Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

En tre mil lång saga

Hur lång är en saga?

Jag hämtar mitt fyraåriga barnbarn Dag i Växjö. Han sitter bredvid mig i barnstolen när vi kör. Berätta en lång saga, ber han.

Jag funderar, vilken ska jag ta? Och så börjar jag berätta Lilla Rosa och Långa Leda.Det är nog minst två år sedan jag berättade den senast. Kommer jag ihåg den? Men orden flyter fram så fint, naturligt men ändå målande för en fyraåring. Jag har nog aldrig berättat den så bra, tycker jag själv. Han sitter andlöst tyst.

– Den var bra ,säger han, när jag är klar. Hur långt har vi kört?

Jag tittar på mätaren och säger att vi kört tre mil.

– Då är sagan tre mil lång, konstaterar han.

Det kan också vara ett mått på en sagas längd, ett praktiskt mått!

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Man får i alla fall skratta!

Jag berättar ofta för personer med utvecklingsstörning. För flera år sedan berättade jag på en daglig verksamhet i en större stad. Efteråt kom en ung man som hade lyssnat fram till mig och sa: “Man får i alla fall skratta!”

De orden har jag sedan dess burit med mig. Hur ska jag tolka hans utsaga? Att det helt enkelt var en underhållande stund? Eller att den dagliga tillvaron var ganska så trist, men ibland hände det att man i alla fall fick skratta?

Om livet är trist och svårt, kan en berättelse i så fall ha någon betydelse?

Jag berättar ofta sagor och sägner som lockar till skratt. Jag brukar säga att det inte är för att glömma besvärligheter, utan tvärtom, för att få kraft och styrka att ta itu med som kan vara jobbigt i livet. Ett skratt och en varm stämning i ett berättarrum är livsbefrämjande i sig.

Men är det bara ett självbedrägeri? Kan berättelser förändra världen?

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta

Samarbete med Blekinge tekniska högskola

Läs om Sagomuseets samarbete med Blekinge tekniska högskola på Reaktporbloggen: http://reaktorsydost.wordpress.com/2010/01/20/sagomuseet-i-spannande-samarbete-med-bth-studenter/

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Brudehall – en vintersägen

Längst söderut i Osbysjön i norra Skåne ligger Brudehall. För många år sedan skulle ett brudfölje köra över den isbelagda sjön till kyrkan. Men isen brast och alla i brudföljet föll i vattnet och drunknade utom bruden. På något märkligt sätt lyckades hon hålla sig fast vid klippan i sjön. Efter ett tag upptäcktes hon av folk i gårdar nära sjön som lyckades rädda henne. Klippan kallas sedan dess för Brudehall och det sägs att det fortfarande syns märken efter hennes händer i stenhällen där hon höll sig fast.
En del berättar att bruden alls inte överlevde, utan att även hon drunknade. Hon visar sig stundom vid stenen när mörka moln ligger över sjön och solen för ett kort ögonblick bryter igenom.

Det finns många öar runt om i landet som uppkallats efter ett drunknat brudpar. I Värsjön, också i Göinge i norra Skåne, druknade ett brudpar som var på väg över sjön till kyrkan i Röke. Ön där detta ska ha hänt kallas för Bruda buske. Här har folk nattetid sett en båt med vitklädda människor och egendomliga vita fåglar.

Per Gustavsson

foto: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Storm i Göinge

Nu är det fem år sedan stormen Gudrun. I mitt letande efter sägner i min nya hembygd Göinge hittade jag följande förklaring på varför det stormade en gång.

Göingarna var de misstänksamma mot folk som kom långt norrifrån. Många trodde att dessa kunde ställa till förtret och att de var trollkunniga. Man kallade dem för finnar, finnkäringar, lappar och norrbaggar. Vargens förekomst så långt söder ut som Göinge förklarades ibland med att de var drivna dit av trollkunniga finnar, som också hade förmåga att få bort dem igen. De troddes också kunna sätta sjukdomar på folk och rå över väder och vind.

En dag kom några norrbaggar till byn Röke. Det var två karlar och en kvinna och de såg mer ut som troll än folk. De stannade vid en gård och bad om husrum för natten, men husbonden sa nej. Främlingarna försvann och gick norrut mot den lilla byn Algustorp. På vägen dit gick de genom bondens furuskog och skapade en sådan häftig storm att många av de största furorna om natten rycktes upp med roten. Ännu fler bröts av som om de varit torr halm. Det konstiga var att ingen annan skog i Röke socken fick den minsta skada.

Är du nyfiken på hur sägner uppstår och lever vidare hittar du många funderingar kring detta i min nya bok Göingesägner, Bokpro förlag 2009. En bok inte bara för göingar.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner