En prästfru i Vislanda skulle till julottan i kyrkan. Det här var på den tiden när folk inte hade några klockor i huset. När hon vaknade på julnatten trodde hon att hon hade försovit sig. Nu fick hon brått och skyndade sig till kyrkan, som redan var upplyst. När hon kom in tyckte hon att det var en så sällsam stämning i kyrkan. Prästen som stod vid altaret talade med en ljudlös röst, och ändå uppfattade hon allt vad han sa. När hon tittade sig omkring kände hon igen många av kyrkobesökarna, men det hemska var att de sedan länge var döda. Hon blev rädd och ville ut från kyrkan. Då blev det rörelse i hela kyrkan, och alla döingar reste sig upp och skulle efter henne. Ute i kyrkgången mötte hon en döing, som varit hennes gudmor.
– Vore jag inte din gudmor, skulle jag bita näsan av dig! sa den döda. Ta av dig kappan och lämna den vid kyrkdörren, annars går det dig illa!
När hon så kom till kyrkdörren, hann döingarna upp henne och försökte hejda henne. Men hon vrängde av sig kappan och det var det enda de fick. Själv kom frun undan med blotta förskräckelsen.
På morgonen när solen gick upp, hittade folk blå tyglappar rivna ur kappan på varenda gravhög på kyrkogården.
Septemberbild från den gamla kyrkplatsen i Vislanda
Gloson är ett spöksvin som är i farten under de mörka julnätterna. Glosons ögon brann som eld och på ryggen var den tandad som en vass såg. Den försökte springa mellan benen på människor och klyva dem mitt itu.
Tidigt en juldagsmorgon gick klockaren i Vittaryd till kyrkan för att öppna dörrarna och förbereda firandet av julottan. När han kom in på kyrkogården hörde han buller och ett argsint rytande inifrån kyrkan. Han blev rädd och trodde att det var gloson, som hade tagit sig in i kyrkan.
Klockaren vågade inte öppna dörrarna och gå in i kyrkan. Det var ju så mycket farligt som var i farten under den mörka julnatten. Det hemska oväsendet som hördes från kyrkan var ju ett bevis på detta. Han skyndade från kyrkan till prästgården och berättade för prosten vad han hade hört och bad honom att följa med till kyrkan.
Prosten fruktade också att det var gloson som hördes i kyrkan och tog med sig bibeln. När han kom fram till kyrkporten läste han därför Fader Vår både rättfram och baklänges, och spottade sju gånger efter att han satt nyckeln i hålet. Försiktigt gläntade han på dörren och en stor sugga visade sig. Den rusade rakt mellan prostens ben och satte av i fyrsprång. Prostfar, som var korpulent och liten till växten, blev hängande baklänges på suggans rygg, med ett fast grepp om ländborsten.
Nu trodde ju både prost och klockare att det var onda makter som var i farten, ja själva Hin onde. Med torndönsstämma skrek prosten sitt avskedsord till klockaren:
– God natt, fader klockare, mig tog fan!
Och så försvann prosten hastigt ut i den mörka natten.
Men han ramlade av långt innan han nådde helvetet och då kände han igen prästgårdens stora sugga.
På julaftonen hade klockaren och kyrkvärdarna gjort julfint i kyrkan. Då hade suggan bökat på kyrkogården och utan att någon hade sett det, hade den tagit sig in i kyrkan och gömt sig på någon undanskymd plats. När arbetet var färdigt låstes kyrkdörren och suggan stängdes inne.
Kjell Sundberg: Gloson som adventsstake
Den här skämtsägnen har varit populär i hela Sverige. En bakgrund till sägner om gloson är de förvildade ollonsvin, som gömt sig kvar i bokskogar och som man kunde stöta på under vinterhalvåret. Det hände också att svin bökade på kyrkogårdar och kunde ta sig in i själva kyrkan.
Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljs.
Julen är vår mest traditionsrika helg. Precis som människor i bondesamhället ser vi fram emot vila och ledighet, en rikedom på god mat och dricka, och inte minst samvaro med familj och vänner.
Eftersom traditioner är ett levande kulturarv förändras de med åren. Endast så kan traditioner paradoxalt nog leva vidare, om än i förändrade former.
I en serie blogginlägg nu före jul ska jag ta upp en del seder och föreställningar om julen, specifikt från Sagobygden, men de är också allmänna utanför Småland. Jag återger berättelser ur min nya bok ”Stora Pockers öga – en sägenresa i Sagobygden”. Boken innehåller rikligt med kulturhistoriska kommentarer och utförlig källförteckning, men på bloggen koncentrerar jag mig på själva berättelsen.
Många av berättelserna upptecknades på 1920- och 1930 talen. Eftersom sagespersonerna var äldre handlar det om minnen från barndomen eller vad gamla släktingar eller bybor berättat för sagespersonerna när de var unga. Det innebär att det ofta handlar om traditioner som var livskraftiga på 1800-talet och också under 1700-talet.
Brukar ni baka bröd till julhelgen?
Gumman som bakade bröd på julaftonen
En gumma i Vrankunge i Skatelövs socken bakade bröd till julhelgen. Hon var sent ute och bakade på själva julnatten. När hon öppnade luckan till bakugnen och skulle ta ut bröden, hade alla tio förvandlats till sten. Det var straffet för att hon bakade den natten då frälsaren föddes.
För att sona sin synd la gumman stenarna på muren kring Skatelövs kyrka.
Om du besöker Skatelövs gamla kyrkogård finner du runda stenar i stenmuren som omgärdar platsen. Kanske är någon av dem de förstenade bröden.
Stora Pockers öga finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljes.
Häromveckan invigdes Sagobygdens senaste geocaching-runda. Sagobygden har sedan flera år tillbaka arbetat med geocaching som ett av flera sätt att levandegöra och nå ut med sägner, myter och berättelser.
Den nu nyinvigda rundan är helt baserad på en av våra äldsta svenska etnologiska böcker; Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi (1863-68), skriven av den för oss i Sagobygden så betydelsefulle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889).
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var en svensk diplomat, folklivsforskare och etnolog. För vår del här i Sagobygden är det de sistnämnda rollerna som spelat störst roll. Hyltén-Cavallius var nämligen en av våra allra tidigaste sagosamlare, i samma anda som de så välkända Bröderna Grimm. De samlade folksagor runt om i de tyskspråkiga delarna av Centraleuropa, Hyltén-Cavallius gjorde det i Sverige, och främst i Småland med omnejd. Detta sagosamlande resulterade bland annat i boken Svenska folksagor och äfventyr (1844-49).
Hyltén-Cavallius samlade dock mer än sagor. Han samlade även in traditioner, dialektala uttryck, ordspråk, sångtexter, ortsnamnsursprung och förstås sägner. Sägner liknar ibland sagor, men de är berättade mer för att tros på. De bygger på folktro och lokala berättelser som förts vidare via muntlig tradering. Ofta innehåller de, utöver de mer fantastiska inslagen som väsen och trolldom, även kopplingar till särskilda platser eller mer eller mindre historiska händelser.
Detta insamlande är det som ligger till grund för Hyltén-Cavallius kanske allra mest framstående verk Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi. Det är alltså en bok som berättar om folkliv, folktro och folkliga traditioner i området Värend.
För den etnologiskt och kulturhistoriskt intresserade är det en alldeles underbar bok. Så innehållsrik och så mångsidig! Trots, eller kanske på grund av, dess karakteristiska 1800-tals svenska är den fortfarande väldigt läsvärd.
Titelns ”Wärend” syftar på ett område som omfattar större delen av Kronoberg. Det var ett att av de ”små länder” som kom att utgöra det som senare blev Småland. Det allra äldsta belägget för namnet Värend finns på en runsten i Alvesta där det framgår att det var en ”värendsk bonde” som runorna ristades för.
