vad som händer när folkdikten skiljs från sitt sammanhang och samhället förändras är för mig en stor behållning av boken. Likaså skildringen av berättarmiljöer, berättare och berättarögonblick.

Det finns en stor likhet mellan 1870-talet då den muntligt berättade historien blev mer sällsynt och 2040-talets västvärld där AI-genererade berättelser tar över. Som Anna reflekterar: den tiden håller på att ta slut då en berättelse är en gåva från en människas hjärta och fantasi till en annan människa, en kärleksgåva.

Jag tycker det är en rik roman, som manar till eftertanke, samtidigt som dent hela tiden är spännande läsning. Tang Kristensen framträder inte som en sympatisk person, han är präglad av sin tid och sin barndom. Han offrar barn och familj i den ständiga jakten på alla de varianter som finns av folkets muntliga berättelser.

Charlotte Weitze: Ulvemælk. Gutkind Forlag, 2025.

PS På titelbladets baksida står det: ”Denne roman er skrevet af en meneske.”

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Fössta tossdan i mass äts det massipantåta

I år infaller två riktigt gräddiga bakverks dagar med bara två dagars mellanrum; semlan den 4 mars (ett arv från fastlagstiden när Sverige var katolskt) och marsipantårtan den 6 mars. Årets fettisdag sammanföll dessutom med internationella pannkaksdagen samt banandagen, så varför inte en semla med mosad banan för de som inte gillar mandelmassa – skadan är ju redan skedd med alla dessa varianter av vaniljfyllning, nutella, semmelwraps med mera.

Från att kanelbullens dag firades första gången den 4 oktober 1999, och införlivades i almanackan 2004, har det fullkomligt exploderat med olika bakverks- och maträttsdagar, och det är inte många dagar under året som inte tillfaller något ätbart.

Och imorgon är det alltså fössta tossdan i mass, då åtminstone alla smålänningar förväntas äta massipantåta. En sökning på nätet om hur det hela började ger svaret att det var 2010 som ett syskonpar fick idén från en faster som på bred småländska uttalade första mars. De la sedan till torsdag som lät roligt utan ”r” och bestämde att det skulle ätas marsipantårta den dagen – för att det är många ”r” och ”s” även i det ordet.

Lägg så till sociala medier, handlare, bagare, konditorier och andra intressenter – spridningen av ”Smålands nationaldag” gick som en löpeld över landet. Frågan är hur lång tid tills även denna dag står svart på vitt i våra almanackor?

Och om mindre än tre veckor, den 25 mars, är det dags för våffeldagen (som ju går tillbaka till en ordvrängning av vårfrudagen och där våfflor troligtvis har ätits den här dagen sedan åtminstone 1800-talet). Däremellan har vi mazarindagen den 13 mars. Eller Tomatsåsens dag den 9 mars och Alla korvars dag den 12 mars, om man istället vill ha något mer matigt.

Läs mer:

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Skogen i folktro, sägner och sagor

Fattigmans tröja. Ja, så kallades skogen förr i tiden. Den skyddade mot blåsten. Träden blev ved till brasan, virke till hus, möbler och redskap. Under sommaren betade djuren i skogen. Människorna plockade bär, fiskade och jagade. Och den som själv var jagad kunde använda skogen till att gömma sig i. Men här fanns också rövare. Och väsen av olika slag.

Tora Walls bok Skogen i folktro, sägner och sagor nominerades till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok 2024. I alla tider har skogen varit betydelsefull för människan och boken har sin utgångspunkt i det gamla bondesamhällets folktro, traditioner, sagor och sägner. Med avstamp i den nordiska mytologins Yggdrasil, världsträdet, tar författaren sig an flera heliga och mytiska träd – Mimers träd, vårdträd, trollträd… Hon skriver om skogen som en förtrollad plats och om skogsbrynet som ett gränsland där det gällde att vara extra försiktig.

I skogen finns älvkvarnar där älvorna troddes mala sin säd, och jordfasta stenar som ansågs särskilt magiska och kunde användas av kloka vid både bot och sot. Skogsrået rådde över skogen, djuren och alla som vistades där. Hon kunde hjälpa jägaren att fälla sitt villebråd, men också lura människor vilse och locka ensamma män till sig. Trollen bodde i bergen och under stora stenar. De lockade in människor och djur i bergen så de blev bergtagna eller bytte sina trollungar mot människobarn, så kallade bortbytingar I de norra delarna av Sverige var det i stället vittrorna som hade dessa egenskaper.

I denna rikligt och vackert illustrerade bok skriver författaren fortsättningsvis om skogens växter och djur, deras egenskaper och människors förställningar kring dem. Hon skriver om mästerskyttar, rövare och snapphanar. Och inte minst om alla de sagor och sägner där skogen spelar en stor roll. Avslutningsvis tar hon också upp skogens funktion för människan idag.

Tora Wall (2024): Skogen. I folktro, sägner och sagor. Stockholm: Bokförlaget Stolpe. Tora har tidigare gett ut två böcker vid samma förlag: Folktrons väsen och Traditioner och högtider.

På Sagomuseet i Ljungby finns ”Skogens rum” och mitt i rummet står en knotig trädstam. Det är toppen av Trollträdet i Torpa, som blåste ner när stormen Gudrun härjade för ganska exakt tjugo år sedan. En katastrof för många människor, både ekonomiskt och känslomässigt. Korpral Holm (född 1830) bodde i närheten av Trollträdet. När han hade tandvärk tog han och petade i den onda tanden med en spik så att det kom blod på den. Sedan slog han in spiken i stammen för att värken skulle föras över till trädet. Långt nere i Torpaskogen står resterna av Trollträdet kvar och om du tittar riktigt noga kan du se var spikarna slagits in.

Ett annat trollträd är Mates i Glasnäs trollbjörk som du kan bekanta dig med i Sägenresan Sverige. https://sagenresan.sagobygden.se/ (Värmland, Trollbjörken i Glasnäs)

1 kommentar

Under Att berätta

Vi minns Mia Einarsdotter

Bild: Mia Einarsdotter

Jag känner stor sorg och saknad när jag nås av beskedet att textilkonstnären och vännen Mia Einarsdotter har gått bort. Hennes betydelse vid skapandet av Sagomuseet i Ljungby kan inte överskattas.

När Svenska Dagbladet sommaren 1999 skrev om museet, menade man att ett Sagomuseum ”egentligen var ett omöjligt projekt” och tidningen frågade ”Hur ställer man ut muntliga berättelser?”. Tidningen konstaterade att ”med kreativitet och stor fantasi har sagofantasterna i Ljungby lyckats”.

Under drygt ett år arbetade Mia, Kjell Sundberg och jag intensivt tillsammans med utformningen av museet. Vi hade ju ett mål med vårt arbete, men vägen dit var inte klart utstakad. Vi hittade på under arbetets gång, ändrade, fick nya infall och fann de möjligheter som det gamla huset gav. I den här processen var Mias infallsrikedom och kreativitet oersättlig. Hon hade en enorm arbetskapacitet och ingenting var omöjligt. Hon knackade ner puts och rev ner tapeter med samma energi och lust som hon färgsatte rummen och skapade textilier. Våra ekonomiska resurser var i hög grad begränsade, men uppfinningsrikedomen var stor och hela tiden var det ett glädjefullt arbete. Alla tre pratade vi många gånger efteråt om att det var fantastiskt att ha fått vara med om ett sådant här gemensamt arbete. Och just glädjen vi upplevde är nog också ett svar på frågan hur vi kunde gå i land med det som tidningen tyckte var en omöjlig uppgift.

Jag hade också lyckan att få Mia som illustratör till två böcker. Hennes känsliga och omedelbara bilder av djur och träd lyfte texten. Så småningom kom djuren och träden att ta sig in på dukar, draperier, väggar och inte minst trycksaker och blev en del av museets själ.

När Berättarnätet Kronoberg stod på en stabilare ekonomisk grund några år in på 2000-talet hade vi råd att anställa en museichef. Det var då alldeles självklart att fråga Mia om hon ville leda vår verksamhet. Till vår stora glädje sa hon ett oreserverat ja. Hennes stora arbetskapacitet, effektivitet, ekonomiska kunskaper, kreativitet, omtänksamhet och generositet skapade en stabil grund för en fortsatt utveckling av verksamheten. Hon var precis vad vi behövde, särskilt när föreningen byggde upp verksamheten.

Mia var inte den person som framhävde sig själv eller tyckte om långa sammanträden och mingel. Hon ville ständigt ha verkstad och se till att arbetsuppgifter utfördes snabbt och väl. 

