Författararkiv: Monika Eriksson

Tingeling förskola: första berättartillfället

I augusti började mitt 1½ åriga barnbarn på förskolan Älvan i Tingsryd. Det är en montessoriinriktad skola som fick namn efter stadsäga 11 som de flyttade in i till att börja med. Avdelningen för de yngsta heter Tingeling och där finns 14 barn mellan 1 och 3 år.

Jag lämnar och hämtar mitt barnbarn ganska ofta och en dag frågade jag om jag kunde få komma 5 gånger under höstterminen och berätta samma saga. Personalen sken upp och sa att det fick jag gärna.

Mina funderingar kring det här var: Skulle de lyssna?  Skulle de känna igen sagan efter några gånger? Kanske fylla i ord? Skulle jag bli en sagotant eller Alex farmor? Betyder berättaren något?

Eftersom jag har en fin getabock som handdocka valde jag sagan om den lilla pojken som skulle köra bort bocken ur ärtlandet. Till hjälp hade han en del djur och i min berättelse fick det bli en mus, en räv och en björn. Tordyveln, som till slut körde bort bocken, fick bli en geting, jag hade nämligen en sådan fingerdocka.

När jag kom första gången var 2 runda bord ihopskjutna så när alla satt sig bildades en halvcirkel av barn och fröknar. På varje bord stod en skål med fruktbitar. Sekunden innan jag skulle börja halkade en pojke av sin stol och började gråta. Jag grep den gråten direkt och började sagan:

”Det var en gång en mamma som hade en liten pojke och ett fint grönsaksland med … och så hade hon en getabock, som inte fick vara i grönsakslandet.” Sedan hamnar bocken bland grönsakerna och den lilla pojken ska köra bort honom. Men bocken buffar honom i magen och så sätter sig pojken ner och gråter. Nu är det dödstyst bland barnen, fruktbitarna glöms bort och jag gråter mig igenom alla djuren tills getingen kommer och kör bort bocken. Jag tror att barnen kände igen sig i gråten.

Så var sagan slut och frukten blev intressant igen. Nu fick de också känna på djuren men de var lite avvaktande. Personalen fick hålla i djuren och låta barnen känna. Hela tiden fotograferade en vuxen.

Nästa dag, när jag lämnar mitt barnbarn, hade de till min förvåning satt upp en rad med foton i barnhöjd. Där fanns foto på var och ett av sagans djur. (Otaliga är de gånger jag hört någon av pedagogerna, som i stort sett lever sina arbetsliv nerkrupna på golvet, säga: ”Ja det är björnen som gråter”. Eller: ”Bocken ville inte lämna trädgårdslandet.”)

Monika Eriksson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Monika om berättandets kraft

Per Gustavsson har gjort två inlägg om berättandets fantastiska kraft. Här kommer Monika Eriksson med en berättelse på samma tema.

För många år sedan hade jag en elev på lågstadiet som bar på många sorger. Så svåra sorger att han gömt sig en osynlig kupa för att hålla världen utanför. Trots alla mina försök så kunde jag aldrig hjälpa honom. Det smärtade mig då och det smärtar mig nu. När mina elever började trean så läsberättade jag alla tre delarna i Sagan om Ringen. Jag satt med boken i knäet och berättade, då och då läste jag ett noga utvalt stycke ur boken. På schemat var Sagan om Ringen insatt under en timma på fredagarna. Men det blev oftare, både för att berättelsen är lång och för att barnen bad så innerligt. Under den sorgsne pojkens skoltid försökte jag hålla kontakt med honom, men den osynliga kupan blev tjockare och tjockare.

Så försvann han från byn och det gick några år. En dag mötte jag honom, snygg och nästan man. Jag blev så glad och hälsade, men kupan var kvar och han gled förbi mig. Jag stod en stund o tittade efter honom och kände hans sorg. När jag sedan gått vidare ett stycke hörde jag snabba steg bakom mig och där var han igen.

–          Har du skrivit Sagan om Ringen?

–          Nej, det är Tolkien, sa jag.

–          Det vet jag, men har du skrivit den som barnbok?

–          Neej …?

–          Men du läste den för oss.

–          Jag berättade den för er. Jag läste på hemma och sedan berättade jag, förklarade jag.

–          Jag har läst den fyra gånger.

Sedan vände han och skyndade därifrån. Jag stod kvar med tårar i ögonen, under detta korta samtal hade han varit utanför kupan. Och jag tyckte mig förstå att under berättarstunderna i skolan hade han varit utanför sin kupa och sin sorg. Berättandet hade gett honom den lindring som skolläkare och kurator vägrade honom.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Tankar hos en hembygdsforskare och berättare

Idag arbetade jag med hembygdsföreningens papper. Det var en förteckning över personer som fanns på fattiggården i Tingsås 1885. Jo, det fanns både namn, adress och födelseår på personerna, men jag skrev ner det som var antecknat i kanten:

88 år Enkling

83 år Enka

41 år Piga, sjuk och sängliggande vid ankomsten

66 år Dräng, sängliggande

23 år Piga. Vistats i Danmark eller Tyskland, derifrån barnet. 1 år

71 år Enka, sängliggande

41 år Piga. Vistats i Danmark och Tyskland derifrån alla tre barnen. 8 år, 6 år, 3 år

78 år Enkling

9 år, 8 år, 5 år?  Alla tre syskonen öfvergifna af modern som vistas ömsom i Danmark och Tyskland, hvarifrån äfven barnen härstammar. Moderns vistelseort okänd.

 28 år Piga. Vistats i Danmark eller Tyskland och hvarifrån båda barnen härstammar. 3 år, 1 år

21 år Piga. Vistats i Danmark eller Tyskland och derifrån barnet. 1 år

? år Blind, hammarsmed från Stenfors omkring 40 år. Hustrun biträtt på Bruket och för kringboende såsom barnmorska.

45 år Hustru. Erhöll fribillet från sin i America vistande man för sig och här antecknade

fyra styck barn och afreste den 20 Octoberdag mot Malmö. 8 år, 6 år, 3 år, 1 år

49 år Gift, varit intagen på malmö Hospital öfvergifven af hustru, har fallandesot.

75 år Enka

Tankar: Är detta något att glömma eller berätta. Det är trots allt vardagen 1885. Idag besöker jag vardagen i ”servicehus”. Ska jag berätta om det? Eller är det där jag ska berätta?

Monica Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Vid Carolina Westmans grav

På kyrkogården i Tingsryd finns en märklig gravsten. Det är en pelare lik Medelhavsländernas antika kolonner fast mycket mindre. På toppen av pelaren står en urna, där knoppen på locket är en ros. Hela konstverket är svart utom de silvriga banden som finns på urnan. Allt är av järn och påstås vara gjutet på Stenfors, ett gammalt järnbruk utanför Tingsryd. Här vilar Carolina Westman född 1804. Under lång tid visste jag bara att hon var ryska och ägare till järnbruket. Men härom året skrev en släktforskare om henne i hembygdsboken:

 Carolinas föräldrar var fattiga och emigrerade till S:t Petersburg för att få arbete. Där föddes Carolina och fyra år senare är hon och hennes mor tillbaka i Stockholm. Carolina fick börja tidigt som piga. Hon har varit i många familjer när hon en bit över 20 år kommer till familjen Westman. Sonen i huset blir förälskad och Carolina blir med barn. Hon hamnar då i en annan familj och föder där sitt barn. Men kärleken mellan de två är stark och några år senare gifter de sig i Stockholm och förpassas direkt efter giftermålet till Stenfors i Småland. Järnbruket ägs då av Fabian Westmans far. Carolina blir genast med barn igen och föder ännu en dotter 9 månader efter bröllopet. En vecka senare dör hon i barnsängsfeber. Så under denna stora tunga ”gravsten” ligger en 32-årig piga. Detta berättade jag under en kyrkogårdsvandring för ett par år sedan.

Igår träffad jag en kvinna som talade om att hon hört mig på en kyrkogårdsvandring och nu undrade hon hur det gått med pengarna.

–         Pengarna? sa jag, vilka pengar?

–         De som låg i urnan, som skulle vara till hennes framtid.

Då förstod jag att kvinnan talade om Carolina Westman och jag förklarade att det aldrig funnits några pengar i urnan. Att hela skapelsen är gjuten i järn och att locket inte går att ta av. Besviket tittade hon på mig:

–         Men du berättade om pengarna i urnan.

Hemma igen i tystnaden i Korpalycke började jag fundera. Vad hade jag gjort? Tagit död på en växande historia! En historia som kunde blivit en turistattraktion. Tingsryd kommer aldrig att utbilda guider som reser med världens alla turister i Carolina Westmans spår bara för min dumhet. Min ånger växer sig hotande stor då plötsligt en liten stråle av ljus glimmar till: Det går kanske inte att hejda en växande historia. På det hoppet ska jag leva tillsammans med nyfikenheten på vad som berättas vid Carolina Westmans grav om 20 år.

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Jag och Prins Hatt under jorden

På Blåvingarnas julfest 1948 eller 49 fick jag ett litet paket med två små löv klippta ur tunn mässing För mig var det en underbar present. Så nära skulle jag aldrig mer komma ”de sjungande löven”. Jag visste också vilken flicka som haft paketet med sig. Hon hade lockigt ljust hår, var alltid snäll och ganska blyg, i mitt tycke så lik en prinsessa en blåvinge i Växjö bara kan vara. Så jag förstod varför just hon haft ”de sjungande löven” med sig.

När jag nu tänker tillbaka på den här händelsen, så ser jag mig som en liten flicka som redan läst Sven Sederströms ”Prins Hatt under jorden” ett flertal gånger. Jag hade läst om prinsessan som gifte med en man hon inte får se, föder honom tre barn och luras till att svika honom. Då försvinner de vackra salarna och hon står ensam med sina barn och en blind make i mörker och kyla. Hon flyr inte hem till sina föräldrar, nej, hon placerar sina barn på trygga ställen. Då hon lämnar det sista barnet ifrån sig, gör sorgen henne ouppmärksam och än en gång sviker hon sin make. Vid det sveket försvinner prins Hatt, ensam får hon nu kämpa vidare ”över berg och dal och skog och fält, över stock och sten och upp på fjället”. Hon möter troll och fula käringar, men med artighet och vänlighet får hon goda råd och kostbara gåvor. Släpande på dessa gåvor når hon till slut sitt mål, häxans boning. Med lugn och tålamod och god marknadsföring lyckas hon köpa tid med sin älskade prins. Den tiden utnyttjar hon genom att tala så vackert om sin kärlek att den förtrollade prinsen till slut förstår vem hon är. Med planlagd list befriar hon så sin make och dödar häxan. Sedan levde hon lycklig med sin nu seende prins och sina barn i all sin tid.

Detta får mig att fundera över hur sagorna danar oss. Är det så, att bara vi som växte upp med folksagor har goda chanser att fira guldbröllop?

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser

Saxa-Märtan

Läsa uppteckningar från Folklivsarkiven, tycker jag är något av det roligaste som finns. Ibland har jag turen att hitta någon äkta pärla. Som när jag letade i Ljuder socken för ett tag sedan. Då hittade jag Saxa-Märtan, en berättelse som inte är så mycket att berätta. Men den är en pärla att stoppa i själens fickor, en pärla som sedan far ur fickan när jag minst anar det.

Så här lyder uppteckningen: ”Saxa-Märtan i Vide, hon va så gla ve å dansa. Så skulle hon på sin sons bröllop, men hon hade inga vita strumpor, som di skulle ha. Då lagade hon till lite ”vitmena” (för vitning av spisen) å gick bakom en backe å målade benen vita, å sen dansade hon hela natten.”

Det är inte många ord, men ändå blir hon så levande. Hon är ännu ”så gla ve å dansa”, så pärlan kan inte ligga stilla. Den far iväg och när jag höjer blicken från datorn och blickar ut i den småländska naturen, ser jag henne. Saxa-Märtan dansar strålande glad över fjolårslöven.

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Sven fyller 200 år

Jag har en vän, Sven,  som fyller 200 år i år. Sven är en mycket god vän och han är sagoberättare. För mig är han naturligtvis nummer ett bland alla sagoberättare. Han har berättat sagor som du alldeles säkert hört och älskat. Men han har också sagor som jag är lika säker på att du aldrig hört. Han har sagor att skratta åt, sagor att förfäras över och sagor att sjunka djupt in i.

En av sagorna är alldeles speciell för barn under 10 år, åtminstone säger min erfarenhet det. Länge trodde jag att det berodde på huvudpersonens namn, Pinkel. Det blir alltid fniss i barngruppen när de hör namnet för första gången. Jag tycker det är ett bra namn på en pigg och modig yngste bror. En gång berättade jag för mitt då åttaåriga barnbarn, att jag skulle berätta hemska sagor i en klass och att jag inte visste vilka sagor jag skulle välja. ”Ta Pinkel”, sa barnbarnet,”den tycker jag är hemsk.” Så lärde jag mig att denna lilla rara barnsaga också kan uppfattas som hemsk-

Här är en bit ur slutet på Svens saga: ”Pinkel och trollkäringens dyrgripar.”

” Pinkel! Är det du?” skrek trollkäringen.

”Ja, mor lilla, det är det.”

”Pinkel, har du tagit min päls?”

”Ja, det har jag, mor lilla.”

”Pinkel, är inte du en odåga!”

”Jo, det är jag, mor lilla.”

”Pinkel! Kommer du igen?”

”Nej, mor lilla, nu kommer jag aldrig mer igen.”

Men jag kommer igen med mer om min vän Sven Sederström, för honom ska vi fira!

Monika Eriksson

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

När Gud skapade världen

Hela min värld är vit och jag fryser. I detta läge kan jag bara värma mig vid en saga, då blir det solsken i mitt sinne.
När Gud skapade världen hade han ingen färg kvar till snön. Gud bad snön låna lite färg av någon av blommorna, de hade fått i överflöd av Guds färger. Snön blev glad och skyndade fram till rosen och bad om färg. Men rosen vände ryggen till och sa: ”Du kommer att döda mig med din kyla, så du får ingen färg av mig” Snön fortsatte till den ena blomman efter den andra, vackra och färgrika, men alla var lika kalla och nekade honom färg. Då drog sig snön undan och grät. Bredvid honom stod en liten oansenlig blomma som undrade varför han var ledsen. Snön berättade, att eftersom han inte hade någon färg skulle han komma osynlig med sin kyla och då vara till fara för allt levande, han skulle bli farligare än vinden. ”Du kan få av min färg”, sa snödroppen och så blev snön vit. Därför är snön så ömsint mot snödroppen och låter den blomma i sin famn.

Monika Eriksson

5 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagoberättande för invandrakvinnor

Idag har jag berättat en gammal folksaga för de unga invandrakvinnor jag träffar varje vecka. Den handlar om en flicka från en liten folkgrupp som lever i Kina. I hennes by härjar torkan. Vid flickans försök att skaffa vatten till byn sjunger hon fram drakkungens tredje dotter. Tillsammans trotsar de båda drakkungen och får så tillbaka vattnet till byn. Drakkungen förskjuter förstås sin dotter och hon följer med människoflickan till byn. Där trivs de och de sjunger när de arbetar ihop. Deras sång lockar kvinnor till byn för att lära sångerna. Än idag samlas kvinnor vid den sjunde fullmånen för att sjunga flickan och drakkungens tredje dotters sånger.

 Om igen förundras jag över folksagornas oerhörda kraft. Jag som läst sagan flera gånger  och tänkt igenom den ännu fler gånger ser så mycket i sagan. Så mycket såg jag inte när jag som mycket ung slukade sagor och så mycket såg nog inte de unga kvinnorna jag berättade för idag. Men jag tror att mitt sagoslukande gav mig mod att protestera när orättvisorna blivit för stora. Min förhoppning är att också de här unga tjejerna får några droppar mod för varje saga de hör.

Monika Eriksson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet