Kategoriarkiv: Att berätta

November, gråaste av tider. Mer och mer mörker för varje dag. Nu gäller att hålla modet uppe med hjälp av tända ljus, musik, goda böcker, varma vänner. Och att tänka på sommaren som var, allt som hände då.

Även i år genomförde vi programmet Sommar i Sagobygd. Det blev både rikt och varierat. En hel skara berättare var engagerade, det berättades vid sägenplatser, i trädgårdar och djupa skogar. På bondgårdar och caféer, i en linbasta och i ett garveri, ett bussmuseum och på en nedlagd fångvårdsanstalt.

En vacker försommardag sitter jag och Saga Alexanderson i bilen, kör runt på små grusiga vägar. Det är den 13 juni, bara en vecka till midsommar. Just denna dag är startpunkten för Sommar i Sagobygd 2021. Vi ska berätta i Fotabol, en by så liten att Google Maps inte vill kännas vid den. Nåväl, vi ringer oss fram och snart står vi där i Annas och James mycket fint anlagda trädgård. Med avsatser i sten, terrasser, slingrande stigar, grönsaker och blommor, överallt blommor.

Anna Bjerger och James Aldridge. De kom hit från England, letade länge innan de fastnade för den här nedlagda skolan. Det var våren 2005 efter stormen Gudrun; på tomten var allting en enda röra. Men de fick ordning på stället, den gamla lärarbostaden blev deras hem och här bor de med sina tre barn. Det övergivna skolhuset inredde de till ateljé, båda två är nämligen etablerade konstnärer.

Vår rubrik denna dag är Under de stora träden. I skuggan av ett högt träd har Anna och James ställt fram våra berättarstolar. Åhörarna sitter runt omkring på marken, på filtar. På verandan står kaffe, saft och bullar framdukade, bara att hämta när man vill. Så sätter vi igång.

Midsommaren är ju nära. Sommarsolståndet, natten då allting vänder, då solen obönhörligen börjar sin färd bort ifrån oss. En natt som är fylld av trolldom och starka krafter. Våra berättelser ska handla om midsommarnatten, det har vi kommit överens om. Här finns hur mycket som helst att hämta. Lyfta fram, återberätta. Våra åhörare lyssnar. Det är knäpp tyst, bara fåglarnas drillar i trädkronan över oss.

Sägnen om ormbunkens blomma som bara kan plockas under årets ljusaste natt. Många har försökt men ingen har lyckats; det kommer visst alltid någonting emellan. Sägnen om pigan som går naken motsols runt brunnen för att få skåda sin tillkommande. Och som springer rakt in i självaste husbonden.…

Alla trosföreställningar, seder och bruk. Plocka blommor sju eller nio, sova på dem, drömma om hur framtiden ska te sig. Det är sådant vi känner till, något vi gör kanske lite på skoj än idag. Men faktum är att allting ansågs laddat med magisk läkande kraft denna natt. Som daggen – den smakade som honung under midsommarnatten. Om du var sjuk kunde ett botemedel vara att gå ut och rulla dig naken i gräset. Folk bredde ut lakan för att samla in daggen, kramade ur, hällde på flaskor, förslöt noga. Gick du ut och slog ängen vid midnatt då kunde det höet sedan bota kreatur som blivit sjuka. Alla blommor, löv och örter som plockades denna natt kunde torkas, sparas och användas som medicin eller skydd mot trolldom. Allt skulle ske under fullständig tystnad och du fick varken äta eller dricka.

Samt alla de knep som en giftaslysten, undrande flicka kunde ta till inför midsommarnatten. Se till att bli riktigt törstig kvällen innan. Sen kommer du att drömma att någon kommer och bjuder dig dricka. Helst ska det vara gott starkt öl, då är han en rekorderlig man. Bara vatten? Då är han en fattiglapp. Hur gör man då för att bli riktigt törstig? Man äter en stekt strömming som gnidits med mycket salt. Eller kokar drömgröt och den ska bestå av lika delar havregryn och salt.

Dags för Saga och mej att avsluta och lämna denna underbara plats. Juni är en fin tid att berätta. Jag längtar redan till nästa sommar. Så snart julen är överstånden ska vi berättare träffas, sätta oss ner och börja skissa på Sommar i Sagobygd 2022.

