Författararkiv: Per Gustavsson

Det är berättarfestival i Skellefteå.. Torsdag eftermiddag berättar jag på Skelleftehamns vårdcentral. Rubriken är :

”Konsten att bli frisk. Doktor Gustavsson berättar skrönor”.

 Väntrummet är mer än fullsatt, säkert 70 uppmärksammade lyssnare. Personalen har bjudit på kaffe och fikabröd. Stämningen är god, skratten många, ingen tänker på sina krämpor. De tror att det är sin egen doktor Mats Gustavsson de lyssnar till. Det var också han som började och hälsade alla välkomna och småpratade. Men så ringer hans telefon, det är en patient, han ber om ursäkt och säger att han snart är tillbaka. När han strax är tillbaka är det jag, hans tvillingbror, som kommer, identiskt klädd och med nycklarna hängande i bältet. Ingen anar något.

 Jag har förberett mig genom att lära mig några av personalens namn. Så när jag berättat om den skicklige läkaren som kan säga vad det är för fel på den sjuke genom att bara titta på urinen, upplyser jag alla om att efter föreställningen kan de lämna in urinprov till Berit som har hand om provtagningen. Jag berättar om patienten som kom till Ulrika på vårdcentralen och sa att det var tur att det var Mats som skulle berätta, för hade det varit den andre doktorn Niklas hade det inte blivit så många berättelser. Niklas kommer ju från Sorsele i Västerbottens inland och där är de fåordiga. Jag hinner också läsa ur min svartkonstbok om konsten att återställa förlorad manbarhet innan timmen är slut.

 Då kommer plötsligt Mats tillbaka, förvåningen är stor och en del tror att de ser dubbelt och ber om tid för att få remiss till ögonspecialisten.

 Jag tror aldrig jag haft det så roligt som berättare. Och lyssnarna har haft roligt, och ännu roligare efteråt när det går upp för dem att de blivit grundlurade. Och den insatta personalen på vårdcentralen har haft roligt. Om berättandet i sig var bra är ointressant. För mötet var bra, stämningen god och lyssnarna har fått något att berätta om när de möter vänner.

Men jag sörjer att det här aldrig går att upprepa. Varje berättarsituation är unik, men den här var unikare än alla andra jag varit med om.

Per Gustavsson

I Idemåla by, Södra Sandsjö socken, öster om Tingsryd, i södra Småland har byföreningen rustat upp ett gammalt soldattorp. Varje skärtorsdagskväll sedan några år tillbaka anordnar socknens LRF-föreningen en berättarkväll i torpet. Det ryms bara 25 personer i stugan så det gäller att anmäla sig fort till kvällen för att komma med. I år var det min tur att få berätta. Nu var det inte bara skärtorsdag utan också första april, en bättre dag för både lögnaktiga och sanna historier kan väl knappast tänkas.

Många i publiken kände förstås varandra, men det fanns även plats för nya besökare. Mellan mina historier åt vi landgång, drack lite gott ur en och annan medhavd butelj, språkade med bordsgrannarna och lärde känna varandra, drack kaffe med kaka, köpte lotter och blev glada vinnare, lyssnare blev till berättare och allt var mycket trivsamt. Gösta, en nittioårig man, som jag satt bredvid berättade att än i dag kallas en liten göl där i skogen för Petter-Eriks göl. Dit ledde Petter-Erik kon för att dricka. Petter-Erik var min frus morfar, vilken dog innan hon föddes. Så steg en gestalt fram ur historien.

Glada och berikade körde vi hem i den sena kvällen, medan övriga besökare dröjde sig kvar ännu ett tag i glatt samspråk.

Svaret på rubriken blir: I Idemåla soldattorp en skärtorsdagskväll.

Men kanske är frågan fel ställd. En berättarkväll ska nog inte graderas i bra och dålig. Så här ska jag nog uttrycka mig: Jag själv trivs bäst med att berätta, när berättare och lyssnare blir till en enhet som harmonierar i en givande anspråkslöshet.

Per Gustavsson

Idag har jag varit på Skiftingehus skola i Eskilstuna och berättat för 7-klassare, där entusiastiska lärare jobbar med folksagor. Härligt att möta ungdomar i den här åldern, beredda på att ta till sig mina berättelser och reagera på dem.

På tåget hem läser jag Elisabeth Rynells bok Hitta hem. Det riktigt gnistrar om hennes språk och många formuleringar vill jag gömma i mitt hjärta. Boken griper och manar till eftertanke. Den handlar om två flickor, Hild som växer upp i förorten på 1950- och 60-talen och Mala som lever för 500 år sedan och deras sökande efter en självklar plats och tygghet i livet. Hild är ett utsatt barn. Hon lyssnar till berättelser och läser. Kan mötet mellan berättare och lyssnare beskrivas bättre än så här:

Det gick bra att avbryta och komma med frågor när mamman berättade. Man behövde inte vara sådär på helspänn och lyssna andäktigt och vänta in olika turer och vändningar på historien utan man kunde vara med och sticka in tillägg och kommentarer, mamman tappade inte balansen för det. Man kunde till och med säga emot, att så kunde det väl inte vara heller eller så var det inte förra gången du berättade; det bekom inte henne, hennes berättelse var vig som en apa i ett träd, den slängde sig skickligt från gren till gren och Hild var med i varje kast och ögonblick, följde mamman i berättelsen som i ett stort grenverk.

Per Gustavsson