Kategoriarkiv: Historia

by | 23 september 2025 · 21:52

Sagobygdens nya geocachingrunda – i Wärend och Wirdarnes fotspår

Häromveckan invigdes Sagobygdens senaste geocaching-runda. Sagobygden har sedan flera år tillbaka arbetat med geocaching som ett av flera sätt att levandegöra och nå ut med sägner, myter och berättelser.

Den nu nyinvigda rundan är helt baserad på en av våra äldsta svenska etnologiska böcker; Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi (1863-68), skriven av den för oss i Sagobygden så betydelsefulle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889).

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var en svensk diplomat, folklivsforskare och etnolog. För vår del här i Sagobygden är det de sistnämnda rollerna som spelat störst roll. Hyltén-Cavallius var nämligen en av våra allra tidigaste sagosamlare, i samma anda som de så välkända Bröderna Grimm. De samlade folksagor runt om i de tyskspråkiga delarna av Centraleuropa, Hyltén-Cavallius gjorde det i Sverige, och främst i Småland med omnejd. Detta sagosamlande resulterade bland annat i boken Svenska folksagor och äfventyr (1844-49).

Hyltén-Cavallius samlade dock mer än sagor. Han samlade även in traditioner, dialektala uttryck, ordspråk, sångtexter, ortsnamnsursprung och förstås sägner. Sägner liknar ibland sagor, men de är berättade mer för att tros på. De bygger på folktro och lokala berättelser som förts vidare via muntlig tradering. Ofta innehåller de, utöver de mer fantastiska inslagen som väsen och trolldom, även kopplingar till särskilda platser eller mer eller mindre historiska händelser.

Detta insamlande är det som ligger till grund för Hyltén-Cavallius kanske allra mest framstående verk Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi. Det är alltså en bok som berättar om folkliv, folktro och folkliga traditioner i området Värend.

För den etnologiskt och kulturhistoriskt intresserade är det en alldeles underbar bok. Så innehållsrik och så mångsidig! Trots, eller kanske på grund av, dess karakteristiska 1800-tals svenska är den fortfarande väldigt läsvärd.

Titelns ”Wärend” syftar på ett område som omfattar större delen av Kronoberg. Det var ett att av de ”små länder” som kom att utgöra det som senare blev Småland. Det allra äldsta belägget för namnet Värend finns på en runsten i Alvesta där det framgår att det var en ”värendsk bonde” som runorna ristades för.

De som levde här före virdarna lämnade förstås också spår efter sig. Därför kan vi hitta spår efter dem i form av de fornlämningar som vi idag skulle koppla till stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Hyltén-Cavallius kopplar samman, precis som flera i hans samtid, dessa spår med de i sägnerna omtalade trollen och jättarna. Folket som bodde här i urtid, urbyggarna som han kallar dem, var alltså samma folkslag som de troll som återkommer i muntligt traderade berättelser.

Virdar såväl som deras påstådda föregångare hade förstås utöver de materiella spåren även religiösa ritualer och trossystem långt före att kristendomen kom till Småland. Blotplatser, ritualer, offerritualer, tron på hedniska gudar, diverse högtider…. Dessa gås igenom i boken. 

Dessutom förekommer det berättelser om sådant som mer hör bondesamhällets folktro till. Väsen som näckar, skogsrån, bergsrån, vättar, gloson, tomtegubbar, älvor, kyrkogrimmen, nattramnen, gengångare… och diverse sägner om dessa olika figurer och de platser de sagts och sägs vistas på. En hel del av det har vi plockat med i vår cacherunda.

Wärend och Wirdarne ger också en hel del väldigt konkret och mer jordnära information. Som hur olika bostäder, fordon, arbetsredskap och föremål var utformade och namn och ord som mer eller mindre fallit i glömska redan vid mitten av 1800-talet. Boken innehåller många fina illustrationer där föremål och platser avbildas. Exempelvis finns en avbildning av ett skämtdryckeskärl, en så kallad ”Koppa lustig”. Det ”lustiga” med den är att bara en av sidorna fungerar att dricka ur. Alla andra leder till att den som försöker dricka spiller ner sig med drycken.

Ett annat föremål som avbildas är ätteklubban, varav det fanns en förvarad bakom Skatelövs gamla kyrkas altare. Hyltén-Cavallius menar att enligt en allmänt utbredd folksägen ”hafva detta slags klubbor i hedendomen varit af våra förfäder brukade, för att dermed dräpa deras sjuka och åldersstigna.” Då samma sorts berättelse även finns hos Procopius om folkgruppen heruler menar Hyltén-Cavallius att vi ”hafva desto mer anledning att tro på tillförlitiligheten af denna sägen”. Senare tiders forskning har dock inte lika stor tilltro till sanningshalten kring detta makabra bruk, på samma sätt som att berättelser om de s.k. ättestuporna numera inte ses som fullt ut historiskt korrekta. Men visst är det en fascinerande tanke?