 Anna Lilljequist

När jag skulle praktisera mot slutet av utbildningen på Kulturvetarprogrammet sökte jag till olika arkiv i Göteborg, men även till svenska ambassaden i London. Min studievägledare skrattade gott och påpekade att jag var en ambivalent figur, som ena stunden ville hänga på cocktailpartyn i London och nästa i ett dammigt arkiv. Den terminen ville svenska ambassaden ha en samhällsvetare – och tur var väl det för jag hamnade på ett dammigt arkiv där jag blev kvar i tjugo år.

Traditionsarkiven runt om i landet är fulla av immateriella kulturarv. Det som vi inte direkt kan ta på fysiskt, men som förmedlar kunskaper och kan föra oss samman; ritualer vid olika högtider, hantverks-, mat- och yrkestraditioner, sånger och lekar, sagor och sägner. Vanliga människors tankar och erfarenheter, den lilla historien som ger liv åt den stora. Men för att förstå de äldre arkivsamlingarna bör vi också förstå hur materialet har tillkommit, av vem och i vilket syfte.

Vid förra sekelskiftet reste forskare och studenter landet runt för att samla in och rädda minnen från det gamla bondesamhället; det som troddes vara på utdöende i och med industrialisering, urbanisering och emigration. Det var det svenska kulturarvet som skulle räddas. Resultatet färgades av tidens vetenskapliga ideal, av samhälleliga idéströmningar och har ibland formats av nedtecknarens ord och intressen, vilket gör att det bör sättas in i ett sammanhang för att förstås på rätt sätt. Vid den här tiden var det dessutom omöjligt att ens tänka sig framtidens möjligheter att sprida materialet, något som idag väcker många etiska frågor bl.a. kring det digitala tillgängliggörandet. Samtidigt, sett med de rätta ögonen, är det ett stycke mycket värdefull samtidsdokumentation – och användbart på så många och bra sätt.

Sagor och sägner kan användas i skolornas arbete med källkritik och värdegrunder. Sägnerna från förr, om tomtar och troll, handlade ofta om att förklara det oförklarliga, om rädslan för det som var annorlunda, något att lägga skulden på. Idag kan vi likna det vid ”fake news” som sprids med blixtens hastighet via internet och förvandlas till sanningar och skuldbeläggande. De gamla sagorna, som vid förra sekelskiftet samlades in som ett svenskt kulturarv, är spridda över många av världens länder. De kan ha olika former, men själva kärnan är densamma och känns igen. Idag kan sagorna användas i integrationen med nyanlända, här finner vi likheterna snarare än skillnaderna. De inspirerar, utvecklar och stärker det egna berättandet, språket och kommunikationen.

Hösten 2018, efter 25 år i Göteborg, blev familjen hemvändande Värnamobor. För ganska exakt ett år sedan fick mitt tågpendlande och övernattningar på diverse bäddsoffor ett abrupt slut, ersattes av hemmakontoret och i september bytte jag titeln forskningsarkivarie mot berättarantikvarie. Jag saknar mitt dammiga arkiv och önskar såklart att samlingarna fanns ett knapptryck bort. Ändå känner jag mig närmare materialet nu. På Sagomuseet i Ljungby och i Sagobygdens sägenskåp sluts cirkeln. Det muntliga berättandet – de vanliga människornas sagor och sägner som berättades ute i de små stugorna, som fascinerade och räddades undan tidens tand, blev till arkivsamlingar – väcks återigen till liv här.

Lina Midholm

(Även publicerad som krönika i Wernamo-Posten. Medlemstidning för Historiska Sällskapets Gamla Wernamo, nr 1 2021)

Bengt af Klintbergs senaste bok – vilken skatt att få hem i postlådan. Jag öppnar paketet, börjar läsa direkt och sen kan jag inte sluta. Tio folkminnesstudier. Nya världar öppnas. Tyckte att jag var hyfsat beläst inom de här områdena, men varje avsnitt i boken är en hel färd. Varje kapitel ger utförlig historisk och folkloristisk bakgrund och kontext till berättelser som jag många gånger framfört och som jag trodde jag kunde utan och innan.

