Kategoriarkiv: Att berätta
Jeja och jag på Grand
På fredagseftermiddagen bjöd Kersti Ståhl och Jeja Sundström på ett musikaliskt berättarmöte på Grand, ett möte mellan två generationer som blev mycket uppskattat av publiken
Öppen scen på Märtas Café
Dag 2 på Berättarfestivalen var det bland annat Öppen Scen på Märtas Café och det var Pelle Olsson hade koll på listan med berättare som bjöd publiken på varierande berättelser medan det ute i caféköket bakades våfflor och bryggdes kaffe.
Marianne fick årets Mickelpris
Marianne Folkedotter är berättarantikvarier från Västerbotten och hon fick 2016 års Mickelpris som utdelades på invigningen av berättarfestivalen. 
Invigning på Grand
Det var på håret att Zlatan invigde festivalen men när inte han kunde komma på grund av EM så tog den näst bäste, Ljungby kommuns ordförande i Kultur och Fritidsnämnden Marcus Walldén hand om bollen och gjorde invigningen till en lyckad föreställning från början till slut. Här kommer lite bilder från från invigningen och eftersitsen på Sagomuseet.
Agneta Json Granemalm
Nedräkningen har börjat
Nu är det bara några timmar kvar till invigningen av 2016 års Berättarfestival och Musik i Sagobygd
På torsdag är det dags att inviga berättarfestivalen
Hej!
Jag heter Agneta Json Granemalm och jag är ordförande i Berättarnätet Kronoberg och jag kommer att springa runt med en kamera på magen under festivalen för att dokumentera så mycket jag bara hinner och varje kväll lägger jag in dagens skörd på bloggen för er som tittar in på sidan.
Välkomna till årets Berättarfestival Musik i Syd i Sagobygd
Agneta
Det underbara fruktträdet
(en folksaga från Sydamerika)
I början gjorde Tunpa himlen, solen, månen och alla stjärnorna. Jorden var alldeles bar. Tunpa satte då ett träd som senare blev mor till alla träd på jorden. I detta träd fanns 
allehanda frukter. Tunpa gjorde även förfäderna till oss. En av dessa förfäder hette Tacumbocumba/ klätterråttan. Hon fick vakta trädet så att inte ett enda frö skulle komma bort. Hon vaktade trädet tills det kom knoppar blommor och tills dessa blev blommor. Blommorna växte större och större tills de blev frukt. Klätterråttan smakade frukterna. De var underbara!
En dag kom en besökare till Tacumbocumgas hus. Det var Aguaratunpa/ pampasräven. Klätterråttan bjöd sin gäst på frukt, men satte sig bredvid sin gäst för att han inte skulle sno något frö med sig. Aguarantupa gömde dock ett frö i en ihålig tand. När han slutat äta, räckte klätterråttan honom vatten för att skölja munnen, så att inte ett enda frö skulle bli kvar. Med fingret undersökte hon pampasrävens mun, men kunde inte finna något. Därefter gick besökaren sin väg.
Aguaratunpas fortsatte gå tills han kom till en öppen slätt. Där sådde han trädets frö som han hade med sig. Sedan drog han vida omkring. Efter ett par år kom han tillbaka och fann trädplantan redan stor. Då drog han åter vida omkring. När han kom tillbaka stod trädet i full blom. Åter drog pampasräven ut i världen. När han kom tillbaka för tredje gången fann han trädet fullt med mogna frukter. Han tog upp en, som hade fallit till marken och smakade på den. Den var söt och god.
Nu sökte pampasräven efter någon, som ville vakta trädet åt honom. Han frågade en skalbagge, som lovade att göra det.
— Kommer någon och vill stjäla trädets frukter, så skall jag sjunga ”tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti”, sade skalbaggen.
— Det blir bra, sade Aguaratunpa,
Han gick sin väg, men hann inte gå långt, förrän han hörde:
— Tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti…
Pampasräven skyndade tillbaka.
— Här har loppan, fästingen och bladskärmarmyran varit, sade skalbaggen. De har stulit frukter ur ditt träd. Fästingen hade ett stor nät med sig för att bära frukterna i, medan bladskärarmyran klättrade upp i trädet för att bita dem.
Aguaratunpa skyndade efter dem. Först hann han upp myran. Han trampade den på mitten. Därför är alla myror så smala om livet. Sedan trampade han på fästingen så att den blev alldeles platt. Till sist fick han tag i loppan och trampade på den också. Men pampasräven slant med foten, så att han klämde till den från sidan. Därför är alla loppor smala och hoptryckta.
Vår vän Raine Navin är död
I januari dog Raines livskamrat Gunilla Skyttla. Nu är Raine också borta. Med stor glädje kom Raine och Gunilla många gånger till Ljungby berättarfestival. Få deltagare såg så mycket fram mot att få berätta under festivalen som Raine och Gunilla. Och vi och en stor publik längtade intensivt efter att få möta dem på nytt. För 11 år sedan fick de också Mickelpriset.
Varje människa är en berättelse. På ett sällsynt levande sätt vittnade Raine och Gunilla gärning om detta. De levde fram sina berättelser, där muntlighet tillsammans med textilt skapande och vardagsliv bildade en genuin helhet, där mötet med andra människor var det centrala. Få personer såg människorna omkring sig så som Raine och Gunilla. Alla var viktiga. De visade att berättande och lek är besläktade. I deras händer började till synes triviala ting att berätta sin historier. Deras berättande var fullt av kärlek och lust, samtidigt som allvaret och sorgen inte var långt borta. De nådde långt in i lyssnarnas hjärtan. Därför lever Raine och Gunilla starkt kvar i våra minnen och och ger oss kraft och glädje framöver, även om vi är ledsna just nu.
Under Att berätta
Den unga räven och den gamla räven
(en folksaga från Sydamerika)
Denna historia utspelades någonstans i Sydamerika under den torra säsongen. Den handlar om en ung räv som gick och sökte efter mat i skogen under en hel vecka utan att hitta något. En dag såg han plötsligt något som gav honom stort hopp. Han såg att en jaguar just hade dödat en rådjursunge och nu förberedde han sig att sätta tänderna i den. ”Delar han sin måltid med mig, om jag frågar honom artigt?” undrade den unga räven. Men han var tveksam för jaguaren såg självisk ut. Då fick han en idé. Med skräckslagen min, sprang han mot jaguaren och skrek:
– Hjälp, farliga hundar! Akta er för farliga hundar! De är mer än hundra stycken! Låt oss fly allesammans!
Den unga räven stannade inte invid jaguaren, utan sprang förbi honom och sedan gömde han sig i den höga undervegetationen. Jaguaren såg honom och hörde hans skrik. ”Hundra farliga hundar kan man inte stå emot”, tänkte rovdjuret. Så han lämnade sitt byte och sprang iväg han med. ”Bättre att avstå från sitt byte än att själv bli hundmat” resonerade jaguaren medan han gjorde stora hopp över nedfallna träd, små bäckar och genom träskområden. Han stannade inte förrän han kom så långt bort från det döda rådjuret att han inte längre hörde något hundskall; eller det som HAN trodde att var hundskall.
Under tiden kom den unga räven ut ur buskaget och närmade sig den övergivna maten. Just när han förberedde sig att ta en bit ur det fortfarande varma köttet, hörde han ett ljud bakom sig. Det var en gammal räv, lika mager och hungrig som han själv. ”Dessa djur är farliga, tänkte den unga räven, jag måste hitta på något, för att inte bli av med maten.”
– God afton, sade nykomlingen så fort den såg den andre.
– Inte så god, farbror, svarade den unga räven.
– Hur så?, frågade den gamla räven. Kan jag få veta varför den inte är så god?
– Allt arbete och ingen lycka, sa den andra med plågad min.
– Jag ser att du har gott om mat, insisterade den gamla räven.
Hans ögon glittrade och det vattnades i munnen på honom.
– Ja, så trodde jag också, men se, nu måste jag kasta allting.
– Kasta? Vad pratar du om? Varför måste du kasta allting?
– Jo, suckade den unga räven, för att jag får spy upp varenda bit jag sväljer av det här förbannade köttet. Jag visste inte att den var förgiftat.
Den gamla räven blev förskräckt när han hörde detta, med sedan tog han en bit kött av det döda djuret. Det smakade väldigt gott. Räven tog en bit till och tuggade på det. Sedan en bit till; och en till. Han tuggade på varje bit och tuggade och tuggade tills bara blev några ben kvar. Det var den unga rävens tur att bli häpen:
– Vad gjorde du, min vän, frågade han. Har jag inte varnat dig att hela maten är förgiftad? Trodde du inte på mig?
– Jovisst, tror jag på dig, svarade den gamla räven, men jag var så hungrig att jag hade inget val. Jag tänkte att det var bättre att dö snabbt än att fortsätta gå omkring och lida en långdragen svältdöd.
Under Att berätta
Bältdjurets klädesplagg
(en folksaga från Sydamerika)
Ryktet gick att under första natten med fullmåne, på stranden av Titicacasjön, skulle hållas en stor fest. Andinska måsar flög från en plats till en annan och tillkännagav firandet. Det var inte första gången det hölls en sådan fest. Och varje gång när detta hände, var det en massa djur och fåglar som anlände dit. Alla ville roa sig. Djuren brukade förbereda sig noga för att skryta för varandra. De rengjorde skinnet och sina fjädrar, de kammade sin päls och använde speciella oljor för att se fina ut.
Bältdjuret ville inte låta sig överträffas av de andra djuren. Hans skinn var inte så speciellt vacker, men han bestämde sig att skaffa sig en dräkt som skulle tjäna inte bara vid detta tillfälle, utan under hela året; både varmt och kallt väder. Duktig vävare som han var, började han själv göra denna klädsel. Han var flitig och jobbade koncentrerat. Klädseln såg fin ut och var tunn som ett spindelnät.
En eftermiddag, när han jobbade som bäst på sin festdräkt, råkade en räv passera nära bältdjurets hus. Den såg den fina väven som började ta form och blev nyfiken. Han frågade:
– Vad gör du, min vän?
– Stör mig inte, svarade bältdjuret, jag är upptagen!
Räven blev ännu mer nyficken, så han insisterade:
– Jag går inte härifrån förrän du berättar för mig, vad du sysslar med.
Bältdjuret i sin tur blev irriterad och okoncentrerad. Han stack sig två gånger i ett finger, en gång valde han en tråd med fel färg. Till sist tänkte han att det var lika bra att berätta för räven vad han gjorde för att slippa ha honom i sin närhet.
– Ser du inte vad jag gör? Jag väver en dräkt inför festen vid Titicacasjön!
– Hinner du göra den färdig till ikväll? hånade räven honom.
Bältdjuret lyfte blicken förvånad och utbrast:
– Sa du ikväll? Är det redan fullmåne?
– Självklart. Snart är alla djur samlade där och vi kommer att dansa på stranden hela natten.
”Det var det värsta, tänkte bältdjuret, hur kunde tiden gå så fort?!” Han blev orolig att han skulle missa den stora festen som han så gärna ville vara med på. Han återupptog sitt arbete med ännu större iver. När det återstod bara stycket som skulle täcka svansen, tänkte han att den kan likaväl hänga utanför dräkten. Och när han provade den märkte han att den satt löst på magen, men han tänkte inte göra något åt det heller eftersom han kände sig så bekväm i den nya dräkten. Nu var det dags att skynda sig till festen.
På väg till Titicacasjön började det regna. Bältdjuret halkade och föll i en lerpöl. ”Det var bara det som fattades”, tänkte han. Men han gav inte upp, utan fortsatte gå. Efter regnet kom solen ut. Den leriga dräkten torkade och hårdnade så mycket att den blev som ett skal med små mörkbruna fläckar. Bältdjuret hade svårt att gå i den, men han gav inte upp denna gång heller. Till slut anlände han till festen vid Titicacasjön. Bältdjurens dräkt gjorde succé. Alla djur beundrade den:
– Den var verkligen fin, sade några.
– Helt originell, sade andra.
– En sådan dräkt har jag aldrig sett, sade många. Inte ens något liknande!
Därmed visade det sig att det som i början verkade vara otur slutade lyckligt. Bältdjuret dansade hela natten på den stora festen och han blev mer och mer van vid att bära sin dräkt. När festen var avslutad bestämde bältdjuret sig för att ha den på sig även hemma. Men innan han kom hem upptäckte han ännu en stor fördel som hans nya klädsel hade. Utmattad som han var efter festen krympte han i den och sedan rullade han nedför alla kullarna på vägen ända tills han hamnade framför dörren till sitt eget hus. Då kan man förstå varför bältdjuret behåll sin förträffliga dräkt ända till våra dagar.
Sagobygdens Blogg 