Författararkiv: Daniel Onaca

Profilbild för Daniel Onaca

Om Daniel Onaca

Det berättas att på den tiden då det gamla Rom ville dra tillbaka sina trupper från Dacien, vägrade de flesta soldaterna lämna trakten. Den erövrades tidigare under kejsar Trajanus styre och nu trivdes veteranerna där. De hann gifta sig med Daciens kvinnor, skaffa barn, bygga hus och köpa bil (fast det sista finns inte belägg för). De kände att landet mellan Donau och Karpatbergen hade blivit deras nya hem. Deras avkomlingar blev förfäderna till folket som idag kallas rumäner. Dessa betraktar sig som ättlingar till både daker och romare. De hedrar Trajanus och har bevarat hans namn i mängder av legender, toponymer och julsånger till exempel. De ser på den romerska kejsaren som ett slags totemfigur och de döper gärna sina barn med latinska namn såsom Traian, Adrian, Octavian, Aurelian, Marius, Claudiu eller Tiberiu. Mitt eget namn har inte någon latinsk klang, men jag är också rumän. Under min uppväxttid har jag otaliga gånger hört historien om, hur det rumänska folket blev till. Jag har hört även andra berättelser som de gamla har bevarat i sitt minne. Jag badade i en ocean av sagor, sägner och legender, folkliga ballader och sånger, skrönor, sedelärande historier och ordspråk. När jag flyttade till Sverige, tog jag dem med mig förstås, men jag visste inte att det var en skatt jag bar på. Först när jag läste en högskolekurs i muntligt berättande fick jag upp ögonen för det. Kursen gavs av Högskolan på Gotland i samarbete med Sagomuseet i Ljungby. Det var då jag kände att sagoskatten jag bevarat borde tas fram i ljuset. Det är det som jag ägnat mitt liv åt, vid sidan av mitt arbete som bibliotekarie i en sagolik by vid Nissadalen i västra Småland. Jag berättar rumänska och balkanska sagor för både unga och gamla här i Sverige och förmedlar svenska berättelser för rumänerna i mitt gamla hemland. Det är mitt sätt att förverkliga en insikt jag har fått och som lyder: LIVETS MENING ÄR ATT BLI BERÄTTAD. Zămislit la poalele Semenicului şi alungat de acolo de sminteala vremurilor comuniste, am găsit adăpost la apa Nissei, într-un sătuc de basm unde, în zilele de lucru, împrumut sătenilor cărţi la bibliotecă iar, în cele libere, hălăduiesc prin pădure ori prin paginile clasicilor în căutarea trufelor, bune de dăruit şi altora.

Loppornas härstamning

När Noak byggde sin ark och sjösatte den, borrade djävulen ett hål i den. Vattnet började sippra in i arken. Noak blev förtvivlad. Han sammankallade alla djuren och bad dem om hjälp, men det var ingen som kunde göra något åt det. Då slingrade sig ormen fram och frågade:

– Vad ger du mig, mästare, om jag räddar din farkost?

– Vad du vill, svarade Noak.

Då stoppade ormen i stjärtspetsen i hålet och faran var borta. När syndafloden var över krävde ormen sin belöning. Noak bad honom välja. Då sade ormen:

– Du måste ge mig en mänsklig varelse varje dag att jag må kunna suga ut hennes blod.

Noak blev mycket upprörd när han hörde dessa ord. I stället för att uppfylla ormens önskan grep han den och kastade den in i elden. Då steg där upp en förfärligt stank. Den steg så högt att den till slut nådde Guds näsborrar. Han skickade en vind som spridde ormens aska över hela världen. Ur denna aska uppsteg lopporna. De är så talrika att om man räknar med dem allesammans, så suger de i sig en hel mänsklig varelses blod varenda dag. På det sättet hålls Noaks löfte i alla fall.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den modiga steglitsen

En gång för länge sedan råkade det bli en förfärlig vinter på jorden. Blåsten täppte till dalarna med snö och byggde mjölkvita åsar lite varstans. Människorna vågade inte gå ut ur sina bostäder. Det var så kallt att äggen sprak i korpens bo, sade man. Jämmer och skräck spred sig i världen.

