Då Vår Herre hade skapat kvinnan, hade han begått det felet, att han satt blygden i ryggslutet.
Han insåg snart sitt misstag, men hur skulle han få till en ändring?
En klok man, Sankt Ola, kom Vår Herre till hjälp.
Över den steniga älven i trakten ledde en bro, byggd av längsgående brädor. Vid denna bro samlade Vår Herre alla kvinnor och bad dem, en och en , att gå över bron. Under bron, på en av de större stenarna, gömde sig Sankt Ola. I handen hade han en vass yxa.
Mot varje kvinna som gick över bron måttade Sankt Ola underifrån med sin yxa, och genom springan mellan brädorna högg han ett snitt på var och en, strax under magen.
Praktiskt kan man tycka, och alla kvinnorna fick sin spricka där den sitter idag.
Det var förstås så, som vi alla vet, att kvinnor är olika långa och Sankt Ola nådde inte riktigt upp som han tänkt till de långa.
Alltså har vi förklaringen till att långbenta kvinnor har liten blygd och kortbenta, stor.
Denna berättelse går att läsa under Egentliga folksagor i Rolf Kjellströms senaste bok Nybyggarnas liv, Carlssons förlag 2020. Rolf Kjellström är etnograf och etnolog och författare till ett tjugotal böcker om Lappland och Arktis.
I Nybyggarnas liv finns intressanta kapitel att läsa om tankevärlden i nybyggare/samekulturen i trakterna kring Marsfjället. Här finns klassiska folksagor och skämtsagor, ibland kan man ana ursprung i bröderna Grimms sagor, men berättelsen ovan liknar ingenting jag har hört eller läst tidigare. Rysligt – men lite roligt!
Mormors gamla sagobok. En av de första riktiga böcker jag läste. Bilderböckerna kunde jag utantill vid det laget. Jag började rota i mammas hyllor och fick fram den här. Började läsa, det gick lite knackigt i början, jag var nog inte mer än 9. Nya världar öppnades. Som jag förundrades, så jag skrattade och grät.
Illustration av Lydia Skottsberg
Sommarsjö ochvintersnö heter den, författad av Toini Topelius och utgiven 1900. Illustrerad av Lydia Skottsberg. På försättsbladet står med spretig stil: ”Minne från tant Olin, julafton 1900.” Min mormor Frida Ingeborg föddes 1891. Hon växte upp i en familj som var beläst; att förse barn med böcker var en självklarhet. Men jag fick aldrig träffa min mormor. Hon dog redan i 40-årsåldern.
Nu sitter jag här med hennes gamla sagobok, vänder blad efter blad. Boken är sliten, dessutom nedfläckad. Jag måste ha ätit på mesmacka (brödskiva med messmör, vanligt mellanmål hos oss). Läser den efter alla dessa år, och…. jag blir så tudelad. Jag är den lilla flickan som en gång läste och trollbands. Och samtidigt är jag är den vuxna som ser med helt andra ögon, kritiska, nyktra.
Mycket i texterna är sentimentalt och olidligt högstämt. Det handlar inte om det ålderdomliga språket. Utan här manas till gudsfruktan, lydnad och trohet mot fäderneslandet. Sagorna har ett syfte och det är fostrande. Barnet ska genom läsningen komma till insikt om det rätta, det sanna och eviga. Och på en och samma gång. En sån friskhet, en rent sprakande berättarglädje! Här finns humor, galenskap och alldeles äkta vemod. Språket är konkret och levande, fyllt av bilder och intressanta detaljer om den tidens vardagliga liv och sätt att tänka.
Toino Topelius (1854-1910) var dotter till den store finlandssvenske diktaren Zacharias Topelius. Han skrev själv flera verk för barn och vände sig emot sin tids auktoritära barnuppfostran. Barn skulle formas och fostras med fantasins hjälp och genom leken. Flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar. Toini och hennes systrar fick förkovra sig både intellektuellt och konstnärligt. Men efter Sommarsjö och vintersnö tycks Toino Topelius tystna och hon blev inte mer än 56 år.
Finland fick som bekant inte sin självständighet förrän 1917 och den finska nationalismen går som ett stråk genom sagoboken. Fadern Zacharias var starkt engagerad i fosterlandsrörelsen, Toini växte upp i den andan och det har format hennes författarskap. Särskilt tydligt blir det när man slår upp boken och läser första kapitlet, själva titelsagan.
Sagan handlar om Rosa och Kalle. Rosa är självaste vårflickan, medan Kalle är vinterns egen gosse. Rosa sitter vid sin sommarsjö och leker med näckrosorna. Hon binder dem till kransar, hon tänker sig att varje näckros ska bli till en saga. Något som hon ska ha, gömma och glädje sig åt sen när vintern kommer. Då blir luften med ens så kylig och solen går i moln. Här ett utdrag ur texten:
Då stod där plötsligt vid hennes sida en gosse så stor som hon själf, med friska röda kinder och en hvit rock som var drypande våt. – God dag Rosa Sommarsjö, sade gossen. Känner du igen mig? – Nej är det du Kalle Vintersnö, utbrast Rosa och räckte honom handen. Det är länge sedan vi råkats. Hvad har du här att göra midt bland mina blommor? – Jo, jag kom på ett ryck för att se efter om den fästningen finns kvar som jag byggde i vintras, sade Kalle och tittade sig omkring. Och just här hade jag byggt en så präktig, hvit brygga! – Pytt också, skrattade Rosa, sådant snömos har inte långt lif. Ser du inte att både fästningen och bryggan runnit bort i min sjö? Du kan gärna gå din väg igen, du gör illa åt mina blommor. – Vänta, vänta mamsell Sommarputt, var inte så precis i munnen! Bjud mig hellre på en bit is ur isskåpet och öppna för all del ett fönster, ser du inte att jag smälter upp? – Just rätt och lagom åt dig, Kalle Snöboll, som går här och spökar utan rim och reson. Ser du inte hur mina näckrosor hänga hufvudet i kylan, rätt nu dö de bort och alla sagor med dem… – Liksom mitt vinterarbete drunknat i din blåa sjö, sade Kalle Vintersnö. Det var MINA sagor det! – Nej voro fästningen och bryggan dina sagor? utbrast Rosa road. Då var det synd att de skulle dö. Men de voro väl inte riktiga, de heller, ty det som är RIKTIGT vackert, dör aldrig.
Illustration av Lydia Skottsberg
– Kan nog hända, sade Kalle fundersamt. Men så göra vi om det en gång tills vi få något som håller. Du binder sina sagor af näckrosor och låter dem simma på sjön…hvitt och blått…..Jag bygger mina av den hvitaste snö och låter dem afteckna sig mot den ljusblå vinterhimlen. Det är också hvitt och blått….det är Finlands flagga du! – Ack ja, så vackert, utbrast Rosa förtjust. Ser du så fin min blåa klädning gör sig mot din hvita rock, fast den, ursäkta, blivit lite suddig af vårregnet. Kom, tag mig om lifvet så väva vi Finlands flagga i blått och hvitt. Vi skola hålla våra färger klara, skola vi icke? De betyda ju TROHET och OSKULD…Jag vill troget vattna Finlands gröna stränder och knyta kransar till dess glädje… – Och jag vill bädda dess åkerfält med mina mjukaste drifvor, så att de ej frysa, och så vill jag ärligt och utan svek bygga dess vägar starka och raka, som det anstår en redlig finsk gosse….Men nu måste jag gå annars smälter jag bort till en vattenpuss. Adjö med dig, mamsell Sommarskvätt, förlåt om jag generat! – Det har du förstås, log Rosa. Men se, här får du en näckros till minne. Jag skall följa dig ett stycke på väg. – Och se, här får du lite snöslask till en portion à la glace i sommarvärmen, skrattade Kalle och kramade en våt snöboll i Rosas nacke. Så togo de varandra om lifvet och dansade bort öfver ängen.
Sen kommer sagan om Flickan som inte hade någon lekkamrat, men lärde sig att tala med träden. Torparflickan och prinsessan som bytte plats, båda tyckte den andras liv var fruktansvärt och ångrade sig efter bara en natt. Den lyckliga råttfamiljen, där pappa Råtta var en mycket skicklig snickare. Lärkan som flög hem till Finland alldeles för tidigt på våren och frös ihjäl. Gumman som välte ut hela sin mjölkspann på vägen. De tre häxorna som rövade bort en prinsessa, skar ut hennes hjärta och åt upp det. Pojken som lurade den ryske kosacken på villovägar i skogen och som offrade sitt liv för fosterlandet. Flickan som balanserade på taket till svinhuset och trillade rakt ner i gödselstacken…..
Sammanlagt 21 sagor och ingen är den andra lik. En fascinerande blandning av högt och lågt. Fosterlandspatos, gudsord. Tokroliga episoder och detaljer. Människor som så gärna vill det rätta, men som misslyckas. Ömsinne. En sån tur att jag återfann den här boken. Den låg i en kartong uppe på vinden.
Luciafirandet har en lång och vindlande väg bakom sig. I det här inlägget görs några nedslag i äldre tiders folktro och upptåg där lucia kan kopplas till kristendomen, men även till något mörkt och ondskefullt. Luciadagen var dessutom starten för alla de viktiga julförberedelserna.
Lussenatten, lusse långnatt, långa lussenatt. Länge ansågs natten mellan den 12–13 december vara den allra längsta natten på hela året. Med kalenderreformen 1753 och bytet från den Julianska kalendern till den Gregorianska, flyttades vintersolståndet till den 21–22 december, men föreställningen om den långa lucianatten fortlevde.
Lucianatten var natten då allt vände och gick mot det ljusa igen. En brytpunkt. Det var en magisk natt då djuren pratade med varandra och korna firade bröllop i ladugården. Men en kniv i stallväggen skyddade gården, för stålet motade bort allt det onda. Eller så tjärades kors över alla dörrar.
Särskilda magiska nätter ansågs vara bra för årsgång och lucianatten var en sådan. Det skulle ske tigande och på fastande mage vid en korsväg där man skulle få se hur det kommande året skulle bli: Ett bra eller dåligt år? Om någon skulle födas eller om någon skulle dö? Det var även en bra natt för att ta reda på vem man skulle gifta sig med; att äta en salt sill innan man gick och la sig på kvällen skulle göra en törstig och på natten skulle den tilltänkta uppenbara sig i drömmen med en bägare vatten.
På lucianatten skulle man hålla ett ljus i vardera handen och ställa sig framför en spegel, eller en mörk fönsterruta, så skulle man bredvid sin egen bild, i spegeln eller rutan, få se sin tillkommande make eller maka. Detta måste dock ske just på slaget tolv. (Arkivuppteckning VFF 692:66)
Något man däremot inte skulle göra den här natten var att ägna sig åt kringgärningar; arbeten där någonting roterade och gick runt. Kvarnar och sågar skulle stå stilla, spinnrockar fick inte spinna och garn fick inte nystas. Om något sådant utfördes kom med all säkerhet det övernaturliga och ställde till det.
Lucianatten troddes vara en av de farligaste nätterna för då var lussepär, lusse, lussegubben ute och ställde till med otyg. Ordet lucia förknippas ofta med lux vilket är latin för ljus, men även med Lucifer, den onde. Människor talade om lussefärden, lussefärdsföljet eller lussefärssläkten som var ett skräckinjagande följe som for genom luften och leddes av den elaka lussekäringen, som sades äta små barn. Alla sorters väsen var ute den här natten – troll, skogsrån, vittror – och hemska läten kunde höras från skogen då lussegubben bestraffade dem som inte varit tillräckligt elaka under året.
Julereia av Nils Bergslien 1922. Bild från Wikimedia Commons
En norrländsk sägen berättar att Lucia var Adams första hustru. Sägnen liknar den judiska berättelsen om Lilith som vägrade att underkasta sig mannen och därför lämnade Adam. I de här berättelserna uppfattas Lucia/Lilith vara skapta utav jord precis som Adam, och inte som Eva från Adams revben. När Gud skapade Lucia gav han henne driften att vilja fortplanta sig precis som djuren vilket gjorde att Lucia fick många barn, något hon skämdes för och därför gömde dem. För detta dömde Gud henne till att hålla sig gömd ända tills domedagen och Lucia blev på så vis mamma till alla underjordiska väsen; till vittrorna, vättarna, de osynliga. Det sägs också att hon är mamma till alla rödhåriga.
”Alenajit” kallar vi dem. Jag har sitt dem med egna ögon. Dom ser ut som vi, och dom har renar. Jag har sitt dem. Då man kommer dit är det alldeles borta. Det är Luciabergsfolk. Det var en som hade mycke barn. Då kom Jesus till henne, och hon ville inte att han skulle se att hon hade så mycke barn, så somliga gömde hon i källarn, så inte Jesus skulle se dem. Och dom blev osynlig och blev Luciabergsfolk. Hon som rådde om barnen hette Lucia. (Arkivuppteckning 20227)
Den sicilianska jungfrun Lucia dog martyrdöden för att hon var kristen och avrättades med ett svärd genom halsen den 13 december år 304. Hon helgonförklarades och kom till Sverige som ett helgon i kalendern i och med att landet kristnades. Hon blev däremot aldrig speciellt viktig här; hon fick inga kyrkor uppkallade efter sig och det finns få bilder av henne. När Gustav Vasa reformerade Sverige till den lutherska läran på 1500-talet förbjöds katolska seder och helgondyrkan, men kalendern förblev orörd och så även helgonnamnen. Den 13 december, Lucias dödsdag och himmelska födelsedag, fortsatte helt enkelt att vara Sankta Lucias dag. Och i det katolska Sverige inleddes julfastan den 13 december.
Lucia var början på själva julen när alla julförberedelserna skulle sättas igång och det talades om en extra julafton och luciadagen kallades även lilla jul, förjul, julens syster. Det var då det skulle börja stöpas ljus, julbakas, julstädas. Och julgrisen skulle slaktas tidigt på luciamorgonen. Var det dessutom nymåne skulle köttet från grisen, precis som månen, växa och bli rikligt. Tröska kunde man också göra, men aldrig mala eftersom kvarnen gick runt. Då blev julbaket inte bra.
Det var viktigt att ladda ordentligt inför den kommande julfastan och därför äta många frukostar under de tidiga morgontimmarna. Det kunde handla om tre, sju, nio… ja ända upp till så många som elva frukostar. Det här frosseriet kopplat till lucia levde kvar även långt efter reformationen. Det sades också att om man åt väldigt mycket under den tid på året då det var som allra mörkast och solen stod som lägst, så skulle det bli överflöd av mat det kommande året. Det man åt kallades för lussebeten eller lussebiten och bestod av fläsk, korv, bröd, en sup, juldryck eller öl.
Maten sköljdes ner med öl och brännvin och det talades om att supa lusen av sig. På luciamorgonen tävlades det om vem som kom upp först ur sängen, för den skulle få ge de andra luseris, men den som kom upp sist blev luse och fick finna sig i att vara till åtlöje hela dagen.
Luciafirande 1918 i Broddetorps socken, Västergötland Foto: Olof Johansson/Västergötlands museum (CC BY-NC-ND)
Ungdomarna klädde ut sig på lucianatten och gick runt i stugorna för att tigga mat och dryck till sina lussebeten. Dessa lussegubbar, lussiner, lussebockar var ordenligt utklädda för det var viktigt att inte bli igenkänd. Ofta hade de sotade ansikten eller masker och var klädda i ut-och invända pälsar. Manliga studenter, djäknar, tog med sig sina utklädningsseder till studentstäderna, och därifrån spred det sig över landet. Vid dessa utklädningsupptåg rådde ett slags undantagstillstånd, och könsöverskridande klädsel var vanlig då män klädde ut sig till kvinnor och kvinnor till män. Från 1820-talet finns den här skriftliga dokumentation av en manlig lucia:
…då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. (Celander 1936)
Studerande Brag som lucia, Lund 1875 Foto: B.A. Lindgren/Kulturen i Lund (KM 94783)
Lucia var ett elakt spöke. Det skulle vara spöket efter en elak kärring, som levde för länge sen i världen. När det blev ”lussemöran” då var hon ute och sprang i stugorna och skrämde folk. Men det var inte denna kärring en firade för den en firade var vit å grann å hade ljus i håret. På herrgårdarna var det vanligt med ”lussebrur” och på prästgården. Det var de som började med det här … Det var den vackraste pigan som fick klä sig till ”lussebrur”. (Arkivuppteckning IFGH 3752:23)
Citatet, berättat av en man född 1872 i Värmland, visar på skarven mellan det äldre luciafirandet i folkets stugor och det nyare firandet i herrskapets salonger. Men att bli vald till lussebrud kunde ses som skamligt och risken fanns att bli stämplad som lösaktig och lättfärdig. Ofta valdes en flicka som hade ett oäkta barn, och det sades att den som varit lussebrud aldrig skulle få bära brudeskrud. Ibland kläddes en halmdocka till lussebrud istället, som sedan bars runt i gårdarna och dansades och skojades med – alla skulle få dansa med lussebruden.
Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848 av Fritz von Dardel är möjligen en av de äldsta bilderna av en lucia som liknar dagens. Bild från Wikimedia Commons
En förebild till den vitklädda ljusbärande lucian skulle kunna vara Christkindlein; en flicka utklädd till Jesusbarnet med ljuskrans i håret, som efter reformationen i Tyskland ersatte Sankt Nikolaus, och som har hittats i uppgifter från 1600-talets Sverige under namnet Kinken Jes. En annan tanke är att lucia inspirerats av den sångängel, klädd i vit vingprydd dräkt och krona på huvudet, som ingick i de medeltida katolska kyrkospelen stjärnspel eller trettondagsspel, som dramatiserade Jesu födelse, och som förekom på landsbygden under trettonhelgen och annandag jul. Andra inblandade kunde vara de tre vise männen, timmermannen, Judas, julbocken samt stjärnbäraren. Stjärnspelen, eller gå med stjärnan, blandades ihop med staffansridarna som på annandagen red runt för att tigga mat och dryck. Enligt en nordisk legend var Sankt Stefanus stalldräng hos Herodes och det var han som framförde budskapet om Jesu födelse, vilket han stenades till döds för och därmed blev den första kristna martyren. Staffansvisan, som ofta ingår i dagens luciarepertoar, är en medeltida ballad som handlar om den här legenden.
—————————————————————–
I ljuset av den långa, vindlande vägen kan dagens luciafirande ses som en mix av ett italienskt helgon, ett elakt spöke, en jesusfigur, en nordisk skönhetsdrottning, medeltida karnevaler och lustiga upptåg, av brudtärnor, katolska korgossar, studenter, tomtar och pepparkakor. De stökiga lussegubbarna har blivit något allvarsamt och högtidligt, lucia har flyttats från landsbygden till det offentliga rummet – och blivit en nationell symbol som spridits över världen.
——————————————————————-
Arkivuppteckningar från Institutet för språk och folkminnen, Avdelningarna för arkiv och forskning i Göteborg och Uppsala.
Celander, Hilding (1936): ”Lucia och lussebrud i Värmland och angränsande landskap” i Svenska kulturbilder, Bd 3, ny följd. Red. Sigurd Erixson och Sigurd Wallin. Stockholm: Skoglund.
Knuts, Eva (2006): ”Lucia var ett elakt spöke” i Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström, Marlene Hugoson och Annika Nordström. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen.
Kättström Höök, Lena (2016): Lucia i nytt ljus. Stockholm: Nordiska museets förlag.
Swahn, Jan-Öjvind (1993): Den svenska julboken. Höganäs: Bra Böcker.
Flyttlassen rullade till vår nya boplats. De blev många, eftersom det inte bara var familjens pick och pack som skulle fraktas dit. Det var också allt det som hörde samman med vårt lantbruk, alltså djur, inventarier och maskiner. Våra nya grannar såg många släpkärror rulla förbi innan lastbilarna med djuren förkunnade att nu är mjölkkorna med, då betyder det att familjen slår ner bopålarna.
Alla var intresserade och välvilliga och tyckte att det var roligt att en ung barnfamilj kommit till den lilla byn. De hjälpte oss tillrätta på alla vis och vi fick höra att vi säkert skulle trivas, ”det är ju tur med den här gården”, det sade mer än en. En annan lade till ”ni har ju en tomte på stället, har ni sett den än?” När vi hade hört det där några gånger, kunde vi inte låta bli att fråga vad det var för en tomte de pratade om. Då fick vi höra berättas om det som alla i nejden redan kände till.
För länge sedan, i början av förra seklet, såg landsbygden lite annorlunda ut än idag. Byarna var tätt befolkade och på varje ställe fanns familjer som ofta hade många barn. Då, precis som nu, ville ungdomar komma samman och roa sig när tillfälle gavs. Gården ligger i en trevägskorsning och på den tiden stod en väldig gran precis där vägarna möttes. Under trädet brukade ungdomarna stå och vänta in varandra. Från olika håll från byarna omkring kom de till krysset för att sedan tillsammans dra vidare mot vägskälsdanser eller vad det nu kunde vara för attraktioner som bjöds. Och när kvällen var slut och de kom tillbaka, stod de kvar en stund under granen och dryftade kvällens händelser, innan var och en begav sig mot sitt.
Det var en sådan kväll som det hände, det som det sedan pratats om i generationer. Ungdomarna stod där, och plötsligt fick de se en liten figur komma gående mellan lagård och uthus. Inte större än ett barn var han, med träskor på fötterna och en grå luva nerdragen över öronen. När han försvunnit bakom knuten blev det tyst en stund. Alla visste att de hade fått se något mycket ovanligt.
