Kategoriarkiv: Pedagogik

 Många är livrädda när de skall tala inför en grupp. Unga som gamla, små som stora skyr ofta detta likt pesten. Man kan fråga sig varför man har denna skräck? Jag brukar säga att det beror inte på att folk inte kan tala och berätta, det är snarare så att man är livrädd för att bli sänkt. Det räcker att någon  i publiken gör en gest eller fäller en kommentar, så kan talaren för alltid tappa lusten. Som oerfaren talare och berättare är man otroligt känslig för kritik. Man  kan tåla att någon klagar på det man byggt med sina händer eller uppsatsen man skrivit, men kritik mot sättet att tala och berätta uppfattas ofta personligt.

Insikten ovan är något jag alltid har med mig när jag har tränar muntligt berättande med elever i alla åldrar.

Det allra viktigaste är egentligen att skapa en grupp där ingen sänker någon annan. Först då kan de flesta våga tala. Tyvärr är det vanligt i dagens skolklasser att det finns någon eller några som sänker och gör rädslan till det som dominerar.

Jag kommer ofta in som gäst i klassrummet. Det är då omöjligt för mig att förändra gruppens sätt på några lektioner. Vad jag kan göra är följande: 

 Tillsammans med eleverna sätter jag regler för lyssnandet. I sämsta fall gäller de bara när jag är där.Reglerna blir ofta lika; vi skriver upp på tavlan att man skall sitta still, vara tyst,  inte göra annat, inga miner, ingen kritik. Avslutningsvis brukar jag lägga till: ”Bara beröm”. Det betyder att både pedagoger och elever skall träna på att berömma. Vi hoppar över kritken, ja t o m de goda råden, risken är för stor att talaren bara hör: ”Jag var inte bra nog, jag duger inte”.

Det sista har jag fått kritik för ibland.

– Man måste väl få tala om för folk hur de kan göra bättre, säger någon.

– Det funkar inte när man tränar tal och berättande, jag vet för jag har provat många gånger, svarar jag.

Istället vill jag förstärka det positiva. Det finns alltid något att berömma. Låt mig ge ett exempel: Lisa talar lågt men har fantastiska gester, då tiger jag om rösten men öser beröm över gesterna. När sedan Pelle- som suttit och lyssnat- kommer upp, talar han som vanligt högt och tydligt, men han har dessutom bättre gester än tidigare. Jag berömmer. När Lisa går upp för andra gången är hon tryggare än tidigare och har i bästa fall lärt av Pelle och de andra som talar högt och tydligt. Kort sagt; man lär av varandra och växer av beröm.

Håller du med eller tycker du jag är ute och cyklar? Tyck till i kommentaren.

Mikael Thomasson

Åtta personer i en ring. Kursledaren Kate Corkery på en av stolarna hälsar oss välkomna och vi kör genast igång med en associativ namnpresentation. Vips är vi igång! Sen gör vi flera olika övningar – bl.a. att berätta en kort, sann historia MYCKET överdriven eller tvärtemot hur det var. Så får vi andra gissa om det var överdrivet eller tvärtemot. ”The truth shines through” sa Kate. Sanningen lyser igenom, menade hon. Och visst – vi har nästan inga problem med att gissa om det var MYCKET överdrivet eller om det var tvärtemot. Bara en deltagare har vi svårt att gissa – det visar sig då att hon berättade sanningen! Där blev vi lurade. Jättebra övning för att försöka ”höra” var sanningen finns.

Vi gör fler övningar – två och två berättar vi en kort, sann episod. Sen får den som lyssnat återberätta episoden för hela gruppen. Och hon ska berätta den SOM OM det var hennes egen upplevelse. För mej blev det en stark upplevelse att få höra min händelse berättad av någon annan. Då hör man plötsligt vad den andre har hört! Förstår ni? Man hör vad lyssnaren har lagt märke till och väljer att återberätta. Jaja, ni kanske inte förstår men det var en fantastiskt bra övning. Jag tror att vi alla var SÅ nöjda med kursen och vi drog över tiden ganska rejält men de som hade tid stannade kvar och lyssnade på alla berättelser som var förberedda till kursen.

Trött och nöjd och berörd i hjärtat gick jag till sagomuseet och lämnade tillbaka datorn. Sen åkte kompisen och jag hem i kvällningen. Så många upplevelser att smälta – jag är glad att jag planerat in en ledig dag på måndag.

Tack för min gäst-bloggs-tid här.

Nu lämnar jag över till nästa bloggare.

Gunilla Brodin

 ^{Varje år arrangerar Sagomuseet en tävling i sagoskrivande. Detta görs i  i samarbete med Ljungby Kommun.  I år vann Jessica Kreku, 5c, på Kungshögskolan. Här är hennes vinnande bidrag. Bidraget kommer att framföras i Kuggaberg, lördag 12/6, kl 18.00.}

Långt inne i den mörka skogen, bakom de kala björkarna, bakom de smala granarna och jämte de glada getterna ligger det en liten damm. I dammen på ett näckrosblad ligger det ett litet hus. Där inne i det lilla huset bor familjen Groda. Mamma Groda, Pappa Groda, Syster Groda och Bror Groda. De var precis som vilka grodor som helst, men en av dem var annorlunda, Bror Groda. Han var hopplös. Då menar jag inte att han var besvärlig utan att han inte kunde hoppa. Pappa Groda och Mamma Groda höll alltid långa träningspass i ’’Hur man hoppar’’, men Bror Groda lärde sig ändå inte. Efter ett tag gav föräldrarna upp.

– Du får helt enkelt börja gå istället för att hoppa, suckar Pappa Groda och tar en larv. Det gör Mamma Groda med. Nästa dag på väg till skolan möter Bror Groda Kenny Groda. Han är den bästa hopparen i skogen. Han är också den bästa på att retas. Han kallar alltid Bror Groda för ’’hopplös’’ och ’’gåsfot’’. Det tycker inte Bror Groda är särskilt kul men han bryr sig inte. När han kommer hem från skolan den dagen kastar han sig på sängen och börjar gråta. Mamma Groda hör det och kommer in och sätter sig på sängkanten.

– Vad är det? undrar hon och ser in i hans ögon.

– Inget, säger Bror Groda och torkar bort en tår från ögonvrån.

– Det är det ju visst det envisas mamma. Annars skulle du ju inte gråta..

– Okej mamma, säger Bror Groda och tar mod till sig. Det är så att jag blir retad hela tiden i skolan av Kenny Groda bara för att jag inte kan hoppa. Det sårar mig verkligen!

– Det kan jag verkligen förstå säger mamma och kramar om Bror Groda. Kom! Jag, pappa och syster Groda ska ut på en promenad. Hänger du med?

– Okej då mamma, men bara för den här gången…

Familjen Groda går ut och låser ytterdörren.

– Sådär ja ungar! säger Pappa groda. Jag gömmer nyckeln under dörrmattan så vi vet vart den är.

– Okej pappa! säger syster Groda och hoppar iväg efter Mamma Groda som redan börjat hoppa.

– Kommer du också Bror Groda? undrar Pappa som förbereder sig på att börja hoppa.

– Ja, ja, jag kommer. Hoppa du i förväg bara. Jag kommer efter dig.

– Okej säger Pappa Groda och hoppar ikapp Mamma och Syster Groda.

Idag är det en härlig vårdag. Vitsipporna blommar och det gör violerna med. Familjen bestämmer sig för att hoppa till stubben som ligger på andra sidan vägen.

– Det gäller att ta det försiktigt om man ska över vägen säger Pappa Groda och pekar på ett misslyckat exempel. Det är en platt padda som har försökt ta sig över vägen.

– Hihi! Det liknar ju en platt pannkaka säger Syster Groda och fnittrar. Det gör Bror Groda med.

– Tyst nu ungar! Och koncentrera er nu! säger pappa och huttar med fingret. Ni vill väl inte sluta som den där paddan eller?

– Nä då, säger barnen i mun på varandra och ställer sig på led.

– Nu är det tänkt att vi ska hoppa över här när det är fritt, säger Pappa Groda och räknar: 3, 2, 1, HOPPA! Alla i familjen Groda hoppar över vägen och klarar det galant men Bror Groda måste gå över och det går mycket långsammare. När han hunnit över halva vägen ser han något komma emot honom. Det lyser och brummar och kör i en våldsam fart. Det är svårt att se vad det är men tillslut ser han vad det är: En BIL! Bror Groda blir stel av skräck och stannar. Familjen på andra sidan manar på honom att han ska fortsätta men Bror Groda är helt orörlig. Han tänker att hans liv är ute och blundar. Bilen kommer närmare, och närmare och den kör fortare och fortare. Tillslut är det bara några meter kvar och sen svischar den förbi. Familjen tror att det är slut för Bror Groda, men då ser Syster Groda något grönt som rör sig på vägen.

– Titta! Det är Bror Groda! Han klarade sig! Tjuter Syster Groda och pekar.

– Ja, det är det ju! säger Mamma och hoppar fram till sin son. Hur gick det? undrar hon. Bror Groda svarar inte. Han är fortfarande stel av skräck.

– Kolla här mamma! säger Syster Groda och pekar. I detta bromsspår ser man hur nära han var att köra över Bror Groda. Det verkar som att han klarade sig med bara någon millimeters avstånd.

– Jaa, där hade han verkligen… Hick! Mamma blir avbruten.

– Vad var det undrar pappa. Hick! Familjen tittar på Bror Groda. Han sitter där fortfarande men plötsligt hörs ett hick! Och Bror Groda flyger rakt upp i luften.

– Det är ett mirakel! utbrister Mamma Groda och jublar.

– Jag tror snarare att han fått hicka säger Pappa och berättar: Hicka kan uppstå vid rädsla eller att man äter för fort. Det kan också i vissa fall uppstå om man är stressad.

– Okej då, du har väl rätt säger Mamma Groda och slutar jubla.

– Jag tycker vi ska gå hem och vila oss lite föreslår Pappa Groda. Det har varit en stor dag för oss. Sagt och gjort. Familjen Groda hoppar hem och det gör faktiskt Bror Groda med. Fast varenda gång han hoppar låter det. När de ska sova senare på kvällen står inte Syster Groda ut mer.

– Han låter ju hela tiden! Jag blir snart galen! Och han slutar ju inte hoppa. Han har faktiskt redan hoppat ett hål i taket och det stör jag mig på!

– Såja gumman säger mamma och tröstar. Det går säkert över snart ska du se. Natten går och tillslut är det morgon. Syster Groda har inte sovit en blund inatt. Det ända hon har försökt att göra är att binda fast Bror Groda i sängen men det fungerade inte. Nu kommer Bror Groda upp.

–Hick! God morgon…Hick!

– God morgon på dig med säger mamma och ger honom en kram.

– Har du inte slutat hicka än? frågar Pappa och tar upp tidningen.

– Nää, inte än.

– Efter skolan ska jag lära dig hur du ska bli av med din hicka säger mamma och tar fram en bok. I den här boken finns all information som du behöver.

– Okej, tack mamma men nu måste jag till skolan säger Bror Groda och tar sin skolväska och skyndar iväg. Den här dagen går det ganska dåligt i skolan. Han blev i alla fall inte retad av Kenny, men han blev utskickad ur klassrummet minst sju gånger på en timme för att han hade stört läraren. Han var ändå ganska glad, för han visste att mamma kunde göra så hickan försvann. När han kom hem satte dem igång direkt. De tog fram följande:

1 glas vatten

1 studsmatta

1 papperspåse

2 kuddar och en rosenrasande katt.

Nu kunde de börja.

– Du ska börja med att andas in och ut i en papperspåse. Sedan ska du göra tio hopp på studsmattan. Efter det ska du dricka ett glas vatten och ge två kuddar till den rosenrasande katten. Bror Groda gjorde allt som mamma sa men när de skulle se om hickan hade gått över så fungerade det inte. Han hickade fortfarande.

– Vad ska vi göra nu? undrar Bror Groda och ser besviken ut.

– Jag vet faktiskt inte, säger Mamma. Det var hela boken. Jag kan inte mera än

så.

– Okej, säger Bror Groda och hoppar besviket mot sitt rum.

– Vänta! Jag har det! utbrister Mamma Groda och skiner upp som en sol. Du ska hålla andan och svälja tre gånger. Efter det så ska hickan sluta. I alla fall slutar den för mig.

– Okej, säger Bror Groda och blir lite gladare.

– Vi går ut på uteplatsen där det är lite tystare och lugnare så du kan koncentrera dig.

– Visst, det är så mysigt där! säger Bror Groda och skiner också upp som en sol.

