En prästfru i Vislanda skulle till julottan i kyrkan. Det här var på den tiden när folk inte hade några klockor i huset. När hon vaknade på julnatten trodde hon att hon hade försovit sig. Nu fick hon brått och skyndade sig till kyrkan, som redan var upplyst. När hon kom in tyckte hon att det var en så sällsam stämning i kyrkan. Prästen som stod vid altaret talade med en ljudlös röst, och ändå uppfattade hon allt vad han sa. När hon tittade sig omkring kände hon igen många av kyrkobesökarna, men det hemska var att de sedan länge var döda. Hon blev rädd och ville ut från kyrkan. Då blev det rörelse i hela kyrkan, och alla döingar reste sig upp och skulle efter henne. Ute i kyrkgången mötte hon en döing, som varit hennes gudmor.
– Vore jag inte din gudmor, skulle jag bita näsan av dig! sa den döda. Ta av dig kappan och lämna den vid kyrkdörren, annars går det dig illa!
När hon så kom till kyrkdörren, hann döingarna upp henne och försökte hejda henne. Men hon vrängde av sig kappan och det var det enda de fick. Själv kom frun undan med blotta förskräckelsen.
På morgonen när solen gick upp, hittade folk blå tyglappar rivna ur kappan på varenda gravhög på kyrkogården.
Septemberbild från den gamla kyrkplatsen i Vislanda
Gloson är ett spöksvin som är i farten under de mörka julnätterna. Glosons ögon brann som eld och på ryggen var den tandad som en vass såg. Den försökte springa mellan benen på människor och klyva dem mitt itu.
Tidigt en juldagsmorgon gick klockaren i Vittaryd till kyrkan för att öppna dörrarna och förbereda firandet av julottan. När han kom in på kyrkogården hörde han buller och ett argsint rytande inifrån kyrkan. Han blev rädd och trodde att det var gloson, som hade tagit sig in i kyrkan.
Klockaren vågade inte öppna dörrarna och gå in i kyrkan. Det var ju så mycket farligt som var i farten under den mörka julnatten. Det hemska oväsendet som hördes från kyrkan var ju ett bevis på detta. Han skyndade från kyrkan till prästgården och berättade för prosten vad han hade hört och bad honom att följa med till kyrkan.
Prosten fruktade också att det var gloson som hördes i kyrkan och tog med sig bibeln. När han kom fram till kyrkporten läste han därför Fader Vår både rättfram och baklänges, och spottade sju gånger efter att han satt nyckeln i hålet. Försiktigt gläntade han på dörren och en stor sugga visade sig. Den rusade rakt mellan prostens ben och satte av i fyrsprång. Prostfar, som var korpulent och liten till växten, blev hängande baklänges på suggans rygg, med ett fast grepp om ländborsten.
Nu trodde ju både prost och klockare att det var onda makter som var i farten, ja själva Hin onde. Med torndönsstämma skrek prosten sitt avskedsord till klockaren:
– God natt, fader klockare, mig tog fan!
Och så försvann prosten hastigt ut i den mörka natten.
Men han ramlade av långt innan han nådde helvetet och då kände han igen prästgårdens stora sugga.
På julaftonen hade klockaren och kyrkvärdarna gjort julfint i kyrkan. Då hade suggan bökat på kyrkogården och utan att någon hade sett det, hade den tagit sig in i kyrkan och gömt sig på någon undanskymd plats. När arbetet var färdigt låstes kyrkdörren och suggan stängdes inne.
Kjell Sundberg: Gloson som adventsstake
Den här skämtsägnen har varit populär i hela Sverige. En bakgrund till sägner om gloson är de förvildade ollonsvin, som gömt sig kvar i bokskogar och som man kunde stöta på under vinterhalvåret. Det hände också att svin bökade på kyrkogårdar och kunde ta sig in i själva kyrkan.
Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljs.
Julen är vår mest traditionsrika helg. Precis som människor i bondesamhället ser vi fram emot vila och ledighet, en rikedom på god mat och dricka, och inte minst samvaro med familj och vänner.
Eftersom traditioner är ett levande kulturarv förändras de med åren. Endast så kan traditioner paradoxalt nog leva vidare, om än i förändrade former.
I en serie blogginlägg nu före jul ska jag ta upp en del seder och föreställningar om julen, specifikt från Sagobygden, men de är också allmänna utanför Småland. Jag återger berättelser ur min nya bok ”Stora Pockers öga – en sägenresa i Sagobygden”. Boken innehåller rikligt med kulturhistoriska kommentarer och utförlig källförteckning, men på bloggen koncentrerar jag mig på själva berättelsen.
Många av berättelserna upptecknades på 1920- och 1930 talen. Eftersom sagespersonerna var äldre handlar det om minnen från barndomen eller vad gamla släktingar eller bybor berättat för sagespersonerna när de var unga. Det innebär att det ofta handlar om traditioner som var livskraftiga på 1800-talet och också under 1700-talet.
Brukar ni baka bröd till julhelgen?
Gumman som bakade bröd på julaftonen
En gumma i Vrankunge i Skatelövs socken bakade bröd till julhelgen. Hon var sent ute och bakade på själva julnatten. När hon öppnade luckan till bakugnen och skulle ta ut bröden, hade alla tio förvandlats till sten. Det var straffet för att hon bakade den natten då frälsaren föddes.
För att sona sin synd la gumman stenarna på muren kring Skatelövs kyrka.
Om du besöker Skatelövs gamla kyrkogård finner du runda stenar i stenmuren som omgärdar platsen. Kanske är någon av dem de förstenade bröden.
Stora Pockers öga finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljes.
Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.
Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på.
Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.
Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.
Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.
I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.
Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.
Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.
Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.
Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?
Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?
Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.
Händelser ur Sveriges ohistoria: En försvunnen tid. Författare Daniel Sävborg. Förlag: Dialogos.
Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.
Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.
Kung Ane den gamle ligger till sängs med sitt dihorn och tittar på när hans yngste son släpas iväg för att bli offrad. Konstnär: Erik Werenskiold.
I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.
Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.
Kung Ingjald Illråde bränner ihjäl tolv småkungar. Konstnär: Hugo Hamilton, 1830.
Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.
Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.
Orvar Odd informerar Ingeborg om att Hjalmar är död. Konstnär: August Malmström, 1859.Läsebok för Folkskolan. Tryckår 1918.
Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.
Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.
Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö. Konstnär Mårten Eskil Winge.
För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.
Har du besökt Natthall i centrala Skåne? Det är en bergsknalle mitt i bokskogen med vidunderlig utsikt över Rönne å. Nu håller bokskogen att slå ut i Skåne, sipporna blommar och det är perfekt tid för en vandring vid Natthall. Det är lätt att hitta dit. Ta dig till Anderstorp i Riseberga socken. Mitt i byn pekar en pil till Eneskogen. Följ den till parkeringsplatsen. Sen leder Skåneleden till Natthall. En liten bit från Natthall ligger Djupadals mölla, där det är kanotuthyrning.
Så här skildrade den skånska folkminnesupptecknaren Eva Wigström Natthall år 1881.
Vid Djupadals mölla finns en klipphäll som kallas Natthall. I den har sedan urminnes tider bott små troll, och kanske bor de fortfarande kvar där. De är små varelser, som just inte gör någon vidare förtret. Men de hör till den flock nedstörtade änglar, vilka antingen blev till skogsrå, bäckahäst och allt vad det trössale heter, som får gå här nere på nåd till domedagen. De små kom både titt som tätt för en så där trettio, fyrtio år sen fram till Djupadals mölla i olika ärenden. De till och med umgicks med barnen där. En gång fick barnen fint bröd av trollen, ja det var så grant. – Har ni så vitt bröd hemma hos er? frågade trollen barnen. Barnen måste ju tillstånd att trollens bröd var långt vackrare än de deras mor bakade. Då smilade trollen och sa: – Ja, ni ska veta, att när er far maler, så är vi framme och tar toppen av mjölet och därför kan vi alltid få bättre bröd än ni.
En gång kom en liten trolltös in i fähuset när djupadalsmoran satt och mjölkade. Trollet hade en liten kruka och bad att få den fylld med mjölk. – Det ska du hellre än gärna få, men ditt krus är ju så välsignat litet, så det går inte mer i än vad en katt kan lapa! sa moran. Trollet svarade inte, men då moran skulle slå i kruset, visade det sig att det inte blev mer än halvfyllt, trots att moran hällde i all mjölk hon fått av den nykalvade kon. Och så fick hon mjölka mer, för att fylla krukan. När någon tid hade gått, kom den lilla tillbaka med sitt krus. – Ja min lilla tös, du ska gärna få mjölk, men ditt krus tycks mig vara drygt att fylla. – Kan väl vara, svarade trollet, men min mor sa att hon gärna betalar för mjölken, antingen på en gång eller senare. – Åh, sa moran, någon betalning kan det inte bli frågan om. Det jag ger bort, ger jag bort. Och så fyllde hon på nytt den dryga krukan. Så gick det åter någon tid, och så kom trolltösen för tredje gången. Hon fick sin krulla fylld, utan att djupadalsmoran sa något om krukan, varken att hon fann den för stor eller för liten. Det dröjde inte länge innan samma troll kom tillbaka igen och hälsade fån sin mor och frågade om djupadalsmoran behövde hjälp med sin spånad. Moran lämnade ett lispund lintågor till trollet. En stund efter kom den lilla igen och frågade om garnet skulle vara enkelt eller tvinnat. Moran sa att det skulle vara enkelt för hon skulle väva lärft till lakan. Men när trollet kom tillbaka med det spunna lin garnet var det så tunt som hår. Trollen hade spunnit det och satt tåga efter tåga. Moran blev bedrövad och sa att det var så tunt att det var omöjligt för henne att väva det. – Mor tänkte nog det, svarade trolltösen, och bad hälsa att trollen också kunde väva det som tack för den goda mjölken. Efter ytterligare en tid kom trolltösen tillbaka med det vävda tyget, och det var som det finaste silketyg. Ingen människa i trakten hade sett make till tyg. Det skickades till de lärde i Lund, för att de skulle få se något så sällsamt.
Källa
Eva Wigström: Folkdiktning 2. Visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Göteborg, 1881.
Vi önskar alla bloggläsare en riktigt God Jul med den här lilla ursprungssagan.
Illustration Mia Einarsdotter
När svanarna flög ikapp
Svanarna tävlade om vem som kunde flyga längst. De flög och de flög och de flög. Så var det en skock som inte ville stanna förrän de kom till världens ände.
Ja, de kom dit, men när de kom fram var där så kallt att de frös fast i skyn. Där kan man fortfarande se dem fara och flaxa med vingarna. Vi kallar det för norrsken.
Den här sagan och andra små ursprungssagor hittar du i När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur av Per Gustavsson, Mia Einarsdotter och Ingvar Svanberg. Utgavs av Sagobygden 2007 och kan fortfarande köpas på Sagomuseet. Berättelsen har ursprungligen återgivits av Gunnar Olof Hyltén-.Cavallius i Wärend och Wirdarne.
En hel del rim och ramsor är kopplade till hantverk. 1952 gav Axel Johansson ut en skrift till Ljungby hantverks- och industriförenings 50-årsjubileum. Axel Johansson var själv bagare och kallades för Ångbagarn. Han var ordförande i drätselkammaren i Ljungby och satte sin prägel på Ljungbys utveckling under flera decennier i mitten av 1900-talet. I skildringen av sockenhantverkarnas arbete återger han rim om skräddaren som han hört i sin barndom.
Det gläder mig av hjärtans grund
att femton skräddare väger ett pund.
Med sax och vax och nål och trå´
och pressejärnet ovanpå.
Här skall blod flyta, sa´skräddaren
och klippte huvudet av lusen.
Ingen rädder här, sa´ skräddaren
och sprang för haren.
Axel Johansson anför att skräddargesällerna var finare klädda än de andra manliga ungdomarna och gärna la an på kvinnorna och kurtiserade med dem. De manliga rivalerna använde rimmen för att smäda skräddargesällerna.
Bilden av Ernst Ljungh illustrerar historien om en ”uschli skräddaretrasa” som satt på golvet och sydde. En ovanligt stark matmor tyckte skräddaren satt i vägen och sopade ut både honom och byxorna. Efter den dagen törs inte skräddare sitta på golvet, utan alla sitter på bordet för att inte bli bortsopade. Svenskt skämtlynne IX, 1884.
Här är en uppteckning från 1927 gjord i Herrljungatrakten i Västergötland. Jag kopierade den för många år sen på ISOF:s arkiv i Uppsala. Tyvärr har jag inget accesionsnummer
Det var en gång en skräddare som mången är väl dä,
och ingen fanns väl räddare än han, det ska man se.
Han satt där nöjd och stickade allt på ett byxepar
och nickade och nickade, som uti all sin dar.
Så kom en rått trånande och sprang i byxan upp,
och skräddaren han dånade och skalv uti sin kropp.
Och sen den dagen randades han aldrig mer i byxor tog,
bland rockar blortt han andades och det allt tills han dog.
Källa:
Axel Johansson: Sockenhantverkare, burskapsmästare och gesäller i Sunnerbo. Ljungby, 1952.
Det är lätt att tro utifrån Alfabetsramsan i förra blogginlägget att Sigrid Hagman var en humörlös småskollärare. Så var nog inte fallet. Ramsan får ses som uttryck för den tidens pedagogik.
Illustration av Ernst Ljungh ur Svenskt skämtlynne VI, 1884
Sigrid Hagman återger också traditionella komiska husförhörshistorier, som driver med sockenprästen. I den internationella sagokatalogen har dessa historier typnummer ATU 1810.
I en by, som hette Sjunkamåssa, bodde en bonde, som allmänt kallades Gud Fader. På ett husförhör frågade prästen i samma by en mindre begåvad yngling:
– Var bor Gud Fader?
– I Sjunkamåssa, svarade pojken.
– Vad säger du? sa prästen. Gud Fader bor i himmelen.
Pojken svarade med en knäppning på fingrarna:
– Sjuttsan! Då har han flyttat sen i går kväll.
Prästen:
– Hur lyder sjunde budet?
– Herr pastorn skall icke stjäla.
– Vad säger du pojke! röt pastorn.
– Ja, jag kan väl inte säga du till herr pastorn.
Prästen:
– Varifrån är katekesen tagen?
Tösen:
– Den ä visst inte taen. Far köpte den på märkenen (marknaden).
När jag letar efter uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund hittar jag att lärarinnan Sigrid Hagman, med adress Kånna, bidragit med en 84-sidig uppteckning med ganska så blandat innehåll (M 913). Där finns gåtor, ordstäv, ramsor, lekar och små skämtsamma historier. Likaså hur man kan spå om framtiden och utsagor om tur och outur. Samlingen innehåller också en rad små sagor om blommor, samt avslutas med de välkända sägnerna om Pintorpafrun på Bolmarö säteri, Nöttja kyrkklockor, Skatten i Högarör samt jättekast mot Kånna kyrka.
Sigrid Hagman föddes 1884 i Kånna och var dotter till Magnus Hagman och Anna Christina Carlsdotter, som var född i Kånna. Magnus Hagmans namn är bevarat åt eftervärlden genom att en gata i Kånna uppkallats efter honom. Under en lång följd av år var han kantor och folkskollärare i Kånna. Han avled 1915.
Sigrid, var småskollärarinna vid Ljungby köpings småskola 1914-1921. Systern Elisabeth Hagman har i en släktkrönika skrivit att Sigrid ”älskade sitt arbete över allt annat”. Men hennes lärargärning blev kort. Examensdagen 1921 drabbades hon utan någon som helst förvarning av en hjärnblödning. Hon bodde i tjänstebostaden i skolan. När barnen hade samlats och Sigrid inte kom ner till klassen, anade man oråd. Hon hittades medvetslös på golvet i lägenheten. Hon avled sex dagar senare.
På uppteckningen i Folklivsarkivet står det att Sigrid är lärarinna och 24 år. Det innebär att uppteckningen är från 1908. Just det året tog hon sin lärarinneexamen vid småskoleseminariet i Ronneby där hon gick 1907 och 1908. Före tjänsten i Ljungby arbetade hon i Landsbro och Värnamo.
Sigrid har inte uppgivit sagespersoner för sina uppgifter, utan det är sådant som hon hört och kanske också läst sig till. Det är ingen slump att Sigrid skrivit ner sina berättelser och minnen av barndomens folktro. Under de här åren Sigrid gick på skolan i Ronneby var folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow lärare på folkhögskolan i Ronneby och också rektor för småskoleseminariet. Han uppmuntrade sina elever att bidra med folkminnen och göra uppteckningar efter sagespersoner som kunde berätta.
På bloggen har vi inte tidigare skrivit så mycket om ramsor, Här tänkte jaså jag återger några av Sigrids ramsor, som vi också kan kalla kedjesagor. Vi kan hitta liknade ramsartade sagor i Johan Nordlanders verk Svenska barnvisor och barnrim, som kom ut 1886. Nordlander återger bland annat en betydligt längre variant av ramsan om nyckeln. Den har rubriken ”Nyckeln till rike mans port”.
Nyckeln till kungens rike
Här är nyckeln till kungens rike. I det riket finns en stad, i den staden finns en gata, vid den gatan
finns en gränd, vid den gränden finns en gård, på den gården står ett hus, i det huset finns ett rum. i det rummet står en vas, i den vasen står blommor. Blommor i vasen, vasen i rummet, rummet i huset. huset på gården, gården vid gränden, gränden vid gatan, gatan i staden, staden i riket och här är nyckeln till kungens rike.
Ett lamm för två slantar
Min far köpte ett lamm för två slantar.
Men då kom katten och åt upp lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom hunden och bet katten, som åt lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom käppen och slog hunden, som bet katten o.s.v.
Så kom elden och brände käppen, som slog hunden o.s.v.
Så kom vattnet och släckte elden, som brände käppen o.s.v.
Så kom oxen och drack vattnet, som släckte elden o.s.v.
Men sist kom slaktaren och slaktade oxen, som drack vattnet, som släckte elden, son brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som åt upp lammet, som min far köpt för två slantar.
Den stora sjön
Om alla sjöar vore en enda stor sjö, vilken stor sjö det skulle vara. Om alla träd vore ett enda träd, vilket stort träd det skulle vara. Om alla yxor vore en enda stor yxa, vilken stor yxa det skulle vara. Om alla karlar vore en enda karl, vilken stor karl det skulle vara.
Och om den stora karlen toge den stora yxan och högge ned det stora trädet och läte det falla i den stora sjön – vilket plums det skulle bli.
———————————-
Fakta om Sigrid Hagman och släkten Hagman finns i Elisabeth Hagman: Släktkrönika för ättlingar till Magnus Hagman 1840-1915. Ulricehamn, 1965.
Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim finns i en nyutgåva från1975.
Sagobygdens Blogg 