När vi hört detta, började vi undra om en sak som förbryllat oss, möjligen kunde ha fått ett svar. Vid denna tid var våra pojkar 11 och 6 år. Den äldste gillade att meka med saker och ting och brukade sprida sina pinaler överallt där man skulle sätta fötterna, verkade det som. Han längtade efter att bli 15, så att han kunde få köra moped, och det var gamla moppar som var hans huvudsakliga intresse. På vårt nya ställe fanns ett litet utrymme, som han skulle kunna få disponera. Det låg i ena änden av ett uthus. Det hade en egen dörr in, men gick inåt i byggnaden ihop med en sågbod. Tre väggar där han kunde få sätta upp hyllor och krokar kunde bli en perfekt mopedbod. Det enda han behövde göra, var att spika upp ett vred så att det gick att stänga utifrån. Som det nu var, gick det bara att dra igen dörren inifrån med hjälp av en kraftig hasp, som fanns vid övre delen av dörren.
Till en början var allt frid och fröjd. Det var full verksamhet i mopedboden och alla var nöjda med sakernas tillstånd. Men så började sonen klaga över att vi gick och haspade dörren inifrån fastän han hade stängt med vredet på utsidan. Det tvingade honom att springa runt knuten bort till sågboden och ta sig in det hållet, och det gillade han inte. I tur och ordning förnekade vi inblandning i saken. Han tog med sin lillebror för att få ett erkännande, men den lille nådde inte upp till haspen och kunde således frikännas. Hur i hela friden hängde det då ihop?
Hade vi fått svaret? Var det gårdstomten som ville se till att allt var i ordning vid dagens slut? Det vet vi inte än idag. Sonen fick sedermera intressen som överskuggade mopeder och besökte den inte så ofta. Men under alla år som vi bodde på gården hände det allt som oftast att dörren var haspad så att vi fick gå den extra rundan runt byggnaden för att nå det vi ville. Och emellanåt såg vi bilar stanna i korsningen och någon pekade in mot uthusen. Då visste vi att historian om gårdstomten berättades än en gång.
Bilden hämtad från omslaget på boken En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson, med illustrationer av Boel Werner, Alfabeta förlag, 2000
Fåret, alltid misshandladt af de öfrige Djuren, trädde ändteligen inför Jupiter, och bad honom mildra dess olyckor.
Jupiter förklarade sig därtil nöjd, och sade till Fåret:
– Jag ser at jag skapat dig altför wärnlöst; wälj därföre sjelf någon utwäg att bäst afhjelpa denna brist. Skall jag förse dina käftar med fruktanswärda tänder, eller dina fötter med klor?
– Ach! nej sade Fåret, jag will aldeles icke likna de glupska Rofdjuren.
– Ellet, fortfor Jupiter, skall jag wäpna din mun med et dödande gift?
– Nei, swarade Fåret, de giftiga Ormarne äro ju så hatade af alla!
– Hwad återstår då för mig? jag måste kanske befästa din panna med horn, och gifwa din nacka en fördubblad styrka?
– Icke heller så, milde Jupiter! kanske blefwe jag då så förförisk, som den sjelfswåldiga Bocken!
– Likwäl, sa Guden, måste du själf äga förmåga at göra skada, om andra skola afhålla sig ifrån att förfördela dig!
– Är det så! swarade Fåret suckande, Ach så lämna mig, gode Skapare! sådan jag är. Förmåga at skada, torde wäcka hos mig begäret at skada; och det är likwisst bättre, at lida orätt, än göra orätt.
Jupiter wälsignade det fromma Fåret; som aldrig sedan klagat öfwer sitt öde.
Det här är ännu ett fabelfynd, med aktualitet i vår egen tid, ur Erik Zilléns Fabelbruk. Fabeln är diktad av den tyske dramatikern Gotthold Ephraim Lessing, ännu en av de fabelförfattare som introducerades i Sverige under 1700-talet. Lessing kritiserade La Fontaines estetisering av fabeln och förespråkade i Aisopos anda en återgång till den korta moralinstruerande prosafabeln. Fabeln skulle verka i upplysningens tjänst och präglas av förnuftet.
Gotthold Lessing (1729-1781). Bild från Wikipedia
Lessing skrev inte bara fabler utan diskuterade också flitigt bruket av fabeln. I en fabelavhandling skrev han:
Jag har dessvärre inte haft den upphöjda avsikten att roa världen med mina fabler. Min uppmärksamhet riktade jag enbart mot en eller annan moralisk lärdom, som jag, för det mesta till min egen uppbyggelse, gärna vill granska i enskilda fall. Och för detta bruk trodde jag mig inte kunna nedteckna mina diktverk nog kort, nog torrt. (Erik Zilléns översättning)
Fabeln Jupiter och fåret har likheter med Aisopos fabel om ormen som klagar hos Zeus över att människorna brukat trampa på den. Jupiter svarar att om ormen hade bitit den som först trampat på honom, hade alla de följande hållit sig undan. Lessing har fördjupat fabeln och skärper läsarens uppmärksamhet och tvingar läsaren till reflektioner i förnuftets anda, helt i enlighet med upplysningstidens krav.
Fabeln Jupiter och fåret översattes av Jacob Tengström och publicerades i Åbo tidning. På 1790-talet publicerade Tengström två böcker med fabler för barn, vilket kan ses som ett tecken på de senaste århundradenas fabelbruk.
Nu önskar jag dig ett givande umgänge med Erik Zilléns Fabelbruk i svensk tidigmodernitet.
I England förnyade John Gay fabeldiktningen. Gay är mest känd för Tiggaroperan, som utgjorde en förebild för Brechts och Weills Tolvskillingsoperan.
John Gay (1685-1732). Bild från Wikipedia.
Gay skrev såväl moraldidaktiska fabler, som fabler som gisslade missförhållanden i samhället. En del av hans fabler publicerades i svensk press. En var Pythagoras och bonden. Den infördes i Dag-bladet: Wälsignade Tryckfriheten i oktober 1781. Jag återger den efter Erik Zilléns Fabelbruk, men har lätt ändrat interpunktionen.
Pythagoras som spatserade en Sommarmorgon helt tankfull i en löfrik skog, stadnar wid et torp där en bonde stod och bultade med en hammare emot sin stugwägg. Filosofen hindrad af et sådant larm i sin djupsinniga betraktelser, frågar wad han så bittida hade at sysla?
– Rättwisan ropar på hämnd, swarade gubben helt ifrig. Ser du intet den der gladan som lefde af rof, som förtärde mina kycklingar. Änteligen har hon nu fått betalning. Se på dess utsträkta wingar. Jag har spikat henne här för att skräma dess likar, och nu Gud ske lof äro mina höns och kalkonungar i säkerhet, och jag hoppas att ingen roffogel mera lär wåga sig hit.
– Du talar förnuftigt min Gubbe! swarade Pythagoras. Det almänna bästa kräfwer at mördaren dödas. Men om dessa luft tyranner straffas så strängt, hwad tror du wäl människan borde lida som i hwart ögnableck dödar de oskyldiga djuren? Hwad för en ohörd wåld följer icke de mäktiga? Förfara så hårdt med en glada som i hungersnöd spänt en kyckling, då du! ditt frätande släkte! kanske slagtar tusende boskapshjordar blott till kräsligheter och öfwerflöd.
– Å, sade bonden, bör en människa och en glada hanteras lika? När Gud skapade Werlden med djuren, förordnade han ju människan til deras herre och förman.
– Det är på det sättet, war filosofens swar, som tyranner altid ursäktar sina mord och sin grymhet. Du bör tilstå at denna fogeln som i hela sit opförande så liknar människan, har mist sitt lif för ingen annan orsak än at han älskade samma rätter som du, och wille äta så wäl som du.
De små störtas blott för det, att de Sstora skola klifwa op i deras fall.
Zilléns bok innehåller många sådana här intressanta fabler, som kan vara svåra att hitta på andra håll.
I Fabelbruk visar Erik Zillén hur fabeln moderniseras och förändras under 1600- och 1700-talen. Förändringen började med La Fontains estetisering av versfabeln och hans efterföljare försökte att överträffa honom. Det gällde att vara originell. Nydiktningen exploderade, samtidigt som genregränserna upplöstes.
Gellert (1715-1769). Bild från Wikipedia.
I Tyskland tillhörde Christian Fürchtegott Gellerts verk Fabeln und Erzählungen I-II 1700-talets mest lästa böcker. Ett exempel på hur genregränsen suddas ut är hans fabel Den blinde och den lame. Gellert behandlar ett antikt motiv och skildrar hur en blind och en lam hjälper varandra. Den blinde bär den lame på ryggen. Den lame visar den blinde vägen. Fabeln lyfter fram en princip, som anses giltig för samhället i stort. Jag citerar en strof på tyska, och återger också den svenska översättningen av Erik Zillén.
Du hast das nicht, was andre haben,
Und andern mangeln deine Gaben;
Aus dieser Unvollkommenheit
Entspringet die Geselligkeit.
Du har inte det som andra har
och andra saknar dina gåvor.
Ur denna ofullkomlighet
uppstår samlivet.
Här finns inga förmänskligande djur, men liksom den traditionella fabeln med dess lärosats, fastslår den en evig sanning. Fabeln för tankarna till Aisopos fabel om kroppsdelarna som är oense med och avundsjuka på varandras roller. Fabelns lärdom är att alla går under om inte medlemmarna i samhället samarbetar.
Gellert översattes flitigt till svenska, bland annat av Bellman. Gellert blev populär då han i sina fabler anslöt till upplysningstidens tänkande och starkt framhävde förnuftet och kritiserade egenintresset i samhället. I Fabelbruk diskuterar Zillén utförligt Gellerts kända fabel Den döende fadern.
Den omfångsrikaste fabelsamlingen som gavs ut på svenska under den tidigmoderna epoken var Allehanda Sedelärande fabler. Den var översatt från engelskan av jämtlänningen Magnus Orrelius, som är mest känd för verket Historia animalium (1750-51), som beskriver världens djur och är illustrerad med 50 träsnitt. I fabelboken återges Aisopos fabel Om harar och grodor.
Om harar och grodor
En gång voro hararna mägta illa tilfreds med det usla tilstånd, hwaruti de lefde, och höllo derföre et möte, för at öfwerlägga, hwad härwid wore til görandes. En av dem utlät sig ändteligen på följande sätt.
– Wi måste här lefwa på menniskors, hundars, örnars och jag wet ej hwad för andra kreaturs nåd, hwilka handtera oss efter egit godtfinnande, så at wi städse måste swäfwa i fruktan af fara; hwarföre jag är aldeles af den tancka, at det wore långt bättre, om wi en gång för alla dödde, än at wi i så måtto lefwa i en beständig räddhåga, hwilket är mycket wärre, än sjelfwa döden.
Förslaget blef gilladt, och sedan de moget öfwerlagt saken, blef ändteligen enhälligt beslutit, att de skulle dräncka sig sjelfwe. Så snart detta samdrägtigt blifwit belefwadt, lupo de i största skyndsamhet till nästa träsk, för at der werkställa beslutet. Wid denna deras bullersamma ankomst sprang et helt regemente af grodor, som blefwo skrämde af hararne, från stranden ner i träsket. Derpå sade en af de förnämsta i sällskapet:
– Mine herrar! låt oss wänta lite; jag finner, at wårt tillstånd ej är på långt när så elakt, som wi inbillat oss. Ty, såsom I nu sen, så gifwas här någre, hwilka äfwen så mycket rädas för oss, som wi fruckte för andra.
Lärdom
Hwad GUDs Försyn en gång förordnat och bestämt, bör man låta sig behaga, och ej klaga deröfwer. Den som har skapat oss, wet jemwäl helt noga, hwad som är det tjänligaste för oss; och hwad en Menniska tillfaller (när det allenast wäl förestås och anwändes) är ofelbart för henne det aldrabästa.
När fabeln senare blev en folklig djursaga förändrades den. Kyrkoherden Erik Bore samlade kring 1900 in sagor och sägner från hembygdens Västmanland och tecknade upp sagan om hararna och grodorna och kallade den Hur haren blev harmynt.
Träsnitt ur Magnus Orrelius: Historia animalium
Hur haren blev harmynt
Alla djur hade en gång sammanträde. Så började de prata om haren och menade att han var ringare än de andra djuren och skulle underkuvas. Alla tyckte att han var den sämsta i djursläktet.
Haren blev mycket bedrövad. Han sörjde så djupt, så djupt att han beslöt att gå ner till åstranden och göra av med sig. När han kom springandes dit ner skrämde han en hop grodor så att de plumsade ner i vattnet och simmade iväg ut i vassen. Plums! Plums! lät det överallt, därnere vid stranden.
När haren förstod att det var honom de hade blivit rädda för, blev han så glad, att han skrattade till, så att läppen sprack. Sen dess är han harmynt än i dag.
En annan uppteckning från Västmanland är gjord av bergsmannen Anders Gustaf Andersson. När han var 16 år gammal 1859 skrev han ner den här sagan.
Hur haren fick sin spruckna överläpp
Haren, som är mycket rädd satt en gång och grät över att han inte kunde skrämma något djur. En räv inställde sig då hos honom och lärde honom att om han gick upp på en sten och ställde sig där tills en fårskock kom förbi och då hoppade mitt ibland dem, så skulle de alla bli rädda för honom. Haren gjorde så och då han lyckades ganska väl, blev han så glad att han satte sig och skrattade, tills läppen sprack på honom.
Fabelns moraliserande ton saknas i de folkliga varianterna av berättelsen, medan 1700-talsfabeln ansluter sig till Luthers syn på att fabeln ska brukas för att fram häva den gudomliga ordningen och medborgarens anpassning till rådande samhällsförhållanden.
Är du intresserad av fler exempel på hur fabeln kan varieras hittar du La Fontaines estetiserande variant i Gustaf Holmérs översättning från 1986 med titeln Fabler, s. 95f. I Erik Hedéns samling Aisopos fabler, 1919 återfinns den på s. 157.
I den internationella sagokatalogen har djursagan beteckningen ATU 70. Med hjälp av katalogen The Types of International Folktales kan du hitta varianter av sagan från många olika länder. De svenska varianterna har jag hämtat från mitt och Ulf Palmenfelts bokverk Folksagan i Sverige 2-3. Där hittar du också en variant efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius.
Ett bokverk på nära 700 sidor med titeln Fabelbruk i svensk tidigmodernitet med undertiteln En genrehistorisk studie. En 50-sidig litteraturförteckning. Utförliga register över fabeltitlar och fabeltyper med ATU-nummer, utöver sak- och personregister. Hundratals fabler återges både på originalspråk och med svensk översättning. En sådan ambitiös bok kan jag bara inte motstå. Och som läsare blir jag rikligt belönad. Vid avslutad läsning har jag verkligen fått ny kunskap. Jag är imponerad av hur författaren Erik Zillén noggrant, stringent och med stor kunskap tecknar en bild av hur fabeln har använts under den aktuella perioden. Jag sänder en tacksamhetens tanke till förlaget Makadam, som har modet att publicera en sådan här bok. Vad skulle vi göra utan de små nischade förlagen?
Erik Zillén är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat en lång rad artiklar om fabler i tidskrifter och böcker. Föreliggande bok kan ses som en sammanfattning av hans mångåriga forskning rörande fabler.
Alla minns vi säkert en del fabler och inte minst den avslutande reflektionen som blivit till ordspråk och talesätt, såsom ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket” och ”Surt, sa räven om rönnbären”. Berättelserna tillskrivs ofta den grekiske fabeldiktaren Aisopos, och har alltså berättats långt mer än 2000 år. Enligt Zillén upplevde den aisopiska fabeln sin storhetstid 1500-1800. Det är just den perioden som är föremål för författarens granskning. Fabelns uppgift var både att underhålla och fostra, där nöjet underordnades nyttan.
En vanlig definitionen på en fabel är att det är en enepisodisk allegorisk berättelse, där ofta förmänskligade djur agerar. Den avslutas med en lärosats, en moralregler, som med ett grekiskt namn kallas för epimythion. Zillén avstår från att utgå från en fast fabeldefinition, utan hans poäng är att låta skildringen av 300 års fabelbruk visa hur fabeln har betraktats under olika tider.
Fabelbrukets tre viktiga arenor var skolornas språkundervisning, den moralpedagogiska och den exemplumretoriska.
Språkdidaktiska bruksarenan
Redan i vårt lands första skolordning, som ingår i 1571 års Then Swenska Kyrkeordningen, fastslås att ”Fabulæ Esopi” ska läsas. Läsningen av fablerna var en del av latinundervisningen. Under hela perioden var det Joachim Camerarius utgåva från 1545, som hade utarbetas för reformationens skolor i Tyskland, som studerades. Med hjälp av fablerna skulle eleverna lära sig ord och uttryck, grammatik, översättning och vältalighet. Fablernas roll i undervisningen betonades i samtliga fem skolordningar under undersökningsperioden. 1611 års skolordning fastslog också att ”Aispos fabler bör behållas såväl för ordens och ämnenas skull som i synnerhet därför att de med sin gemytlighet lockar barnens sinnen till studierna”. Fablernas centrala roll i undervisningen, där de nöttes in, gav genren en central ställning, inte bara i Sveriges litteratur och kultur, utan skapade också en gemensam europeisk referensram under den tidigmoderna epoken.
Moralpedagogiska bruksarenan
Att många människor från tidiga barndom mindes fablerna, var också enligt Zillén en förutsättning för bruket av fabler i moralpedagogiskt syfte. En viktig gestalt på den moralpedagogiska bruksarenan var Luther, vars företal till en planerad tysk fabelsamling översattes och publicerade i den första svenska fabelutgåvan 1603, Hundrade Esopi fabler. Det viktiga för Luther var fablernas moral, som skulle skapa dygdiga och lojala samhällsmedborgare. Fablernas förtjänst var att de lärde ut moralen med hjälp av bilder, som lättare påverkade läsaren och lyssnaren.
Titelbladet Hundrade Esopi Fabler
I fablerna hyllas dygden, medan lasten fördöms. Dygder som hyllas är tålamod, lydnad, flit. Men genomgående i fablernas epimythion uppmärksammas lasterna än mer. Oförstånd, hat, otro, girighet, högmod, olydnad, otacksamhet och andra laster fördöms, helt i enlighet med Luthers tankar att fablerna skulle användas för att varna för missförhållanden i människors liv. I epimythierna binds också själva berättelsen ofta samman med Gud, som tillvarons självklara grund. Människan ska vara nöjd med Guds gåvor, förlita sig på Guds dom och beskydd. Ett annat genomgående lutherskt drag i fablerna är den patriarkala ordningen.
En utgivning av fabelsamlingar på svenska var en förutsättning för att fablerna skulle få större spridning. Den största svenskspråkiga samlingen av fabler under den undersökta perioden är Allehanda Sedolärande Fabler, som utkom 1767 och var en översättning från engelskan. Samlingen innehåller 491 fabler och ansluter till det lutherska fabelbruket.
Exemplumretoriska bruksarenan
Människors förtrogenhet med fabler innebar att berättelsernas kunde användas i retoriska sammanhang. De kunde förtydliga en framställning och användas i argumenterade syfte som bevis för en åsikt. En fabel kunde också vara ett roande inslag i en längre framställning och fungera som utsmyckning i ett festtal. De kunde också åberopas som auktoritativa berättelser med ett budskap som låg i linje med den retoriska framställningen. Bruket av exempel har en lång tradition och användes till exempel av präster i predikningarna. Ett berömt antikt exempel är när Horatius använder fabeln om Stadsmusen och lantmusen, i sin satir om lantlivets fördelar. Fabelns fördel som exempel var att den var lätt att infoga i en framställning eftersom den var kort, den fångade snabbt åhörarens intresse och det fanns i stort sett fabler för varje ändamål. Den drastiska intrigen gjorde den lätt att minnas. Exemplumbrukets omfattning visar sig i att det fanns tryckta protestantiska exemplumsamlingar på över 2000 sidor. Fabler användes i alla möjliga sammanhang, i predikningar, diplomatbrev, göticistiska historieverk, uppbyggelselitteratur, rådgivningsböcker, avhandlingar, utrikesrapporter i tidningar. Zillén kartlägger med stor noggrannhet och med mängder av exempel hur fabler dyker upp i olika sammanhang, och verkningsfullt fastslår ett dygdetiskt tänkande.
Fabelbrukets modernisering
Hur förändras då fabeln under den tidigmoderna epoken? Zillén anför att de aisopiska fablerna i början av perioden betraktades som fabeltyper, alltså hade en grundstomme som möjliggjorde en friare återberättande. Vid periodens slut var istället fixerade fabelvarianter, med en känd upphovsman, i centrum. Ett stort antal av dessa var nyskapade. Den här förändringen av synen på fabler, som innebar en estetisering, tog sin början när La Fontaine publicerade sina versfabler 1668. Fablerna gjorde succé, blev förebildliga och placerade fabelgenren i centrum av den litterära kulturen. La Fontaine utgick från Aisopos fabler, men hans efterföljare nyskapade fabler i moralfilosofiskt syfte. För att hävda sig på fabelarenan gällde det att vara originell och nu var det inte bara djur som agerade i fablerna, även abstrakta begrepp kunde förekomma.
