Författararkiv: Per Gustavsson

Hur lång är en saga?

Jag hämtar mitt fyraåriga barnbarn Dag i Växjö. Han sitter bredvid mig i barnstolen när vi kör. Berätta en lång saga, ber han.

Jag funderar, vilken ska jag ta? Och så börjar jag berätta Lilla Rosa och Långa Leda.Det är nog minst två år sedan jag berättade den senast. Kommer jag ihåg den? Men orden flyter fram så fint, naturligt men ändå målande för en fyraåring. Jag har nog aldrig berättat den så bra, tycker jag själv. Han sitter andlöst tyst.

– Den var bra ,säger han, när jag är klar. Hur långt har vi kört?

Jag tittar på mätaren och säger att vi kört tre mil.

– Då är sagan tre mil lång, konstaterar han.

Det kan också vara ett mått på en sagas längd, ett praktiskt mått!

Per Gustavsson

Jag berättar ofta för personer med utvecklingsstörning. För flera år sedan berättade jag på en daglig verksamhet i en större stad. Efteråt kom en ung man som hade lyssnat fram till mig och sa: “Man får i alla fall skratta!”

De orden har jag sedan dess burit med mig. Hur ska jag tolka hans utsaga? Att det helt enkelt var en underhållande stund? Eller att den dagliga tillvaron var ganska så trist, men ibland hände det att man i alla fall fick skratta?

Om livet är trist och svårt, kan en berättelse i så fall ha någon betydelse?

Jag berättar ofta sagor och sägner som lockar till skratt. Jag brukar säga att det inte är för att glömma besvärligheter, utan tvärtom, för att få kraft och styrka att ta itu med som kan vara jobbigt i livet. Ett skratt och en varm stämning i ett berättarrum är livsbefrämjande i sig.

Men är det bara ett självbedrägeri? Kan berättelser förändra världen?

Per Gustavsson