Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?
Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?
Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.
Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.
Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.
I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.
Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.
Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.
Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.
Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.
Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.
För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.
Sagobygdens Blogg 