(en folksaga från Sydamerika)
I början gjorde Tunpa himlen, solen, månen och alla stjärnorna. Jorden var alldeles bar. Tunpa satte då ett träd som senare blev mor till alla träd på jorden. I detta träd fanns 
allehanda frukter. Tunpa gjorde även förfäderna till oss. En av dessa förfäder hette Tacumbocumba/ klätterråttan. Hon fick vakta trädet så att inte ett enda frö skulle komma bort. Hon vaktade trädet tills det kom knoppar blommor och tills dessa blev blommor. Blommorna växte större och större tills de blev frukt. Klätterråttan smakade frukterna. De var underbara!
En dag kom en besökare till Tacumbocumgas hus. Det var Aguaratunpa/ pampasräven. Klätterråttan bjöd sin gäst på frukt, men satte sig bredvid sin gäst för att han inte skulle sno något frö med sig. Aguarantupa gömde dock ett frö i en ihålig tand. När han slutat äta, räckte klätterråttan honom vatten för att skölja munnen, så att inte ett enda frö skulle bli kvar. Med fingret undersökte hon pampasrävens mun, men kunde inte finna något. Därefter gick besökaren sin väg.
Aguaratunpas fortsatte gå tills han kom till en öppen slätt. Där sådde han trädets frö som han hade med sig. Sedan drog han vida omkring. Efter ett par år kom han tillbaka och fann trädplantan redan stor. Då drog han åter vida omkring. När han kom tillbaka stod trädet i full blom. Åter drog pampasräven ut i världen. När han kom tillbaka för tredje gången fann han trädet fullt med mogna frukter. Han tog upp en, som hade fallit till marken och smakade på den. Den var söt och god.
Nu sökte pampasräven efter någon, som ville vakta trädet åt honom. Han frågade en skalbagge, som lovade att göra det.
— Kommer någon och vill stjäla trädets frukter, så skall jag sjunga ”tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti”, sade skalbaggen.
— Det blir bra, sade Aguaratunpa,
Han gick sin väg, men hann inte gå långt, förrän han hörde:
— Tikitikiru, tikitikiru, tiki, tiki, ti…
Pampasräven skyndade tillbaka.
— Här har loppan, fästingen och bladskärmarmyran varit, sade skalbaggen. De har stulit frukter ur ditt träd. Fästingen hade ett stor nät med sig för att bära frukterna i, medan bladskärarmyran klättrade upp i trädet för att bita dem.
Aguaratunpa skyndade efter dem. Först hann han upp myran. Han trampade den på mitten. Därför är alla myror så smala om livet. Sedan trampade han på fästingen så att den blev alldeles platt. Till sist fick han tag i loppan och trampade på den också. Men pampasräven slant med foten, så att han klämde till den från sidan. Därför är alla loppor smala och hoptryckta.
Sagobygdens Blogg 