Kategoriarkiv: Att berätta

by | 02 maj 2016 · 14:52

Legenden om pionblomman

Bujori

(en rumänsk folksaga)

 

Det var en gång en fredlig gammal kung som bara hade en son. När kungen skulle lämna denna värld, kallade han sin son till sin dödsbädd och sade till honom:

– Kära barn, jag har inga fiender, som du vet. Jag har inte krigat med grannarna. Så jag skulle lämna denna värld med lätt hjärta om det inte vore… du känner till historien om…

– Ja, far! svarade sonen. Alla vet om det förbannade kärret. Där de vilseledande feerna håller till, som förvandlar människorna till åsnor och kalvar.

– Lova mig att du aldrig går dit, sade den gamle mannen innan han slöt sina ögon för evigt.

Kungens son sörjde sin far och sedan tog han över rikets tömmar.

Efter några år, råkade den nya kungen hamna, tillsammans med sina män, i en djup skog. Det var redan natt och hans hovmän lade sig och somnade. Vaken förblev bara han själv, grubblandes över rikets angelägenheter. Så som han satt där, såg han plötsligt en ljusstrimma bland de mörka trädstammarna. Inte bara ett utan flera små ljus som närmade sig stället där han satt. ”Vad är de för sorts andar”, undrade kungen. När vålnaderna kom så nära honom att han kunde röra vid dem med handen, såg han att det var en grupp unga flickor som började snurra runt honom. Då förstod kungen att det var nära den förbannade sjön, som han och hans följeslagare råkade stanna. Sjön som hans far bad honom att akta sig för, innan han dog.

De nakna flickorna dansade oavbrutet runt honom medan kungens kinder blev eldröda av blygsel. Han satte händerna för ögonen, men sedan hörde han rösten från en av dem som sade:

– Låt oss förvandla honom till en kalv!

– Nej, bättre förvandlar vi honom till en kackerlacka, hördes en annan röst!

– En groda skulle vara ännu bättre, sade en annan.

Älvornas mor höjde då rösten över alla andra och talade så:

– Nej, nej, lyssna på mig: Eftersom den unge mannen blev röd i ansiktet, låt oss omvandla honom till en röd blomma!

På ett ögonblick omvandlades kungen till en stor glödröd blomma. Sedan försvann älvorna från ängen och på morgonen, när kungens folk vaknade, kunde de inte hitta honom längre. I stället för deras herre såg de en mängd växter runtomkring. De hade långa stjälkar och stora röda blommor. Hovmännen grävde upp blommorna med rötterna och återvände till kungens palats där de kallade på trädgårdsmästaren. De sade till honom att de nya blommorna kallas pioner och de befallde honom att plantera dem på en synlig plats. Så förblev namnet på de röda blommorna ända till våra dagar.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som ,

by | 25 april 2016 · 16:12

Allas Festival på Sagomuseet

Agneta Berättar (1)

I dagarna fyra har det varit Allas Festival i Ljungby. Med anledning av festivalen hade Sagomuseet öppet under lördagen den 23 april. Det var gratis entré, barn och vuxenberättande samt guidning till alla som ville. Inte trodde vi när vi öppnade vid 10.00 att vi skulle ha fullt upp ända fram till stängningsdags kl. 16.00 men redan strax efter att vi öppnat började besökare komma. Det var barnfamiljer, ungdomar, vuxna och pensionärer och det roliga var att det var en blandning av besökare från olika delar av världen. Precis det som var festivalens syfte. Två gånger hade jag barnberättande och en gång hade Anna Lillequist berättelser från Mellan Östern för vuxna. Mellan berättandet hade både Anna, Saga och jag fullt upp med att guida runt olika grupper. Kristin hade hand om butiken och många diplom skrev ut. Diplom fick alla som ville ha när de krupit genom Lindormen. En kille kom och drog mig i armen.” Vet du hur många gånger jag krupit genom Lindormen” nej det visste jag inte. ”15 gånger så nu får jag väl diplom” Självklart fick han diplom. Många besökare hade aldrig varit på Sagomuseet tidigare och många var mycket imponerade av museet och alla berättelser. En dam från Ljungby som var där för första gången sa ” det är ju konstigt att man ska behöva passa barnbarnet för att det ska bli av att besöka Sagomuseet men efter detta ska jag komma fler gånger” En familj från Agunnaryd hade tagit både egna barn och kamrater till barnen med sig för att besöka Sagomuseet. Ett antal besökare från Växjö tyckte det var ett fantastiskt museum vi har i Ljungby och hade många frågor både om museet och föremålen. Vi fyra som arbetade hade en mycket givande och härlig dag med glada och förväntansfulla besökare och det kändes bra att vara en del av Allas Festival.