Fåglarna samlades alla under kyrkans takränna till rådslag. Dit kom alla slags flygfän: stora och små, de som brukade vistas på slätten och de som gillade att gömma sig i vassen på sjöarnas stränder, de som besjälade skogen med sin sång och de som spred glädje i människornas trädgårdar. Alla bönade och bad, var och en på sitt eget sätt. Mitt i det allmänna sorlet hördes en stark röst. Det var den gamla falken som talte:

— Hör ni, mina kära vänner. Jag tycker att det inte finns någon annan utväg att rädda oss, utom att följa människans exempel. Vi måste helt enkelt stjäla en bit eld från himlen, om vi inte vill utplånas. Så gjorde den skicklige och listige människan och hon lyckades rädda sitt skinn. Så måste vi göra också.

— Så sant, så sant, skriade alla de andra fåglarna. Du har rätt i vad du säger, instämde de.

— Visst har jag rätt, fortsatte falken. Jag har aldrig fel. Dessutom vet ni att jag är rädd om er och att jag satt mina klor i er endast när jag var hungrig. Nu är det likadant. Det enda som återstår är att välja någon som skulle flyga iväg och hämta en gnutta eld från solen.

De små fåglarna började kvittra livaktigt:

— Ärade falk, Det är bäst att du själv reser dit. Du är vår härskare och du är starkast av oss alla.

Falken skakade på huvudet:

— Jag är ledsen, men ni förstår väl att jag inte kan lämna ert rike utan någon ledning. Det skulle innebära slutet för vår art. Det måste ständigt styras av säkra vingar.

— Vem ska resa då, frågade korpen? Jag själv skulle göra det om jag inte vore så gammal och orkeslös.

Sedan dök det upp andra stora fåglar. Den ena efter den andra berättade om orsaken som hindrade dem att bege sig på den krävande resan. En del var sjuka, en del hade fullt upp med viktiga uppgifter, en del led av höjdsjuka, åter en del ansåg sig oundgängliga för fåglarnas gemenskap. Till slut tog den klocka falken till orda igen:

— Jag ser att den enda lösningen på vårt problem är att en av de små fåglarna få flyga dit.

En kör av kraxande bifall hördes, medan de små sångarna trycktes ihop i ett hörn. Deras späda hjärta fylldes av bävan.

— Eftersom den stora äran tillfaller er, fortsatte falken, få ni själva välja den som ni tycker är mest lämplig för detta uppdrag. Ni fattar att om vi inte får en gnutta eld snart, kommer vi alla att dö och då blir ni de skyldiga. De är ni som kommer att stå till svars inför Gud, på domedagen. Då genmälde en lärka:

— Ers höghet, vi är för klena för detta krävande uppdrag. Det enda som vi kan är att sjunga.

— Har man hört på maken, utbrast de stora fåglarna med indignation! Vilken fräckhet! Vilken brist på solidaritet och medkänsla!

På detta viset fortsatte förhandlingarna ett bra tag till. När läget verkade olösbart hördes en pipig röst som bad om ordet. Det var steglitsen:

— Ursäkta att jag lägger mig i, började han, men om det inte finns någon annan utväg, då tar jag på mig denna uppgift.

Alla fåglarna, både de stora och de små, blev nöjda. De var inte helt övertygade att steglitsen skulle lyckas, men de var glada att de slapp själva att göra den farliga färden.

Så blev det att steglitsen lämnade kyrkans takskägg och den snötäckta byn på slätten och flög iväg. Den fladdrade länge med sina små vingar tills den nådde himlens nejder. Där närmade sig fågeln solens eldstad och plockade upp en ljusstråle. Med vidbränd fjäderdräkt och nästan blind på grund av den hårda prövningen, återvände steglitsen till jorden. När den hamnade bland sina gelikar, hade den med sig den varma solblinken i sin näbb. Den började växa allt större och då förändrades allt runtomkring. Frosten gav med sig, snödrivorna sjönk och ån i grannskapet tog emot mängder av smältvatten. Till och med snödroppar syntes på vissa ställen.

Fåglarna blev utom sig av glädje. De var många som visade sin tacksamhet mot den modiga steglisten, men skatan skrattade hånfullt, när hon såg dennes brända fjäderskrud. Då vände sig talgoxen till de andra små fåglarna och sade:

— Kära vänner, jag tycker att vi skall hjälpa vår lillebror här och skaffa en ordentlig klädnad åt honom.

— Visst, visst, visst, kvittrade alla pippiarna som hörde talgoxens förslag.

Under sång och brus, med glädje och gamman, skred de små fåglarna till verket. Var och en av dem skänkte en eller två fjäder ur sin egen fjäderdräkt åt den stackars steglitsen. Till slut blev det en skrud som liknade den som Josef fick av sin mor, Rebecka. Den lyste av alla jordens färger. De andra fåglarna berömde steglitsen för sin utomordentligt vackra dräkt, men själv tyckte den att den var alldeles för bjärt. Den blygdes att visa sig för människorna i sin nya skepnad.

Eller den är för ödmjuk kanske och därför ser vi den så sällan trots att det var den som offrade sig för att hämta solglimten ner på jorden. Men på våren har vi stor chans att se den, om vi tittar noga i trädens lövverk, när vi går ut och promenerar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Vindens glädje och sorg

Varenda vår blir vinden en liten gosse som gillar att vara ute och leka. Han brukar springa och smeka blommornas kronblad, krusa sjöarnas vattenyta, tufsa till trädens bladverk och göra så att skogen ger ifrån sig ett förtrollande sus som liknar vaggvisornas.

En vår bar han på sina osynliga vingar ekon från fåglarnas kvitter från plats till plats så att allt omkring kunde glädja sig åt deras sång. Vid sommarens ankomst blev hans gärning ännu mer omtyckt. Och vinden var glad över att kunna visa sin förmåga. När solens strålar blev stekande heta, satte han igång och svalkade både växer och djur, så att de inte behövde törsta. Då verkade det som hela naturen fick liv och fylldes med levnadsglädje.

När sommaren övergav nejderna kom hösten. Först var vinden glad, när han såg hur skogens lövverk tog på sig sin mångfärgade dräkt. Sedan lämnade fåglarna sina bon och flög långt bort till varmare länder. Vinden såg hur grenverket tappade sin mångfärgade mantel och blev ledsen, trots att han hunnit bli stor och stark. Något som visar att även de stora kan bli ledsna. Efter ett tag visade grenarna sin svarta nakenhet, djuren gömde sig i sina hålor och vinden föll i djup leda. Han tyckte inte om denna förändring. Han började blåsa i lövdrivorna längs skogens stigar, klagade och stötte mot de regnvåta trädstammarna. Det såg ut som att han skulle gå under av smärta.

En vacker morgon fick vinden en överraskning. När han vaknade, kände han inte igen formerna runt sig. Allting verkade främmande. Det var vintern som ställde till det. Både skog och byar var camouflerade under vita kappor. Vinden blev förtvivlad. Han började löpa som en galning bland de frusna träden och irrade bland snödrivorna. Han skakade de isbelagda grenarna och de igenslagna fönstren och dörrarna i människornas boningar. Av den glada pojken som han var en gång fanns det ingen tillstymmelse kvar. Han var en gammal och grinig gubbe som ven i skorstenarna. Han hotade att vända världen upp och ner. Det var ett bra tag som vinden höll på med detta.

En dag tittade fram solen och vinden tyckte att den dröjde längre än vanligt på himlavalvet. Då upptäckte han några vita blommor på marken. Alla hade nedböjda huvuden och liknade små klockor. De var snödroppar som kom med budet att våren var på väg. Vinden blev så glad att uppleva det att han förvandlades till en glad och sprallig gosse igen. Han skakade av sin leda och började leka bland blommorna igen. Man kunde tro att det var första gången han såg dem.

Så har vinden gjort år efter år så länge människan minns. Fast ibland verkar det som om vintern aldrig vill ge sig av.

Daniel Onaca

8 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

De vita bjällrorna

     För länge sedan levde i världen någonstans två syskon: en pojke och en flicka. De bodde ensamma i ett gammalt trähus, vid kanten av en skog så stor och hemlighetsfull som bara i sagor kan finnas. Syskonen var inte fattiga. Runt huset bredde en frodig trädgård ut sig. Den svällde över av färggranna blommor, grönsaker och fruktträd av alla slag. Där trivdes både fåglar, fjärilar, humlor och bi. Ekorrar och igelkottar hittade ofta dit. Harar brukade gömma sig bland höga libstickastjälkar. Även rådjur tittade in i syskonens trädgård ibland.

 

     Alla varelserna där levde i frid och harmoni tills den dag som hade sorgen med sig: flickan blev sjuk. Hennes spenstiga kropp vissnade för varje dag till hon skildes från det jordiska livet. Trädgården sjönk i tystnaden. Alla djurens och fåglarnas glädje försvann; till och med träden och plantorna verkade fulla av sorg. Pojken som innan dess inte visste, vad grått var, blev förtvivlad. Hans tårar rann nerför hans kinder dag och natt.

     Men en morgon skedde ett mirakel. När pojkens tårar föll till marken, omvandlades dropparna till små små pärlor. De blev vita blommor som liknade späda bjällror. Doften de spred omkring sig var lätt och fin. De skänkte tröst åt den ensamme brodern. Människorna på Karpaternas nejder började kalla de där små undren för lăcrimioare (små tårar), medan i Sverige kallas de liljekonvaljblommor.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Adams andra synd

     Legenden säger att sedan Gud kastade ut Adam och Eva ur lustgården, tyckte Han synd om dem. Han såg hur de släpade och slet dagarna i ända för de hade svårt att skaffa mat för dagen. Därför ville Gud mildra deras öde. Han lärde dem att bruka jorden. Men han befallde dem att inte plöja mer än en enda fåra per år. Skörden därifrån skulle räcka till under det hela kommande året. En vårdag, då Eva var gravid och väntade Kain, kom djävulen till henne och frågade:

– Har ni något vete till bröd kvar?

– Vi har så det räcker några veckor till, svarade Eva.

– Varför plöjer ni inte mer? Frågade den onde. Nu när ni snart får tillökning i familjen?

     Eva tyckte att detta inte var ett dåligt förslag och berättade om det för Adam. Följden blev att de två satte igång och plöjde en större jordplätt än de brukade göra. Fram på sommaren växte veteaxeln höga och vackra. När Den Allsmäktige såg att människorna bröt mot Hans bud, förstörde Han deras skörd. Sedan talade han till dem och sade:

– Era giriga varelse, hädanefter kan ni plöja hur mycket ni önskar, men ni ska skörda så mycket Jag vill.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Ugglans historia

     För länge sedan, när solen och månen brukade promenera tillsammans hand i hand, levde någonstans mellan Karpaternas bergskedja och Donaus nedre lopp en mycket argsint bojar (= godsägare). Rikemannen hade som kovallare en snäll och mycket förståndig pojke. Eftersom denne kände till bojarens kynne, föredrog han hellre att avstå från saker som han behövde än att väcka husbondens vrede. Om det hände till exempel att han tappade bort en ko, då var han ute i skogen och letade efter den hela natten.

     Så blev det att en dag fick korna panik (De löpte amok, skulle man kunna säga med dagens ord.) och sprang in i skogen allihopa. Stackars vallpojken sprang och letade efter dem kors och tvärs, utan att hitta en enda en. Det blev kväll och det blev mörkt. Sedan blev det sen natt, men pojken gav inte upp. Han fortsatte leta, trots att hans fötter blödde och hans kläder fransades. Till sist ramlade han på marken helt utmattad.

     Pojken bara låg där i skogen orkeslös. Plötsligt hörde han vargarnas ylande. Pojken blev rädd. Han bad Gud att bli omvandlad till en fågel så att han slapp bli uppäten av rovdjuren. Gud lyssnade till hans ord. På ett ögonblick ändrade Han drängens skepnad. Men den nya varelsen fortsatte att leta efter bojarens kor. Medan han gjorde det, ropade han hela tiden: hu – huuu, hu – huuu… Hela skogen genljöd av hans rop. Bönderna som hörde fågelns läte kallade den huhurez, skogsuggla. Detta blev fågelns namn på rumänska ända intill våra dagar.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Fågeln som blev Guds budbärare

      

        Det sägs att, när Gud blåste liv i alla fåglarna som Han skapade, var alla vita. Detta var inte bra, för det blev ganska svårt att skilja dem från varandra. Dessutom hade de inga namn. Den Högste insåg denna brist och ville rätta till det, men fåglarna hann sprida sig i hela världen. Bara en enda bevingade varelse höll sig kvar i Hans närhet. ”Den kan bli min hjälpare”, tänkte Gud. Han kallade fågeln till sig och gav denne i uppdrag att flygga kors och tvärs över jorden för att kungöra för de andra fåglarna att samlas framför Hans tron. De skulle få sina fjäderdräkter förskönade med regnbågens färger.

       Medan Gud förberedde sina penslar och färgburkar inför den kommande uppgiften, flög Hans nyinsatta hjälpare i väg. Varthelst den kom fram spred den Skaparens påbud. Men fågeln nöjde sig inte bara med det. Stolt som den var över sitt hedervärda uppdrag spred budbäraren ut sina stjärtfjädrar så mycket den kunde och gav ett sådant skri att de andra fåglarna fick nästan panik när de hörde den. Överallt syntes den högfärdiga varelsen med stjärten som en solfjäder och med sin genomträngande lätte. Den fortsatte med sin syssla även långt efter att alla fåglarna fått färger på sin fjäderdräkt. Till sist vände den själv tillbaka, uppblåst över det slutförda uppdraget.

       Gud var nöjd över sin medhjälpares prestation. Som tack för det, målade Han dennes fjädrar i de vackraste färgnyanserna som Han kom på. Men Han tyckte att fågeln visade sig vara högfärdig i sitt sätt att framföra det heliga budskapet. ”Det som räknas är även tanken som ligger bakom en handling”, menade Gud. Därför tog Han ifrån före detta budbäraren både förmågan att flygga och att sjunga. Dess lätte skulle likna snarare ett löjligt skri och dess namn blev påfågel.

       Detta är förklaringen att denna fågel stoltserar med sin granna fjäderdräkt och att den skriar i stället för att sjunga, så som de flesta fåglar gör.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Kungasonen från Karpatbergen

     Den här historien är så gammal att den utspelade sig under en tid då världen inte var färdigskapat än. Fast bergen och haven fanns redan på plats. Skogarna och människorna likaså. I en av dessa skogar, vid Karpaternas fot höjde sig ett kungapars fästning. Kungen och drottningen levde där tillsammans med sina undersåtar och sin giftasvuxne son. Prinsen, nyfiken som alla ynglingar, kände på sig att han ville ge sig ut för att utforska den stora världen. Sagt och gjort.

     Kungasonen vandrade länge från land till land tills han kom fram till en grotta där en ond häxa hade son boning. När käringen fick syn på prinsen var hon inte sen att förvandla honom till en liten mus. Den stackars varelsen blev så förskräckt att den i nästa ögonblick gömde sig under en stenplatta. Där stannade den flera dagar, utan att röra på sig.  Till sist kunde musen inte uthärda hungern längre. Den slank ut ur sitt gömställe och hade turen med sig för häxan inte såg den. Musen sprang iväg så fort den bara kunde och stannade inte förrän den hamnande i en kyrka. Det var inte ett dåligt ställe att vistas på. Det fanns både mat som blev kvar från nattvarden och vatten att dricka i dopfunten. Under de följande dygnen fick musen chansen att återhämta sig.

     Hans lycka tog dock slut den dagen församlingsmedlemmarna strömmade in i kyrkan inför gudstjänsten. Då klättrade musen upp i kyrkotornet. Ett tag fick den sitta där i lugn och ro, men när klockarna började ringa var han tvungen att byta sitt gömställe igen. Musen ville återvända till kyrkorummet, men plötsligt kände den att hans ben blev mjuka. Han kunde inte längre gå. Eftersom han inte hade något annan utväg, kastade han sig ut från kyrkotornet. Innan musen nådde kyrkans stentrappa började han sväva i luften. Sedan flög han nästan som en fågel och landade aldrig ner på marken. Så föddes förfadern till dagens alla fladdermöss, fick jag veta.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Mullvaden i den rumänska folktron

     En vacker dag, i tidernas begynnelse, märkte Gud att det saknades vägar och stigar på vår jord. Det ville Han ändra på, men för detta behövdes lite hjälp. Då kallade Han alla varelser i världen för att hjälpa till. Alla ställde upp förutom mullvaden. Hon (på rumänska är mullvaden alltid en hona) sade att hon inte hade någon glädje av dessa farleder eftersom hon ju levde under jorden. När Himlens härskare hörde om mullvadens vägran sade Han till henne:” Om du inte vill hjälpa till att bygga något gott, då skall du inte förstöra det som andra gör heller.” Med dessa ord blev mullvaden dömd att varje gång henne ättlingar dök upp ur jorden skulle de förgöras. Sedan dess, varhelst mullvadshögar uppstår, söker människan efter djuret för att döda det.

     Mullvadarna orsakar allvarliga skadegörelser i trädgårdar. Deras jordhögar försvårar även slåtterarbetet. I gamla tider använde rumänska bönder olika metoder för att få bukt med mullvadarna. Somliga brukade sticka en högaffel med en klistrad ulltott i, djupt i mullvadshögen och säga: ”Antingen spinner du det eller ger du dig iväg.” Eftersom detta skadedjur inte kunde spinna drog den iväg därifrån. Andra jordbrukare lade en särskild garntråd på jordhögen. Det var tråden som användes för att ta mått på ett lik inför tillverkningen av dennes kista.

     Mullvadens tassar kallas småspadar i folkmun. I den traditionella medicinen användes de som botemedel mot en sorts underhudsknölar. (De uppstod hos folk som förstörde många mullvadshögar) Även dessa svullnader kallades mullvadar. Det sägs att de försvann om man gjorde cirkelrörelser nio gånger runt varje knöl med en mullvadstass. Ett annat sätt att avlägsna dem var genom att tvätta dem med vattnet i vilket man först lade en hand jord upplockad från en mullvadshög.

Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Den stolta kronhjorten

     Av alla djur  i skogen var kronhjorten den mest högdragne. Han såg ner på de andra skogsvarelserna och tyckte att han var mer förnäm än dem. Varken räven, lodjuret eller vargen kunde nå upp till honom, tyckte kronhjorten. Inte ens björnen kunde mäta sig med honom. Den var alldeles för långsam och bara tittade ner i marken när den gick, i stället för att hålla huvudet uppe och titta mot himlen. Kronhjorten tyckte att han borde få ett tecken som skulle särskilja honom från mängden. Något som skulle understryka hans högre rang. Därför gick kronhjorten till Gud och bad om det.

     Världens skapare lyssnade på honom och frågade:

     – Vill du bära en svartvit päls?

     – Nej, jag vill ha något vackrare, svarade kronhjorten.

     – Vill du att jag färgar din päls purpurröd? frågade Gud igen.

     – Nej, det vill jag inte heller.

     – Vill du att din päls skiftar i silvriga eller gyllene färger?

     – Min herre, det är inte det jag vill ha, svarade kronhjorten missnöjd.

     – Vad vill du då? undrade Gud efter att kronhjorten avvisat alla hans förslag.

     – Min herre,  jag tycker att en stor krona skulle passa mig. Det är det som skogens konung förtjänar.

     Gud uppfyllde kronhjortens önskan och fäste ett par stora gröna ekgrenar på hans huvud, som de andra djuren kunde upptäcka på långt håll. Därmed blev kronhjorten nöjd. Han tackade Gud för sin prydnad och stack in i den djupa skogen. Väl inne gav han ifrån sig ett väldigt bröl, så att alla djuren skulle samlas och lyssna på hans tal. Kronhjorten ville kungöra att, Gud insatt honom som härskare över dem. Rådjuren, de svarta getterna, räven och många andra vilda djur kom fram för att lyssna på hans befallningar. Vargen fanns dock inte bland dem.

     Nästa dag sökte kronhjorten upp det olydiga djuret, för att fråga honom varför han inte infann sig på det viktiga mötet. I stället för att svara blottade vargen bara sina vassa hörntänder. Då blev den nyutnämnda härskaren rädd och lade benen på ryggen. Han sprang sin väg och stannade inte upp förrän han befann sig framför Guds anlete. Då berättade kronhjorten om vargens brist på respekt. Den Allsmäktige lyssnade på hans klagan och sedan förklarade Han för honom att en styrman behöver flera egenskaper förutom sitt stolta utseende: ”Man måste sätta kraft bakom orden”, sade Gud.

     Då förstod kronhjorten att det var dumt av honom att kräva en dignitet som han inte kunde leva upp till. Därför böjde han sitt huvud och gick skamset tillbaka till sin skog. Som straff för hans högmod vissnade hans prydnad. Av den gröna vackra kronan blev endast några nakna brunsvarta grenar kvar, som en påminnelse om att kronhjorten för alltid hade förlorat sin upphöjda rang bland skogens vilda djur.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner