Flyttlassen rullade till vår nya boplats. De blev många, eftersom det inte bara var familjens pick och pack som skulle fraktas dit. Det var också allt det som hörde samman med vårt lantbruk, alltså djur, inventarier och maskiner. Våra nya grannar såg många släpkärror rulla förbi innan lastbilarna med djuren förkunnade att nu är mjölkkorna med, då betyder det att familjen slår ner bopålarna.
Alla var intresserade och välvilliga och tyckte att det var roligt att en ung barnfamilj kommit till den lilla byn. De hjälpte oss tillrätta på alla vis och vi fick höra att vi säkert skulle trivas, ”det är ju tur med den här gården”, det sade mer än en. En annan lade till ”ni har ju en tomte på stället, har ni sett den än?” När vi hade hört det där några gånger, kunde vi inte låta bli att fråga vad det var för en tomte de pratade om. Då fick vi höra berättas om det som alla i nejden redan kände till.
För länge sedan, i början av förra seklet, såg landsbygden lite annorlunda ut än idag. Byarna var tätt befolkade och på varje ställe fanns familjer som ofta hade många barn. Då, precis som nu, ville ungdomar komma samman och roa sig när tillfälle gavs. Gården ligger i en trevägskorsning och på den tiden stod en väldig gran precis där vägarna möttes. Under trädet brukade ungdomarna stå och vänta in varandra. Från olika håll från byarna omkring kom de till krysset för att sedan tillsammans dra vidare mot vägskälsdanser eller vad det nu kunde vara för attraktioner som bjöds. Och när kvällen var slut och de kom tillbaka, stod de kvar en stund under granen och dryftade kvällens händelser, innan var och en begav sig mot sitt.
Det var en sådan kväll som det hände, det som det sedan pratats om i generationer. Ungdomarna stod där, och plötsligt fick de se en liten figur komma gående mellan lagård och uthus. Inte större än ett barn var han, med träskor på fötterna och en grå luva nerdragen över öronen. När han försvunnit bakom knuten blev det tyst en stund. Alla visste att de hade fått se något mycket ovanligt.
När vi hört detta, började vi undra om en sak som förbryllat oss, möjligen kunde ha fått ett svar. Vid denna tid var våra pojkar 11 och 6 år. Den äldste gillade att meka med saker och ting och brukade sprida sina pinaler överallt där man skulle sätta fötterna, verkade det som. Han längtade efter att bli 15, så att han kunde få köra moped, och det var gamla moppar som var hans huvudsakliga intresse. På vårt nya ställe fanns ett litet utrymme, som han skulle kunna få disponera. Det låg i ena änden av ett uthus. Det hade en egen dörr in, men gick inåt i byggnaden ihop med en sågbod. Tre väggar där han kunde få sätta upp hyllor och krokar kunde bli en perfekt mopedbod. Det enda han behövde göra, var att spika upp ett vred så att det gick att stänga utifrån. Som det nu var, gick det bara att dra igen dörren inifrån med hjälp av en kraftig hasp, som fanns vid övre delen av dörren.
Till en början var allt frid och fröjd. Det var full verksamhet i mopedboden och alla var nöjda med sakernas tillstånd. Men så började sonen klaga över att vi gick och haspade dörren inifrån fastän han hade stängt med vredet på utsidan. Det tvingade honom att springa runt knuten bort till sågboden och ta sig in det hållet, och det gillade han inte. I tur och ordning förnekade vi inblandning i saken. Han tog med sin lillebror för att få ett erkännande, men den lille nådde inte upp till haspen och kunde således frikännas. Hur i hela friden hängde det då ihop?
Hade vi fått svaret? Var det gårdstomten som ville se till att allt var i ordning vid dagens slut? Det vet vi inte än idag. Sonen fick sedermera intressen som överskuggade mopeder och besökte den inte så ofta. Men under alla år som vi bodde på gården hände det allt som oftast att dörren var haspad så att vi fick gå den extra rundan runt byggnaden för att nå det vi ville. Och emellanåt såg vi bilar stanna i korsningen och någon pekade in mot uthusen. Då visste vi att historian om gårdstomten berättades än en gång.
Bilden hämtad från omslaget på boken En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson, med illustrationer av Boel Werner, Alfabeta förlag, 2000
Sagobygdens Blogg 