Agneta Json Granemalm

Foto:

Saga Alexandersson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 23 april 2016 · 10:00

Hur domkyrkan i Lund byggdes

Lunds kyrka 

Det var en arkitekt som åtagit sig att bygga denna kyrka och som för ändamålet hade fått en stor summa pengar. Men istället för att förbereda sig för uppdraget och påbörja arbetet ägnade han sig åt utsvävningar och spel så att inte bara de pengar han hade fått gick åt utan också de små tillgångar han i övrigt hade. Förtvivlad över att ha förslösat allt han ägde och över att man ansatte honom för att få igång bygget förstod mannen att han var förlorad. Då han inte såg någon annan utväg än att fly gav han sig i ensamhet iväg från staden, fylld av grämelse och grubbel.

Som han irrade omkring uppenbarade sig Djävulen för honom i människogestalt, började språka med honom och fick med vackra ord honom att berätta varför han var nedstämd. Arkitekten som vakande upp ur sina tankar blev mycket förvånad över att möta denne man som ville trösta honom och sade att ”mina bekymmer är alltför stora för att jag skulle kunna hitta en enda människa som kan finna någon bot eller hjälpa mig.” Djävulen bad att få veta mer om varför han klagade, trots att han visste det, och mannen berättade då om sitt elände och utstötte till sist en suck:

– Jag är förtvivlad och förlorad.

Djävulen lugnade honom och lovade honom att om han gick med på ett särskilt avtal så skulle han själv på kort tid bygga kyrkan, så som det var tänkt. Mannen hade ju inga pengar och när han hörde den andre tala om ett avtal frågade han:

– Vad vill ni att jag ska ge er? Jag äger ingenting och är i den yttersta nöd och förtvivlan.

Djävulen sade till honom:

– Jag är nöjd och gör arbetet om ni överlämnar er själv åt mig.

Den olycklige mannen såg ingen annan utväg än att överlämna sig åt honom och hoppades att på så vis får resten av pengarna som han hade blivit utlovad. Det blev bestämt att om mannen kunde säga den andres namn när kyrkan var färdig skulle han bli löst från sitt löfte, men om han inte kunde det skulle han tillhöra den andre. Mannen gick med på detta.

Därpå började Djävulen bygga med hjälp av en stor mängd arbetare från sitt land som det gick mycket fort för, en del högg till byggstenarna, andra lade dem på plats, ingen var överflödig, utan alla hade sitt att göra. När mannen såg det och hur fort byggt fortskred kom han i ångest för han förstod nu att han hade blivit förvillad och att han hade gett sig åt Djävulen. Han tänkte på pakten han hade ingått och på att han måste kunna säga namnet för att bli löst från den och insåg med förtvivlan att det inte skulle räcka med att säga att det var Djävulen, utan att denne också hade ett annat namn.

När han såg att kyrkan var nästan färdig gav han sig iväg från staden försjunken i tankar på sitt elände, men när han gick där längs med klipporna hörde han en röst som från en kvinna som tröstade ett gråtande barn och sade:

– Tyst, pojken min, din far (och så nämnde hon namnet) kommer snart och har med sig en sak till dig.

Rösten kom inifrån berget, han såg varken modern eller barnet, men han var uppmärksam och förstod att det egendomliga namn han hörde skulle kunna vara Djävulens. Därför gav han sig glad i hågen tillbaka till staden där han fann kyrkan färdig och Djävulen som begärde det som han hade lovat. Utan att förskräckas kallade mannen honom då vid hans namn, viket harmade Djävulen så att han grep om en av kyrkans pelare för att välta hela byggnaden. Men genom ett gudomligt ingripande förstenades han och förblev orörlig i den ställning som man fortfarande kan se honom i. Häxan hade hört buller och skyndade till med sitt barn och när hon såg vad som hade hänt tog hon tag i en annan pelare för att göra detsamma, men både hon och barnet blev också förstenade i samma ställning som de intog då, och deras själar återvände till helvetet och kyrkan stod kvar, i det skick som Djävulen hade skapt den, tack vare Gud som i sin nåd inte ville att en så vacker kyrka skulle förstöras.