I saknaden efter Mia känner jag en djup tacksamhet att jag fick förmånen att arbeta ihop med henne, både i skapandet av Sagomuseet och när jag i egenskap av ordförande för föreningen tillsammans med Mia både dryftade aktuella dagliga frågor och drog upp visioner inför framtiden. Även efter att hon 2012 hade slutat som verksamhetsledare fortsatte hon in i det sista att bidra till museets och föreningens verksamhet. Jag vill också göra mig till tolk för föreningens medlemmar och anställda, alla saknar vi Mia. 

Våra tankar i denna stund går till Kennerth och barnen med familjer.

Per Gustavsson

ordförande Berättarnätet Kronoberg

3 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet

God Jul

Vi önskar alla bloggläsare en riktigt God Jul med den här lilla ursprungssagan.

Illustration Mia Einarsdotter

När svanarna flög ikapp

Svanarna tävlade om vem som kunde flyga längst. De flög och de flög och de flög. Så var det en skock som inte ville stanna förrän de kom till världens ände.

Ja, de kom dit, men när de kom fram var där så kallt att de frös fast i skyn. Där kan man fortfarande se dem fara och flaxa med vingarna. Vi kallar det för norrsken.

Den här sagan och andra små ursprungssagor hittar du i När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur av Per Gustavsson, Mia Einarsdotter och Ingvar Svanberg. Utgavs av Sagobygden 2007 och kan fortfarande köpas på Sagomuseet. Berättelsen har ursprungligen återgivits av Gunnar Olof Hyltén-.Cavallius i Wärend och Wirdarne.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

En sagoberätterskas liv – ny kunskap om Brita Greta Löfquist

När jag och Ulf Palmenfelt skrev Folksagan i Sverige berättade vi om sagoberätterskan Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe. När Hebbe 1841 flyttade till Stockholm följde Brita Greta med. Där mötte hon Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som uppskattade hennes sagor och publicerade en del av dem i Svenska folksagor och äfventyr på 1840-talet. I Stockholms folkvimmel försvann efter några år Brita Greta ur vår åsyn och vi kunde aldrig berätta om hennes senare liv.

Brita Greta berättade sagor för Wendela Hebbes tre döttrar

Med hjälp av den skicklige lokalhistorikern och släktforskaren Ulf Helgesson i Värnamo kan vi nu redogöra för hur det gick för vår sagoberätterska.

1844 lämnade Brita Greta Wendela Hebbes familj och tog därefter tjänst i ”fina” familjer. Hon tjänade bland annat hos överstelöjtnanten och konstnären Peter A Blom och därefter hos grosshandlaren Carl Peyron. Nu började hon också kalla sig Margaretha.

1851 lämnade hon tillfälligt Stockholm för en tjänst som piga hos greve Claes Sparre af Söfdeborg på Torsbo herrgård i Gällstad. Hennes faster och gudmor Johanna Löfquist var samtidigt hushållerska där. 1853 återvände hon till Stockholm och tjänade först hos hovmarskalken och riksdagsmannen Patric Reuterswärd och sen åter hos grosshandlare Peyron. 1857 återförenades hon och Johanna Löfquist hos Wendela Hebbes syster Petronella ”Pella” Lagerbielke, där Johanna kom att stanna som piga.

1858 har Brita lämnat pigyrket och skrevs som syjungfru Margaretha. Hon bodde i Klara församling tillsammans med sina syskon, järnarbetaren och lykttändaren Claes Löfquist samt pigan Stina Löfquist. Senare skrevs hon både som demoiselle Löfquist och mamsell Löfquist.

Så hände det som många ogifta kvinno råkade ut för. Brita blev med barn och födde 1861 en pojke som fick namnet Ernst Wilhelm. I Adolf Fredriks församlings dopbokför oäkta födslar finns varken far eller mor angivna. Först vid åtta års ålder folkbokfördes pojken ihop med sin mor, men troligtvis har han hela tiden bott tillsammans med modern. Pojken heter Apelqvist i efternamn efter fadern tapetserargesällen Anders Wilhelm Apelqvist, född 1832. Vid nyåret 1860 fanns föräldrarna på samma arbetsplats.

På sin 18-årsdag emigrerade Ernst till USA. När Brita Greta var 62 år gammal följde hon 1886 efter sionen. Hon reste med ångaren Romeo till Hull, vidare med tåg till Liverpool och sedan över atlanten till slutdestinationen Denver i Colorado. Där väntade kanske sonen på henne. Men hennes vistelse i Denver blev kort. Bara ett år senare avled hon. Den 30 september 1887 begravdes hon i Augustana Lutheran Church i Denver.

Läs mer om Britta Greta Löfquist i tidigare blogginlägg: 

2 kommentarer

Under Historia

Ända mot ända – några gatrim

Det här avslutande blogginlägget om rim ska handla om nyare ramsor. Rim och ramsor kommer och går. En del glöms bort, andra traderas vidare och nya skapas. 1978 gjorde Expressen en insamling av gatrim och fick in över 3000 rim. Det var bara att konstatera att lusten att rimma levde.

Bengt af Klintberg gav ut en del av rimmen 1980 i boken Hallå där, köp blåbär! Nästan 50 år senare är den fortfarande en lustläsning. Klintberg noterade att många rim från bondesamhället levde kvar medan andra färgats av storstadens liv och industrisamhällets miljöer.

Expressens material finns i arkivet på Nordiska museet. När jag gick igenom det för många år sen hittade jag en del opublicerade gatrim från Ljungby. Här följer några, som skickades in av en 15-årig flicka.

Ända mot ända

kan ingenting hända

om någonting hänt

måste någon sig vänt.

En festklänning ska ringas ur

så pattarna hänger som tasken på en tjur.

Dansar fröken tango

dansar fröken vals

nej kyss mig i röven

hon dansar inte alls.

Bättre en böna i handen

än tio på burken.

En annan Ljungbybo bidrog med den här:

Pigan ligger i solen

lyfter på kjolen,

fåglarna sjunga på ängen

pitten står på drängen.

Själv kommer jag ihåg från mina tidiga ungdom hur vi gärna använde rim som drev med psalmverser och böner.

Gud som haver barnen kär.

jag vill ha ett luftgevär.

Vart jag mig i världen vänder,

ska jag bara skjuta änder.

och

Jesus för världen give sitt liv,

när han på cykel ihjälkörde sig.

Oh, vilken kurva, underbar sann,

aldrig har någon sladdat som han.

Lämna en kommentar

Under Rim och ramsor

Rim om skräddare

En hel del rim och ramsor är kopplade till hantverk. 1952 gav Axel Johansson ut en skrift till Ljungby hantverks- och industriförenings 50-årsjubileum. Axel Johansson var själv bagare och kallades för Ångbagarn. Han var ordförande i drätselkammaren i Ljungby och satte sin prägel på Ljungbys utveckling under flera decennier i mitten av 1900-talet. I skildringen av sockenhantverkarnas arbete återger han rim om skräddaren som han hört i sin barndom.

Det gläder mig av hjärtans grund

att femton skräddare väger ett pund.

Med sax och vax och nål och trå´

och pressejärnet ovanpå.

Här skall blod flyta, sa´skräddaren

och klippte huvudet av lusen.

Ingen rädder här, sa´ skräddaren

och sprang för haren.

Axel Johansson anför att skräddargesällerna var finare klädda än de andra manliga ungdomarna och gärna la an på kvinnorna och kurtiserade med dem. De manliga rivalerna använde rimmen för att smäda skräddargesällerna.

Bilden av Ernst Ljungh illustrerar historien om en ”uschli skräddaretrasa” som satt på golvet och sydde. En ovanligt stark matmor tyckte skräddaren satt i vägen och sopade ut både honom och byxorna. Efter den dagen törs inte skräddare sitta på golvet, utan alla sitter på bordet för att inte bli bortsopade. Svenskt skämtlynne IX, 1884.

Här är en uppteckning från 1927 gjord i Herrljungatrakten i Västergötland. Jag kopierade den för många år sen på ISOF:s arkiv i Uppsala. Tyvärr har jag inget accesionsnummer

Det var en gång en skräddare som mången är väl dä,

och ingen fanns väl räddare än han, det ska man se.

Han satt där nöjd och stickade allt på ett byxepar

och nickade och nickade, som uti all sin dar.

Så kom en rått trånande och sprang i byxan upp,

och skräddaren han dånade och skalv uti sin kropp.

Och sen den dagen randades han aldrig mer i byxor tog,

bland rockar blortt han andades och det allt tills han dog.

Källa:

Axel Johansson: Sockenhantverkare, burskapsmästare och gesäller i Sunnerbo. Ljungby, 1952.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Rim och ramsor