Vad är skuggorna?
Det jag inte vill se hos mig själv!
Det obehagliga!
Det skrämmande!
Låter vi sägenväsena stå för skuggsidan?
Men vågar vi se skuggan kanske vi förstår oss själva bättre.
Per Gustavsson
bild: Steve Andersson
Författararkiv: Per Gustavsson
En bild från Sagomuseets skuggsida
Tranan bär ljus i säng
I måndags såg min fru de två första tranorna här i Göinge. Och det stämmer ju fint med att det är tranafton i kväll och i morgon är det trandagen. “Tranan bär ljus i säng”, säger ett gammalt ordstäv. Det innebar att man skulle gå till sängs när det blev mörkt och inte tända ljus inomhus. Först till hösten fick ljus på nytt brinna kvällstid, då inomhussysslorna krävde detta.
Och glöm inte att springa barfota runt huset i kväll. Det är ett säkert sätt för att avvärja förkylningar, inte bli ormbiten och få starka och bra fötter utan sprickor. Det är en kul tradition som jag lovar barnen gillar.
Tranan kom också med tranbrev och godis och då var det någon vuxen som klätt ut sig för att överraska barnen.
Sederna kring trandagen har framförallt varit spridda i Dalsland, Värmland och så Småland, särskilt östra delen. När en kamrat från Nybro besökte oss, just vid den här tiden, när barnen var små, berättade hon om att hon alltid som liten fick godis i en strumpa tranaftonen. Det blev fort populärt i vår familj och i helgen när barnbarnet var här hängde vi upp en strumpa i kakelugnsspjället. Mycket riktigt, på morgonen hade tranan värpt ägg, just i hans strumpa.
Det finns många traditioner och stäv kring tranorna, vårens ankomst och vårfrudagen. I Odensjö väster om Ljungby skulle man räkna till 9, först rättfram och sedan baklänges. när man såg vårens första tranflock. Då stannar tranorna i bygden och det är viktigt för “hon har sommaren med sig och stannar hon, så får man behålla sommaren med det samma”.
Carl Wilhelm von Sydow, vår första sagoprofessor, har skrivit om folkliga seder och stäv kring tranan i tidskriften Folkminnen och folktankar 1916. Det passar ju bra, eftersom von Sydow föddes i Tranhult i Ryssby socken. Som barn såg han ofta tranorna flyga fram över gården.
Per Gustavsson
bild från Sagomuseet: Mia Einarsdotter, foto Steve Anderson
En berättelse vig som en apa i ett träd
Idag har jag varit på Skiftingehus skola i Eskilstuna och berättat för 7-klassare, där entusiastiska lärare jobbar med folksagor. Härligt att möta ungdomar i den här åldern, beredda på att ta till sig mina berättelser och reagera på dem.
På tåget hem läser jag Elisabeth Rynells bok Hitta hem. Det riktigt gnistrar om hennes språk och många formuleringar vill jag gömma i mitt hjärta. Boken griper och manar till eftertanke. Den handlar om två flickor, Hild som växer upp i förorten på 1950- och 60-talen och Mala som lever för 500 år sedan och deras sökande efter en självklar plats och tygghet i livet. Hild är ett utsatt barn. Hon lyssnar till berättelser och läser. Kan mötet mellan berättare och lyssnare beskrivas bättre än så här:
Det gick bra att avbryta och komma med frågor när mamman berättade. Man behövde inte vara sådär på helspänn och lyssna andäktigt och vänta in olika turer och vändningar på historien utan man kunde vara med och sticka in tillägg och kommentarer, mamman tappade inte balansen för det. Man kunde till och med säga emot, att så kunde det väl inte vara heller eller så var det inte förra gången du berättade; det bekom inte henne, hennes berättelse var vig som en apa i ett träd, den slängde sig skickligt från gren till gren och Hild var med i varje kast och ögonblick, följde mamman i berättelsen som i ett stort grenverk.
Per Gustavsson
Adam och Eva, de pissa i en stäfva
Folkdikten väjer inte för det groteska, fula och icke passande. Snarare tvärtom! Den dras till det utmanande och tänjer gränser.
När folkminnessamlaren Eva Wigström för över 100 år sedan samlade in berättelser i Skåne anmärkte hon att “det var inga granna historier”. Berättaren svarade: “Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar ta dem rå upp ur alekärret.”
Jag tänker på det här när jag sitter på Landsbiblioteket i Växjö och tittar igenom George Stephens efterlämnade papper. Stephens samarbetade med Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och tillsammans gav de på 1840-talet ut den första representativa svenska sagosamlingen. Jag hittar ett litet rim:
Adam och Eva
de pissa i en stäfva,
när stäfvan var full
slog Adam den omkull.
Stephens skriver förstås inte pissa, utan p–a. När jag kommer hem tittar jag i Johan Nordlanders samling Svenska barnvisor och barnrim från 1886 (finns i nyutgåva 1975) och hittar fler varianter på det här rimmet.
Adam å Eva
pissa i stäfva;
När stäfva blef full,
trilla Adam, Eva å stäfva omkull.
Och andra om Adam och Eva:
Adam i Paradis
slakta sin julegris;
köttet det sålde han,
fläsket det behålde han.
Och så kort och koncist, rakt på sak:
Adam och Ewa
dhe bakade stora lefwa,
när Adam blef dödh,
bakade Ewa mindre brödh.
Små barn kring treårsåldern rimmar hejdlöst. Orden behöver inte ha någon betydelse, bara det finns rytm och rim. Hur tar vi till vara den här språkliga fantasin? Stoppar vi in mer bränsle i elden och låter lågan brinna länge? Eller tuktar skolan den språkliga virtuositeten?
Jag minns från min egen barndom hur vi diktade:
Jesus för världen give sitt liv
när han på cykel ihjälkörde sig,
o vilken kurva underbar sann
aldrig har någon sladdat som han!
Per Gustavsson
Mars med sitt skägg
Det är 1 mars i dag och det finns anledning att påminna om en gammal folklig vädervers.
Mars med sitt skägg
lockar barnen utom vägg.
April med sin luva
skrämmer barnen in i stuva.
Mars kallas i södra Sverige för vårmånaden. Men den här versen påminner om att sol och värme ofta bara varar en kort tid, så kommer kylan och det dåliga vädret tillbaka.
De här gamla verserna sammanfattar uttrycksfullt folklig erfarenhet och väderföreställningar med få ord. Hör här:
Mars torr, april våt, maj kall,
fyller bondens lada all.
Blir marsvädret torrt kan vårbruket påbörjas tidigt, regnar det i april gror sådden och blir maj kallt utvecklas rötterna bra och det blir goda förutsättningar för en rik skörd.
Kan inte sådana här gamla rim locka till nydiktning i skolan?
Är du nyfiken kan du läsa mer i Bengt af Klintberg En liten väderbok (1996) och i Bo Swenson Årets månader och dagar (1985).
Per Gustavsson
Snabbkurs i konsten att hitta sägner PS
Bor du i närheten av Trädet och är nyfiken att höra hur berättarföreställningen blir, så är du välkommen till Trädets bibliotek tisdag 23 februari kl 18.
Mer info på: www.ulricehamn.se/ulh_templates/CalendarEvent.aspx?id=13801
Per Gustavsson
Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 4
Men ska jag berätta om trollen i Korshall, måste jag ju veta var platsen ligger. Det ökar trovärdigheten i mitt berättande. Jag går nu till ett fantastiskt hjälpmedel, Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering, som du hittar i Fornsök: www.raa.se/cms/fornsok/start.html.
Nu är det bara att söka på landskap och socken och hitta fornlämningar från trakten. I sökfönstret väljer jag att söka på kategorin ”kult, offer och folktro” och finner snart Blidsberg 109:1-2 som är Korshall. Här hittar jag också korta sägenuppteckningar och framförallt får jag den exakta platsen. Jag skriver ut kartan och kommer att se till att jag har tid på mig att besöka platsen före mitt berättarframträdande. Att känna sig hemma i geografin tycker jag underlättar sägenberättandet.
När jag letar vidare hittar jag nya sägner från Trädet, om en på 1700-talet mördad piga, om Klockehulla i Ätran och Skarvhallarna där det lyser varje julnatt.
Nu är det bara att berätta och kanske får jag nya berättelser av lyssnarna i Trädet. För det är nästa steg, lyssna till de berättelser som ännu lever i muntlig tradition.
Per Gustavsson
Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 3
Nu är det dags att kontakta Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg, förkortat DAG. Du hittar kontaktuppgifter på www.sofi.se. Arkivet är en guldgruva för sägenletaren. Och det fina är att du kan leta på sockennamnen och se alla uppteckningar från den aktuella socknen. Nu finner jag mängder med berättelser: ett helt sägenkomplex med trollsägner kring Korshall, som ligger mellan Dalum och Blidsberg, inte alls långt från Trädet; skattsägner; berättelser om Odens jakt. Och se här en härlig jakthistoria:
En gång var det en karl i Brismene som tog bössan och gick ut i skogen och skulle jaga. När han kommit ett stycke blev han tvungen att lossa sina byxor. Han ställde bössan mot stammen på en fura. I detsamma kom en ekorre och sprang upp i trädet och råkade trycka på hanen, så ett skott gick av. Det träffade en tjäder som satt i trädet. Skottet skrämde upp en räv som sprang förbi karln. Han fick brått i att få fatt på byxorna och springa efter räven. När han skulle över en bäck blev byxorna efter. Så sköt han räven och på tillbakavägen skulle han ta rätt på byxorna. I ena byxbenet var det fullt med abborrar och i det andra minst ett tjog kräftor. Det kan man kalla jaktlycka.
Kanske känner du igen den här lögnhistorien? Den finns i många varianter. Själv brukar jag berätta en om Mickel i Långhult. Nu är det lämpligt att haka på med den här skämthistorien från Brismene.
Det var arkivarie Fredrik Skott på DAG som hjälpte mig att leta rätt på berättelser. Han har skrivit en avhandling som heter Folkets minnen som handlar om traditionsinsamlingen 1919-1964. Den handlar om upptecknare och sagesmän- och sageskvinnor, men också om idéerna bakom insamlingsverksamheten. När du läser den förstår du hur mycket spännande material det finns i arkivets gömmor. När jag får mer tid ska jag leta vidare i Göteborg.
Per Gustavsson
Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 2
Jag ska alltså till samhället Trädet, som ligger i Ulricehamns kommun. I centralorten har jag berättat förut, men var ligger Trädet mer exakt? Har aldrig varit där förut. Kollar kartboken och ser vilka socknar som ligger i närheten av Trädet. Sockennamnen är bra att lägga på minnet eftersom det underlättar sökandet efter berättelser.
Slår upp Trädet i Rosenberg: Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1882-83, finns i nyutgåva på alla bibliotek) och lär mig att Trädets socken finns inte, utan sockennamnet är Kölaby. Läser också om socknarna i Historiskt-Geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1859-1869, 7 band + supplement). I detta verk kan man om man har tur hitta en del sägner. Böckerna ger en bild av Sverige just när sägnerna berättades.
Sedan är det bara att ge sig av till biblioteket och titta i lokalsamlingen med hembygdslitteratur. På biblioteket i Ulricehamn hittar du Carl Johan Ljungströms häradsbeskrivning från 1864 Redvägs härad med staden Ulricehamn (finns i ny upplaga). Den är det värt att kika närmare i. Kolla i hembygdsböckerna. Många hembygdsföreningar har glömt bort att skildra det muntliga berättandet och folktron, men det finns också ambitiösa sammanställningar av sagor och sägner. Carl-Martin Bergstrands samling Västgötasägner (1944) är en standardkälla för mig när jag ska berätta i detta landskap, men just från socknarna kring Trädet är det dåligt med berättelser. Även i det andra standardverket Johan Götlind: Saga, sägen och folkliv i Västergötland (1926) är det magert med berättelser från den här bygden. Men ge inte upp!
Per Gustavsson
Snabbkurs i konsten att hitta sägner. Del 1
Jag ska till Trädets bibliotek i Ulricehamns kommun och berätta sagor och sägner. Som vanligt vill jag gärna anknyta till bygden jag besöker och berätta en del lokala sägner. Kanske kan jag hos någon väcka lusten att leta efter spännande och intressanta berättelser i den egna hemtrakten.
Här följer en snabbkurs i fyra delar hur du hittar sägner från en särskild trakt.
Först av allt, skaffa dig en grundkunskap om sägner. Det krävs ganska ofta för att rätt kunna förstå äldre uppteckningar. När sägnerna berättades för säg 150 år sedan fanns en bakgrundskunskap hos åhörarna, så mycket behövdes inte berättas. Idag behöver en berättar flika in förklaringar för att en del sägner ska fängsla och förstås. Läs Bengt af Klintbergs Svenska folksägner som innehåller över 400 sägner, men också ett mycket bra förord som sätter sin sägnerna i sitt historiska sammanhang. I kommentarerna till varje sägen hittar du utmärkta referenser till specialverk. Jag tycker också om Ebbe Schöns Älvor, vättar och andra väsen som fängslande och lättillgängligt berättar om våra sägenväsen. Nu är det bara att sätta igång att leta sägner.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 