De som levde här före virdarna lämnade förstås också spår efter sig. Därför kan vi hitta spår efter dem i form av de fornlämningar som vi idag skulle koppla till stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Hyltén-Cavallius kopplar samman, precis som flera i hans samtid, dessa spår med de i sägnerna omtalade trollen och jättarna. Folket som bodde här i urtid, urbyggarna som han kallar dem, var alltså samma folkslag som de troll som återkommer i muntligt traderade berättelser.
Virdar såväl som deras påstådda föregångare hade förstås utöver de materiella spåren även religiösa ritualer och trossystem långt före att kristendomen kom till Småland. Blotplatser, ritualer, offerritualer, tron på hedniska gudar, diverse högtider…. Dessa gås igenom i boken.
Dessutom förekommer det berättelser om sådant som mer hör bondesamhällets folktro till. Väsen som näckar, skogsrån, bergsrån, vättar, gloson, tomtegubbar, älvor, kyrkogrimmen, nattramnen, gengångare… och diverse sägner om dessa olika figurer och de platser de sagts och sägs vistas på. En hel del av det har vi plockat med i vår cacherunda.
Wärend och Wirdarne ger också en hel del väldigt konkret och mer jordnära information. Som hur olika bostäder, fordon, arbetsredskap och föremål var utformade och namn och ord som mer eller mindre fallit i glömska redan vid mitten av 1800-talet. Boken innehåller många fina illustrationer där föremål och platser avbildas. Exempelvis finns en avbildning av ett skämtdryckeskärl, en så kallad ”Koppa lustig”. Det ”lustiga” med den är att bara en av sidorna fungerar att dricka ur. Alla andra leder till att den som försöker dricka spiller ner sig med drycken.
Ett annat föremål som avbildas är ätteklubban, varav det fanns en förvarad bakom Skatelövs gamla kyrkas altare. Hyltén-Cavallius menar att enligt en allmänt utbredd folksägen ”hafva detta slags klubbor i hedendomen varit af våra förfäder brukade, för att dermed dräpa deras sjuka och åldersstigna.” Då samma sorts berättelse även finns hos Procopius om folkgruppen heruler menar Hyltén-Cavallius att vi ”hafva desto mer anledning att tro på tillförlitiligheten af denna sägen”. Senare tiders forskning har dock inte lika stor tilltro till sanningshalten kring detta makabra bruk, på samma sätt som att berättelser om de s.k. ättestuporna numera inte ses som fullt ut historiskt korrekta. Men visst är det en fascinerande tanke?
En av mina personliga favoritkategorier i Wärend och Wirdarne är djurtydor. Alltså hur olika djurs närvaro eller beteende kunde förutspå eller till och med orsaka diverse händelser. Exempelvis får vi veta om korpen att ”han flyger bort och hemtar en sten, hvarmed han göra sitt bo osynligt. Kan någon menniska skaffa sig en sådan Korpasten, så kan han dermed göra sig osynlig.”
Om en gosse när han fångat sitt livs första gädda tar dess hjärta och ”förtär det medan fisken ännu lefver, så får han god lycka till fiske, och äfven god håg dertill.” Om detta gäller även för flickor framgår dock ej…
Och så min favorit bland djurtydor: ”Höljer man icke upp sängen, när man stiger upp, och flyger så en fogel öfver sängen, så får man gul-soten.” Så se till att bädda sängen, varje dag!
Hyltén-Cavallius och hans verk har alltså, som ni förstår, en alldeles särskild betydelse för oss på Sagobygden.
Och en särskild betydelse har han även för Skatelöv och dess hembygdsförening då det är i den socknen hans släktgård ligger och också där han bodde sina sista 20 år i livet. Det är på Skatelövs gamla kyrkogård som den bautasten med runliknande inskrift som rests över honom tronar vänd emot den intilliggande Åsnen. Det är på Skatelövs hembygdsgård man hittar Hyltén-Cavallius egen sägenplats och det är där det snidade drakhuvudet som en gång prydde hans kyrkbåt finns upphängt.
Det var också där vi valde att hålla invigningen av vår nya geocache-runda.
Invigningen skedde på kulturarvsdagen den 13 september. Kulturarvsdagen är Riksantikvarieämbetets årliga temadag som är till för att ”bidra till att skapa förståelse, intresse och engagemang för kulturarv och kulturmiljöer”. Runt om i Sverige anordnar organisationer och privatpersoner olika aktiviteter utifrån kulturarvsdagens syfte, som en del i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program ”European Heritage Days”.
Höll i invigningen gjorde Jakob Elofsson, berättarpedagog på Sagomuseet, och Maria Svartberg, styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg. Besökarna bjöds på kaffe och kringla samtidigt som de fick lyssna på Jakobs sägenberättande och Marias föredrag om Hyltén-Cavallius och hans Wärend och Wirdarne.
Därefter var det dags för geocaching! Vi värmde först upp med att besöka den geocache som sedan tidigare redan fanns på hembygdsgårdens område. De som inte hade testat på geocaching förut guidades genom processen. Klockan kvart över tolv var det dags för premiär av våra nya geocacher. En av dessa finns i närheten av hembygdsgården och det var förstås den vi valde att hitta tillsammans. Snabbast av alla med att hitta cacherundans första cache var dagens mest entusiastiske skattletare, Wille. En liten groda fick han med sig från sitt fynd.
Den nya geocacherundan består av nio cacher som finns utspridda kring ett större område och den som vill följa den i dess helhet bör med fördel ha tillgång till bil. Vi har nämligen placerat cacherna vid olika platser som på olika sätt nämns i Wärend och Wirdarne. Således sträcker sig rundan från Odensjö i nordost till Fanhult i sydväst. Till varje cache finns en liten introduktionstext i appen. När man nått fram till cachen följs introduktionstexten upp med en berättelse baserat på, och ett citat ur, Wärend och Wirdarne.
Kanske hittar du berättelser som är helt nya för dig? Kanske får den dig nyfiken på att ta dig an hela boken? Om inte annat garanterar geocaching en eller flera utflykter ut i naturen, och det är ju aldrig fel!
Vi hoppas att ni kommer uppskatta den nya cacherundan lika mycket som vi tyckt om att arbeta med den!
Har du besökt Natthall i centrala Skåne? Det är en bergsknalle mitt i bokskogen med vidunderlig utsikt över Rönne å. Nu håller bokskogen att slå ut i Skåne, sipporna blommar och det är perfekt tid för en vandring vid Natthall. Det är lätt att hitta dit. Ta dig till Anderstorp i Riseberga socken. Mitt i byn pekar en pil till Eneskogen. Följ den till parkeringsplatsen. Sen leder Skåneleden till Natthall. En liten bit från Natthall ligger Djupadals mölla, där det är kanotuthyrning.
Så här skildrade den skånska folkminnesupptecknaren Eva Wigström Natthall år 1881.
Vid Djupadals mölla finns en klipphäll som kallas Natthall. I den har sedan urminnes tider bott små troll, och kanske bor de fortfarande kvar där. De är små varelser, som just inte gör någon vidare förtret. Men de hör till den flock nedstörtade änglar, vilka antingen blev till skogsrå, bäckahäst och allt vad det trössale heter, som får gå här nere på nåd till domedagen. De små kom både titt som tätt för en så där trettio, fyrtio år sen fram till Djupadals mölla i olika ärenden. De till och med umgicks med barnen där. En gång fick barnen fint bröd av trollen, ja det var så grant. – Har ni så vitt bröd hemma hos er? frågade trollen barnen. Barnen måste ju tillstånd att trollens bröd var långt vackrare än de deras mor bakade. Då smilade trollen och sa: – Ja, ni ska veta, att när er far maler, så är vi framme och tar toppen av mjölet och därför kan vi alltid få bättre bröd än ni.
En gång kom en liten trolltös in i fähuset när djupadalsmoran satt och mjölkade. Trollet hade en liten kruka och bad att få den fylld med mjölk. – Det ska du hellre än gärna få, men ditt krus är ju så välsignat litet, så det går inte mer i än vad en katt kan lapa! sa moran. Trollet svarade inte, men då moran skulle slå i kruset, visade det sig att det inte blev mer än halvfyllt, trots att moran hällde i all mjölk hon fått av den nykalvade kon. Och så fick hon mjölka mer, för att fylla krukan. När någon tid hade gått, kom den lilla tillbaka med sitt krus. – Ja min lilla tös, du ska gärna få mjölk, men ditt krus tycks mig vara drygt att fylla. – Kan väl vara, svarade trollet, men min mor sa att hon gärna betalar för mjölken, antingen på en gång eller senare. – Åh, sa moran, någon betalning kan det inte bli frågan om. Det jag ger bort, ger jag bort. Och så fyllde hon på nytt den dryga krukan. Så gick det åter någon tid, och så kom trolltösen för tredje gången. Hon fick sin krulla fylld, utan att djupadalsmoran sa något om krukan, varken att hon fann den för stor eller för liten. Det dröjde inte länge innan samma troll kom tillbaka igen och hälsade fån sin mor och frågade om djupadalsmoran behövde hjälp med sin spånad. Moran lämnade ett lispund lintågor till trollet. En stund efter kom den lilla igen och frågade om garnet skulle vara enkelt eller tvinnat. Moran sa att det skulle vara enkelt för hon skulle väva lärft till lakan. Men när trollet kom tillbaka med det spunna lin garnet var det så tunt som hår. Trollen hade spunnit det och satt tåga efter tåga. Moran blev bedrövad och sa att det var så tunt att det var omöjligt för henne att väva det. – Mor tänkte nog det, svarade trolltösen, och bad hälsa att trollen också kunde väva det som tack för den goda mjölken. Efter ytterligare en tid kom trolltösen tillbaka med det vävda tyget, och det var som det finaste silketyg. Ingen människa i trakten hade sett make till tyg. Det skickades till de lärde i Lund, för att de skulle få se något så sällsamt.
Källa
Eva Wigström: Folkdiktning 2. Visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Göteborg, 1881.
I år infaller två riktigt gräddiga bakverks dagar med bara två dagars mellanrum; semlan den 4 mars (ett arv från fastlagstiden när Sverige var katolskt) och marsipantårtan den 6 mars. Årets fettisdag sammanföll dessutom med internationella pannkaksdagen samt banandagen, så varför inte en semla med mosad banan för de som inte gillar mandelmassa – skadan är ju redan skedd med alla dessa varianter av vaniljfyllning, nutella, semmelwraps med mera.
Från att kanelbullens dag firades första gången den 4 oktober 1999, och införlivades i almanackan 2004, har det fullkomligt exploderat med olika bakverks- och maträttsdagar, och det är inte många dagar under året som inte tillfaller något ätbart.
Och imorgon är det alltså fössta tossdan i mass, då åtminstone alla smålänningar förväntas äta massipantåta. En sökning på nätet om hur det hela började ger svaret att det var 2010 som ett syskonpar fick idén från en faster som på bred småländska uttalade första mars. De la sedan till torsdag som lät roligt utan ”r” och bestämde att det skulle ätas marsipantårta den dagen – för att det är många ”r” och ”s” även i det ordet.
Lägg så till sociala medier, handlare, bagare, konditorier och andra intressenter – spridningen av ”Smålands nationaldag” gick som en löpeld över landet. Frågan är hur lång tid tills även denna dag står svart på vitt i våra almanackor?
Och om mindre än tre veckor, den 25 mars, är det dags för våffeldagen (som ju går tillbaka till en ordvrängning av vårfrudagen och där våfflor troligtvis har ätits den här dagen sedan åtminstone 1800-talet). Däremellan har vi mazarindagen den 13 mars. Eller Tomatsåsens dag den 9 mars och Alla korvars dag den 12 mars, om man istället vill ha något mer matigt.
Vi önskar alla bloggläsare en riktigt God Jul med den här lilla ursprungssagan.
Illustration Mia Einarsdotter
När svanarna flög ikapp
Svanarna tävlade om vem som kunde flyga längst. De flög och de flög och de flög. Så var det en skock som inte ville stanna förrän de kom till världens ände.
Ja, de kom dit, men när de kom fram var där så kallt att de frös fast i skyn. Där kan man fortfarande se dem fara och flaxa med vingarna. Vi kallar det för norrsken.
Den här sagan och andra små ursprungssagor hittar du i När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur av Per Gustavsson, Mia Einarsdotter och Ingvar Svanberg. Utgavs av Sagobygden 2007 och kan fortfarande köpas på Sagomuseet. Berättelsen har ursprungligen återgivits av Gunnar Olof Hyltén-.Cavallius i Wärend och Wirdarne.
Det är lätt att tro utifrån Alfabetsramsan i förra blogginlägget att Sigrid Hagman var en humörlös småskollärare. Så var nog inte fallet. Ramsan får ses som uttryck för den tidens pedagogik.
Illustration av Ernst Ljungh ur Svenskt skämtlynne VI, 1884
Sigrid Hagman återger också traditionella komiska husförhörshistorier, som driver med sockenprästen. I den internationella sagokatalogen har dessa historier typnummer ATU 1810.
I en by, som hette Sjunkamåssa, bodde en bonde, som allmänt kallades Gud Fader. På ett husförhör frågade prästen i samma by en mindre begåvad yngling:
– Var bor Gud Fader?
– I Sjunkamåssa, svarade pojken.
– Vad säger du? sa prästen. Gud Fader bor i himmelen.
Pojken svarade med en knäppning på fingrarna:
– Sjuttsan! Då har han flyttat sen i går kväll.
Prästen:
– Hur lyder sjunde budet?
– Herr pastorn skall icke stjäla.
– Vad säger du pojke! röt pastorn.
– Ja, jag kan väl inte säga du till herr pastorn.
Prästen:
– Varifrån är katekesen tagen?
Tösen:
– Den ä visst inte taen. Far köpte den på märkenen (marknaden).
Tredje juli i år var det 200 år sen sagoberättaren Brita Greta Löfquist föddes. Hon är väl värd ett hurra och en fanfar. Hon är en i raden av traditionsbärare som har fått en alldeles för liten uppmärksamhet.
Under årets berättarfestival lyfte vi fram hennes gärning i samband med ett program på Näsbyholms gård som handlade om Wendela Hebbe i sagornas och sägnernas värld. Brita Greta var piga hos Wendela Hebbe och det förde henne som sjuttonårig flicka från Hakarp till Stockholm, där sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius dokumenterade hennes sagor på 1840-talet. Ett 20-tal berättelser är bevarade efter Brita Greta och visar hennes breda repertoar, från långa undersagor till sägner, från kortare barnsagor till drastiska och samhällskritiska skämtsagor och några legendsagor. Många av sagorna är allt annat än barnsagor. De handlar om otrohet och falskhet, avundsjuka och girighet. Vi har inte så många repertoarsamlingar från 1800-talets första hälft och framförallt inte av en ung kvinna, så det gör berättelserna mycket intressanta.
Ur Brita Gretas manuskript. Sagan Torparen som fann ett guldskrin i sin åker. ATU 1689A
Vi har inte vetat så mycket om Brita Gretas liv. Lite fakta finns i Svenska sagor och sägner 3 och själv har jag skrivit om henne i Folksagan i Sverige 2. Berättarna. Där saknas hennes dödsår.
Utifrån lokalhistorikern Ulf Helgessons forskning kunde jag på dagen i Näsbyholm delge publiken ny fakta. När hon var 62 år gammal emigrerade hon 1886 till Denver i Colorado. Hennes liv i USA blev kort. Följande år avled hon.
Som den skicklige forskare Ulf är har han fortsatt att kartlägga Brita Gretas liv och funnit nya intressanta uppgifter. Men än saknas några pusselbitar i Brita Gretas liv. Under sensommaren eller början av hösten hoppas vi på bloggen kunna publicera en mer fullständig beskrivning av hennes liv och ger svar på frågor som: Hur försörjde hon sig när hon sltade sin tjänst hos Wendela Hebbe? Hur kom det sig att hon emigrerade till USA i hög ålder.
I väntan på de svaren kommer här en saga efter Brita Greta Löfquist.
DEN FATTIGA ÄNKAN OCH TIGGAREN
Det var en fattig änka som hade många små barn.
En dag skulle hon gå till sin rika syster och tvätta kläder. På morgonen när hon gick hemifrån hade hon inget att ge dem att äta. Hon bad dem ligga kvar i sina sängar, tills hon kom hem med mat. Då skulle de inte känna av sin hunger så mycket. Barnen lydde och väntade hela dagen på att det skulle bli kväll och att modern skulle komma med mat, för hungern blev allt värre och värre.
Men den stackars gumman fick gå från sin elaka syster utan den minsta lilla matbit till sina hungriga barn. När hon gick hem plockade hon förklädet fullt med stenar från en åker, för hon ville att barnen skulle se när hon kom in, att hon hade något att bära och tro att det var mat.
När hon öppnade dörren kom alla barnen omkring henne och bad om mat. Men hon svarade att det var rått kött, som skulle kokas först. Hon tog fram en gryta och gick efter vatten.
När hon kom tillbaka stod en tiggare vid dörren och bad om en bit bröd. Gumman svarade att hon inte ägde en enda bit bröd till att släcka hungern på sina barn. Men tiggaren var envis och tvingade henne att gå upp på vinden och titta i en kista, som användes till att ha bröd i. Gumman visste att det inte funnits bröd i kistan på flera år. När hon kom dit upp var kistan full med bröd. Med glädje gick hon ner med så mycket bröd hon kunde bära. Men tiggaren var försvunnen och grytan var full med kött. Alla barnen fick äta sig mätta.
Om ett par timmar kom hennes rika syster och hon var nu lika fattig som änkan varit tidigare. Hennes egendom stod i ljusan låga. Hon bad att få stanna hos systern, som hon förut aldrig velat se eller hjälpa. Men den fattiga sa:
– Du har varit rik och jag fattig. Ändå har jag i alla år fått hjälpa dig och mina barn har fått svälta. Nu har Gud hjälpt mig. Och du har fått ditt, som straff för din elakhet.
Sedan skildes de åt.
Mer om Brita Greta Löfquist hittar du bland annat här på bloggen.
Det var en gång en fattig änka. Hon hade bara en glädje i livet: en flitig och gudfruktig dotter som brukade gå till kyrkan i byn varje söndagsmorgon. Hon hade ett glatt sinnelag och sjöng hela tiden. En dag gick flickans mamma ut i världen för att söka efter arbete. Hon ville skaffa ett bättre liv för sin dotter. Flickan väntade på henne hemma, i den fattiga stugan. Men hennes mamma dröjde. Hon dök inte upp på flera dagar. Flickan satt hemma och väntade på henne. Efter ett tag kunde hon inte längre sjunga på grund av sorg. När hon förstod att hennes mamma inte kom, klädde hon sig i en svart klänning. Sedan tog hon en kruka med vax och ett garnnystan och gick för att leta efter sin mamma.
När hon råkade gå förbi en kyrka stannade hon och gjorde ett ljus av vax. Hon tände ljuset vid jungfru Marias ikon och bad henne om hjälp med att hitta sin mamma. Den fromma flickan vandrade runt i världen tills vaxet och garnnystanet tog slut. En dag, medan hon låg på knä framför en ikon, lösgjorde sig jungfru Maria från den. Hon närmade sig den bedjande flickan och förvandlade henne till en liten fågel för att hon inte skulle lida mer. Fågeln hade blanka svarta fjädrar och en näbb gul som vax. I nästa stund började den sjunga. Fågelns sång påminde om melodierna som flickan brukade sjunga när hon var hemma i sin by. Folk som hörde det, stannade upp och lyssnade på hennes vackra sång. De kallade fågeln koltrast.
Sagobygdens Blogg 