Själv har redan solen nästan gått ner därute. Det är en orangefärgad himmel med rosa moln på. Gräset är mörkgrönt och träden svarta i den mörka skogen. Rävar och vargar har börjat ströva omkring nu och är ute efter mat. Som tur är dammen så pass skyddad så de kommer inte åt grodorna.

– Okej, lyssna nu på mig, säger Mamma och sätter sig ner. Du ska hålla andan och sedan svälja tre gånger.

– Medan jag håller andan?

– Ja, helt rätt! Okej, 1,2,3, Kör!

Bror groda håller andan så gått han kan och det verkar fungera. Efter att han har svalt tre gånger börjar han andas igen. De väntar och väntar och ser om hickan har gått över. Först en minut, sedan två och sedan tre. Det kommer ingen hicka.

– Du har botat mig mamma! utbrister Bror Groda och ger henne en riktig grodkram!

– Det var ju tack vare dig det gick gubben, säger Mamma Groda och smeker hans panna. Sådär sitter de en stund innan Bror Groda säger:

– Nu får det vara nog med kärleksfasoner, nu går vi och lägger oss.

– Det har du helt rätt i, säger Mamma och reser sig upp. Det är ju skola imorgon.

Nästa dag när Syster Groda vaknar är hon hur pigg och glad som helst. Äntligen har hon fått sova utan det störande hickandet.

– Hur mår du nu? undrar Mamma Groda när Bror Groda kommer upp.

– Hur bra som helst, säger Bror Groda och ler.

När Bror Groda kommer till skolan den dagen ser han att alla i hans klass och Kenny står borta vid anslagstavlan och snackar. Bror Groda går fram till dem och tittar vad de andra snackar om. Till sin förvåning ser han bara en lapp om den stora hopptävlingen i skogen men då får han se något oväntat: Hans namn står på listan!

– Jaså, det är där du är din tjejtjusare, säger Kenny och hånler. Tjejerna skrev upp dig. De ville att du tävlar mot mig, men det vill du ju förstås inte. De säger att du kan hoppa högre än mig men det tror jag inte ett skit på, eller stämmer det som tjejerna säger? Kenny ser misstänksam och farlig ut så Bror Groda kan inget annat än att säga en enda sak:

– Det stämmer inte…

– HA! Jag visste väl det! säger Kenny och ler. Du är bara en tönt och det kommer du alltid att vara!

– Men…

Bror Groda hinner inte säga klart meningen förrän Kenny har gått. Då går faktiskt de andra med. Bror Groda blir kvar ensam ute på skolgården. Det blåser en sval och kall vind runt honom och han sätter sig ner. Nu kommer de första tårarna. Han gråter och gråter tills han hör att ytterdörren öppnar sig. Det är Madde, en av de sötaste grodorna i klassen. Hon ställer sig jämte Bror Groda och lägger sin varma hand på hans axel.

– Det var min idé att skriva upp dig. Jag ville bara att du skulle slå Kenny groda. Jag har faktiskt sett på när han har varit taskig mot dig men jag har inte sagt något. Kan du förlåta mig? Madde sätter sig ner och ger honom en sak. Det är en medaljong.

– Den hade jag på min första tävling i grodsim och jag vann! Jag vill att du ska ha den och att du slår Kenny! Du kommer att klara det, det vet jag. Bror Groda torkar bort en tår och reser sig upp.

– Men det finns ett litet problem, säger han och tittar ner på marken. Jag vet inte hur man hoppar.

– VA? Vet du inte? säger Madde och börjar bli orolig. Men du hoppade ju igår.

– Ja, jag vet säger Bror Groda och tittar upp rakt in i hennes underbara grodögon. Det var så att jag hade hicka. Mamma lärde mig hur jag skulle bli av med den och det fungerade.

– Åh nej, säger Madde och skruvar på sig och funderar: Vad ska vi göra nu?

– Det bästa vore om du ställde in tävlingen för mig, säger Bror Groda.

– Ja, det skulle ju vara det bästa men tyvärr så är det så att om man har anmält sig går det inte att avboka. Tyvärr jag är ledsen.

– Det gör inget, men jag vet inte hur jag ska börja hicka igen.

– Jag kanske kan skrämma dig eller något, säger Madde och tar fram en papperspåse som hon målar en figur på.

– Låtsas nu att jag är en fruktansvärd varg som försöker äta upp dig. GRAAOO!

– Det går inte. Jag blir inte rädd, säger Bror Groda. Ärligt talat ser du ganska löjlig ut men jag menar inte det för att vara elak.

– Okej, förstår det, säger Madde och går mot ytterdörren. Vi kanske kan vara efter skolan så vi kan fortsätta öva?

– Det går tyvärr inte idag. Jag vill helst vara lite för mig själv, säger Bror Groda och går också mot ytterdörren.

– Okej som du vill då, men säg till om du ångrar dig.

– Ja, det ska jag, säger Bror Groda innan han springer bort till klassrumsdörren.

När klockan senare på dagen slår tre slag är det dags att gå hem. Alla rusar ut förutom Madde och Bror Groda. De går där jämte varandra och funderar på hur de ska lösa detta.

– Vi ses imorgon Bror Groda, säger Madde innan hon också hoppar iväg med de andra.

– Okej vi ses, säger Bror Groda och går ner mot vattnet. Han kommer in på en liten stig där det växer blåbärsris och lingon. Det växer också vitsippor och smultron där. Han går fram till den lilla bryggan och sätter sig ner på den och dinglar med benen utanför kanten. Han tittar ner i det alldeles spegelblanka vattnet och då får han se sin syster.

– Hej, förlåt att jag hängde efter, säger hon och sätter sig ner. Jag tror jag har kommit på ett sätt så att du ska börja hicka igen.

– Har du? undrar Bror Groda och tittar på henne.

– Ja, det har jag nog. Vi får i alla fall hoppas på det, säger hon. Jo, du vet den gången när du nästan blev överkörd, beskriv hur det kändes.

– Hur det kändes?

– Ja. Exakt som det kändes annars går det inte.

– Okej, jag ska försöka berätta. Det kändes liksom som om det var sista minuten i ens liv. Man liksom såg hur hjulen kom närmare och närmare. Jag var så rädd att jag inte kunde röra mig. Det kändes som om ögonen snurrade runt i både svart och vitt. Mer än så går inte att förklara.

– Bra det räcker säger Syster Groda. Försök nu att tänka på det du sa precis och låtsas att du är i det ögonblicket när du nästan blev överkörd. Bror Groda sitter helt stilla i en liten stund men sedan börjar det hända saker. Ögonen börjar liksom snurra i svarta och vita linjer. Han skakar och efter bara en sekund flyger han rakt upp i luften och sedan ner igen lika fort.

– Jippi! Det fungerade! Tack syrran. Du är bäst! Säger han mellan hickningarna.

– Det var väl inget, säger Syster Groda och ler. Jag gjorde det bara för din skull.

– Men det var det värt. Tack än en gång.

– Varsågod, men ett tips är att du slutat hicka nu så du inte stör de andra i familjen.

– Okej det ska jag, säger Bror Groda och håller andan och sväljer tre gånger.

Dag efter dag går och tillslut är det dags för den årliga hopptävlingen. Alla står redo vid startlinjen både Bror Groda, Kenny Groda och några andra. Domaren tar ordet och berättar:

– Ni ska hoppa en bana på cirka 30 grodmeter, efter det ska ni hoppa över dammen på fem näckrosblad. Sen är det bara att spurta in i mål. Är alla redo?

– JAA!!

– Klara, färdiga, GÅÅ!! Grodorna hoppar iväg och ger allt vad de har. Kenny tar täten direkt. Bror Groda är fortfarande kvar vid startlinjen. Han är rädd att tricket inte kommer att fungera. Klasskompisarna skriker att han måste hoppa eller springa ikapp de andra grodorna nu, annars kommer han inte ha någon chans, men det enda som går runt i Bror Grodas huvud är att han kommer misslyckas. Då ropar plötsligt hans syster något:

– Kom ihåg vad jag sa. Tänk på den gången då du nästan blev överkörd. Då kommer det äntligen upp ett ljus i Bror Grodas huvud. Han ska göra som hans syster sagt. Bror Groda sätter sig ner bekvämt och börjar tänka. Han tänker på den gången han nästan blev överkörd och bara en sekund senare tar han ett jättehopp. Jo, det är så att de andra grodorna tar många små hopp medan Bror Groda tar få stora och långa hopp. Heja, heja! Ropar hans klasskompisar när han hoppar iväg. Nu har han äntligen kommit ikapp de andra. Kenny ser detta och börjar bli orolig. Tänk om han skulle förlora. Vad skulle alla tycka om honom då? Det Kenny gör är att fälla groda nummer två och tre, så det finns mindre motståndare. Efter det fortsätter han hoppa. Nu är de snart framme vid näckrosbladen och Kenny gör sig beredd. Han börjar med ett jätteskutt till det första bladet och sedan det andra. Tyvärr hänger de andra grodorna på lika bra så Kenny blir tvungen att göra en till dum sak: Att knuffa undan ett näckrosblad. Så fort Kenny är på näckrosblad nummer tre knuffar han det åt kanten så att alla de andra grodorna hamnar rakt ner i vattnet.

– Haha! Segern blir nog ändå min i år, mumlar Kenny medan han hoppar på. Nu har precis Bror Groda kommit fram till vattnet. Istället för att göra fem små grodhopp på varje näckrosblad tar han ett gigantiskt hopp över istället och plötsligt har han hamnat jämsides med Kenny. Kenny försöker knuffa Bror Groda åt sidan men det går inte bara för att han tar gigantiska hopp. Nu är det bara 200 grodmeter kvar tills målet kommer. De är så jämlika att det inte går att se vem som leder hittills. Men plötsligt börjar Bror Groda att tappa farten efter allt springande så han saktar efter. Istället ökar Kenny och hoppar ännu fortare än innan. Då gör Bror Groda sitt största hopp någonsin. Han hoppar rakt upp och framåt. Han hamnar framför Kenny med bara en centimeters försprång och där passerar han mållinjen.

– JAA! Hurra! ropar klasskompisarna och springer fram och kramar om honom efter segern.

– Jag visste det, jag visste det! tjuter Madde och springer fram och ger honom en stor kram. Det gör hans syster med.

– Kan jag få ta en bild av er ungar undrar Pappa Groda som precis har kommit fram till mållinjen.

– Ja, visst får du det, säger Bror Groda och alla ställer sig framför kameran. Bror Groda går framför alla för att se så att ingen fattas men då ser han en ensam groda gå lite längre bort. Bort från målet går den. Ledsen och förtvivlad.

– Du pappa, jag kommer snart säger Bror Groda och hoppar ikapp grodan lite längre bort. När han kommer fram får han se till sin förvåning att det är Kenny. Bror Groda har aldrig sett Kenny gråta förut så han blir lite chockad. Det första han får ur sig är:

– Hur är det?

– Inget, säger Kenny och tittar allvarigt ner i marken.

– Det är det ju visst det, envisas Bror Groda och tar Kenny under armen. Kom! Nu ska du vara med på kort!

– Nej! Jag vill inte vara med på kort! Låt mig vara! var det sista Kenny sa innan han tagit sig ur Bror Grodas famn och hoppat iväg. Bror Groda går i alla fall tillbaka till de andra som väntar. Nästa dag i skolan ser Bror Groda ingen Kenny mer. Han frågar Kennys lärare om han är sjuk men då säger läraren, som heter Bosse, att han har flyttat. Han gjorde det i morse. Då känner plötsligt Bror Groda en stor lättnad men också en stor saknad. Ärligt talat var han en ganska bra filur den där Kenny…

–  SLUT 

Jag läste Per Gustavssons fina text om vikten av att jobba med sägner i skolan. Den fick mig att tänka på mina egna erfarenheter i ämnet. Jag har framförallt arbetat med sägner för att utveckla elevers  fantasi, språk och skaparlust. På köpet lär de sig också om sin hembygd och hur man bygger en historia.

Sägner är ofta korta, ibland fragmentariska. När de berättades som mest så behövde de inte vara särskilt långa eller välbygda rent dramaturgiskt. Man kände ju ofta till platsen som händelsen utspelades på och ibland visste man t o m vem huvudpersonen var. Någon välbygd intrig behövdes då inte för att fängsla publiken. Dagens lyssnare saknar ofta denna tydliga koppling till historien. Man kan då reagera på två sätt; antingen tycker man berättelsen är ointressant eller så blir man nyfiken på vad som egentligen döljer sig bakom de få orden. Jag försöker uppmuntra unga till att just använda sig av sin nyfikenhet och fantasi för utveckla dessa gamla berättelser.

Upplägget är följande

–         Jag berättar tre korta, fragmentariska sägner för dem.

–         Tillsammans ställer vi sedan vem, vad, var, hur och varför frågor om sägnernas handling.

–         Därefter får varje barn välja en historia att utveckla. Till sin hjälp har han/hon sina egna svar på frågorna vi ställt, samt de tre P:na. Tre P står för Person, Plats, Problem. Har sägnen tre P? Om inte, bör den få det.

–         Efter en stunds fundering ritar var och en sin utvecklade sägen som serie

–         Med serien som hjälp för minnet berättar vi för varandra i denna lilla grupp.

–         Vi tränar ögonkontakt, kroppsspråk och röst

–         Avslutningsvis berättar man sin historia för yngre barn

 

Ett annat sätt att arbeta med fragmenariska sägner är att göra ”Utveckla sägen-kort” som man har i klassrummet. Man arbetar då  enskilt och kan antingen göras skriftligt eller avslutas med en muntlig berättelse . På kortet kan det se ut så här:

Utveckla sägnen

MÄRKEN EFTER JÄTTAR

berättat av Ola Petterson, född år 1841 i Lökeberg, Hålta

 De är ett märke i Skåra skog efter en Jätte. Ja hela näven står tydligt i berget, å de ska vara en jättenäve.

STÄLL FRÅGOR FÖR ATT UTVECKLA BERÄTTELSEN:

Här är några förslag på frågor:

Vem var Jätten? Var bodde han? Träffade han någon? Varför slog han näven i berget? Var han arg? I så fall; på vad?

Hur slutade det?

 

Bilden högst upp föreställer en hustomte från Kungälv. Vanligt förekommande i lokala sägner

 

Att undervisa med berättelser är egentligen hur lätt som helst, det är bara att berätta en historia man tycker om.

En god historia innehåller nämligen alltid kunskap och väcker alltid funderingar, frågor m m. Om man däremot vill förmedla kunskap i linje med skolans styrdokument så krävs det att man går lite mer metodiskt tillväga

Min erfarenhet är att man i grundskolan är duktiga på att arbeta enligt läroplaner och kursplaner.

Man arbetar på en mängd olika sätt i grupp och individuellt. När ett ämne skall introduceras gör man ofta det med föreläsningsliknande faktagenomgångar. Detta görs från lågstadiet och uppåt.

Det kan handla om t ex människokroppen, närområdets växter eller vattnets betydelse för allt liv.

Ibland tror jag man skulle vinna mycket på att ta den fakta man samlat på sig som lärare och lägga in den i en berättelse.

Med berättelse menar jag en historia med huvudperson, problem och lösningar på problemen. Gör man sådana berättelser så är jag övertygad om att eleverna minns bättre och framförallt så väcks det fler frågor och funderingar hos dem . En berättelse med en huvudperson och med problem väcker nämligen känslor , intresse och engagemang och det som känns det minns man. Dessutom är det så att vårt minne fungerar bäst ihop med bilder och berättelser väcker bilder.

 

Mikael Thomasson

 I förra veckan var jag på Helsingborgs stadsbibliotek och lekte Sagan om fåglarna och trollen i Björnberget. Det var en upplevelse! Ja, det är det ju förståss varje gång jag leker sagor med en grupp människor, som jag aldrig tidigare mött. Men den här gången var det en ovanligt stor grupp med både föräldrar och far- och morföräldrar med många och mycket små barn. Även om jag har rutinen och vetskapen om att varje grupp jag möter är unik, kan jag aldrig förutsäga, vad som kommer att hända under lekens gång. De, som kommer till mig, har ingen aning om vad som väntas av dem eller vad som ska hända överhuvudtaget. Osäkerhet och distans blev de inledande känslorna. Men när jag väl berättat sagan och visat runt vad berget och skogen och stranden var placerade, så var det inte svårt att få igång vare sig vuxna eller barn. Med glädje tog de sig an skynken och mössor av alla de slag för att prova sig fram till om man ville vara troll, djur eller fågel. Lek är frivilligt. Flera ville bara titta på. Desto roligare var det att, när leken kommit igång, ville även de motstridiga vara med. Och när leken var slut, ville barnen stanna kvar och pröva på annan utklädsel, klättra in i berget och stampa runt och tjoa som troll eller krypa in i buskarna och leka harar, vargar eller rävar. Alltmedan små ettåringar stapplade omkring med sönderklippta tyllgardiner över axlarna utan att ha en aning om hur söta de var.

 Eva Skantze