 

Ur boken ”Den franske kammartjänarens resa – minnen från länderna i norr på 1660-talet” (Memoires d’un voyage fati dans les pays septentrionaux en l’an M.D.C.LXIII, 1663) Ingemar Oscarsson, Atlantis förlag, 2013 (sid. 113-115).

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 17 april 2016 · 21:03

Beduinernas kapplöpning

 

Beduini

 

En dag då solen sken, så som den gör alla dagar i Arabiens öken, satt en engelsman på en sten i sultan Ibn-al-Kuz rike. Han var uttråkad, eftersom det absolut inte fanns någonting att göra, trots att han hade tillräckligt med pengar i fickan för att kunna kosta på sig vilken förströelse som helst. När han då till sin stora glädje fick se två beduiner komma ridande vinkade han dem därför till sig.

– Mina vänner, sade han och höll upp ett guldmynt. Vill ni inte göra mig glädjen att rida ikapp till den där palmen därborta? Den vars häst kommer sist i mål ska få det här guldmyntet.

– Sist? Utropade beduinerna, som bägge kunde engelska.

– Just precis. Jag förstår att det är ett ovanligt villkor, men just så sade jag. Sätt i gång nu bara.

De två beduinerna, som gärna ville förtjäna pengar, startade i riktning mot palmen i fjärran, men eftersom båda försökte hålla igen sina hästar så mycket som möjligt, kom de knappt ur fläcken. När de var på vippen att ge upp alltsammans, dök en dervisch plötsligt upp framför dem, och de hoppade av sina hästar och kastade sig framstupa honom i den heta ökensanden.

– Vad är det som bekymrar er, mina söner? Frågade dervischen med låg röst, och de förklarade för honom vilka villkor som uppställts för kapplöpningen.

– Kanske vi borde dela guldmyntet, eller komma överens om att den av oss som vinner genom att komma sist i mål skall överlämna vinsten till den andre, framkastade den ena beduinen.

– Nej, nej, sade dervischen. Man skall vara hederligt i alla skiften, till och med mot engelsmän. Men jag skall säga er vad ni bör göra. Och han viskade ett råd i deras öra.

– Välsignad vare du av Allah! Ropade beduinerna, kastade sig i sadeln och rände sporrarna i hästarnas flanker.

De galopperade mot palmen snabbare än vinden. Vad hade dervischen sagt? Han hade rått dem att bytta hästar.

 

(en historia hittad på två lösa blad utrivna ur en gammal bok vars både titel och författare är för mig okända – Daniel Onaca)

3 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , ,

by | 17 april 2016 · 18:40

Medlemskväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe Sagomuseet 12 april 2016 (1)

Sedan tisdagen den 12 april har en melodi fastnat i mitt huvud antingen jag är på väg in i sömnen eller sysslar med något under dagen så surrar de i skallen ”Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann, sorgeligast är dock denna om Elvira Madigan”

Kathinka Lindhe, radiojournalist och bibliotekarie i Halmstad besökte Sagomuseet och berättade om sin bok ”Sorgeliga saker hände”

Alla har vi väl hört kärleks berättelsen med det tragiska slutet om Sixten Sparre och Elvira Madigan.

Av en ren tillfällighet hittade Kathinka en linneservett med ett monogram på som hade initialerna LA.

Personen bakom initialerna är Luitgard Adlercreutz men hon kallades allmänt för Lycka. Lycka gifte sig med Sixten Sparre och de fick två barn, Erik och Märta. Märta blev längre fram i tiden Kathinkas farmor. Kathinka började släktforska om sin farmor och hennes mor Lycka, vad var det som hände den där våren 1889 och varför hade det varit tabu i släkten att nämna Sixten Sparres namn.

Sixten Sparre var officer vid kavalleriregementet i Kristianstad och trots att han kom från finare familj var han fattig, de pengar som fanns hade Lycka fört med sig när de gifte sig och Sixten hade dyra vanor så skulderna växte. Han tjänade extrapengar genom att recensera händelser åt bland annat Nyaste Kristianstadsbladet. Det var av den anledningen han gick på cirkus och där blev betagen av lindanserskan Elvira Madigan. Han följde cirkusen så långt det gick för att därefter skicka som lappar via en annan flicka vid cirkusen.