En av mina personliga favoritkategorier i Wärend och Wirdarne är djurtydor. Alltså hur olika djurs närvaro eller beteende kunde förutspå eller till och med orsaka diverse händelser. Exempelvis får vi veta om korpen att ”han flyger bort och hemtar en sten, hvarmed han göra sitt bo osynligt. Kan någon menniska skaffa sig en sådan Korpasten, så kan han dermed göra sig osynlig.”

Om en gosse när han fångat sitt livs första gädda tar dess hjärta och ”förtär det medan fisken ännu lefver, så får han god lycka till fiske, och äfven god håg dertill.” Om detta gäller även för flickor framgår dock ej…

Och så min favorit bland djurtydor: ”Höljer man icke upp sängen, när man stiger upp, och flyger så en fogel öfver sängen, så får man gul-soten.” Så se till att bädda sängen, varje dag!

Hyltén-Cavallius och hans verk har alltså, som ni förstår, en alldeles särskild betydelse för oss på Sagobygden.

Och en särskild betydelse har han även för Skatelöv och dess hembygdsförening då det är i den socknen hans släktgård ligger och också där han bodde sina sista 20 år i livet. Det är på Skatelövs gamla kyrkogård som den bautasten med runliknande inskrift som rests över honom tronar vänd emot den intilliggande Åsnen. Det är på Skatelövs hembygdsgård man hittar Hyltén-Cavallius egen sägenplats och det är där det snidade drakhuvudet som en gång prydde hans kyrkbåt finns upphängt.

Det var också där vi valde att hålla invigningen av vår nya geocache-runda.

Invigningen skedde på kulturarvsdagen den 13 september. Kulturarvsdagen är Riksantikvarieämbetets årliga temadag som är till för att ”bidra till att skapa förståelse, intresse och engagemang för kulturarv och kulturmiljöer”. Runt om i Sverige anordnar organisationer och privatpersoner olika aktiviteter utifrån kulturarvsdagens syfte, som en del i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program ”European Heritage Days”.

Höll i invigningen gjorde Jakob Elofsson, berättarpedagog på Sagomuseet, och Maria Svartberg, styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg. Besökarna bjöds på kaffe och kringla samtidigt som de fick lyssna på Jakobs sägenberättande och Marias föredrag om Hyltén-Cavallius och hans Wärend och Wirdarne.

Därefter var det dags för geocaching! Vi värmde först upp med att besöka den geocache som sedan tidigare redan fanns på hembygdsgårdens område. De som inte hade testat på geocaching förut guidades genom processen. Klockan kvart över tolv var det dags för premiär av våra nya geocacher. En av dessa finns i närheten av hembygdsgården och det var förstås den vi valde att hitta tillsammans. Snabbast av alla med att hitta cacherundans första cache var dagens mest entusiastiske skattletare, Wille. En liten groda fick han med sig från sitt fynd.

Den nya geocacherundan består av nio cacher som finns utspridda kring ett större område och den som vill följa den i dess helhet bör med fördel ha tillgång till bil. Vi har nämligen placerat cacherna vid olika platser som på olika sätt nämns i Wärend och Wirdarne. Således sträcker sig rundan från Odensjö i nordost till Fanhult i sydväst. Till varje cache finns en liten introduktionstext i appen. När man nått fram till cachen följs introduktionstexten upp med en berättelse baserat på, och ett citat ur, Wärend och Wirdarne.

Kanske hittar du berättelser som är helt nya för dig? Kanske får den dig nyfiken på att ta dig an hela boken? Om inte annat garanterar geocaching en eller flera utflykter ut i naturen, och det är ju aldrig fel!

Vi hoppas att ni kommer uppskatta den nya cacherundan lika mycket som vi tyckt om att arbeta med den!

På Sagobygdens blogg har vi flera gånger tidigare skrivit om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. De inläggen finns att läsa här: https://sagobygden.blog/tag/gunnar-olof-hylten-cavallius/

Mer om våra andra geocacher kan man läsa via länkarna https://sagobygden.se/sv/sagoskatter/ och https://sagobygden.se/sv/mickel-i-langhult-geocaching/.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Historia, Litteratur

Taggat som , , ,

by | 29 maj 2025 · 10:37

Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid

Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?

Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?

Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.

Händelser ur Sveriges ohistoria: En försvunnen tid. Författare Daniel Sävborg. Förlag: Dialogos.

Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.

Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.

Kung Ane den gamle ligger till sängs med sitt dihorn och tittar på när hans yngste son släpas iväg för att bli offrad. Konstnär: Erik Werenskiold.

I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.

Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.

Kung Ingjald Illråde bränner ihjäl tolv småkungar. Konstnär: Hugo Hamilton, 1830.

Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.

Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.

Orvar Odd informerar Ingeborg om att Hjalmar är död. Konstnär: August Malmström, 1859.
Läsebok för Folkskolan. Tryckår 1918.

Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.

Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.

Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö. Konstnär Mårten Eskil Winge.

För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia, Litteratur

Taggat som , ,

by | 17 december 2024 · 19:01

En sagoberätterskas liv – ny kunskap om Brita Greta Löfquist

När jag och Ulf Palmenfelt skrev Folksagan i Sverige berättade vi om sagoberätterskan Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe. När Hebbe 1841 flyttade till Stockholm följde Brita Greta med. Där mötte hon Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som uppskattade hennes sagor och publicerade en del av dem i Svenska folksagor och äfventyr på 1840-talet. I Stockholms folkvimmel försvann efter några år Brita Greta ur vår åsyn och vi kunde aldrig berätta om hennes senare liv.

Brita Greta berättade sagor för Wendela Hebbes tre döttrar

Med hjälp av den skicklige lokalhistorikern och släktforskaren Ulf Helgesson i Värnamo kan vi nu redogöra för hur det gick för vår sagoberätterska.

1844 lämnade Brita Greta Wendela Hebbes familj och tog därefter tjänst i ”fina” familjer. Hon tjänade bland annat hos överstelöjtnanten och konstnären Peter A Blom och därefter hos grosshandlaren Carl Peyron. Nu började hon också kalla sig Margaretha.

1851 lämnade hon tillfälligt Stockholm för en tjänst som piga hos greve Claes Sparre af Söfdeborg på Torsbo herrgård i Gällstad. Hennes faster och gudmor Johanna Löfquist var samtidigt hushållerska där. 1853 återvände hon till Stockholm och tjänade först hos hovmarskalken och riksdagsmannen Patric Reuterswärd och sen åter hos grosshandlare Peyron. 1857 återförenades hon och Johanna Löfquist hos Wendela Hebbes syster Petronella ”Pella” Lagerbielke, där Johanna kom att stanna som piga.

1858 har Brita lämnat pigyrket och skrevs som syjungfru Margaretha. Hon bodde i Klara församling tillsammans med sina syskon, järnarbetaren och lykttändaren Claes Löfquist samt pigan Stina Löfquist. Senare skrevs hon både som demoiselle Löfquist och mamsell Löfquist.

Så hände det som många ogifta kvinno råkade ut för. Brita blev med barn och födde 1861 en pojke som fick namnet Ernst Wilhelm. I Adolf Fredriks församlings dopbokför oäkta födslar finns varken far eller mor angivna. Först vid åtta års ålder folkbokfördes pojken ihop med sin mor, men troligtvis har han hela tiden bott tillsammans med modern. Pojken heter Apelqvist i efternamn efter fadern tapetserargesällen Anders Wilhelm Apelqvist, född 1832. Vid nyåret 1860 fanns föräldrarna på samma arbetsplats.

På sin 18-årsdag emigrerade Ernst till USA. När Brita Greta var 62 år gammal följde hon 1886 efter sionen. Hon reste med ångaren Romeo till Hull, vidare med tåg till Liverpool och sedan över atlanten till slutdestinationen Denver i Colorado. Där väntade kanske sonen på henne. Men hennes vistelse i Denver blev kort. Bara ett år senare avled hon. Den 30 september 1887 begravdes hon i Augustana Lutheran Church i Denver.

Läs mer om Britta Greta Löfquist i tidigare blogginlägg: 

Hurra för Brita Greta Löfquist
God Jul
Sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 2

2 kommentarer

Under Historia

Taggat som

by | 30 april 2024 · 14:34

Behind the scenes at the festival – over 26 years

By Sally Pomme Clayton (please call her Pomme!)
Pomme är en av de medverkande på Sagobygdens Musik- & Berättarfestival 2024
Pomme is one of the participants at the 2024 Sagobygden Music- & Storytellingfestival.

In the long June days of midsummer, people gather in the small Swedish town of Ljungby, surrounded by forests and lakes, for a storytelling festival. It was started in 1990 by local librarian, writer and storyteller Per Gustavsson, who was inspired to share, develop and preserve oral traditions. Through the dedication of programmers, artists, educators and local people, the festival continues to grow and influence storytelling, not just in Sweden but across the world. The festival supports many things, among them the creative work of storytellers, developing their work with schools and local communities, commissioning storytellers and artists, helping them take risks. I have been one of the lucky beneficiaries of this festival, returning several times over 26 years, to perform my work, some of which has been directly inspired by Ljungby itself.


My first visit was in 1998 with Ben Haggarty and Hugh Lupton as The Company of Storytellers. I had never been to Sweden before and late one evening we performed our show ‘The Three Snake Leaves’. It lasts two hours and we were in a dark theatre without windows. It was after 11pm when we finally left this building, and I was astounded to discover it was still light outside! Welcome to Sweden! The visit was magical. We went to a story party beside a lake, listened to legends told by Per in the forest, danced to whirling Swedish folk music, and listened to storytellers who became important people in our lives, among them Ulf Ärnström and Mats Rehnman. We ate cakes from the bakery, and someone took our picture in front of the mural that Mats had recently just painted on the bakery wall!

The Company of Storytellers 1998

I was enchanted by the dolls house shop and bought some tiny white Swedish furniture and a little doll dressed in traditional costume for my niece who was two years old. And I was transfixed by some paintings in the old house of Ljungby Museum. The paintings are in a Swedish folk art style, and were of biblical images, telling stories from the bible in a very human way. The paintings that really impressed me were of girls and women – perhaps the foolish virgins who hope to become the brides of Christ, but fall asleep and their lamps go out. As well as the wise virgins who carry jugs of oil to fill their lamps – but do not share their oil with their foolish friends! I didn’t have a camera or a phone, so had no record of these paintings. But I did not forget them, they stayed in my mind as something filled with potential.


The memory of these paintings inspired me to create a new show, ‘Becoming Virgin’ about foolish and wise girls, goddesses, virginity, and going to a convent school! It included the tale of the wise and foolish virgins. It was very special to return to Ljungby, I think in 2001, with the performance the town had inspired. I performed the show in the old house with the paintings. The performance began with me giving the audience a tiny glass of red wine and a bit of bread. The festival kindly provided all this for me!


I returned to the festival again, I think around 2005. I had been travelling in Central Asia and performed the epic of Dede Korkut that I had been working on. The artists Rolf Lind, Raine Navin and Gunilla Skyttla were there, doing surreal and experimental performance art, which I loved and which opened the boundaries of storytelling. I bought their book and still enjoy it.

Then in 2013 I returned again, to perform ‘Night Visit’, which has a Swedish influence. It told the story of my Great Grandparents’ and Grandparents’ interest in the ideas of Emmanuel Swedenborg and their experiments with spiritualism. It weaves their lives with the life and visions of Swedenborg. The festival made a huge investment in this challenging piece of storytelling. The performance had quadraphonic surround sound and projections, and the festival hired the technical equipment we needed including an electric drum kit! They gave us a brilliant technician and a lot of time in the theatre. Such costs are not covered by the price of tickets.

The festival believes in supporting and developing storytellers, helping their work to deepen artistically and to spread beyond the festival itself. This is very rare. The festival brought Swedenborgian researchers, academics and curators to discuss his work and influence. And it was a huge honour to be part of this event. Sadly the dolls house shop had gone. But ‘The Museum of Legends’ – ‘Sagomuseet’ – had come into existence, a playful and magical place where stories come to life.

At the festival in 2013

The festival is still transforming, still expanding, still supporting storytellers. I am thrilled to return to the festival this year, bringing my latest performance ‘The Mighty Goddess’. It goes back into the deep roots of myth, evoking powerful goddesses from across the globe, entwining myth with memory, spells with songs, comedy with ceremony. It also goes back to my own deep roots as a storyteller, just me, words and sounds, and the images the story creates.

There is no tech for the festival to provide! The losses during covid and the dreadful cuts to the arts in the UK are part of paring back of my work, but as an older artist I wanted to stand in the utter power of just the story and see what I could do. ‘The Mighty Goddess’ is X-rated and for adults only! So be prepared. It follows the Goddess, from Vesta the fiery virgin, to Cybele the Mother Goddess who fathered a child, to Ishtar whose passion takes her down to the Land of the Dead. And the audience have the chance to receive a message from the Goddess’s oracle! So if you have a burning question – do come!

The Mighty Godess

Over 26 years my work has grown with the help of this festival, what an incredible and unique gift to be given. And I am not even Swedish! Thankyou Sagobygdens Musik and Berättar Festival, from my heart, I can’t wait to see the midsummer night sun again!

At the festival 1998

If you want to read more about Pomme. please look into her homepage:
https://sallypommeclayton.com/

If you want to get in touch please write to Pomme:
sallypommeclayton@hotmail.com

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia

by | 03 april 2024 · 7:31

Den modiga möllardottern och berättelsens förlaga

I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.

Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.

När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.

Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.

Rövarekulan

Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.

I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.

En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.

När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.

Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:

– Hur gick det?

Pigan förändrade då rösten och svarade:

– Det gick bra.

Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann. 

En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:

– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.

När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.

Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.

Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.

Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.

– Kommer inte min son? frågade hon.

– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.

Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.

Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.

En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.

Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia

Taggat som , ,

by | 21 mars 2024 · 15:19

Spå – Eva på Carl Gustafsgatan 49

Jag bor numera vid Landala torg i Göteborg. I slutet av 1800- talet bodde, på närliggande Carl Gustafsgatan, en dåtida lokal kändis. Hon hette Eva Johansson, men var mer känd under namnet Spå- Eva. Denna sierska kunde, förutom att se in i människors framtid, även avslöja tjuvar. Hon var mycket efterfrågad, framförallt bland kärlekstörstande, unga kvinnor och människor som blivit bestulna. Det sägs att besökare kom från alla samhällsklasser och från stora delar av landet. Hon lär har varit en mästare på att spå i kort. Ofta la hon en så kallad spåstjärna med vanliga spelkort. Med kortens hjälp kunde hon sedan svara på frågor som:
Kommer jag att hitta en kärlek? blir han mig trogen? kommer vi att bli lyckliga?

För att avslöja tjuvar använde Spå-Eva helt andra metoder. Bland annat tittade hon i ett glas med vatten. På vattenytan kunde hon se konturerna av tjuven framträda eller av den plats han bodde på. Hon pekade aldrig ut tjuven med namn och adress, men gav ofta tillräcklig information för att den som anlitat henne skulle kunna få en klar bild av vem som som var den skyldige.

En gång kom en bonde och sa att ett av hans får blivit stulet.
– Du kommer att se ett tecken i pannan på den som är skyldig, sa Eva
Nästa dag träffade bonden sin granne och såg då en liten får-svans i grannens panna.

Men att ange tjuvar skulle visa sig vara förenat med en del problem. En rik familj hade blivit bestulna De gick till Evas bostad på Carl Gustavsgatan 49 för att få reda på vem tjuven var. Eva pekade ut en person, från en ännu rikare familj, som den skyldige. Det skulle hon inte ha gjort. Istället för att erkänna gick den utpekade familjen till polisen och berättade hela historien. Spå- Eva kallades till i polisstationen och väl där var hon tvungen att ta tillbaka sina anklagelser och göra avbön. Efteråt lär polismästaren ha sagt:
”Att ni ger en flicka en fästman gör ju ingenting, ty det det måste hon ha ändå, men låt polisen sköta brottmålsundersökningarna!” Allt tyder på att Eva lydde detta råd. Hon fortsatte lägga stjärnor och spå om lycklig framtid ända fram till sin död 1901, men några fler brottslingar avslöjade hon inte, vad jag vet.

Många Göteborgare beundrade säkert Spå- Eva, men hon var också fruktad. Det berättades bland annat att varje torsdagsnatt kom djävulen och hälsade på henne. När hon var död stod hennes hus tomt länge. Ingen vågade bo på ett ställe där man riskerade att få den onde på besök.

Det Landala som var Eva Johanssons, finns inte kvar, mer än på bild ( se ovan). Det jämnades med marken under rivningshysterin och ersattes av fula sjuttiotals byggen. Utmed Carl Gustavsgatan är alla hus nya. Jag har inte hittat nr 49, men ibland stannar jag vid Carl Gustavsgatan 48. Jag tittar på dagens betonghus och tänker: ” Det här är så nära Spå- Eva jag kommer”.

Källor:
http://www.goteborgshistoria.com
ISOF Göteborg: IFGH 2991 med flera folkminnes nedteckningar
Bilden är hämtad från Göteborgs stadsmuseum

Mikael Thomasson

3 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Historia, Utflyktstips

by | 14 februari 2022 · 15:50

”Smålands vackraste granit”

Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.

Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga. 

I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.

I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.

Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.

Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.

Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.

Brottet i Hokadal, 1920-talet.

Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.

En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.  

Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.

En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.

Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.

Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.

Lämna en kommentar

Under Historia, Litteratur

Taggat som , , , , ,

by | 26 januari 2021 · 9:58

Johannes Magnus historieverk

Ibland kommer det ut böcker som man aldrig skulle tro att de skulle utges, i denna för bokutgivning bistra tid. Idag får ju författare till och med betala för att få sina böcker utgivna. Desto större anledning att glädja sig åt den praktfulla utgåvan i två band av Johannes Magnus klassiska verk Goternas och svearnas historia. Utgivare är Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Johannes Magnus (1488-1544) var den siste katolske ärkebiskopen på svensk mark men levde de sista 20 åren av sitt liv i exil, först i Danzig och sen i Rom. Johannes Magnus historieverk trycktes först efter hans död, av den yngre brodern Olaus Magnus. Boken utgavs på latin med titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus. Den översattes till svenska 1620 som ett led i stormaktstidens nationella och ärofulla historieskrivning. I boken hävdar Johannes Magnus att Magog, Noas sonson, efter Syndafloden slog sig ner i Götaland och blev goternas första kung. Hans son Sven utvidgade väldet och härskade över svearna. Historieverket slutar med den 143:e kungen i hemlandet, Gustav Vasa. Det är förklaringen till att Gustav Vasas söner har så höga ordningstal bakom sina namn. Dessutom redogör Johannes Magnus för en lång rad kungar bland öst- och västgoter och deras krigiska bedrifter i Europa, eftersom han hävdar att goternas ursprung är nuvarande Sverige och därmed ger goternas strålande historia legitimitet åt Sveriges stormaktsanspråk.

En genomgående drag i Johannes Magnus´ verk är hatet, ja vi kan faktiskt kalla det så, mot danskarna. En viktig källa till Magnus´ verk är Saxos krönika över de danska riket. Men han tolkar källan på sitt eget sätt. Där Saxo förhärliga danska kungar, så svartmålar Magnus dem. Om danskarna vinner krig så beror det inte på tapperhet och mod, som karakteriserar de svenska kämparna, utan på grund av list, svek och falskhet.

Det som också karakteriserar verket är den återkommande kritiken av Gustav Vasas styre och reformationen. När Johannes Magnus till exempel skriver om Erik, den 37:e kungen i hemlandet, prisar han kungens vishet och välgärning, och skriver:

Om kungar och furstar i vår egen olyckliga tid ägde samma måttfulla sinnelag skulle marken förvisso inte uppsuga så mycket mänskligt blod, och de skulle heller inte slösa bort de skatter som samlats genom fädernas stora och hedersamma iver på fördärvade legoknektar och stråtrövare.

Och när han skriver om Gostag, den 90:e kungen i hemlandet, som är ohederlig och en grov tyrann, låter det så här:

Vilken dygd kan det finnas och vilket nidingsdåd kan det saknas i en stat där kungen själv synes vara en allmän fiende mot fäderneslandet och inte skiljer sig i något från den mest usle rövare?

Varför ska man då läsa Johannes Magnus idag? De många krigsskildringarna är ju bitvis mycket enahanda, särskilt öst- och västgoternas strider på kontinenten. Mitt intresse väcktes för många år sen av att Johannes Magnus utgår från Syndafloden (som han förlägger till 3960 år f. Kr.) och menar att Noas barnbarn var vår första kung. Fantasifullt så det förslår för en sagoberättare.

Jag skaffade den svenska utgåvan från 1620 och började läsa och fick en känsla för hur den nationalistiska och götiska historieskrivningen gavs djupa rottrådar och senare kunde användas i olika syften. I dag finns ett nytt intresse för en nationell homogen kultur och då är det onekligen intressant att en nationell historieskrivning paradoxalt nog börjar med en invandrad befolkningsgrupp.

I verket hittar vi också många gestalter, som också dyker up i sentida sägenberättelser, såsom Hagbard och Signe, Konung Hadding (som besegrades av en trollkunnig kvinna på Replösa utanför Ljungby), Starkodder, Ragnar Lodbrok, Sankt Sigfrid, Olov den helige.

Johannes Magnus berättar också om en björn som rövar bort en flicka:

Hennes sköna lemmar väckte ett nytt slags begär, så att han hellre ville ta henne i sin famn än att äta upp henne. Därmed blev bytet som han skulle slita sönder ett mål för hans skamliga begär och rövaren en älskare som ständigt hungrade efter samlag och släckte sin brinnande lusta med kärlekens fröjder. Han gav också henne riklgit med föda genom boskap som han jagade i grannskapet, så att hon som bara ätit de läckraste rätter fick vänja sig vid blodiga stycken. Så övervann fångens skönhet denne rövares vilda grymhet, och hon som hade varit rädd för hans blodtörst fick uppleva hans omättliga kärlek och fick sin mat från honom, fast hon hade fruktat att bli hans föda.

Odjuret dödades till slut och flickan födde ett ”monster”, som dock hade fått ”den mänskliga kroppens yttre drag”.

Varför berättar Johannes Magnus det här? Jo, för att lång rad danska kungar härstammade från detta ”vilddjur”, vilket säger mycket om deras karaktär. Den här berättelsen påminner om en sentida jämtländsk sägen, där en flicka rövas bort av en björn och blir med barn.

Sägner är ett återkommande drag i svensk nationalistisk historieskrivning. När man på 1800-talet upptecknade sägner använde göticisten Arv. Aug Afzelius dem för att skriva Svenska folkets Sago-häfder eller Fäderneslandets historia, i elva delar.

Johannes Magnus ingår i en europeisk tradition av historieskrivare och bygger också på antika källor. Även i andra länder började historiker med syndafloden och ättlingar till Noa.

Det sägs att kunskap är lätt att bära. Men den här historieskrivningen väger sina modiga 4 kilo. Och kilopriset 144,75 måste betecknas som mycket facilt för ett så vackert utstyrt verk.

Det här får man reda på i kommentardelen av utgåvan, 370 sidor lärda kommentarer av professorerna Kurt Johannesson och Hans Helander. De båda tecknar också en bild av Johannes Magnus och hans tid. Själva historieboken är på 700 sidor och är översatt av  Kurt Johannesson.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Historia, Litteratur

Taggat som , , ,

by | 07 augusti 2020 · 14:39

Våra norska vänner: Kulturgården Bjerkem

Sedan flera år har Sagobygden och den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen ett erfarenhetsutbyte kring muntlig berättande och immateriellt kulturarv. Vi har också utformat en avsiktsförklaring med syfte att genom samarbete utveckla respektive verksamhet. I senare blogginlägg kommer vi att berätta mer om pågående projekt. Men först berättar Johan Einar Bjerkem om gården han bor på. I kommande inlägg behandlar han det muntliga berättandet i Trøndelag, folkminnesupptecknaren Karl Braset och Hilmarfestivalen.

Kulturgården Bjerkem (www.bjerkem.com) 

Hei, eg heiter Johan Einar Bjerkem, er norsk og fekk spørsmål frå Per Gustavsson om eg kunne tenke meg å vere gjestebloggar ein 4-5 gonger for Sagobygden. Eg har lært av Pippi at det eg ikkje har prøvd før, det er eg sikkert kjempegod i, så eg sa ja, før Per rakk å angre seg!

Så sa Per at eg måtte begynne med å skrive noko om meg sjølv – det har eg prøvd før, så det er eg veldig dårleg til, men OK da: Eg er i starten av 50 åra, og bur på ein gard i Steinkjer – midt i Noreg. Her bur eg saman med kona mi – og mora og faren min – og dei to ungane våre, som no studerer. Eg driv litt på si som forteller, og har skrive 6 bøker. Og så er eg gründer og dagleg leiar for den allmennyttige organisasjonen Stiftinga Hilmar Alexandersen. 

Per ville høre litt om gården der eg bur på, så da starter eg der. Eg er stor fan av Sagomuseet og har besøkt Ljungby eit par gonger. I Sverige har eg vore mye og har derfor personleg eit godt forhold til Sverige. Likevel har gården Bjerkem eigentleg ganske dårleg erfaring med svenskar, for i 1718 tok den svenske generalløytnanten Carl Gustaf Armfeldt og hæren hans 4 tønner havre, 1,5 tønne blandakorn, 1 tønne rug, 5 tønner bygg, 17 lass høy, 5 kyr, 1 hest, 1 sau, 1 gris, gårdsredskap, gang- og sengeklede, matvararer og øl frå gården. Det skulle dei kanskje ikkje ha gjort, for på tilbakevegen, så fraus 3 000 svenske soldatar i hel på tur tilbake til Sverige etter at Carl XII vart drept.

Eg skal forresten vere glad for at eg ikkje var fødd da, for hæren til Armfeldt tok faktisk bonden på Bjerkem –  forfaren min – Ole Olsen Bjerkem til fange – og sa at om dei ikkje fekk løysepengar, så ville dei føre han til Sverige. Heldigvis klarte familien min å låne ti riksdaler og kjøpe Ole tilbake! Så fekk han fortsette å produsere mat og brødfø familien sin!

No har vi eit mye betre forhold til svenskar, og vi er mellom anna med i eit Interreg-prosjekt om mat som heiter Smak 63: https://viewer.mapme.com/smak63. Det betyr at vi samarbeider med andre smaksopplevelsesbedrifter langs den 63 og 64 breddegrad – altså om smaksopplevelser langs Nordens Grønne Belte. 

Vi produserer altså stadig, som på 1700-talet, økologisk mat for salg her. Vi har melk og kjøttproduksjon, men mest spesielt er kanskje at det i tillegg til ekrer med gras også er med urkorn; for eksempel rug, emmer og dinkel. Dette er gamle spannmålssortar som ikkje har vore med i foredlingsbølga frå etter siste verdskrig og framover, og derfor har ein del eigenskapar som dei nyare kornsortane ikkje har (og så er det også motsett da, sjølvsagt). Kona mi og eg eig saman med 4 andre gardar selskapet Gullimunn som produserer mjøl av gamle kornsortar.

Og så produserer mora mi bunader – folkedraktar frå det gamle Nord-Trøndelag fylke – ho har rekonstruert den gamle draktskikken frå ei stund etter at Armfeldt og kompani var her: ca. 1750-talet og fram til midten på 1830-talet – og held til på Bunadburet på gården.

Her ligg det også gourmetrestauranten Experience som serverer 16-retters middagar med ureist, kortreist og økologisk mat. https://www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g190497-d13313677-Reviews-Experience_Restaurant-Steinkjer_Steinkjer_Municipality_Nord_Trondelag_Central_No.html Kim Tore Sjøbakk som eig og driv restauranten har vore kjøkkensjef på The Maze i London under Gordon Ramsey og på The Dorchester under Alain Ducasse. 

Og så tar vi i mot gjester her på gården til overnatting, og held også kurs og utviklingsseminar for bedrifter gjennom firmaet KultLab.

Sjølv om gården truleg vart rydda før år 0, er dei fleste husa her bygd på 1800-talet, og det er mange historier og segner knytt til gården. Kanskje er mange som les akkurat denne bloggen interesserte i slike historier, så la meg derfor heilt til slutt her, fortelje at tipp-oldemora mi Karen Bjerkem ein gong trefte nissen med ku og kalv da ho var på veg heim ein kveld. Nissen hadde korte bukser og raud topplue. Ho vart veldig redd, og gjømte seg bak ein stein. Heldigvis såg ikkje nissen henne, så ho kom seg velberga heim. 

Gammellavin på Bjerkem

Som vaksen vart Karen gift med Johan Jakobsson Bjerkem, og fekk sønnene Jakob og Johan. Eg starta med å seie at eg heiter Johan, så da forstår du kanskje at faren min og sonen min heiter Jakob.

No som eg fekk vere gjestebloggar her, så vil jo eg gjerne invitere deg som leser heim som gjest til meg. Kanskje treffest vi? Velkommen er du i alle fall!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Historia, Sagomuseets verksamhet

Taggat som , , , ,

by | 30 juli 2020 · 15:24

Tromben i Nöttja 9 juni 1883

I föregående blogginlägg skrev Krister Ljungberg om en av vårt lands första trafikolyckor med en automobil. En obetydlig händelse som likväl berättar något om samhället vid tidpunkten för olyckan. Ofta kan det vara just sådana små händelser som väcker uppmärksamhet, som det pratas om och som berättas vidare.

Kristers berättelse inspirerar mig att berätta om tromben i Nöttja för snart 150 år sen.

Den 9 juni 1883 var en ovanligt kvalmig dag i Nöttja. Det var en tryckande hetta, omkring 31 grader varmt.

I Annerstad ser kyrkoherde Johan Peter Rydeman att det en mil bort, söder om Nöttja, bryter ut ett häftigt åskväder. Himlen blir alldeles mörk som på natten. Han ser eldgnistor, det är som ett eldregn som varar sex till tio sekunder. Gnistorna följs av en stark blixt. I sin skildring av händelsen skriver kyrkoherden:

I samma ögonblick tycktes den ljusgråa skyn utspinna sig till en grof lina, hängande jemnbred från den mörka himlen ned på jorden, understundom bugtande sig och oupphörligt snurrande omkring i motsatt riktning till visarna på en på marken liggande klocka. Linan som först syntes till 2/3 af avståndet mellan molnet och jorden med fästet i molnet, anknöt sig sedan med jorden. Det föreföll dock såsom om den nedersta tredjedelen uppstått genom sugning från jorden, hvarefter hela pelaren svängde likformigt omkring ganska hastigt, liknande en töm eller lina som omkring snoddes.

Kyrkoherden såg denna ”skylina”, som han kallade tromben, åtta till tio minuter. 

trombens framfart

Tromben drog först fram över sjön Exen. På sjöns västra sida delade den sig. Den större tromben fortsatte västerut och svängde sen mot nordväst. Den vräkte omkull sten- och trägärdesgårdar. Vid Balkö rykte den upp en stor mängd träd med rötterna. När tromben fortsatte över en kal ry slet den av taket på en backstuga och vräkte sen omkull furuskogen i Skäckarp.

Den mindre tromben fortsatte norrut och passerade kyrkbyn Nöttja, där den lyfte upp en del av kyrktaket, men märkligt nog utan att skada takspånen. Men det blev en springa på en fot mellan gavelfästet och taket. En karl fick klamra sig fast vid klockstapeln för att undgå att segla iväg i luften. Två ladugårdar föll ihop. När  tromben fortsatte norrut mot Bolmarö säteri försvagades den och i en sista kraftansträngningen ryckte den av halmtaket från en ladugård. Halmen for högt upp i skyn, för att sen spridas vida omkring.

Den här skildringen grundar sig på en artikel av meteorologen och professorn vid Uppsala universitet Hugo Hildebrand Hildebrandsson. När han fick höra talas om trombem skrev han till kyrkoherde Rydeman och fick en ögonvittnesskildring av denne. Artikeln publicerades i Översigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1884, n:o 2.

Det vore spännande att höra vilka minnen av den här tromben som har berättats vidare i trakten av Nöttja.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Historia

Taggat som ,