För många år sedan besökte jag en novemberkväll ett bibliotek i Sydsverige för att berätta spökhistorier. Det var höstlov. Kl 18 kom det många ungdomar, som sedan försvann vidare till vattendisco. Timmen därefter kom bara en pojke. Barnbibliotekarien tyckte det var lite pinsamt och sa att jag inte behövde berätta. Men vi satte oss ned vid ett bord och tände ett ljus. Jag berättade och vi pratade en hel del.
Några veckor senare fick jag ett brev från en pojke som hette Johan och gick i femte klass i den här staden. Han hade som skoluppgift att läsa en bok och ta reda på mer om författaren. Han hade läst min bok Spöken och frågade allt möjligt om mig, både sådant som rörde skrivandet och så förstås om hur många barn jag hade, vilken mat jag tyckte om och vad jag gjorde på fritiden. Jag skrev ett utförligt svar.
Lite senare fick jag Johans lilla arbete om mig. Han skrev att han var den där ensamme pojken på biblioteket och han frågade om jag inte kunde komma tillbaka och berätta mer. Jag sa att det gjorde jag gärna och föreslog att han kunde fråga lärarna på skolan om de ville engagera mig.
Så ringde telefonen efter en liten tid och en lärare frågade om jag kunde komma och berätta på hennes skola. Visste kunde jag det, men inte förrän nästa termin. Men läraren sa att jag måste komma nu och började berätta. Det var från skolan där Johan gick. Han hade det jobbigt i skolan och hade börjar vara ihop med mycket äldre killar med nynazistiska värderingar. När han skrev om min spökbok var det första gången hade han visat intresse för skolarbetet. Nu hade Johan föreslagit att jag skulle få komma till skolan. Vi bestämde snabbt en tid veckan därpå. Jag skulle inte bara berätta i Johans klass, utan vara där en hel dag.
Johan väntade på mig när jag kom. Jag gav honom en nyutkommen lättläst bok med bidrag av många författare och där några av mina spökhistorier var med. Vi skildes åt, först senare på dagen skulle jag berätta i Johans klass. Under en rast kom han in i lärarrummet där jag var och sa att han hade läst den första historien i boken. “Den var lite konstig” tillade han. Johan hade läst Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll i en lättläst version.
Det var inte att ta fel på Johans stolthet när jag sedan berättade i hans klass. Det var han som hade fixat det hela! De följande åren skickade jag alla mina manus till lättlästa böcker till Johan. Han läste dem tillsammans med sin speciallärare i skolan och jag fick lite kommentarer. Och det verkade som han gjorde framsteg och trivdes bättre.
Så småningom upphörde kontakten. Jag tror inte Johan blev någon storläsare eller började älska skolan. Men min förhoppning är att han fick uppleva berättandets och läsnings glädje, åtminstone för några ögonblick. Kanske är det något han kan ha glädje av senare i livet. Och framförallt hoppas jag att han inte hade det lika jobbigt i skolan.
Så fort jag bara har en eller ett fåtal lyssnare när jag är ute och berättare tänker jag på den här händelsen. Det kan vara mycket viktigare att berätta och möta en person, än att berätta i en fullsatt teatersalong.
Jag fick också en påminnelse om det engagemang och den kreativitet det finns i många skolor. Jag är djupt imponerad över hur lärarna mötte Johan och tog honom på allvar.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 