En dag bara försvann Sixten från Lycka och barnen och det sägs att han var på cirkusen i Sundsvall den 18 maj 1889 och några dagar senare kunde man läsa i Sundsvalls tidning om en förrymd cirkusprinsessa. Kathinka sökte och letade och kom fram till att Elvira och Sixten tagit ångbåten från Stockholm till Köpenhamn för att därifrån fortsätt till ön Fyn och Svendborg där de bodde på hotell några veckor tills pengarna tog slut. Sixten kunde inte återvända till Sverige så det återstod bara en sak. Den 22 juli kl. 20.30 hittades Sixten och Elvira döda i skogen. Sixten hade först skjutit Elvira och därefter sig själv. Men var det av kärlek eller var det för att Sixten inte kunde återvända som detta sorgliga hände. Kathinka hade många tankar och versioner på anledningar och bakomvarande händelser till Sorgeliga saker hända som inte alls stämde med den romantiska sida vi alltid fått höra.

Kathinka Lindhe har en förmåga att trollbinda sina lyssnare och det var en fantastisk kväll.

Ett stort tack till gruppen i berättarnätet som planerar medlemsaktiviteter.

Läs gärna Kathinkas bok ”Sorgeliga saker hände” – Elvira Madigan, Sixten och mig. Det är från sin bok hon hämtar mycket material till sina berättarkvällar.

Text och foto. Agneta Json Granemalm

 

1 kommentar

Under Att berätta

by | 14 april 2016 · 16:06

Göran Palm 1931-2016

DSC_0148 (1)Göran Palm var med på den första berättarfestivalen i Ljungby 1990 och återkom sen många gånger. Han har alltid stöttat och uppmuntrat oss i vår verksamhet, vilket varit mycket betydelsefullt, och vi är djupt tacksamma för det. Göran hade varit värd ett eget Mickelpris, men helt i hans egen anda, att det är de många rösterna som är viktiga i utformandet av ett rättvist samhälle, så fick den förening som han själv tog initiativ till priset. Vi bad berättaren och författaren Pelle Olsson skriva om Göran.

När jag hörde att Göran Palm hade dött blev jag chockad.  Jag som vuxit upp med hans samhällskritiska böcker sedan 60-talet trodde att han hade evigt liv. Han var också en god vän efter tjugo års samarbete i Liv i Sverige. En förening som han hade startat och varit ledare för i näsan trettio år – och som fick Mickelpriset 2007.

Nu skrivs det överallt på sociala medier och i tidningarna om honom. Självklart, eftersom han var en av våra mest betydande författare. Indoktrineringen i Sverige, En orättvis betraktelse, LM-böckerna och de fyra volymerna Sverige en vintersaga kommer att överleva som litterära storverk.

Men Göran Palm var också pionjär när det gällde den moderna berättarrörelsen. Det var han som satte igång med, och myntade begreppet, berättarkaféer. Det började på Skeppsholmen i Stockholm 1985. Tanken var att vem som helst ska kunna ta till orda precis som man gjorde innan radio och TV tog död på berättandet från människa till människa. Göran brukade säga att berättarkaféer är yttrandefrihet i praktiken, inte bara som en princip. 

Idén visade sig vara livskraftig och berättarkaféerna har spritt sig ut över landet. I Stockholm har de fortsatt i obruten följd sedan starten, i andra lokaler, och är så vitt jag vet det äldsta evenemanget i Berättarsverige. På Liv i Sveriges hemsida skriver han att detta med att berätta livshistorier för varandra måhända låter gammaldags och omodernt, ”men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.”

 Göran levde som han lärde och var otroligt intresserad av vad andra hade att säga. Han njöt av att höra en bra historia. Den behövde förresten ens vara bra, bara den kom från hjärtat. Samma sak gällde de mest knaggliga texter med livsberättelser. (Däremot var han synnerligen giftig när han ironiserade över modernistisk poesi.)

Utan att hålla några berättarkurser blev han ändå en inspiratör för många av oss berättare. Jag är definitivt en av dem. Framför allt genom att skapa en trivsam atmosfär så att även de blyga vågade prata om sina upplevelser. Till och med ”kufar och galningar” som han blev varnad för i berättarkaféernas barndom kände sig välkomna. ”Berättarkaféer visar sin styrka i att också införliva avvikare”, skriver han i boken Berättarkafé – allt du behöver veta. I själva verket är det inte alls ovanligt att de mest tillbakadragna personerna, som för det mesta sitter tysta och lyssnar, är de bästa berättarna när de till slut är redo att ställa sig upp. Det har jag också lärt mig från Göran.

Han var själv en underhållande berättare. Jag minns till exempel när han redogjorde för livet i Pensionärernas badminklubb. Här fick han tips från några av veteranerna hur han skulle spela för att vinna. Mot dem som nyligen opererats för grå starr: slå höga bollar. Mot spelare med knäskador: tvinga dem att springa mycket i sidled.

Om det någon gång kommer att byggas ett tempel till det muntliga berättandets ära så ska Göran Palm stå staty vid ingången.

Pelle Olssonbild: Peller Olsson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Taggat som

by | 05 april 2016 · 11:22

En sagas ursprung 2

Kungen, bonden och gåtgissningen

Det var en bonde som blivit ovän med en kung. Kungen ville ta hemmanet från bonden och påstod att bonden hade kommit över det på ett oärligt vis. Bonden blev djupt bedrövad och bad att kungen skulle visa medkänsla, annars kunde han inte försörja sig själv och sin familj.

Kungen lovade att bonden skulle få behålla sin gård om han kunde lösa en gåta, som var så finurlig, att ingen i själva verket kunde lösa den.

Bonden blev bedrövad. Vad skulle han ta sig till? Till slut såg han ingen annan råd än att vända sig till Oden. Denne lovade att hjälpa honom.

Oden gick till kungens slott klädd i bondens kläder.

– Har du gåtan klar nu? frågade han.

– Ja varsch, svarade kungen. Väg går över, väg går under och väg på alla sidor. Vad är det?

– Det är bron på vilken vi står. Fåglarna kretsar över oss, fiskarna simmar under oss och det är väg på båda sidor.

– Rätt! förklarade kungen.

– Får jag nu ställa en fråga till eders höga nåd? undrade Oden.

Ja, det fick han.

– Vad var det Balder viskade i Odens öra, då han skulle brännas?

Det kunde inte kungen svara på.

– Vad skulle han väl viska, sa den förmenta bonden. Balder var ju sedan länge död när han lades på bålet.

 

Den här sagan från Göinge i Skåne går tillbaka på den isländska Hervararsagan. Hervararsagan hör till de sagor som kallas för fornaldarsagor och handlar om nordiska och germanska hjältar och kämpar. Handlingen tilldrar sig före Islands bebyggelse på 800-talet. Sagorna skrevs ner på 1300-talet men byggde på muntlig tradition och berättades som underhållning. Men eftersom handlingen ibland utspelade sig i Sverige fick de stort betydelse för den göticistiska historieskrivningen i Sverige och uppfattades som källor om landet forna storhetstid. En av de sagor som tidigast översattes till svenska, 1672, var just Hervararsagan.

Ett avsnitt i Hervararsagan handlar om den rike mannen Gäster blinde som är ovän med kungen. Kungen kallar Gäster blinde till sig för att straffa honom, men denne kan bli fri om han kan ställa gåtor som kungen inte kan besvara. Oden ikläder sig Gäster blindes kläder, reser till kungen och ställer en lång rad gåtor, bland annat de två som återfinns i den skånska sagan. Den sista gåtan har dock den skånske sagoberättaren ändrat på. Oden frågar: ”Vad var det som Oden viskade Balder i örat innan han bars till bålet?” Kungen blev ursinning och svarade: ”Det vet bara du, ditt eländiga troll.”

Kungen drog svärdet Tirfing och slog efter Oden, som förvandlade sig till en falk och flög bort. Kungen lyckades bara hugga av honom stjärtfjädrarna. Det är därför falken sedan dess har kort stjärt.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 30 mars 2016 · 18:35

En sagas ursprung 1

Många folkliga sagor går tillbaka på antika och österländska djurfabler, historier i Tusen och en natt, antika berättelser eller händelser i isländska sagor. Med början i dag tänkte jag publicera några sådana sagor. Vi börjar med:

Tranorna som hämnare

En rik, förnäm och aktad man som hette Entycke blev överfallen av en beväpnad rövare och mördad. Då flög en skock tranor över dem. Entycke sa:

– Ni ska en dag bli mina hämnare.

Rövaren reste utomlands och återkom efter en tid som en mycket förmögen man och köpte ett stort jordagods.

En dag gick han ut på ängen för att bese slåtterarbetet. Då flög en skock tranor över ängen. Utan att tänka sa rövaren:

– Se där flyger Entyckes hämnare.

Då frågade folket:

– Vad vet ni om den mördade och rånade Entycke.

Mannen började skälva, som i frossa och bekände sig skyldig till mordet och blev hängd.

Sagan har ATU-nummer 960A. Den är upptecknad i Småland och sällsynt i Sverige. I en likartad uppteckning från Gotland är fåglarna kråkor. I en variant från Tyskland handlar det om rapphönor.

Sagan går tillbaka på en berättelse från antiken om poeten Ibykos död. Ibykos levde omkring 530 f. Kr. På väg till Korint överfölls han av rövare och mördades. I det ögonblicket flög en flock tranor förbi, som senare på ett underbart och överraskande sätt röjde mördarna. Legenden har bland annat berättats av den grekiske filosofen Plutarchos (46-120 e.Kr.) och Schiller skrev 1797 en dikt om Ibykos död.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 29 december 2015 · 9:46

Sparvhökens morgonbad

Så här i skiftet mellan det gamla och det nya året bjuder vi på en liten naturbetraktelse av Helena Heyman, fågelskådare och berättare.

Det känns aldrig bra att av misstag råka få se någon tvätta sig. Det är ju ett ganska privat göromål. Men det här morgonbadet måste jag bara berätta om.

Jag hade varit och handlat i Sankt Olof på morgonen och tog som vanligt genvägen hem genom skogen, en smal markväg, en före detta järnväg.  Man brukar sällan möta någon människa där i ”Sankt Olofs vildmark”, däremot händer det att kronhjortar står på vägen. Även älg har jag sett vid mossen några gånger, och rävar möter jag ofta.

Efter några kilometer svängde jag in mot det gamla öde stationshuset. Jag stannade för att kasta en blick på skorstenen, där det brukar sitta en kattuggla, men idag syntes ugglan inte till. Jag ”smög” vidare på den ojämna och gropiga grusvägen, främst för bilens skull, men naturligtvis också för att inte störa djurlivet.

Då ser jag en väldig vattenkaskad framför mig och trycker till på bromsen. I de djupa hjulspåren i vägen efter en skogsmaskin har det bildats riktiga små sjöar efter nattens regn. Och där i en av vattenpölarna skuttar, ja skuttar, en sparvhök. Jag får först en vision av glad höna som sprätter omkring i vattnet. Men de illgula strumpstickebenen är inte att ta fel på. Jag befinner mig bara några meter ifrån. Sparvhöken är stor och utan något brunt. Det bör vara en hona. Jag tänker att, nu flyger den väl iväg. Men sparvhöken verkar helt oberörd av mig och bilen. Kanske uppfattar den möjligen mig  som en nyfiken älg.

Jag sitter kvar i bilen, orörlig, och alltmer häpen över hökens gymnastik där i pölen. Den doppar hela huvudet under vattnet och sedan kroppen efter. Om och om igen upprepar den denna dykning. Skakar sedan av sig vattnet, som glittrande stänker ända upp mot omgivande träd. Så fäller den ut ena vingen och liksom tvättar sig i armhålan och sedan den andra vingen likadant. Jag skrattar försiktigt där inne i bilen.

Så ser höken sig om – och byter hjulspår. Travar med långa steg över vägens leriga mittsträng och hoppar i en annan och djupare pöl. Där börjar den åter hönslikt skutta och sprätta och slår med vingarna i vattnet så det plaskar och stänker rejält.

Om och om igen dyker den, tvättar armhålorna, sprätter och plaskar. Det ser faktiskt ut som om den har riktigt roligt och njuter av leken i vattnet. Jag tänker på hökens blick hemma i min buxbomshäck, när höken sitter orörlig och väntar på att småfåglarna skall samlas vid fågelbordet. Här, i badet, tycker jag mig se en helt annan blick, mjukhet och värme i det gula ögat!

Höken är nu genomvåt och ser rätt ynklig ut. Vattnet når ända upp till halsen på den. Jag börjar fundera på om höken möjligen är sjuk på något sätt. Kanske är den full av ohyra, som den försöker tvätta bort, tänker jag?

Men, så är det nog inte förstår jag, när höken, uppenbarligen, så småningom badat färdigt och  ruskar av sig vattnet grundligt. Snabbt och lätt lyfter den obehindrat, rakt upp från vattenpölarna och sätter sig högt i en närbelägen björk. Där sitter den en god stund och tittar ner på mig, älgen?, medan morgonsolen torkar fjädrarna.

Så försvinner den, som ett grått streck, in i den täta skogen.

Lund 14 oktober 2015

Helena Heyman

Tunby på Österlen i Skåne

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som

by | 22 december 2015 · 22:51

Det gnistrade och glimmade

julsaga

Jag var väl en sju-åtta år. Jag hade mina funderingar, en av dem gick ut på att jag gärna ville vara med om en julotta. Men i min familj gick man inte i kyrkan. Den här julen skulle emellertid farmor komma på besök, ända ifrån Malmö. Farmor var kyrklig av sig. Noga med julottan, det visste jag. Tänk om hon och jag kunde gå?

Farmor var lång som en stör, rakryggad, med grått knollrigt hår. Självfallet skulle hon i julottan. Och visst skulle jag få följa med. Men orkar du vakna så tidigt? Vi får stiga upp vid fem, avgjorde farmor.

Det blev svårt att sova, jag knottrades av förväntan. Vad föreställde jag mig? Lycksalighet, gränslös glädje, en ljusfest utan all like. Farmor skulle ta mig med. Mitt i natten tassade jag upp, satt på huk vid hennes säng. – Är inte klockan fem snart? Irriterad över att ha blivit väckt besinnade hon sig, bjöd mig sin arm och sa kom och ligg här. Klockan är inte fem, inte på långa vägar. Nu ska jag berätta något.

– Jag var nog så gammal som du är nu. Också jag låg vaken på julnatten. Det var helt omöjligt att sova. Månen lyste in, det var som klara dagen. Min syster sov men jag steg ur sängen, jag smög mig ut. Stod på förstubron och bara tittade. Allt var höljt i rimfrost. Det glittrade och glimmade, månljuset tände stjärnor i det vita, allt var som i en saga. Och sen hördes avlägsen musik, klara silvriga toner…..

– Det var ingen vanlig musik. Var det änglarna som sjöng? Nej, änglar kunde inte låta så. Kanske stjärnorna? Jag blev stående förtrollad, glömde att jag var alldeles för tunt klädd. Så tittade jag bortåt backen, där fanns ett par gamla jättebjörkar helt vita i frosten. Och kring den största av dem rörde sig någonting. Små figurer, det såg ut som dom hade toppluvor. Dom höll varandras händer och dom sjöng….

– Dom rörde sig runt björken i någon sorts dans, musiken blev allt starkare, det var som harpor och orgelpipor, men några instrument syntes inte till. Det måste ha varit deras röster, fast inte lät det som några vanliga människoröster…. Och den stora björken glimmade och lyste, hade dom hängt upp lyktor i grenarna? Eller smycken av guld och silver? Jag vet inte. Jag stod kvar. Tiden liksom stannade. Så kom jag att tänka på min syster. Hon måste ju bara få se detta. Så jag rusade in, fram till hennes säng, puttade henne, drog i henne och sa du måste komma ut och titta. Någonting helt underbart.

– Men min syster var trögväckt. Hon stretade mot, hon borrade ner huvudet i kudden. Efter mycket om och men fick jag liv i henne och fick henne med ut på förstubron….men då var allt bara mörker och tystnad. Musiken var borta. Vädret hade slagit om, månen och stjärnorna syntes inte mer. Det hade börjat snöa, det droppade från träden. Och inte ett spår av dom små gestalterna med toppluva. Ingenting glittrade längre i den gamla björkens grenar.

– Vi gick in igen, hon somnade genast. Men jag var vaken, jag tänkte på vad jag hört och sett. Och sen blev jag sjuk, riktigt sjuk. När dom vuxna kom på benen, när det var dags att klä sig och åka till julottan, då hade jag fått stark feber. Jag måste stanna hemma, ligga i sängen. Jag kommer ihåg att jag låg där. Hur jag undrade om allt varit en dröm. Nej, för jag mindes musiken så tydligt, precis hur den lät, ja, jag minns den än idag. Vänta lite….

Och farmor satte munnen till mitt öra och gnolade tyst en melodi, en mycket, mycket sällsam melodi. Inte alls som de vanliga sångerna vi brukade sjunga.

                                                text och foto: Anna Lilljequist

 

 

1 kommentar

Under Att berätta