En stor del av dessa fabler översattes till svenska, samtidigt som svenska fabelförfattare intog scenen. Den framväxande tidningspressen i svenska städer publicerade mängder av fabler och många av dessa var nyskrivna och anspelade på aktuella händelser. Under rubriken ”fabelbrukets modernisering” redogör Zillén med mängder av exempel på den här utvecklingen.
Fabelgenrens stora spridning och popularitet bidrog paradoxalt nog också till genrens kris och minskade betydelse under 1800-talet. Fabelförfattarnas strävan efter förnyelse och att vara originella ledde till en överproduktion, upplösning av genregränser, kvalitetsförsämring och till och med löjeväckande alster. I Sverige karakteriserade Atterbom fabeln som ”i poetiskt hänseende en nullitet”.
Samtidigt förändrades samhället och äldre värderingar ifrågasattes. Dygd sågs inte längre som förutsättning för lycka. Filosofer ifrågasatte gamla värderingar. Moralen skulle ha sin grund i förnuftet, inte i en för alltid fastslagen sanning. Utilitaristerna menade att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan och minimerar lidandet. Det dög inte att vanemässigt hänvisa till tidigare epokers uppfattningar och tolkningar av skeenden, vilket innebar att exemplumtänkandet försvagades. Den skriftliga kulturens allt starkare ställning innebar också att den retoriska scenen försvagades.
Fabelns fortlevnad
I ett skissartat avslutande avsnitt diskutera Zilléns fabelns fortlevnad i vårt land. Den fortsätter att brukas i språkundervisningen. I litteraturen har den blivit ett kulturarv som då och då manifesteras i en nyöversättning av de klassiska fablerna eller tas i bruk av en skönlitterär författare med en egen agenda. Slutligen, och framförallt, har den blivit till barnlitteratur.
Även om min beskrivning av Zilléns bok har blivit mångordig har jag ändå hoppas över hela avsnitt. Ett intressant kapitel handlar om Aisopos och hur genren har blivit identisk med hans namn.
Bokens stora värde är att författaren generöst presentera rikligt med konkreta fabelexempel, visar hur de har brukats, samtidigt som han lyckas teckna fabelbrukets övergripande utveckling under den studerade perioden.
Saknar jag något? Jag hade gärna önskat mig en diskussion om fablernas spridning bland den stora allmänheten. I boken handlar det om fabelbruket inom de högre klasserna och den borgerliga offentligheten. När upptecknare från folklivsarkiven under 1900-talets första decennier upptecknade sagor fick de höra en hel del djurfabler eller enkla djursagor. Det innebär att det fanns en muntlig tradering av djurfabler bland bönder, torpare, hantverkare under 1800-talet. I hur grad berodde de på att en hel del fabler återfanns i Läsebok för folkskolan. I min utgåva av läseboken från 1878 finns både aisopiska fabler och nydiktade fabler. Vi kan säkert förutsätta att skriftliga fabler blev till muntliga sagor bland allmogen. Men vilket inflytande har fabelgenrens starka ställning i den borgerliga offentligheten under tidigare århundraden haft på det muntliga berättande bland folk i allmänhet. Zillén begränsar sig till den aisopiska fabeltraditionen. Men det hade varit intressant att få veta mer om hur de indiska fablerna i de ålderdomliga Jatakaberättelserna och Panchatantra påverkat det västerländska fabelbruket. Men det år så här det ska vara. En bra bok väcker nya frågeställningar.
I kommande bloggavsnitt ska jag presentera, inspirerad av Zilléns bok, en del konkreta fabler.
Per Gustavsson
Erik Zillén: Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie. Makadam förlag. Göteborg, Stockholm, 2020. ISBN 978-91-7061-298-5
I går, lördag 24 oktober, avslutades Sagobygdens Gränslösa vecka, som lyfte fram att samma typ av sagor har berättats över hela världen. Jag och berättarantikvarie Lina Midholm berättade och föreläste om folkloristen Carl Wilhelm von Sydow, som föddes i nuvarande Ljungby kommun. Hans gärning präglades både av det lokala och det internationella. Här återpublicerar vi en artikel som jag skrev när professor Nils-Arvid Bringéus 2006 utgav boken Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. Artikeln är lätt redigerad.
På Tranhults gård i Ryssby socken föddes 1878 en pojke, som kom att bli vårt lands mest betydande folkminnesforskare under 1900-talet. Symboliskt nog föddes han på den traditionsfyllda Tomasdagen den 21 december, då tomtar och annat oknytt i skydd av vintermörkret ansågs vara i farten som aldrig den. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade han sig åt utforskningen av folklig diktning och folktro. Hans namn är Carl Wilhelm von Sydow. Under ett halv sekel var han en outtröttlig samlare av sagor och sägner, populärföreläsare och flitig skribent. Han utvecklade folkminnesforskningen som vetenskap och blev slutligen professor i folkkulturforskning. Han livsgärning har i högsta grad bidragit till att vi kan kalla västra delen av Kronobergs läns för Sagobygden. Utan hans systematiska insats att rädda folkets sagor och sägner till eftervärlden genom grundandet av Folklivsarkivet i Lund hade den folkliga berättarskatten varit mycket magrare.
Tranhults gård
Carl Wilhelm von Sydow är idag mer känd utanför Sveriges gränser än i sitt hemland och därför är det mycket glädjande att hans sentida efterföljare på professorsstolen i Lund, etnologen Nils-Arvid Bringéus, skrivit en fängslande biografi om von Sydow.
Lanbruksskola
Skildringen tar, som sig bör, sin början på Tranhults gård. Åren 1872-1883 var Kronobergs läns lantbruksskola förlagd till gården och Carl Wilhelms far Ludvig von Sydow var föreståndare för skolan. Mycket folk rörde sig på gården och redan under de första barndomsåren fick Carl Wilhelm stifta bekantskap med trolldom, kloka gummor och gubbar i kontrast till den strängt kristna uppfostran barnen på Tranhults gård fick. I ett avslutande kåseri i boken understryker sonen Max von Sydow “att de berättelser om spöken, troll, lindormar etc. som hela tiden florerade i pappas omedelbara närhet, gjorde minst lika starkt intryck på honom som det farfar och sockenprästen predikade. Lika mycket som Vår Herre och hin onde måste näcken, lindormen och allt annat trolltyg ha varit en stark realitet för honom när han var barn.” 1886 när Carl Wilhelm var sju år gammal gjorde fadern konkurs och pojken fick flytta till moderns släktingar på gården Tagel i Mistelås socken där han tillbringade två och ett halv år innan han påbörjade sina studier i Växjö.
När Carl Wilhelm von Sydow 1898 kom som student till Lund fanns inte folkminnesforskning som ett särskilt universitetsämne. Han läste litteraturhistoria men kom ganska snart in på studiet av folkliga texter. Studierna varvade han med många års undervisning på folkhögskolor. Mötet med folkhögskolevärlden formade von Sydows folkbildningsambition. Samtidigt med det vetenskapliga arbetet kuskade han land och rike runt och föreläste om Vårfester och majvisor, Trollkarlar och trolldom, Skörden i sed och tradition och Folkets berättarkonst. Samtidigt uppmanade han åhörarna att själva samla in folkminnen. Det är fängslande att via Bringéus följa von Sydows rapporter från sina resor. I februari 1922 skrev han till hustrun: “Från Vilhelmina reste jag på järnväg till Dorotea. Men därifrån 6 mils slädfärd till Åsele, där jag var två dar och på kvällen den 2a dagen for jag samma väg tillbaka och kom fram till Dorotea kl. 4 på morgonen. Den resan var lite besvärlig ty det hade vräkt ner väldigt med snö och föret var trögt och så snöade det hela vägen så man var en enda snögubbe.”
von Sydow med sonen Max vid stranden till sjön Rymmen
Sagor i radio
Von Sydow tog också det nya mediet radion i sin tjänst och berättade sagor i radio och efterlyste folkminnen. Här grundlägger han en tradition som levt vidare in i vår egen tid, först genom hans lärjunge Jan-Öjvind Swahn och senare genom programmet Folkminnen med Bengt af Klintberg och Christina Mattsson. Ämnets stora popularitet bland radiolyssnarna har dock aldrig motsvarat universitetens och anslagsmyndigheters intresse för ämnet och von Sydows arbete är hela tiden en kamp både för den egna brödfödan och för ämnets existens.
Von Sydow själv blev docent i folkminnesforskning 1910 och började undervisa i ämnet i Lund 1911. Först 1938 fick han professors namn och två år senare utnämndes han till professor i folkkulturforskning. Bringéus redogör systematiskt för von Sydows forskarkarriär och hans omfattande vetenskapliga nätverk.
Vetenskapliga strider
Särskilt intressant finner jag det att följa von Sydows arbete på Irland där han genom sitt arbete aktivt bidrog till att bilda Irish Folklore Commission. Han lärde sig själv iriska för att kunna förstå de ännu kvarlevande berättarnas sagor och sägner. von Sydow betonade i sin vetenskapliga gärning vikten av att gå till källorna och uppteckna och studera den ännu levande folkdikten. Han förfäktade redan i sin licentiatavhandling om Finnsägnen, som publicerades 1907-1908, att sentida uppteckningar bland allmogen kunde ha större källvärde än versioner som nedtecknats på 1500- och 1600-talen. Han blev hårt angripen av den källkritiske historieprofessorn Lauritz Weibull. Det blev inledning på den första, men inte sista, hetska vetenskapliga striden mellan von Sydow och forskare både från andra vetenskaplig discipliner såväl som från folkminnesforskningen. Bringéus ger många inblickar från dessa skoningslösa skriftväxlingar ofta fulla med förolämpande invektiv.
När jag tidigare läst dessa debattinlägg har de slagit mig att nog inga forskare bråkat så mycket som folkminnesforskare och etnologer. En förklaring som finns i Bringéus bok är striden för ämnets existens, få lärotjänster, avsaknaden av professorstjänster och den ständiga ekonomiska kampen att överleva som forskare. von Sydow hade inte alltid rätt och en hel del av hans tankar och slutsatser är i dag överspelade, men på den tiden det begav sig bidrog hans friska och ifrågasättande teorier att folkminnesforskningen utvecklades som vetenskap.
Traditionsbärarnas betydelse
Redan för 90 år sedan lyfte von Sydow fram traditionsbärarnas betydelse och betonade vikten av att studera sagoberättarnas liv och den miljö de verkade i. En inriktning som idag är högsta mode. När det blev aktuellt att ge ut Mickel i Långhults sagor på 1930-talet åkte von Sydow själv till Ryssby. I ett brev 1936 till Sven Liljeblad, som arbetade med utgivningen, citerar Bringéus vad folk berättat om Mickel för von Sydow: “Mickel i Långhult var ‘liten å schvatter’ och ett stort original, känd av alla och ännu känd till namnet som spektakelmakare… Man borde skicka en samlare till Långhult på två veckor som kunde samla alla uppgifter om Mickel. Han har tydligen varit en på sin tid mycket känd traditionsbärare, som också kunde ljuga ihop en historia då materialet tröt. Han är en synnerligen god typ och det har sannolikt inte funnits fler än han att räkna med i Ryssby.” Vi vet också att von Sydow gick från ord till handling och 1936 och 1937 besökte en av hans studenter Ryssby socken och träffade en rad bybor i Långhult och Målaskog som berättade vad de visste och hade hört om Mickel.
Med skärpa understryker von Sydow vikten av att verkligen uppteckna berättelserna så som folket har berättat dem, hans använder uttrycket “folkets konstform”. von Sydow betonade inte bara den aktive traditionsbärarens betydelse för sagornas förändring utan också de passiva traditionsbärarna roll som lyssnare och att de då ville höra berättelsen i den form de var van vid. Det är hemligheten med att en saga kan leva i ganska så oförändrad form i tusentals år.
Inriktningen på individen innebar att von Sydow lyfte fram den enskilde individens upplevelser av övernaturlig art och hans tolkningar av dessa upplevelser grundade sig på sociala och pyskologiska faktorer. En hel del upplevelser kunde förklaras utifrån hallucinationer, drömmar och fantasier. Idag låter det inte så nyskapande men väckte en omfattande debatt i början av 1900-talet. Många forskare såg rester av en gammal fruktbarhetskult i seder och traditioner. von Sydow gav enkla förklaringar och menade att det var naturligt att det utvecklades särskilda traditioner kring t ex den sista kärven som togs på åkern. Det handlar mer om lek och lust än gammal fruktbarhetskult. Det var alls inte konstigt att det sista och det första blev föremål för särskilt intresse. Det var inte heller underligt att folk berättade om höga kullar där troll bodde eller utbildade föreställningar om gamla träd, det som är ovanligt och avvikande lockar helt enkelt till sig berättelser och inspirerar till berättelser.von Sydow pekade också på att många sägner mindre berättades för att man trodde på dem, mer för att de gav utrymme åt fantasi och dikt och sålunda återspeglade folkhumorn.
En tynande tillvaro
Bringéus bok är som framgått inte bara en biografi utan också en skildring av folkminnesforskningen som vetenskaplig disciplin och hur denna till slut inordnas i ämnet etnologi. Idag för folkminnesforskningen en tynande tillvaro vid landets universitet, men förhoppningsvis kan det nya stora intresset för muntligt berättande åter rikta fokus mot den folkliga berättartraditionens stoff. För 40 år sedan publicerade Nils-Arvid Bringéus sin numera klassiska biografi över en annan av Sagobygdens portalgestalter, fornforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Tillsammans är de två böckerna mycket värdefulla som en bakgrund till den muntliga berättartraditionen och studiet av folkminnen, och det blir en särskilt intressant läsning mot det perspektivet att de båda stod djupt rotade i den småländska folktraditionen i Sagobygden.
När man läser Bringéus bok förstår man att von Sydow inte lämnade någon människa oberörd. Låt mig avsluta med Jan-Öjvind Swahns personliga minne av von Sydow i artikeln “Arvet från von Sydow” som publicerads i tidskriften RIG 1996, då 50 år hade förflutit sedan Tranhultspojken lämnade professorsstolen i Lund; “von Sydow var en utomordentlig karismatisk gestalt, och mötet med honom medförde för min personliga del att jag avstod från läkarutbildningen för vilken jag skaffat mig nödiga betyg, för att på vinst och förlust ägna mig åt det av universitetets ämne som gav de i särklass uslaste framtidsmöjligheterna. Men det har jag å andra sidan aldrig ångrat.”
Per Gustavsson
Bilderna är tagna ur boken. Boken finns att läsa här.
Sagobygdens Blogg 