Som första kapitlet. En sägen som i kort sammandrag lyder: Till en avlägsen gård kommer en kväll tre bröder. De har en likkista med sig, där ligger deras döde far. De får husrum och likkistan ställs i ett uthus tills vidare. Men dottern i huset är nyfiken. Hon smyger dit och öppnar kistan. Upptäcker då att där ligger en fullt levande äldre man, bredvid sig har han en lång kniv. Flickan varnar sina föräldrar – de skickar efter länsman och rövarna blir arresterade. Dock lyckas den äldre mannen fly. Så går några dagar och en gammal skröplig käring dyker upp och ber om husrum. Det får hon trots att familjen har sina dubier. Sedan går alla till sängs men dottern ligger vaken. Då ser hon hur käringen tar fram ett ljus hon hållit gömt i sin krycka, tänder det samt läser en formel. Sedan går hon runt i huset och plockar åt sig av familjens ägodelar. Dottern lyckas övermanna käringen och slår ihjäl henne med en yxa. Men det brinnande ljuset är omöjligt att släcka. Och familjen bara sover, går inte att väcka. Grannarna kommer dit, alla försöker blåsa ut ljuset. Men det är ett magiskt ljus, stöpt av mänskligt talg och kan därmed inte släckas på vanligt vis. Inte förrän en ammande kvinna kommer dit och sprutar sin mjölk över lågan, då. Den gamla käringen var ingen annan än rövarnas far, som lyckades komma undan länsman och som sedan förklädde sig till en åldrad kvinna.

En riktigt ruskig historia. Mest har den dokumenterats – i lite olika versioner – inom ett västsvenskt område. Därför är det nära till hands att klassificera den som en lokal sägen. Men af Klintberg visar att den är spridd i länder över hela Europa och går att återfinna i kyrkliga lärotexter daterade från senare hälften av 1200-talet. Några av sägnens beståndsdelar är mycket gamla. Som tron att bröstmjölk kunde släcka vådaeld. Och att ljus tillverkade av mänskliga kvarlevor har magiska egenskaper är en föreställning som daterar sig ända bort till antikens dagar. 

En annan historia som jag ofta berättat, nu är vi på avsnitt tre, är den om ormbunken som blommar under midsommarnatten. Jag brukar göra den kuslig, på gränsen till ödesmättad. Gossen står där ensam mitt ute i djupa skogen. Han har fastat, inte ens druckit vatten. Han väntar, rädd men beslutsam. Så blir då klockan tolv, allting stillnar och året vänder. Det är då ormbunken ska blomma. En stängel skjuter upp, andlös ser han knoppen svälla. Sedan blir det med ens väldigt dråpligt. En skrockande höna kommer struttande mitt i skogen dragandes på ett hölass….

Men den här versionen av sägnen är av yngre datum. af Klintberg beskriver hur det ursprungligen var ormbunkens frön som var magiska och åtråvärda. Vi vet ju att ormbunken inte har några frön, den är en kryptogam. Men de gula sporsäckarna på bladens undersidor har uppfattats som frön. Det var dessa man ville åt. Ormbunkens frön samlades in på midsommarnatten. Du måste hålla tolv ark papper under bladet, för annars gled fröna igenom pappret, tunga och frätande som de var. Fick du tag på dessa frön fick du förmågan att göra dig osynlig. Traditionen har funnits över hela norra och östra Europa. Ormbunkssägnen har i många fall sammanlänkats med andra sägenmotiv, men gemensamt är tron att ormbunkens sporsäckar är undergörande och dyrbara.

En av studierna behandlar en vandringssägen av modernare slag; den var ny för mej. Historien om kvinnan som föder barn på tågtoaletten. Det är en toa av det äldre slaget, med öppning som leder rakt ut på spåret. Där får hon plötsliga värkar – en störtförlossning – barnet faller ner genom hålet och blir liggande på spåret. Babyn hittas sedan välbehållen och tas om hand. Detta ska ha inträffat i Kina, men även i Indien, Tyskland, Rumänien och Canada. En tidningssägen!

Ett långt avsnitt av boken berör legendsagor om Vår Herre och Sankte Per och deras vandringar på jorden. De gudsfruktiga blir belönade, de onda och missunnsamma får sina straff. Tonen är ibland humoristisk, ibland moraliserande. Några är ursprungssagor som berättar hur enskilda arter kommit till världen och fått sitt specifika utseende. Vår Herre och Sankte Per figurerar även som folkliga botare. I flera uppteckningar av sjukdomsbesvärjelser nämns dessa båda vid namn; de heliga namnen rymde en kraft som troddes kunna läka sjukdomen:

Jesus och Sankte Per red sig över en bro

då fastna fölefoten i fururoten.

Då steg Jesus ned

och vred led mot led

sena mot sena

och knota mot knota.

Nu är allt som det förr har varit

inom de heliga tre namnen

fadern, sonen och den helige ande.

Det finns så mycket i af Klintbergs bok. Var och en av de tio folkminnesstudierna öppnar en hel värld. Utrymmet medger inte att jag går in på varje avsnitt här. Jag vill bara till slut nämna ”den illasinnade månadens mars”. I den folkliga kalendern var månaderna personifierade. Januari var Tor (inte att förväxla med asaguden; ordet har tolkats som torr, torrsnö) och februari var Göja (ordet har att göra med snöfall). Mars ville gärna plåga människorna och han sa: ”Om jag hade makt som Tor och Göa min syster så skulle jag frysa kalv i ko och gris i so och käring i hällan mä femtan skinnkjolar på.”

Det hände ibland att mars lånade några dagar av januari och februari för att göra det riktigt kallt och otrevligt för människorna. Är det månne därför våren är så kylig och sen detta år….? 

Anna Lilljequist

Under många år utgav Berättarnätet Kronoberg en medlemsskrift som hette Munvigan. Från det arkivet återanvänder vi, helt enligt tidens anda, följande inlägg av Svend-Erik Engh:

Da jeg var ung, kunne jag vælge mellem at blive sindssyg og sidde indespærret på Nordvang eller jeg kunne blive kunstner. Heldigvis valgt jeg det sidste. Min første erindring om at det var muligt for mig at træffe dette valg som ung, er en erindring fra min skoletid.

Jeg er 12 år, året er 1969. Skolen hedder Vestervangsskolen og ligger i Glostrup, en forstad til København. Vi har vikar i dansk. Hun har skrevet noget på tavlen.

Konsonanterne  ”…ngstskr…” i den rækkefølge.

Vi får at vide, at der mangler en begyndelse og en slutning til at danne et danskt ord. Det  er vores opgave at finde de manglende bogstaver.
Det er ikke så tit, jeg synes det der sker i skolen er intressant, men den her opgave er sjov. Jeg går hjem og arbejder intensivt. Næste time er jeg klar. Læreren skriver konsonanterne på tavlen, vender sig og spørger, om det er nogen, der har fundet løsningen.
Jeg rækker ivrigt fingeren i vejret. Hun siger venligt, at jeg skal gå op og skrive begyndelse og slutning på ordet.
Jeg går op til tavlen og skriver ”hi…” foran konsonanterne og ”…ål” efter.
Ordet: ”hingstskrål” er altså min løsning.
Vikaren ser skuffet på mig og beder mig om at gå ned på plads. Hun er tydeligvis ked af det. At jeg gør grin med hendes alvorlige øvelse. Der er kun en løsning, den rigtige løsning.

En af de pæne piger har fundet denne løsning, går op til tavlen, skriver ordet ”angstskrig” og får ros.
Jeg ved ikke, hvad det er, jeg har gjort galt. Jeg er ikke ude på at provokere. Jeg synes bare, at hingstskrål er sådan et flot ord.

Her startede min karriere som kunstner. Tak for det, frøken vikar. Du blev godt nok sur på mig og skældte mig ud for ikke at tage opgaven alvorlig. Din autoriserede løsning, som du efterfølgende fik en av de pæne piger til at skrive på tavlen, var ikke bare autoriseret, men også den eneste. For dig. Og resten af mine klassekammerater. Dengang havde jeg ikke styrken til at sige til dig, at det er muligt at se verden fra forskellige synsvinkler. At jeg hellere vil høre en hingst skråle end jeg vil se et menneske skrige sin angst ud.

Hämtat ur Svend-Eriks bok Fortæl en historie, Édito förlag, 2012

I dessa tider när restriktioner håller nere antalet personer som får vistas tillsammans slog personalen på Sagobygden sina kloka huvuden ihop – hur skulle vi på ett tryggt sätt möta våra berättarsugna besökare?

Resultatet blev en spännande vecka med många fina möten! I Sagomuseets trädgård bjöds besökare på Sagolek i museets trädgård, det fanns också möjlighet att grilla och gå på skattjakt på Gamla Torg. Vid varje tillfälle tog vi emot sex besökare som fick möta två berättare, platserna fick förbokas via Biljettkiosken.

Mitt i Sportlovsveckan passade vi på att besöka de två andra kommunerna i Sagobygden, Alvesta och Älmhult, för Sagolek utomhus. I Alvesta besökte vi Riksdagsmannagården och i Älmhult Ormakullagården. Även dessa platser fick förbokas, och alla föreställningarna blev slutsålda!

Det muntliga berättandet har en förmåga att frodas oavsett storleken på gruppen och våra berättarpedagoger lyckades trots avståendet få med sig lyssnarna in i sagan värld. Vi märkte ett stort intresse för våra trygga sagostunder, vi hoppas kunna återkomma med ett liknande koncept till det kommande påsklovet!

Sagolika hälsningar
Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Ett mjölkningsdiplom kan utdelas till den som ansvarar för mjölkhanteringen på en gård. Det sker efter tre års prickfria mjölkleveranser. Regelverket från mejeriet omfattar t ex foderproduktion, djuromsorg, miljöarbete och mjölkkvalitet. Provtagning på mjölken sker med stickprov flera gånger per månad och innebär bakterieprov samt celltal- och syrningsprov. Dessutom måste djurskyddskontroller vara utan anmärkning.
Tre år, det är 1095 dagar. Mjölkning sker vanligtvis två gånger per dag, vilket betyder 2190 mjölkningstillfällen då inget får lämnas åt slumpen eller slarvas bort.
(efter 8 års leveranser utdelas en bronsplakett, efter 13 år en silverplakett, efter 18 år en guldplakett och efter hisnande 23 års felfri mjölkhantering får man en guldmedalj ur konungens hand. 2020 var 27 mjölkföretag berättigade till denna guldmedalj. Ceremonin dock uppskjuten p g a coronan)

Nuförtiden har många mjölkgårdar ett stort antal kor och modern utrustningen med t ex robotmjölkning. Det sparar mycket fysiskt arbete, men kraven på den som utför arbetet är desamma.

Mjölkningsdiplom….
Ordet väcker många minnesbilder hos mig från tiden när vi var aktiva mjölkbönder. Alla kor som stått i våra bås, jag ser dem för min inre syn; Kronros, den stolta skönheten, Lotta, med de utstående ögonen, Gullspira, som sparkades vid mjölkningen, inte för att hon var ond utan för att hon var kittlig, Linda, som blev sonens favorit, Johanna, rekordmjölkaren, Fläcka, som fick den ena åkomman efter den andra men alltid kom igen, Signild, som flickorna red på och många, många fler.

Kornas mörka milda ögon, deras stora, varma kroppar, deras mjuka juver..
Känslan av lugn när alla i stallet fått mat framför sig på foderbordet och det enda som hörs är deras ivriga mumsande. Att sätta mjölkmaskinens spenkoppar på spända juver och se den vita, skummande mjölken forsa iväg i glasledningen på väg mot mjölktanken. Att öppna lagårdsdörren en kall vintermorgon och mötas av katten och kornas stora ögon och milda muanden. Den sedvanliga kvällsrundan för att se att alla ligger lugnt och vilar och idisslar, mätta och nöjda.

Att glädjas och oroas. Vänta på att en kalvning ska sätta igång, följa förloppet, hjälpa till att dra ibland. Se den nyfödde resa sig på vingliga ben bara efter en liten stund, att se hur mamman ivrigt slickar och buffar den mot juvret för att den ska nå den viktiga råmjölken så snabbt som möjligt.
Att släppa ut dem på vårbetet och se deras ystra glädje. Se dem komma hemåt i en lång rad vid mjölkedags och gå rakt in på sina platser när dörren öppnas.

Att bärga hö för nästa stallperiod. Den evinnerliga kollen av SMHI:s väderutsikter, jakten på bra slåtterväder, ängslan för att något oförutsett åskvädersregn fördärvar färdiga strängar med hö. Barnens lek på den fyllda höskullen, upphängda gungor, långa grävda gångar.

Den vita piskan har den kallats, kravet som mjölkbönderna har att nästan aldrig vara längre bort från gården än att de hinner hem igen till nästa pass i lagårn.
Jag kände det aldrig så. Det fanns så mycket i den motsatta vågskålen. Att få arbeta tillsammans, glädjas och våndas i med- och motgångar. Finnas där för barnen, ge dem möjligheter att leva nära naturen, få dem att se att liv och död går hand i hand.
Detta är något av det som ligger bakom ett mjölkningsdiplom. Så mycket mera än ett papper i en ram.
                                                                                                                                                 Saga Alexanderson