Kategoriarkiv: Berättelser

BERÄTTELSEN OM VACKRA LOLA I TORREVIEJA.

Denna jul och nyår tillbringar min man och jag i Torrevieja, som ligger vid Medelhavet på Costa Blanca. Torrevieja är både stad och kommun, har ca 100,000 invånare precis som Växjö. Den ligger i provinsen Alicante, som i sin tur ligger i den autonoma regionen Valencia. Här talar man förutom kastilianska som är riksspanska, ytterligare ett språk, valencianska. Därför ser man många officiella skyltar skrivna på båda språken.

Själva ordet Torrevieja betyder gammalt torn. Det finns ett sådant torn kvar här som är renoverat ett antal gånger. Under den moriska tiden, från 700 talets början till slutet av 1400-talet, byggdes just sådana vakttorn längs kusterna som försvar mot sjörövare. Dessa torn kallas ofta för atalaya som är det arabiska ordet för torn.

Man har i flera hundra år utvunnit salt i Torreviejaområdet och idag är det här man utvinner mest salt i hela Europa. Luften anses vara mycket hälsosam mellan Medelhavet och dessa saltsjöar. Min man, som har kol, andas mycket bättre här än i Växjö.

Torrevieja var från början ett fiskeläge och det var här de bodde, Lola och Manolo. Lola var egentligen döpt till Dolores men i Spanien är det vanligt att man då kallas för Lola. Hon kallades också för vackra Lola för hon var osedvanligt vacker inte bara i Manolos ögon utan många män, unga och gamla i Torrevieja tyckte likadant. Lola och Manolo hade träffats och gift sig 1936, bara några månader efter det spanska inbördeskriget startade.

De bodde i en liten ganska oansenlig fiskestuga med bara ett rum och kök. Men i deras ögon var stugan deras slott och där var de lyckliga tillsammans. Lola var hembiträde hos borgmästaren i Torrevieja och Manolo var fiskare. Han hade en egen liten fiskebåt, som var likadan som alla de andra fiskarnas båtar. Innan solnedgången gick fiskarna till havs och la ut sina nät. Varje kväll gick Lola och Manolo hand i hand ner till hamnen. Efter fiskebåtarna lagt ut, satte sig Lola på en bänk nedanför kajen och tittade efter båten tills den försvann i horisonten. Båtarna kom inte tillbaka förrän efter mörkrets inbrott och i tidig gryning medan det fortfarande var mörkt begav sig fiskarna åter ut till havs för att vittja näten.

Och varje morgon innan Manolo lämnade hemmet, väckte han Lola med en kyss och sa: Idag min älskade, idag ska du se att jag kommer tillbaka med en fisk som har fiskfjäll av guld. Den ska jag ta med hem till dig och den ska du sköta om. Varje gång du stryker den över de gyllene fjällen med dina mjuka händer kan du önska dig något. Med de orden försvann Manolo ut genom dörren och lämnade Lola med ett leende på läpparna.

Lola gick tidigt till arbetet i borgmästarens stora hus. Redan klockan sex på morgonen var hon där. Innan familjen hade vaknat, var kaminerna tända, det fanns nybakat bröd på bordet tillsammans med väldoftande kaffe och i skålar låg det frukter som Lola plockat in från trädgården. Efter förmiddagens göromål, lunchen tillagad och serverad, allt diskat och undanplockat, då var Lolas arbetsdag slut. Manolo var nu hemma, fångsten såld vid fiskmarknaden, näten lagade och upphängda på tork inför kvällens arbetspass. Och varje eftermiddag när de möttes fick Manolo berätta hur fisken med de gyllene fjällen ännu en gång hade lyckats undkomma näten.

Det förskräckliga inbördeskriget mellan falangisterna och republikanerna fortsatte. Kusten mellan Cartagena och upp till Alicante spelade en viktig roll under denna tid. Alicante var den sista staden som gav upp. Den republikanska regeringen hade sitt sista fäste i ett litet slott ovanför Elda. Men falangisterna misstänkte att fiskebåtar och andra farkoster lastade med salt även transporterade krigsmateriel, som lossades i de små hamnarna längs med kusten. Något måste göras. Man planerade!

På morgonen den 25 augusti 1938 var det som vanligt köbildning vid fiskmarknaden nere vid hamnen. Äldre och kvinnor och barn väntade på sina ransoner, ett halvt kilo sardiner per person. Precis då passerade fem italienska flygplan över Torrevieja. Ingen reagerade, man var van vid dessa bombplan som ofta flög från norr till söder. Men just idag vände planen och kom tillbaka. Deras uppdrag var att släppa bomber över flera små hamnar. Klockan var tio och på mindre än en halv minut släpptes mer än 20 bomber vid viken. Inom några sekunder hade rök, damm och sand nästan utplånat dagsljuset. I attacken dödades 19 personer, allt från en liten 2 månaders baby till några åldringar. 45 skadade fördes till sjukhuset och överlevde, men många av dem fick men för livet.

Lola fick aldrig sin fisk med de gyllene fjällen, för Manolo var en av de 19 som dog. Men när hon strök sina mjuka händer över sin mage så kunde hon känna hur det rörde sig därinne. Tre månader efter bombningen födde Lola ett litet gossebarn. Han fick samma namn som sin far, men kallades alltid för Manolito. Lola och han bodde kvar i den lilla fiskestugan i många år. Lola fortsatte att arbeta hos borgmästaren och Manolito fick följa med dit, tills det var dags att börja skolan. Varje kväll, alltsedan den ödesdigra dagen gick Lola ner till bänken på kajen, där hon slog sig ner och satt och följde fiskebåtarna med blicken tills de försvann i horisonten. Sedan Manolito föddes var alltid med henne och somnade tryggt i hennes mjuka famn.

Manolito gifte sig och bildade familj och hans barn i sin tur gjorde honom till lycklig farfar. Den yngsta av alla hans barnbarn döptes till Dolores efter farfars mor och hon kallas alltid för Lolita. Lola hade för länge sedan lämnat jordelivet, när Torrevieja stad lät göra en staty av henne. Varje år den 25 augusti, i närheten där av statyn, uppmärksammas årsdagen av bombanfallet. Nitton röda rosor kastas i havet till minnen av offren. Lolita är alltid där just den dagen och hon är en av dem som kastar en ros.

De flesta som idag flanerar på strandpromenaden uppmärksammar statyn av Lola och det är vanligt att de lägger kakor och annat ätbart vid hennes sida. De otaliga duvor som vistas i närheten tar tacksamt emot detta. Under min vistelse här går jag gärna förbi Lola och sätter mig bredvid henne och säger ”hola.”Häromdagen lade jag ett äpple i hennes hand och då tittade hon på mig och nickade med ett litet leende som jag uppfattade som: Gracias! ❤️

Berättelse av Vibeke Hyltén-Cavallius

Lämna en kommentar

Under Berättelser

De två åsnorna på Mallorca

KAN MAN PRATA MED ÅSNOR?

Mallorca, är ett av mina favoritresmål, där jag började arbeta som guide för 60 år sedan. Ön är något större än Gotland. Från slutet av 1950-talet började charterturisterna komma, men långt innan dess har många olika folkslag bott där. Bland annat romarna och araberna, som lämnat ordentliga avtryck. Romarna byggde vägar genom ön som fortfarande används och araberna anlade odlingsterrasser, för att nämna några. Det var romarna som gav namnet till ön. De kallade den Balearis Major, vilket betyder den största av de Baleariska öarna. Mallorca var ett eget kungarike med fyra kungar under en period på drygt 100 år, mellan 1229–1349, därefter har det varit spanskt. På Mallorca finns det många små byar, en del av dem är idag kända turistmål som ligger ute vid kusterna och andra byar ligger inne på ön.

Just i en sådan liten by, bodde Salt och Peppar, vilket på spanska heter Sal och Pimienta. De var två oskiljaktiga åsnor, som hade varit tillsammans sedan födseln. Sal, som var ett silvergrått åsnesto med mjuk och fluffig päls, var lugn och eftertänksam. Medan Pimienta, som var hennes lillebror, var mörkare till färgen och mycket busig. Men han var sällan långt ifrån sin storasyster.

De föddes på en liten gård, som på spanska heter finca. Denna ägdes av Senora Cardona, en mycket gammal änka. Hon tog hand om åsnorna, som om de vore hennes barn. Ofta kunde man höra henne prata med dem medan hon drack sitt café con leche om mornarna, sittande i en korgstol utanför köksdörren. Varje dag berättade hon historier för dem och de lyssnade alltid uppmärksamt. Deras stora vänliga ögon tittade nyfiket på henne, de klippte lite med sina långa åsneöron och gned sin mule mot Senora Cardonas kinder och händer. Fast ibland försökte Pimienta smita in genom den öppna köksdörren, men då fick han bannor av henne.

Tiden gick och när Sra Cardona dog, såldes den lilla gården och allt som fanns där. De två åsnorna höll på att hamna på olika ställen. Ve och fasa! Byborna visste att åsnorna alltid varit tillsammans och hur mycket de betytt för Senora Cardona så de beslöt sig för att hjälpa åsnorna. Man startade en insamling i byn och fick in en rejäl summa pengar och köpte åsnorna. Sen såg man till att Sal och Pimienta blev adopterade av en lokal djurskyddsförening som tittade till dem och de fick ett permanent hem i beteshagen som som ägdes av byn. Varje morgon, utan undantag, stod Sal och Pimienta vid det gamla staketet längs med byvägen och tittade nyfiket på allt som hände. De blev lokala kändisar. När barnen gick förbi hagen till och från skolan gav de äpplen och morötter till åsnorna, turister tog kort på dem och brevbäraren, ja han gjorde som en rutin att stanna varje morgon och klappa dem på mulen. En dag, var det någon som tog en liten video av de två åsnorna och la ut den på YouTube. Den blev mycket uppmärksammad, det kom fler turister till byn och människor från olika länder blev helt förälskade i Sal och Pimienta. De skickade brev till dem och ibland även presenter. En kvinna skickade två hattar av strå som hon tillverkat och som skulle skydda dem mot solen. Sal blev mycket förtjust i sin och hade den ofta på sig. Ibland satte barnen blommor i den för att Sal skulle bli extra fin. Men den busige Pimienta, han åt genast upp sin.

Åsnorna blev också en viktig del av byn och dess traditioner, De var alltid med vid processioner, olika högtider och allehanda festligheter i byn. Ofta gick de först i paraderna och många gånger var de prydda med blomstergirlanger runt halsen.

Och i byn har det blivit ett talesätt att om någon har bekymmer eller besvärligt på något sätt, så säger man: Gå och prata med Sal och Pimienta, de lyssnar alltid. Och så blev det. De båda åsnorna lyssnade uppmärksamt, tittade på den som berättade om sina bekymmer, klippte med sina långa åsneöron och gned sin mjuka mule mot den som hade det besvärligt. Och efteråt sa man alltid, att nu kändes det mycket bättre. Så svaret på frågan om man kan prata med åsnor är: Ja, på Mallorca kan man iallafall.

Vad byn heter där de finns? Tro det eller ej, men det har helt fallit mig ur minnet.

Bilden och berättelsen har sitt ursprung från Irland, men är översatt och placerad på Mallorca av Vibeke Hyltén-Cavallius

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Årsgång i Vislanda

God jul önskar vi alla bloggläsare med några sägner om årsgång. Det är nog tur att traditioner ständigt förändras och att julnatten synes mer fridfull nu för tiden. För min del räcker en stilla promenad sen julnatt. Det är min tradition.

Den som ville veta vad som skulle hända kommande år, skulle passa på under julnatten. Då skulle man bege sig till sockenkyrkan och gå tre varv motsols runt kyrkan och efter varje varv blåsa genom nyckelhålet. Sen kunde man vandra genom byar och förbi gårdar och bli varse vad som skulle hända. Det kallades för att gå årsgång och traditionen levde särskilt länge kvar i Småland, långt in på 1800-talet. Det kunde vara farligt att gå årsgång, så endast de modigaste och starkaste karlarna vågade ge sig in på det. Man kunde möta gloson, ett spöksvin som kunde ta död på den som var ute julnatten vid kyrkan. ”Han går som en årsgångare”, sa man förr i tiden i Småland om en person som gick raskt och oförskräckt.

Julnattens årsgångsfärd. Teckning av J. A. Malmström i Ny Illustrerad Tidning 1875 efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius framställning i Wärend och wirdarne.

Årsgångaren som skrattade

En gång var det en klockare i Vislanda som gick årsgång på julnatten för att skåda in i framtiden. Då fick han se en liten råtta komma dragandes på ett stort halmlass och förstod att det skulle bli bra skörd nästa år. Men det såg för dråpligt ut och han skrattade till. Det skulle han aldrig ha gjort. Efter den natten skrattade han varje gång han öppnade sin mun, och höjde sig samtidigt på tåspetsarna.

Och än värre, alla hans efterkommande straffades på samma sätt.

Gumman som såg sig själv utan huvud

Om en årsgångare kikade in genom ett fönster, och såg någon sitta därinne utan huvud, skulle den huvudlöse dö före nästa jul. En gumma var rysligt nyfiken på vad som skulle hända henne de kommande åren. På julnatten gick hon årsgång och iakttog alla regler som måste hållas. Hennes egen stuga var liten. Den hade bara ett fönster på taket. Hon tog sig upp på en stege och kikade in genom fönstret. Blek av fasa raglade hon tillbaka och vacklade till. Hon hade sett sig själv utan huvud. Stegen hon försökte ta sig nerför förvandlades i hennes tycke till en svart likbår. Och när hon betraktade sina kläder, såg de ut som en liksvepning. Hon fick slag på stället, blev sängliggandes och dog före nästa jul.

Berättelser ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Vattenmannen stannade Stenshulta kvarn Tomasnatten

Några kilometer öster om Mistelås ligger den lilla byn Stenshult. I ån som rinner ut från Stenshultasjön hade byn sin kvarn. Här var det liv och rörelse förr i tiden, men idag är det tyst och ödsligt och skogen växer sig tät. Endast den stenkantade ån och en stenhög minner om kvarnen.

Här låg Stenshulta kvarn

Idag är det Tomasdagen. Nu ska du få höra vad som hände just en Tomasnatt i Stenshulta kvarn. I kvarnen bodde det för många herrans år sen en mjölnare, som hette Håkan. En Tomasmässonatt när han malde, fick han höra ett förskräckligt dån och oväsen nere i kvarnen. Han sprang ner i undre kvarnhuset. Där fick han syn på vattenmannen. Det var en liten svart gubbe och han satt på hjulstocken. Rätt som det var hördes ett förskräckligt brak, hela kvarnen darrade och kvarntygen rök sönder. Sen var det slut med malandet för den natten.

Mjölnaren i Stenshult bröt mot förbudet att låta kvarnen stå still Tomasmässonatten. I det gamla bondesamhället markerade Tomas­dagen den 21 december att julfriden började. Nu skulle julförberedelserna vara klara och arbetet avstanna.

Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

De dödas julotta i Vislanda kyrka

En prästfru i Vislanda skulle till julottan i kyrkan. Det här var på den tiden när folk inte hade några klockor i huset. När hon vaknade på julnatten trodde hon att hon hade försovit sig. Nu fick hon brått och skyndade sig till kyrkan, som redan var upplyst. När hon kom in tyckte hon att det var en så sällsam stämning i kyrkan. Prästen som stod vid altaret talade med en ljudlös röst, och ändå uppfattade hon allt vad han sa. När hon tittade sig omkring kände hon igen många av kyrkobesökarna, men det hemska var att de sedan länge var döda. Hon blev rädd och ville ut från kyrkan. Då blev det rörelse i hela kyrkan, och alla döingar reste sig upp och skulle efter henne. Ute i kyrkgången mötte hon en döing, som varit hennes gudmor.

– Vore jag inte din gudmor, skulle jag bita näsan av dig! sa den döda. Ta av dig kappan och lämna den vid kyrkdörren, annars går det dig illa!

När hon så kom till kyrkdörren, hann döingarna upp henne och försökte hejda henne. Men hon vrängde av sig kappan och det var det enda de fick. Själv kom frun undan med blotta förskräckelsen.

På morgonen när solen gick upp, hittade folk blå tyglappar rivna ur kappan på varenda gravhög på kyrkogården.

Septemberbild från den gamla kyrkplatsen i Vislanda

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Vittarydsprästen som red baklänges på gloson

Gloson är ett spöksvin som är i farten under de mörka julnätterna. Glosons ögon brann som eld och på ryggen var den tandad som en vass såg. Den försökte springa mellan benen på människor och klyva dem mitt itu.

Tidigt en juldagsmorgon gick klockaren i Vittaryd till kyrkan för att öppna dörrarna och förbereda firandet av julottan. När han kom in på kyrkogården hörde han buller och ett argsint rytande inifrån kyrkan. Han blev rädd och trodde att det var gloson, som hade tagit sig in i kyrkan.

Klockaren vågade inte öppna dörrarna och gå in i kyrkan. Det var ju så mycket farligt som var i farten under den mörka julnatten. Det hemska oväsendet som hördes från kyrkan var ju ett bevis på detta. Han skyndade från kyrkan till prästgården och berättade för prosten vad han hade hört och bad honom att följa med till kyrkan.

Prosten fruktade också att det var gloson som hördes i kyrkan och tog med sig bibeln. När han kom fram till kyrkporten läste han därför Fader Vår både rättfram och baklänges, och spottade sju gånger efter att han satt nyckeln i hålet. Försiktigt gläntade han på dörren och en stor sugga visade sig. Den rusade rakt mellan prostens ben och satte av i fyrsprång. Prostfar, som var korpulent och liten till växten, blev hängande baklänges på suggans rygg, med ett fast grepp om ländborsten.

Nu trodde ju både prost och klockare att det var onda makter som var i farten, ja själva Hin onde. Med torndönsstämma skrek prosten sitt avskedsord till klockaren:

– God natt, fader klockare, mig tog fan!

Och så försvann prosten hastigt ut i den mörka natten.

Men han ramlade av långt innan han nådde helvetet och då kände han igen prästgårdens stora sugga.

På julaftonen hade klockaren och kyrkvärdarna gjort julfint i kyrkan. Då hade suggan bökat på kyrkogården och utan att någon hade sett det, hade den tagit sig in i kyrkan och gömt sig på någon undanskymd plats. När arbetet var färdigt låstes kyrkdörren och suggan stängdes inne.

Kjell Sundberg: Gloson som adventsstake

Den här skämtsägnen har varit populär i hela Sverige. En bakgrund till sägner om gloson är de förvildade ollonsvin, som gömt sig kvar i bokskogar och som man kunde stöta på under vinterhalvåret. Det hände också att svin bökade på kyrkogårdar och kunde ta sig in i själva kyrkan.

Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljs.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Gumman som bakade bröd på julnatten

Julen är vår mest traditionsrika helg. Precis som människor i bondesamhället ser vi fram emot vila och ledighet, en rikedom på god mat och dricka, och inte minst samvaro med familj och vänner.

Eftersom traditioner är ett levande kulturarv förändras de med åren. Endast så kan traditioner paradoxalt nog leva vidare, om än i förändrade former.

I en serie blogginlägg nu före jul ska jag ta upp en del seder och föreställningar om julen, specifikt från Sagobygden, men de är också allmänna utanför Småland. Jag återger berättelser ur min nya bok ”Stora Pockers öga – en sägenresa i Sagobygden”. Boken innehåller rikligt med kulturhistoriska kommentarer och utförlig källförteckning, men på bloggen koncentrerar jag mig på själva berättelsen.

Många av berättelserna upptecknades på 1920- och 1930 talen. Eftersom sagespersonerna var äldre handlar det om minnen från barndomen eller vad gamla släktingar eller bybor berättat för sagespersonerna när de var unga. Det innebär att det ofta handlar om traditioner som var livskraftiga på 1800-talet och också under 1700-talet.

Brukar ni baka bröd till julhelgen?

Gumman som bakade bröd på julaftonen

En gumma i Vrankunge i Skatelövs socken bakade bröd till julhelgen. Hon var sent ute och bakade på själva julnatten. När hon öppnade luckan till bakugnen och skulle ta ut bröden, hade alla tio förvandlats till sten. Det var straffet för att hon bakade den natten då frälsaren föddes.

För att sona sin synd la gumman stenarna på muren kring Skatelövs kyrka.

Om du besöker Skatelövs gamla kyrkogård finner du runda stenar i stenmuren som omgärdar platsen. Kanske är någon av dem de förstenade bröden.

Stora Pockers öga finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljes.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ny bok om Sagobygdens sägner

Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.

Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på. 

Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.

Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt  som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.

Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.

I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.

Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.

Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.

Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.

4 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid

Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?

Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?

Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.

Händelser ur Sveriges ohistoria: En försvunnen tid. Författare Daniel Sävborg. Förlag: Dialogos.

Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.

Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.

Kung Ane den gamle ligger till sängs med sitt dihorn och tittar på när hans yngste son släpas iväg för att bli offrad. Konstnär: Erik Werenskiold.

I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.

Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.

Kung Ingjald Illråde bränner ihjäl tolv småkungar. Konstnär: Hugo Hamilton, 1830.

Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.

Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.

Orvar Odd informerar Ingeborg om att Hjalmar är död. Konstnär: August Malmström, 1859.
Läsebok för Folkskolan. Tryckår 1918.

Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.

Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.

Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö. Konstnär Mårten Eskil Winge.

För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia, Litteratur

Trollen i Natthall

Har du besökt Natthall i centrala Skåne? Det är en bergsknalle mitt i bokskogen med vidunderlig utsikt över Rönne å. Nu håller bokskogen att slå ut i Skåne, sipporna blommar och det är perfekt tid för en vandring vid Natthall. Det är lätt att hitta dit. Ta dig till Anderstorp i Riseberga socken. Mitt i byn pekar en pil till Eneskogen. Följ den till parkeringsplatsen. Sen leder Skåneleden till Natthall. En liten bit från Natthall ligger Djupadals mölla, där det är kanotuthyrning.

Så här skildrade den skånska folkminnesupptecknaren Eva Wigström Natthall år 1881.

Vid Djupadals mölla finns en klipphäll som kallas Natthall. I den har sedan urminnes tider bott små troll, och kanske bor de fortfarande kvar där. De är små varelser, som just inte gör någon vidare förtret. Men de hör till den flock nedstörtade änglar, vilka antingen blev till skogsrå, bäckahäst och allt vad det trössale heter, som får gå här nere på nåd till domedagen.
De små kom både titt som tätt för en så där trettio, fyrtio år sen fram till Djupadals mölla i olika ärenden. De till och med umgicks med barnen där. En gång fick barnen fint bröd av trollen, ja det var så grant.
– Har ni så vitt bröd hemma hos er? frågade trollen barnen.
Barnen måste ju tillstånd att trollens bröd var långt vackrare än de deras mor bakade.
Då smilade trollen och sa:
– Ja, ni ska veta, att när er far maler, så är vi framme och tar toppen av mjölet och därför kan vi alltid få bättre bröd än ni.

En gång kom en liten trolltös in i fähuset när djupadalsmoran satt och mjölkade. Trollet hade en liten kruka och bad att få den fylld med mjölk.
– Det ska du hellre än gärna få, men ditt krus är ju så välsignat litet, så det går inte mer i än vad en katt kan lapa! sa moran.
Trollet svarade inte, men då moran skulle slå i kruset, visade det sig att det inte blev mer än halvfyllt, trots att moran hällde i all mjölk hon fått av den nykalvade kon. Och så fick hon mjölka mer, för att fylla krukan.
När någon tid hade gått, kom den lilla tillbaka med sitt krus.
– Ja min lilla tös, du ska gärna få mjölk, men ditt krus tycks mig vara drygt att fylla.
– Kan väl vara, svarade trollet, men min mor sa att hon gärna betalar för mjölken, antingen på en gång eller senare.
– Åh, sa moran, någon betalning kan det inte bli frågan om. Det jag ger bort, ger jag bort.
Och så fyllde hon på nytt den dryga krukan.
Så gick det åter någon tid, och så kom trolltösen för tredje gången. Hon fick sin krulla fylld, utan att djupadalsmoran sa något om krukan, varken att hon fann den för stor eller för liten.
Det dröjde inte länge innan samma troll kom tillbaka igen och hälsade fån sin mor och frågade om djupadalsmoran behövde hjälp med sin spånad.
Moran lämnade ett lispund lintågor till trollet. En stund efter kom den lilla igen och frågade om garnet skulle vara enkelt eller tvinnat. Moran sa att det skulle vara enkelt för hon skulle väva lärft till lakan.
Men när trollet kom tillbaka med det spunna lin garnet var det så tunt som hår. Trollen hade spunnit det och satt tåga efter tåga. Moran blev bedrövad och sa att det var så tunt att det var omöjligt för henne att väva det.
– Mor tänkte nog det, svarade trolltösen, och bad hälsa att trollen också kunde väva det som tack för den goda mjölken.
Efter ytterligare en tid kom trolltösen tillbaka med det vävda tyget, och det var som det finaste silketyg. Ingen människa i trakten hade sett make till tyg. Det skickades till de lärde i Lund, för att de skulle få se något så sällsamt.

Källa

Eva Wigström: Folkdiktning 2. Visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Göteborg, 1881.

3 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner