I tosaforornas värld – ny bok om muntligt berättande

Några dagar har jag vistats i Gustav Arklinds berättarvärld. Ja, det känns nästan som jag har lyssnat till hans röst. Men i själva verket har jag läst dotterns, etnologen Barbro Kleins, bok om faderns muntliga berättande. Barbro Klein arbetade med den här boken i 40 år. När hon avled 2018 var manuskriptet i stort sett klart. Några av hennes vänner har slutfört redigeringen och boken publiceras till glädje för oss alla, som är intresserade av analyser av muntligt berättande och inte minst en god historia.

Boken har huvudtiteln I tosaforornas värld. Tosafora är ett sydsvenskt ord för dumheter och gallimatias. Ibland använde Gustav ordet skitprat för att karakterisera sitt berättande. Men jag är övertygad om han gärna på den här punkten hade velat bli emotsagd. Gustav var väl medveten om att han målade upp en kulturhistoriskt intressant livsepok i barndomens Bergkvara under 1900-talets första decennier. Ordet tosafora hade en dubbel innebörd för Gustav och syftade också på själva berättandet.

Barbro Klein skriver att så långt tillbaka hon kan minnas var Gustav en berättare. Han dominerade släktkalasen med sina berättelser. När dottern långt senare, 1977-1984, spelade in berättelserna och transkriberade dem var berättarscenen den närmaste familjen: dottern, hustrun, systern och ibland en son. Gustavs repertoar var anekdoter, vitsar, erfarenhetsberättelser, ordstäv, citat och sånger. Han förefaller alltid kvick i talet och hade alltid en dräpande replik eller ett ordstäv i samvaron med arbetskamrater och vänner. Samtidigt som boken är en undersökning av Gustavs förhållande till den muntliga berättartraditionen och dess uttrycksmedel, blir boken en analys av berättandets funktion inom familjen och förhållandet mellan familjemedlemmarna, sett ur en dotters perspektiv.

Det är helt uppenbart att en av Gustavs främsta drivkrafter med berättandet är att framkalla skratt, att roa. Samtidigt blir det allt klarar under läsningens gång att det roliga blir riktigt roligt i ljuset av sorg, fattigdom och umbäranden. Det är något som kännetecknar muntligt berättande i stort. Och den aning som läsningen redan tidigt väcker, bekräftas längre fram i boken av att Gustavs berättande sker utifrån egna traumatiska upplevelser, överraskande för dottern själv. För Barbro Klein innebär analysen av en muntlig berättas repertoar och berättarteknik att hon kommer familjehemligheter på spåret och tvingas reflektera över sin egen roll i familjedynamiken.

Utifrån egna erfarenheter är jag också övertygad om att en analys av en berättarrepertoar kan belysa en berättares liv och tankar och komma åt smärtsamma upplevelser. Som berättare är det alltid fruktbart att reflektera över sin egen repertoar för att bli medveten om vilka värderingar, erfarenheter och känslor man förmedlar och väcker till liv. Berättelser kan både lyfta fram och dölja mörka stråk i livet.

När Barbro Klein analyser faderns repertoar framhåller hon de dramatiska kontrasterna som är kännetecknad för mycket folkligt berättande och att form och innehåll kopplas samman:

… smuts står mot renhet, jobbare mod höjdare, dialekt mot standardsvenska, nasalt och gnälligt mot normalt tonläge, avsigkomna personer mot ”riktiga” människor, bibelspråk mot grovkornig Stockholmsslang, arkaisk dialekt mot byråkratsvenska, stad mot land, ordning mot oordning, huvud mot bakdel, mat mot avföring. Formen, uttrycken ger lyssnaren ständigt associationer till motsägelsefulla minnen av lukter, ljud och synintryck.

Men Barbro Klein understryker också att människoskildringarna inte är så stereotypa som de först verkar. Genom att lyssna till berättelserna gång på gång och lyssna till Gustavs hela repertoar framträder nyanseringar och förståelse för människorna i alla anekdoter.

En förklaring till att jag upplever berättartexten så levande är att Barbro Klein i transkriberingen framhäver pauser, imitationer och dialekten. Tillsammans med Gustavs ofta drastiska bildspråk upphävs tid och rum och jag befinner mig i Gustavs barndom i den lilla byn på landet eller på ungdomstidens skepp.

Många av Gustavs berättelser lyfter fram klasskillnader eller direkta klasskonfrontationer, men ibland handlar det lika mycket om maskulin tävlan och slagfärdighet. Barbro Klein betonar också det patriarkala draget i Gustavs berättarroll.

Barbro Klein diskuterar ngående hur hembygden blir till bra historier, varför Gustavs repertoar har en tyngdpunkt på tidiga upplevelser i livet och hur den speglar samhällsutvecklingen. Här finner hon en överensstämmelse med hur proletärförfattarna  förhåller sig till sitt stoff. Gustav föddes 1907, samma år som Astrid Lindgren. Det är välkänt att det muntliga berättandet hade stor betydelse för Astrid Lindgrens författarskap och Barbro Klein ser hur Gustav och Astrid färgades av av samma berättarkultur, även om de kom att framträda på olika arenor.

Barbro Kleins bok är rik och mångfacetterad och det finns mycket mer intressant i den att lyfta fram. Den som vill fördjupa sig i bokens frågeställningar får rikligt med tips i inledningen om berättelseforskningens framväxt och utveckling.

Babro Klein: I tosaforornas värld. Gustav berättar. Redaktion: Georg Drakos och Marie-Christine Skuncke, med bistånd av Jonas Engman och Lotten Gustafsson Reinius. Carlsson bokförlag. Stockholm, 2021.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s