Författararkiv: Per Gustavsson

Det här är Skatelövs kyrka. Kyrkan byggdes på 1820-talet. Då revs också den gamla kyrkan, som låg vid stranden av sjön Åsnen, några hundra meter öster om den nuvarande kyrkan. Skatelöv ligger i nuvarande Alvesta kommun och är en av de sägenomspunna kyrkorna i Sagobygden. På den gamla kyrkogården har folk i socknen rest en minnessten över sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Det är också han som tecknat upp sägnen om Skatelövs kyrkklockor.

Den gamla klockstapeln hade fyra klockor och storklockan var så stark att hon hördes ända till Danmark. Så kom danskarna och ville ta klockorna. Men då började de gå av sig själva och flög till slut ut ur klockstapeln. Den stora sänkte sig i Åsne Kofva, där Helige å faller ut i sjön. Den andra for till Kvarnö, den tredje till Käringö och lillklockan till Norregårdsbacke.

Lillklockan hittades eftersom en ko stod och slickade på klockbredden så att det rungade. Den sattes upp i klockstapeln tillsammans med de två som fallit ner på öarna. Men när man nu ringde med klockorna gick de så sorgligt och lät: – Bong, Bong! Min make ligger i Åsne kofva!

Då började folk dyka efter storklockan och hittade den till slut. Men när man skulle ta upp den satt det en höna i klockan och hur man än försökte ville den inte gå dän. Då var det inget annat att göra är att söka upp en klok och fråga om råd. Han sa att de skulle dra upp klockan med två tvillingoxar, som de sedan skulle ge sjörået.

Folk följde rådet och lovade sjörået oxarna. Så sänkte de ner rep och krokar i sjön, fick tag i klockan och oxarna började dra upp den. När de fick upp klockan över vattenytan var det en som inte kunde hålla tyst utan gapade: – Se, Gud i lov, nu behöver vi inte ge bort våra oxar!

Men då flaxade hönan till och klockan föll tillbaka ner i sjön. Där ligger hon än i denna dag. På den tiden när Huseby bruk fraktade varor med pråmar över sjön var det många karlar som kände klockan med sina stänger.

————————————–

Nästa vecka ska jag berätta i Jämtland. Dit går också färden i nästa veckas sägenresa och då handlar det om en alldeles särskild jämtländsk sägenföreteelse.

Per Gustavsson

bild: Steve Andersson

Studenterna har nu börjat jobba med att genom digital teknik levandegöra museet och sagobygden.

Här visar Mikael hur en sagoberättare kan spreta med fingrarna

Det är torsdag kväll och Nordanåteatern i Skellefteå är fullsatt. Men jag glömmer mycket snart att vi är 300 lyssnare i den stora teatersalongen. Berättaren och spelmannen Thomas Andersson tar oss till bondkök i Västerbottniska småbyar, till stranden av Bygdträsk, till Burträsk kyrka och bröllopsstugor. Det är magiskt, intensivt närvarande och mycket mycket roligt. Men mitt i skrattet finns allvaret. Jag kommer aldrig att glömma vad Gud ville säga, enligt Thomas uppfattning, med änglasången i Burträsk kyrka en dag 1850, eller om det var 1851. Inte heller när Lapp-pojken, den mästerlige spelmannen, blev ihjälsparkad på ett bröllop Illgärningsmannen är sedan länge död, men Lapp-pojken lever vidare, för hans musik spelas än i dag av spelmän i Västerbotten.

Och det är just det som Thomas Andersson gör, traderar vidare musik och folkliga berättelser.

Och han gör det på ett så personligt sätt att vi var och en i salongen upplever att han särskilt berättar för just mig. Och samtidigt har vi känslan att tillhöra en stor gemenskap. Vi har varit med om något stort i kväll.

I kväll var berättandet som bäst. En berättare som har något att berätta och inte är rädd att ta ställning för grundläggande mänskliga värden och förmår att förmedla allt detta även till sista bänkraden. Enkelheten är stor konst.

Ni som inte hört Thomas Andersson får möjlighet att göra det under Ljungby berättarfestival 11-14 juni. Då framför han bland annat just denna föreställning. Kulturarvet slår tillbaka.

Per Gustavsson

Det är berättarfestival i Skellefteå.. Torsdag eftermiddag berättar jag på Skelleftehamns vårdcentral. Rubriken är :

”Konsten att bli frisk. Doktor Gustavsson berättar skrönor”.

 Väntrummet är mer än fullsatt, säkert 70 uppmärksammade lyssnare. Personalen har bjudit på kaffe och fikabröd. Stämningen är god, skratten många, ingen tänker på sina krämpor. De tror att det är sin egen doktor Mats Gustavsson de lyssnar till. Det var också han som började och hälsade alla välkomna och småpratade. Men så ringer hans telefon, det är en patient, han ber om ursäkt och säger att han snart är tillbaka. När han strax är tillbaka är det jag, hans tvillingbror, som kommer, identiskt klädd och med nycklarna hängande i bältet. Ingen anar något.

 Jag har förberett mig genom att lära mig några av personalens namn. Så när jag berättat om den skicklige läkaren som kan säga vad det är för fel på den sjuke genom att bara titta på urinen, upplyser jag alla om att efter föreställningen kan de lämna in urinprov till Berit som har hand om provtagningen. Jag berättar om patienten som kom till Ulrika på vårdcentralen och sa att det var tur att det var Mats som skulle berätta, för hade det varit den andre doktorn Niklas hade det inte blivit så många berättelser. Niklas kommer ju från Sorsele i Västerbottens inland och där är de fåordiga. Jag hinner också läsa ur min svartkonstbok om konsten att återställa förlorad manbarhet innan timmen är slut.

 Då kommer plötsligt Mats tillbaka, förvåningen är stor och en del tror att de ser dubbelt och ber om tid för att få remiss till ögonspecialisten.

 Jag tror aldrig jag haft det så roligt som berättare. Och lyssnarna har haft roligt, och ännu roligare efteråt när det går upp för dem att de blivit grundlurade. Och den insatta personalen på vårdcentralen har haft roligt. Om berättandet i sig var bra är ointressant. För mötet var bra, stämningen god och lyssnarna har fått något att berätta om när de möter vänner.

Men jag sörjer att det här aldrig går att upprepa. Varje berättarsituation är unik, men den här var unikare än alla andra jag varit med om.

Per Gustavsson

I Idemåla by, Södra Sandsjö socken, öster om Tingsryd, i södra Småland har byföreningen rustat upp ett gammalt soldattorp. Varje skärtorsdagskväll sedan några år tillbaka anordnar socknens LRF-föreningen en berättarkväll i torpet. Det ryms bara 25 personer i stugan så det gäller att anmäla sig fort till kvällen för att komma med. I år var det min tur att få berätta. Nu var det inte bara skärtorsdag utan också första april, en bättre dag för både lögnaktiga och sanna historier kan väl knappast tänkas.

Många i publiken kände förstås varandra, men det fanns även plats för nya besökare. Mellan mina historier åt vi landgång, drack lite gott ur en och annan medhavd butelj, språkade med bordsgrannarna och lärde känna varandra, drack kaffe med kaka, köpte lotter och blev glada vinnare, lyssnare blev till berättare och allt var mycket trivsamt. Gösta, en nittioårig man, som jag satt bredvid berättade att än i dag kallas en liten göl där i skogen för Petter-Eriks göl. Dit ledde Petter-Erik kon för att dricka. Petter-Erik var min frus morfar, vilken dog innan hon föddes. Så steg en gestalt fram ur historien.

Glada och berikade körde vi hem i den sena kvällen, medan övriga besökare dröjde sig kvar ännu ett tag i glatt samspråk.

Svaret på rubriken blir: I Idemåla soldattorp en skärtorsdagskväll.

Men kanske är frågan fel ställd. En berättarkväll ska nog inte graderas i bra och dålig. Så här ska jag nog uttrycka mig: Jag själv trivs bäst med att berätta, när berättare och lyssnare blir till en enhet som harmonierar i en givande anspråkslöshet.

Per Gustavsson