Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu

Kirkjuböur och den kastade ringen i havet

I dag har vi vandrat längs havet vid Kirkjuböur, som under medeltiden var biskopsäte på Färöarna. På den tiden levde en rik kvinna i bygden som ägde stora jordegendomar. Hennes namn var Gasa. Hon var lika högmodig som hon var rik. En dag kastade hon en guldring i havet och sa att det var lika omöjligt för henne att bli fattig som att hon någonsin skulle få ringen tillbaka.

En dag kom en fiskare med en fisk till Gasa. När fisken rensades fann man den rika fruns ring. Och snart kom olyckan. Gasa hade ätit kött under fastan och det var ett brott mot allt som var heligt. Hon dömdes till att mista all sin egendom och den tillföll biskopsstolen i Kirkjuböur.

Kånner du igen sägnen? Den berättas om rikt folk både hemma i Hjälmsänga, i Diö och om Hovdala slott i Göinge. Och på många andra håll i Sverige. Allt är så annorlunda här men ändå är berättelserna välkända.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Nu är vi på Färöarna

Fem glada själar från sagomuseet är nu på Färöarna. Ett soligt och otroligt  vackert Torshavn tog emot oss . Första dagen har mest ägnats åt planering på hotellet. Bland annat har vi ställt oss frågorna: vilka sagor skall vi berätta? Hur skall vi få barnen att förstå? Vad skall vi använda för tillbehör? 

Senare blev det kvällspromenad utmed kaj och genom centrum. Fantastiskt!!

Väl tillbaka  såg vi att hotellet berättade små historier för oss.

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Internationella kvinnodagen 8 mars

I århundraden har kvinnor, och så än i dag, fått ta det största ansvaret för barn och hem. Världen runt. Hur lyfter folkets diktning fram kvinnors liv? Var finns berättelserna vi vill föra vidare? Här ett litet bidrag.

Den kloka barnmorskan i Småland

På 1860-talet var det nödår i Småland. Ett år ruttnade säden på åkrarna och nästa år brände solen och fördärvade skörden. Boskap slaktades, när fodret tog slut. Folk svalt och hungrade och stora skaror egendomslösa drog kring på vägarna och tiggde.

Bara en av många tragiska händelser: I Blekinge strax söder om Smålandsgränsen hittade byborna en död man i skogen. Vid obduktionen visade det sig att innehållet i den dödes mage bestod av några potatisskal, samt ett nyss utslaget löv, som han plockat från bokbusken han låg död under.

I Södra Ljunga socken, strax söder om Ljungby, levde vid den här tiden en barnmorska. Hon hade det fattigt och det fanns många barn i stugan. Men barnen var inte magra som många andra barn. De var ofta glada. Hur kunde det komma sig?

Vet ni vad barnmorskan gjorde? När hon hade hjälpt en kvinna att föda sitt barn, tog hon hand om moderkakan. Barnmorskan slängde inte bort den, utan tog hem den istället. Hon skar den i skivor och stekte dem som lever. En moderkaka väger ett halvt kilo, så varje barn fick en bit kött att äta. Det var nyttig mat och barnmorskans barn blev både mätta och friska.

Per Gustavsson

PS I höst utkommer jag med en samling berättelser om kloka kvinnor och finurliga flickor på LL-förlaget. Den här historien ingår, men i lättläst form.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

The Types of the Swedish Folk Legend

Äntligen, är det lätt att utbrista, när Bengt af Klintberg nu fullbordat sin katalog över svenska folksägner.  Arbetet påbörjades för snart 50 år sedan. The Types of the Swedish Folk Legend är ett blivande standardverk för lång tid framöver.

Under 24 huvudkategorier förtecknar Klintberg över 1800 legendtyper. Första kategorin har rubriken ”Fate. Omina” och den sista ”Unusual people”. Där mellan ryms sägner om välkända sägenväsen men också om mirakler, döden, skatter, kungar, brott och straff. Varje huvudavsnitt inleds med en kort kärnfull introduktion som ger traditionsbakgrund och reder ut de olika benämningarna på sägenväsena.

Förteckningen baserar sig på uppteckningar i de fyra största folklivsarkiven i landet, alltså de i Göteborg, Lund, Uppsala och Stockholm, samt på 150 tryckta källor. Under varje sägentyp anges i vilka arkiv sägentypen kan hittas och tryckta källor som återger den. Dessutom följer litteraturtips.

Det är ett imponerande arbete, som trots det digra innehållet är överskådligt. De olika inledningarna till huvudkategorierna är en snabblektion i svensk sägendiktning. Söker jag varianter till en särskild sägen hittar jag det snabbt. Jag får också en snabböversikt av den geografiska spridningen av en sägentyp.

Det är bara att gratulera alla älskare av svensk folkdikt, det här är en bok att ständigt återvända till.

Klintberg, Bengt af
The Types of the Swedish Folk Legend
FF Communications 300, Helsinki 2010
ISBN 978-951-41-1053-5
Boken kan beställas från Sagomuseet.

Per Gustavsson

6 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Om Sagomuseet på ungerska

För några år sedan besökte den ungerska studenten Julianna Kollányi Sagomuseet och blev fascinerad. Hon studerade etnologi i Umeå och var i färd med att skriva sitt diplomarbete om nordiska folksagor.

I dag bor hon i Budapest igen och har presenterat Sagomuseet för ungersk publik i tidskriften Tabula, nr 12 2009. Tidskriften ges ut av Néprajzi Múzeum, det etnografiska museet i Budapest. När jag besökte Budapest för några år sedan passade jag på att vandra runt i museet, som har mycket fina samlingar av ungersk folkkonst.

Julianna framhåller Sagomuseet som ett föredömligt exempel för ungerska sagoälskare, ja för alla som arbetar inom kulturens område.

I artikeln skildrar hon bakgrunden till varför ett museum om sagor finns just i Ljungby och redogör för områdets kända sagosamlare och sagoberättare. Hon berättar om sägnerna i Sagobygden och de skyltade besöksmålen. Vidare beskriver hon museets tillkomsthistoria och själva utställningen. liksom den pedagogiska verksamhet som bedrivs. Naturligtvis lyfter hon också fram Ljungby berättarfestival.

Julianna har dessutom föreläst om den svenska sagotraditionen och museet på en ungersk konferens om folksagor.

Vi är glada och stolta över att Sagomuseet nu är känt i Ungern och vi hoppas att det kan inspirera arbetet i Ungern med att lyfta fram den egna sagoskatten.

Läser du ungerska och vill ha en kopia på artikeln, kontakta Sagomuseet, så skickar vi den gärna.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Till Färöarna

Det här glada gänget åker i mars till Färöarna. Där ska vi ha studiedag för lärare, berätta i grundskolor och på gymnasiet, ha berättarkvällar och undervisa på universitetet i Torshavn.

Vi kommer att berätta runt om på hela Färöarna, från Suduroy i söder till Vidoy i norr. Blir kul. Själv hoppas jag får komma till Kalsoy där sälkvinnan blev tagen upp på land.

Besöket är ett led i ett långsiktigt samarbete med Färöarna, där Nordens hus och Føroya Fornminnissavni är två viktiga samarbetspartners. Samarbetet tog sin början sensommaren 2009 då Sagomuseet besökte Färöarna och berättade runt om på öarna. I november 2010 återvände jag och hade berättarföreställningar på skolor inom ramen för den kulturella skolsäcken, Listaleypurin. I höst besöker forskare och museifolk Sagomuseet för att studera hur vi arbetar med att levandegöra det immateriella kulturarv, som våra sagor och sägner utgör. Utbytet stöds av Nordiska kulturfonden och Vera och Greta Oldbergs stiftelse.

Vi kommer att berätta utförligt på bloggen om våra upplevelser.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Tibast och vänderot

Nu är det stora knoppar på tibasten. Då tänker jag på en sägen om skogsfrun. Här är en lättläst text av en ganska svår sägen. Den är hämtad ur min bok Skatten i berget och andra folksägner (LL-förlaget 2005).

En karl som varit tillsammans med skogsfrun
har svårt att bli fri från henne.

