Författararkiv: Sagomuseet

Berättelser en del av det immateriella kulturavet

Sverige har ratificerat UNESCOS deklaration om det immateriella kulturarvet. Berättarnätet Kronoberg är representerad i den centrala arbetsgruppen som utvecklar arbetet med tillämpningen av deklarationen. Vi sitter också med i den specialgrupp, nod, som rör muntliga traditioner och uttryck. sociala sedvänjor, riter och traditioner. Vår representant i arbetet har varit Per Gustavsson, som i år ersatts av museichef Meg Nömgård. Meg skriver här om arbetet.

Spåren av tidigare generationer är vi vana vid att se i form av materiella lämningar som husgrunder, stensättningar, kvarnar, slott, torp eller t.ex. ålderstigna föremål och konstobjekt, alla är de på sitt sätt spår av mänsklig aktivitet under olika tider. Vårt kulturarv består dock av ytterligare en dimension nämligen det immateriella kulturarvet. En del av det arvet är våra förfäders tro och tankar, deras berättelser, traditioner, sägner och andra muntliga berättelser. Det immateriella kulturarvet har ofta haft en blygsam position i jämförelse med det materiella. Idag har dock det immateriella hamnat allt mer i fokus. Sverige har sedan två år tillbaka ratificerat Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet.

Den Unesco konvention inom kulturområdet som många känner till är den sk Världsarvskonventionen. Idag finns över 900 världsarven exempel är Egyptens pyramider, Kinesisk muren, Machu Picchu och Drottningholms slott (Sverige har idag 15 världsarv). I världsarvsarbetet har en europeisk och nordamerikansk kulturarvsuppfattning varit rådande, vilket också har visats genom att vissa länder, främst i Europa, har flest världsarv. Detta faktum orsakade ogillande från andra medlemsstater och i slutet av 1970-talet påbörjades en diskussion om det immateriella kulturarvet. Länder i Afrika och Asien var aktiva och framträdande i den debatt som fördes. År 2003 kom så Konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet, vilken trädde i kraft 2006, då även 30 länder ratificerade den. Sverige kom att ratificera konventionen den 26 januari 2011, då som 134:e land.

Det immateriella kulturarvet består främst av icke materiella kulturella komponenter. Unescos konvention definierar kulturarvet som sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter men även tillhörande verktyg, föremål, artefakter och kulturella platser, t.ex. lokalsamhällen som grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Dessa immateriella kulturarv, vilka överförs från generation till generation, återskapas fortlöpande av lokalsamhällen och grupper i samspel med omgivningen och ger dessa grupper en känsla av identitet och kontinuitet.

I konventionen beskrivs det immateriella kulturarvet som en kraft som överförs från generation till generation och som återskapas i samklang med människans sociala och fysiska miljö. Denna beskrivning passar som hand i handske på våra sägner och folksagor!

Regeringen gav Institutet för språk och folkminnen i uppdrag att arbeta med implementeringen av konventionen i Sverige under tre års tid. Uppdraget sker i samverkan med andra berörda aktörer, Sagomuseet är en, och utifrån de remissvar som inkommit på rapporten  Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet. En delrapport för arbetet kom i juni 2012 och kring årsskiftet kommer en slutrapport att komma, vilken vi ser mycket fram emot. Glada är vi över att det immateriella har lyfts upp på internationell och nationell nivå, och vi hoppas att alla landets regioner och kommuner ska förstå vikten av detta kulturarv, och i slutänden nå samma status där som det materiella kulturarvet, men dit är nog ännu en väg att vandra.

Läs mer på: http://www.unesco.org/culture/ich/ och  www.sofi.se

Meg Nömgård

Har du frågor, synpunkter och idéer, hör gärna av dig till Sagomuseet och Meg: meg.nomgard@sagobygden.se

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Berättarcafé i Växjö

Växjö berättarkafé  A4 jan

Ljungby är Sveriges berättarhuvudstad, men varför händer ingenting på berättarfronten i länets huvudstad Växjö? Det ville vi – Meg Nömgård, Lena Pettersson och jag som alla är aktiva i Berättarnätet Kronoberg – göra något åt. IOGT/NTO:s Café Fontaine blev Växjös nya berättarscen. Kommunens kulturförvaltning ställde upp med bidrag och även Föreningen Liv i Sverige ville vara med på ett hörn. Lasse Kårehed från IOGT/NTO hjälper oss med mikrofoner och headset.

Nu har vi haft fem berättarkvällar  under 2013 och publikantalet har varierat från femton till trettio. Konceptet är kopierat från mina stockholmska erfarenheter med en programledare och med öppen scen. Den som vill berätta anmäler sig på plats. Historierna får vara högst tio minuter långa. Vi hade hoppats få höra nya berättare, men så har det inte riktigt blivit. Det har mest varit vi ur arrangörsgruppen plus någon till inom Berättarnätet Kronoberg som framträtt. Ibland har långväga gästberättare dykt, till exempel Christina Strömwall från Skåne. Flera stockholmsberättare verkar också sugna att få komma.

Vi tar inget inträde, men skickar runt en hatt som gett några hundralappar extra varje kväll.

Nästa år fortsätter vi förstås och då hoppas vi att fler lyssnare och fler berättare kommer. Det är ett utmärkt tillfälle att prova sina nya historier i en välvillig och avspänd miljö . Dessutom är det väldigt gott fika på Café Fontaine.

Pelle Olsson

PS Nästa berättarkväll  i Växjö är 20 november.

1 kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Sagor i skogen

007
Barnen lägger grankottar runt fröken

Denna rubrik är en ny produkt som Sagomuseet säljer in till skolor.
Så här kan ett program se ut.
Jag förbereder mig genom att besöka skogen. Undersöker vilka träd och stenar som finns, eldstad, vilka djur bo här, myror, ekorrar, fåglar.
När barnen kommer har jag förvandlat mig till trollmor. Möter barnen innan de går in i skogen.
Vi smyger runt en liten bergsknalle, där berättar jag första sagan om trollen som bor i berget. Om trollens krafter och skatter.
Vi människor använder ordspråk som: När man talar om trollen står de i farstun! Rik som ett troll! Samtalar med barnen om detta.
Vi vandrar sedan bort sjungande till eldstaden där jag förberett med ved och stickor. Vi hjälps åt att tända elden, känna värmen. Vi pratar om tändstickorna, vad kommer de ifrån?
Känner alla till några träd: Spring till en björk, sedan till en tall, sedan till en gran. Hur känns dessa på barken?
Tar upp grankotten, vilket djur äter grankottar? Visar en som ekorren ätit, visar fröna. Visste ni att: Ekorren äter under en kall vinterdag 100 grankottar. Barnen får nu plockar 10 högar med kottar, tio stycken i varje hög, lika med 100. En pedagog får lägga sig ner på marken, ut med armar och ben. Nu lägger barnen de kottar som plockats runt pedagogen. Räckte det med 100 grankottar? Pedagogen ställer sig upp så vi alla kan se kroppens kontur.
Så fortsätter lektionen, jag varvar med berättelser, lek, matte, sång och läran om naturen.
Att få vara ute i naturen är guld värt. Man blir varm i kroppen när man ser så många glada barn.
Siw på Sagomuseet

4 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Takliv

Redan under tidig vår hörde jag i år måsarnas skriande över Lundataken. Ett lite nytt och positivt inslag i stadens puls, tyckte jag. Till och med morgonbussarnas brummanden nere på gatan överröstades. Kvar i sängen slöt jag ögonen ibland och fantiserade om att jag bodde vid havet och nästan kunde höra avlägset vågskalp.

Men redan under årets långa och kalla vintern hade jag tagit för vana att så ofta jag hann gå upp på min takterrass för att med kikaren i hand titta efter pilgrimsfalken som höll till kring domkyrkan. Södra tornet var favoritplatsen. Oftast kunde man se den sitta allra högst upp på kulan och liksom luta sig mot tornspiran. Majestätisk och med upprätt hållning blickade den ut över den bullrande staden. Det var en mäktig upplevelse varje gång jag hade turen att få se den. Fågeln blev liksom mitt dagliga sällskap där uppe på terrassen. En trogen granne som man kunde säga hej till.

Ibland gjorde den utfall mot duvorna. Vilken kraft i jakten! Falken hade verkligen gott om föda med mängder av svartfågel och duvor som ju ständigt rör sig kring domen.

En lördagförmiddag såg jag falken sitta i en fönsternisch i ett av valven i södra tornet. Den hade precis slagit en duva och i tuben kunde jag se hur den systematiskt plockade sitt byte. Först knipsade den av vingarna med sin kraftiga näbb, sedan plockades fjädrarna, en efter en, noggrant bort. Som snöflingor for dunen runt i vinden medan vingarna singlade ner på torget.

Det märkliga var att ingen lördagsshoppare tycktes lägga märke till dramatiken ovanför sina huvuden. Jag såg inte en enda person lyfta blicken. Ingen reagerade på ”snöflingorna” som kom dalande eller de blodiga vingarna som landade på domkyrkoplatsens nya stenläggning.

Även nere från gatan kunde man utan kikare tydligt se falken sittande på något av tornen ibland. Den stoiska hållningen skilde den lätt från kråkor och duvor även på långt håll.

Full av entusiasm gick jag in på Sydsvenskans kontor och berättade om den mäktiga vintergästen på domen. Och det dröjde inte många dagar förrän lundaborna kunde glädja sig åt ett reportage med helsidesbild på falken!

När vintern övergick till vår såg jag alltmer sällan avbitna vingar och fjädrar blåsa omkring på den annars så ödsliga domkyrkoplatsen. Torget hade ju faktiskt fått ”liv” ett tag av flygande bytesrester och träck. Jag saknade falken. Jag hade hoppats på att en dag få se två falkar och kanske rentav en häckning. Men pilgrimsfalken gav sig iväg efter några månader.

991236258Snart kunde jag i stället flytta mitt intresse till fiskmåsarna. Det var inte tillfälligt förbiflygande måsar som jag hört skria. Jag upptäckte att det var ett stationärt par som höll till uppe på taken över mitt kvarter mitt emot Åhléns. En solig morgon i slutet av maj bar jag upp min frukost på takterrassen och upptäckte ett måshuvud, som stack upp ur grannhusets bortglömda blomsterlåda. Bland överblommade maskrosor och visset gräs i lådan hade måsarna uppenbarligen byggt sig ett bo. Måsen i lådan såg på mig, men låg kvar och verkade inte bli störd. Snart såg jag också stjärten sticka ut över lådkanten.

Sex våningar upp har alltså grannhuset en allmän terrass, som jag bara har sett folk på under nyårsafton.(Då skålar man nämligen mellan terrasserna här uppe på taken!) Under åren har jag kunnat ana vissa försök till odlingar i den stora blomsterlådan av trä, men någon kontinuitet vad gäller skötsel och intresse har uppenbarligen saknats. Utan vattning och i stark sol har eventuell växtlighet snabbt vissnat ner till gulnat gräs. Men nu hade alltså ett måspar i stället gjort fint åt sig i lådan. Jag såg hur måsstjärten vispade till och fällde de sista vissna maskrosstjälkarna. Fågeln buffade runt och bäddade och slog sig åter till ro en stund.

Maken/makan rörde sig i snäva cirklar över taken och boet. Två favoritplatser var gaveltaknocken mot gården, och skorstenen på H M-huset.

En kråka kretsade över blomlådan och genast kastade sig maken ner från sin utkiksplats och jagade bort kråkan. Lugnt ett tag igen.

Så flög måsen ner och satte sig på terrassmuren. Makarna såg på varandra och fågeln i boet  lät höra ett vackert kort kvitter som från en småfågel. Först trodde jag lätet kom från en annan fågel, men jag såg att måsens gröngula näbb rörde sig och förstod att det måste vara någon slags hälsningssång måsarna emellan. Och så bytte fåglarna plats i blomsterlådsredet.

Måtte inte hyresgästerna i grannhuset få för sig att gå upp på takterrassen förrän nästa nyårsafton, tänkte jag och höll tummarna.

Men tyvärr fick jag redan en vecka senare erfara att blomsterlådan ingalunda var bortglömd. Alla vissna strån och ett litet måshuvud och en fågelstjärt som brukade sticka upp var nu borta och i stället för fågelbo och ruvande mås låg en grov vattenslang i blomsterlådan, hoprullad som en orm med svansen hängande över lådkanten.

Och över hustaken kretsade skriande måsar.

Helena Heyman

Lund i juni 2013

2 kommentarer

Under Att berätta

Paus

Helena Heyman är berättare i Lund. Hon är entusiastisk fågelskådare och här på bloggen har vi då och då publicerat en del av hennes betraktelser. På Sagomuseet berättar vi om fåglar i folktron. Här ger oss Helena en bild av fågellivet en augustimorgon.

1 augusti. Högsommaren har nått sin höjdpunkt. Naturen håller andan, en välbehövlig paus mellan utveckling och nedbrytning, mellan in- och utandning. Jag går ut med mitt morgonté till trädgårdsstolen. Allt tycks stilla och lite vemodigt tyst.

Men så börjar en nötväcka jiffa i den gamla eken och jag lyfter kikaren. Inne i den mörka trädkronan upptäcker jag mumlande unga nötskrikor som försiktigt smyger från gren till gren. Och snart ser jag också en större hackspett med ungfågelns röda mössa. Fladdrande rör den sig i bladverket och tar för sig av ekens stora utbud.

Ett lätt kraxande som, jag först förutsätter, kommer från nötskrikorna, avslöjar i stället tre ormvråkar som stillsamt hukar i det grova grenverket intill stammen. En av dem känner jag igen som den klumpiga ungen med raggigt vitfläckig fjäderdräkt. Den senaste tiden har jag sett den välja en staketpinne i skogsbrynet som favoritplats, där den, just kraxat, och svajande övat balansen, medan man inne i skogen  kunnat ana mörka skuggor, vaktande föräldrar. Men nu sitter alltså familjen tillsammans i ekens djupa grönska och ungen ”kraxar”, verkar det,  hungrigt.

Så blir det fart på gladan som väntat i den ensamma almen ute på fältet. Den gör en störtdykning och griper skickligt åt sig en av kycklingbitarna som jag lagt ut på grindstolparna. En matning som hör till mina morgonrutiner.

Men nu händer det otroliga. En av de vuxna ormvråkarna gör likadant, störtdyker ner mot grinden och klarar att ta en kycklingbit! Stolt flyger den iväg med bytet i klorna och ut från eken kommer också de andra två. Tillsammans flyger trion lågt över hallonsnåren och försvinner bakom skogen.

Under alla år som jag iakttagit ormvråkens och gladans aktivitet kring hagen och min grind har den tunga ormvråken aldrig tidigare lyckats med detta konststycke. Endast den eleganta gladan tar skickligt för sig av det mesta som bjuds.

Ormvråken är vanligtvis en passiv jägare som sitter och väntar på att något skall röra sig i gräset. Men nu har den alltså visat att den också kan mer än så. Har den inspirerats av gladan? Ungen var kanske mycket hungrig?

Jag dricker min andra kopp te när en liten flock mindre korsnäbb drar förbi och jag ser tornseglare sväva högt mot molnfri himmel. Långsamt sveper jag med kikaren över trädkronorna ner mot hasselbuskarna och stengärdet. Det rör sig överallt, om man tittar noga. Det fladdrar till här och där i körsbärsträden, koltrastar kalasar på bären.

Är det en katt nere i gattet mellan stenarna, tänker jag. Det rör sig i gräset och två öron sticker upp. Nej, det är en räv med färg från de rodnande rönnbären. Som ett rött streck försvinner den på svarta fötter in i högsommarskogen mellan mörka stammar där vita fjärilar rör sig i skuggorna.

Helena Heyman, 1 augusti 2013 i Tunby.

2 kommentarer

Under Att berätta

Richard Martin berättar Pissepottan på engelska

Richard Martin är en fantastisk, brittisk storyteller som gästade Ljungby berättarfestival 2013. På senare tid har Richard -på olika sätt – gjort reklam för vår festival och Sagobygden . Det tackar vi honom för. Bland annat har han berättat Sagomuseets saga om pissepottan på engelska. Lyssna och njut:

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Livets smultronställe

DSC00895

Sagomuseet önskar alla bloggläsare en riktigt skön sommar på just ditt eget smultronställe!

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sant om skrymt och sånt i Stavsjö – en sägenresa

Här kommer fler bilder från festivalens sägenresa till Stavsjö by. Foto: Sune Hede

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ni som missade resan kan lyssna på berättelser, höra ljudkompositioner och se bilder på appen Ljudspår Stavsjö.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Festivalen är över

Vi tackar alla för en fantastisk festival 2013. Nedan ser ni bilder från festivalen sista programpunkt; Sanning eller lögn. Det är Gustav Andersson som tagit bilderna.
Medverkande var: Albin Fronczak, Eva Andersson, Bengt Göran Söderlind, Pelle Olsson och Eva Andersson.

IMG_0532IMG_0504IMG_0496

IMG_0494

1 kommentar

Under Att berätta

Festivallägret med ungdomar

Se, synas och bli synlig. En summering av syftet med att ha ett berättarläger för ungdomar under festivalen.

Att försöka se och lyssna till så många olika berättare som möjligt innebär att man kan få lite väntetid innan föreställningen och då passar det bra att kramas och umgås.

Att synas, både på och utanför scenen, är viktigt under festivalen. Här får de unga berättarna möjlighet att pröva sina färdigheter och förmågor på scenen. De kan direkt använda sina nyvunna kunskaper de fått genom de workshops som ingår i lägret. Det är alltid gästberättare från festivalen som håller i dessa workshops..

Att lägerungdomarna är synliga är oerhört väsentligt för de äldre och mer erfarna berättarna. De behöver få uppleva att det finns en återväxt för muntligt berättande. Ungdomarna på lägret är en garant för det.

Se, synas och bli synliga. Tre bra syften för ett festivalläger för ungdomar som vill uttrycka sig genom muntligt berättande.

image

 

 

 

 

 

 

image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

//Monika Westin – 2013 års  lägerledare,

3 kommentarer

Under Att berätta