En gång var det en bonde
som haft ihop det med skogsfrun.
Så fort hon lockade på honom inifrån skogen
skyndade han till henne.
Han lämnade hustru och barn.
Han lämnade allt han hade att göra på gården
och sprang till skogs.
Tillbaka kom han trött och slak,
utan all mannakraft.

Hans hustru tyckte det var eländigt.
En sådan karl var inte mycket att ha.

En dag när han gick i skogen
mötte hon skogsfrun.

– Jag har en tjur därhemma, sade bondkvinnan.
Den springer ständigt och jämt till grannars ladugårdar
och har ihop det med korna.
Hur ska jag få den att stanna hemma?
Har frun något råd?

– Använd tibast och vänderot, svarade skogsfrun.
Det hjälper.

Bondkvinnan tackade för rådet.
Hon gick hem och plockade växterna.
Vem tror ni
att hon gav medicinen.
Ja, inte tjuren.
Men väl till sin karl.
Sedan var det han
som var tvungen att stanna hemma i stugan,
till hustruns stora glädje och förnöjelse.
Aldrig mer försvann han till skogs,
hur mycket skogsfrun än kallade.

I skogen gick skogsfrun ensam och klagade:
– Tibast och vänderot,
tvi vale som lärde dig bot.

Per Gustavsson

illustration: Boel Werner, se www.boelwerner.com

5 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Glädjens fåglar

Det här hör väl egentligen inte hemma på en blogg om berättande. Men jag kan inte låta bli att lägga in en bild på de stjärtmesar som då och då dyker upp i trädgården. Plötsligt är dessa pigga och roliga fåglar här och lika snabbt är de borta. Men jag blir glad och får kraft att arbeta vidare inomhus vid datorn

I Jämtland, där den är ovanlig, kallas stjärtmesen för  långstylteta. Style betyder stjärt.

Jag har ju ingen bra kamera, men jag hoppas ända att bilden kan förmedla lite härlig glädje. Och kanske väcka ett minne, en berättelse till liv.

Per Gustavsson

3 kommentarer

Under Att berätta

Fredagskväll i Hagshult

Tänk dig en fredag kväll klockan 19. Arbetsveckan är slut. På spåret och Let´s dance drar mångmiljontittare framför TVn. Sverige spelar semifinal i handbollsVM. Är det en bra kväll för en berättarföreställning?

Ja, åtminstone i Hagshult. Samlingssalen i församlingshemmet, där också det lilla biblioteket ligger, är fullsatt. Över 40 besökare, från 5 till 75 år. Inte bara från by, utan även så långt bortifrån som Jönköping. Jag är tillbaka efter 20 år och det är precis som jag tar vid där föreställningen slutade förra gången. Det är samma värme. samma gemenskap, samma närhet som då. Jag trivs och utan att förhäva mig kan jag säga att publiken trivs. Berättelserna föds i detta möte. Så blir det kaffe och Lilli-Anns hembakade bullar och kakor, tid för småprat, innan jag avslutar med några lagom hemska små spökhistorier.

I berättarrörelsen pratar vi om att utveckla berättandet som scenkonst. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått det resonemanget. Visst är berättande konst. Precis som teater, litteratur och bilder kan berättandet ge oss skönhet, ifrågasätta vårt sätt att tolka världen och skaka om oss i vårt människovarande. Det är precis som om vi måste använda ordet berättarkonst för att hävda oss i kampen om utrymmet i massmedia och betona vår självklara rätt att få del av samhällets kulturpengar. Men jag tycker att just det genuina mötet, närheten och medskapandet är berättandets styrka. Som det var i Hagshult denna fredagkväll.

Visst står vi på en upphöjd scen då och då. Ibland är detta en rent praktisk fråga för att alla ska se eller för att det bara är den bästa platsen i en lokal som kanske inte är riktigt optimal för berättande. Visst kan jag säga att jag står på en scen även när jag står på samma golv som publiken stolar är placerade på. På det sättet skiljer jag ut mig från åhörarna jämfört med ett berättarcafé där alla inbjuds att berätta.  Men just detta berättare-publikförhållande kan jag försöka motverka i mitt sätt att berätta. När vi sätter ihop scen med konst och med berättande betonar vi språkligt än mer att berättaren är exklusiv, mer än lyssnarna.

Jag tycker ordet berättande räcker långt. Berättarrörelse är ett fint ord. Berättare också.

Sedan är det ju självklart att berättandet kan utvecklas på olika sätt och att vi som berättare är väldigt olika. Det mår berättarrörelsen bra av.

Per Gustavsson

PS Ni som inte tycker att ni hör Hagshult nämnas som Sveriges köldhål lika mycket i väderleksrapporten som tidigare har alldeles rätt. Det har blivit varmare i Hagshult! En man berättade för mig att väderleksstationen har flyttas från myrkanten till en annan plats, och där är det alltid 2 grader varmare.

8 kommentarer

Under Att berätta

Berättandets kraft och glädje

För många år sedan besökte jag en novemberkväll ett bibliotek i Sydsverige för att berätta spökhistorier. Det var höstlov. Kl 18 kom det många ungdomar, som sedan försvann vidare till vattendisco. Timmen därefter kom bara en pojke. Barnbibliotekarien tyckte det var lite pinsamt och sa att jag inte behövde berätta. Men vi satte oss ned vid ett bord och tände ett ljus. Jag berättade och vi pratade en hel del.

Några veckor senare fick jag ett brev från en pojke som hette Johan och gick i femte klass i den här staden. Han hade som skoluppgift att läsa en bok och ta reda på mer om författaren. Han hade läst min bok Spöken och frågade allt möjligt om mig, både sådant som rörde skrivandet och så förstås om hur många barn jag hade, vilken mat jag tyckte om och vad jag gjorde på fritiden. Jag skrev ett utförligt svar.

Lite senare fick jag Johans lilla arbete om mig. Han skrev att han var den där ensamme pojken på biblioteket och han frågade om jag inte kunde komma tillbaka och berätta mer. Jag sa att det gjorde jag gärna och föreslog att han kunde fråga lärarna på skolan om de ville engagera mig.

Så ringde telefonen efter en liten tid och en lärare frågade om jag kunde komma och berätta på hennes skola. Visste kunde jag det, men inte förrän nästa termin. Men läraren sa att jag måste komma  nu och började berätta. Det var från skolan där Johan gick. Han hade det jobbigt i skolan och hade börjar vara ihop med mycket äldre killar med nynazistiska värderingar. När han skrev om min spökbok var det första gången hade han visat intresse för skolarbetet. Nu hade Johan föreslagit att jag skulle få komma till skolan. Vi bestämde snabbt en tid veckan därpå. Jag skulle inte bara berätta i Johans klass, utan vara där en hel dag.

Johan väntade på mig när jag kom. Jag gav honom en nyutkommen lättläst bok med bidrag av många författare och där några av mina spökhistorier var med. Vi skildes åt, först senare på dagen skulle jag berätta i Johans klass. Under en rast kom han in i lärarrummet där jag var och sa att han hade läst den första historien i boken. “Den var lite konstig” tillade han. Johan hade läst Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll i en lättläst version.

Det var inte att ta fel på Johans stolthet när jag sedan berättade i hans klass. Det var han som hade fixat det hela! De följande åren skickade jag alla mina manus till lättlästa böcker till Johan. Han läste dem tillsammans med sin speciallärare i skolan och jag fick lite kommentarer. Och det verkade som han gjorde framsteg och trivdes bättre.

Så småningom upphörde kontakten. Jag tror inte Johan blev någon storläsare eller började älska skolan. Men min förhoppning är att han fick uppleva berättandets och läsnings glädje, åtminstone för några ögonblick. Kanske är det något han kan ha glädje av senare i livet. Och framförallt hoppas  jag att han inte hade det lika jobbigt i skolan.

Så fort jag bara har en eller ett fåtal lyssnare när jag är ute och berättare tänker jag på den här händelsen.  Det kan vara mycket viktigare att berätta och möta en person, än att berätta i en fullsatt teatersalong.

Jag fick också en påminnelse om det engagemang och den kreativitet det finns i många skolor. Jag är djupt imponerad över hur lärarna mötte Johan och tog honom på allvar.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik