Med den här berättelsen önskar Sagobygden alla läsare en riktigt glad midsommar. Vi har tidigare skrivit många inlägg på bloggen om midsommartraditioner. Sök på midsommar, så hittar du dem.
En dräng var förtjust i en flicka.
Men flickan ville inte veta av honom.
Så blev det midsommar
och det var dans på kvällen.
Men flickan ville inte dansa med drängen.
Drängen blev arg.
Han tyckte flickan var stursk och sa:
– Vänta du bara!
I natt ska du ligga i min säng.
Du ska ligga där i bara linnet.
Jag ska nog få som jag vill.
Jag kan en hel del konster.
Drängen hade lärt sig ett knep av en trollkunnig gubbe.
Nu tänkte han använda sig av det.
När flickan skulle lägga sig på natten efter dansen var hon ängslig.
Hon var rädd och tänkte
att det var bäst att vara försiktig.
Hon tog av sig linnet
och drog det över stolsryggen.
Hon sov naken i sängen hela natten.
Hon vaknade mitt i natten av buller.
Hon såg stolen fara ut genom dörren.
Den for in i drängens kammare. Drängen blev bra snopen.
Han hade ju hoppats på att få krama en flickan.
Nu fick han famna stolen i stället.
Bild: Boel Werner ur Midsommar av Per Gustavsson. LL-förlaget, 1997
I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.
Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.
När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.
Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.
Rövarekulan
Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.
I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.
En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.
När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.
Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:
– Hur gick det?
Pigan förändrade då rösten och svarade:
– Det gick bra.
Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann.
En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:
– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.
När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.
Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.
Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.
Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.
– Kommer inte min son? frågade hon.
– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.
Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.
Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.
En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.
Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.
En ståtlig asp växer på tomten nära vårt hus. Den har en karakteristisk form som avviker från omgivande träd, som den reser sig högt över. På vintern gläder oss aspens skulpturala former. På sommaren susar vinden i dess aldrig vilande löv och vi påminns om alla folkliga berättelser om varför aspens löv aldrig vilar. Ibland retar vi oss på aspen. Den skjuter ständiga rotskott som med stor envishet letar sig in i våra grönsaksland och växer upp bland sparrisknoppar, morötter och rabarber. Vi för en ojämn kamp mot aspens livskraftiga skott. Vi borde hugga ner trädet! Men det gör vi förstås inte. Den gamla aspen är en del av vår tomt. Den sätter vår fantasi i rörelse. Den skiljer sig från alla andra träd i närheten. Den har klarat konkurrensen från alla bokar och växt sig högre än dem. Den måste ha stor livskraft. Sannerligen, det är ett märkligt träd som kanske för tur med sig. Vad händer om vi hugger ner det?
Våra tankar och känslor överensstämmer i hög grad med folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydows funderingar om att ovanliga träd sätter människors fantasi i rörelse och skapar berättelser. De kan vara ovanliga genom att de skiljer sig från andra träd i närheten och genom växtsätt och storlek.
De senaste 20 åren har det kommit ut en hel del böcker om ovanliga träd. Nu har kulturhistoriken Eva Carlsson Werle skrivit den första boken om vårdträd. Den heter Vårdträdets visdom och är rikligt illustrerad med fotografier på vårdträd, tagna av Dag Werle. Den bygger dels på ett omsorgsfullt studium av folklivsarkivens uppteckningar av folktraditionen kring vårdträd, dels på resor runt om i landet för att dokumentera vårdträd.
Carlsson Werles undersökning visar att vårdträd var vanligast i jordbruksbygder, framförallt vid bondgårdar och torp. De var vanligare i södra delen av landet än i norra. Vårdträdet planterades ofta mitt på gårdsplanen framför huset. Boningshusets ena gavel var en annan vanlig placering. Det vanligaste vårdträdet utgjordes av ett högväxande lövträd såsom lind, ask, alm och ek. Även oxel, lönn och kastanj var populära träd. Rönn förefaller ha varit vanligare i norra Sverige än i södra. Ibland kunde också gran eller tall förekomma.
I Norrland var det mer vanligt att man inte planterade ett träd, utan valde ut ett befintligt träd som man röjde fram på tomten där huset skulle byggas. Så gjorde man bland annat i Malåträsk. Det är ungefär så som vi själva gjort, röjt undan bok och gran kring aspen så att den framträder i all sin prakt.
Vårdträdet planterades ofta när boningshuset skulle byggas.
Vad betyder då ordet vård? Carlsson Werle lyfter i huvudsak fram två betydelser. Dels betyder det hägn, alltså beskyddande omvårdnad. Det var trädet i sig som skyddade gården och dess folk. Dels kan det betyda väktare och syfta på småfolk såsom tomtar, vättar och pysslingar av olika slag, som sades bo under vårdträdet. Det var också till dessa varelser som folk offrade genom att hälla ut mjölk eller öl på trädets rötter. Genom att plantera ett vårdträd och vara rädd om det skulle gården och dess folk försäkras lycka och trivsel och huset skulle till exempel skyddas mot brand. I uppteckningar och hos äldre forskare skymtar det också fram att en uppfattning om vården som en mer diffus egen personlig själ, en magisk kraft, hos trädet eller avlidna släktingars själar.
En förklaring till att ett träd planterades vid gården är också att det helt enkelt var en prydnad. Det var vackert.
I ett avslutande avsnitt funderar Carlsson Werle kring åldern gällande traditionen med vårdträd. Hon menar att berättelsen i Den poetiska Eddan om världsträdet Yggdrasil, en äldre tradition med byträd och arkeologiska fynd av treuddar som symbol för världsträdet kan tala för att traditionen kan sökas långt tillbaka i tiden.
Vad är det då för visdom som bokens titel syftar på? Jo, vikten av att vårda det vi har, hus, egendomar och verksamheter. På det sättet blir vårdträdet ett uttryck för gårdens ”själ”. Människor som bryr sig om trädet bryr sig också om varandra. Jag drar gärna symboliken längre. Vårdandet av ett vårdträd är också uttryck för att vi vårdar grunden för vår existens på jorden, det ekologiska sambandet.
Som det framgår tycker jag det är en givande bok Eva Carlsson Werle har skrivit. Den har sin styrka genom närläsningen av uppteckningarna om vårdträdstraditionen. Tyvärr gör den ibland ett litet splittrat intryck, eftersom det här och där i texten är insprängda extra avsnitt med fakta som visserligen ger ny kunskap men också upprepar tidigare resonemang. Alla noter med källhänvisningar är värdefulla, men en hel del av resonemanget där hade kunnat inarbetats i den löpande texten.
Eva Carlsson Werle (text) och Dag Werle (foto): Vårdträdets visdom. Svenska vårdträd i folktro och tradition. Stockholm, 2023. Carlsson bokförlag.
Långhelger ger rika möjligheter till att försjunka i litteratur. Vad läser då en sagoberättare?
Först av allt en diger lunta på 2 kilo och nära 500 sidor. Det är boken Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Jöran Sahlgren var initiativtagare till grundandet av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 1932. Ett minnessymposium skulle ha genomförts 2021, 50 år efter Sahlgrens död, men blev pga pandemin uppskjutet ett år. Nu har föredragen, utvidgade och kompletterade, samlats i denna volym.
Varför ska man då läsa en sådan här boken? Jöran Sahlgrens namn dyker då och då upp när man läser och söker efter folksagor. Han var en viktig person bakom Akademiens utgivande, med start 1937, av den vetenskapliga editionen Svenska sagor och sägner, som lyfte fram en stor skatt av tidigare outgivna sagor. I populärutgåvor för en bredare läsekrets återgav han också sagorna lätt bearbetade. En annan viktig utgåva är Svenska folkböcker i sju band. För den som inte känner till Sahlgrens insats vad gäller folkminnen ger Bengt af Klintbergs bidrag i den här volymen en bra introduktion till Sahlgrens folkloristiska författarskap.
De fyra första volymerna av Svenska sagor och sägner gavs ut i samarbete mellan Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. När jag mötte Liljeblad på 1990-talet berättade han att samarbetet med Sahlgren hade varit besvärligt och sa några mindre smickrande ord om sin redaktörskollega. Flera av uppsatserna i den här samlingsvolymen vittnar om att Sahlgren var en stridbar person som var indragen i många konflikter. En bakgrund till alla konflikter, som också var så vanliga bland folklivsforskare, var de få tjänsterna för disputerade forskare och den dåliga betalningen.
Det är intressant att läsa om Sahlgrens gärning som ortnamnsforskare, särskild hans övertygelse om att forskaren måste ge sig ut i landskapet och lära känna trakten för att kunna tolka hur ortnamnen bildats. Det är mycket välgörande med tanke på all fantasifull tolkning av ortnamn som har florerat.
En forskare som också vill ge läsaren faktabaserad kunskap och tolkningar av vår kulturhistoria är Martina Böök, verksam som historiker vid Linnéuniversitetet. Hennes doktorsavhandling heter Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. När etnologer under 1900-talets första hälft undersökte allmogekulturen, var de främst intresserade av områden där ålderdomliga kulturformer levde kvar. Områden kallades för reliktområden och beskrevs som gammalmodiga, statiska och isolerade både geografiskt och kulturmässigt från mer centrala områden som förändrades i snabb takt. Ett sådant reliktområde var Virestad, som Carl von Linné redan beskrivit på 1740-talet.
Martina Böök undersöker människors klädval genom ingående studier av bouppteckningar. Det präglas av ålderdomlighet och allvarsamhet, men förnyas också. Hon menar att föreställningen att det var ungdomar som införde nytt mode inte stämmer. Ofta var det de äldre och etablerade kvinnorna som kunde förnya sin garderob med nya tyger, färgval och detaljer. Böök lusläser sockenstämmoprotokoll och skrivelser och visar att Virestads socken hade en livaktig ekonomisk verksamhet, rika kontakter både lokalt och regionalt och inte var någon isolerad ö. Skolundervisning infördes tidigt. Befolkningen var inte konservativ till sitt sinnelag, även om man kunde välja att konsumera ålderdomligt. Tvärtom innebar fasthållandet vid traditionen inom ett visst område en stabiliserande faktor och möjliggjorde utveckling på andra områden.
Jag tänker på att jag som sagoberättare brukar framhålla att det muntliga berättandet har överlevt längre i trakter som legat isolerade och där en ålderdomlig kultur har bevarats. I Virestad socken har många sägner levt kvar i muntlig tradition, till exempel om den grymme fogden Trotte som hängde upp honom misshagliga personer mellan de stenar som kallas för Galgahallarna och trollen i Röckla som rövade bort bondhustrun Kerstin. Bööks forskning ger perspektiv även på folkdikten. Kanske är det så att dessa skapat en kulturell identitet och en medvetenhet om traditionen som möjliggjort en förändring av samhället. Läs och fundera själva!
En sagosamling har jag också hunnit med, Daniel Onacas samling av folksagor från Banat. Banat är ett område som ligger i skärningspunkten mellan Rumänien, Serbien och Ungern. Daniel Onaca är själv uppvuxen i den här regionen. Han har tidigare utgivit Från jordelivet till himlens tullar (1916), en samling rumänska folksagor och sägner. Den nya volymen har titeln Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen och innehåller åtta sagor.
Med stort intresse och glädje har jag läst den lilla sagosamling. Många av sagorna är varianter på välkända sagotyper, men ibland med överraskande slut och förankrade i rumänsk folktradition. Det gillar jag.
I sagan Ghiocel, Pesten och döden hejdar den unge mannen Ghiocel Pestens framfart genom list och dränker Pesten i en sjö. Gud som sänt Pesten till jorden för att straffa syndare, skickar ut Sankte Pär för att ta reda på vad som hänt. Ghiocel bjuder Sankte Pär på mat och sovplats och får som tack önska sig något. Ghiocel ösnkar att den som kommer till hans stuga och sätter sig på pallen vid eldstaden, inte ska kunna resa sig igen. Önskan uppfylls. När döden kommer till Ghiocels stuga för att hämta denne, vilar Döden en stund på pallen och fastnar. Vi känner igen motivet från andra sagor, men slutet blir annorlunda och drastiskt.
Sagan om Domaren och kloka Victoria är en variant på Den kloka bonddottern och följer ganska väl den traditionella sagotypen. Men dialogen och uppgifterna flickan föreläggs gör den här sagan extra bra.
Sista sagan är en variant på sagan De två skrinen, men slutet med förankring i den rumänska traditionen om att vilda hästar gör trakten osäker för unga flickor under fastetiden före påsk, gör den extra intressant.
En av sagorna i samlingen, Drängen Bujorel och ormarnas herre, har vi nyligen publicerat på Sagobygdens blogg. Daniel har utlovat att fler rumänska folksagor följer under våren.
Jag har också slukat Lars Myttings böcker Systerklockorna och Hekneväven, och väntar nu på den tredje delen Skrapenatta, som utkommer på svenska i juni i år. Flera av er har säkert redan läst böckerna, som ingår i den trend som också finns i Sverige, att använda folktro och sägner som utgångspunkt för romanbyggandet. Mytting förlägger sin fiktiva by där händelserna utspelas till Gudbrandsdalen och bygger på gamla sägner från området. Även om man som läsare i hög grad förstår vad som kommer att hända och att Mytting låter romanens personer i lite för hög utsträckning ana något samband och känna att något är fel, är det spännande läsning. Idag då det finns ett stort intresse för folktro är det lätta att förhärliga gamla tider och lyfta fram forna föreställningar som djup andlighet, är det bra att påminnas om tidens fattigdom och umbäranden.
Illustration: Porträttet av Göran Sahlgren är hämtad från mitt exemplar av Svenska sagor del 1. Den har texten: Denna bok är tryckt i många exemplar varav detta är DET ENDA i denna utstyrsel och tryckt för AKADEMISEKRETERAREN PROFESSORN OCH SAGOBERÄTTAREN JÖRAN SAHLGREN den 8 april 1944 av vänner Einar Norelius och Gunnar Ekstrand.
Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Red. Carl Frängsmyr. Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Uppsala, 2023.
Martina Böök: Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. Gidlunds förlag.Möklinta, 2023.
Daniel Onaca: Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen. Folksagor från Banat. Recito förlag. Borås 2023.
Lars Mytting: Systerklockorna och Hekneväven. Wahlström & Widstrand. Stockholm 2019 resp 2022.
Sankt Petri kyrka i Malmö är 700 år gammal. Den började byggas 1319 men det tog ungefär 60 år innan kyrkan var färdigbyggd. Vid den här tiden var det gott om sill i havet och det var en värdefull handelsvara. Fler och fler hus byggdes intill havet och Malmö blev en viktig handelsstad. En sådan betydelsefull stad behövde en ståtlig kyrka.
På 1400-talet byggdes kyrkan till med små kapell. I Vårfrukapellet hölls gudstjänst och sjöngs sånger till jungfru Marias ära. På altaret i kapellet stod ett skrin, som enligt legenden innehöll Jesusbarnets linda. Den reliken vårdades ömt.
En gång för mycket länge sen höll Jens klockare på att smycka kapellet inför julhelgen. Han hade lagt halm på golvet framför altaret och satt fram figurerna som berättade om Jesusbarnets födelse. Där var alla djuren i stallet och de tre vise männen. Och så förstås Maria och Josef med Jesusbarnet. Vaxljusen brann och spred ett vackert sken.
Nu skulle Jens klockare bara öppna skrinet och ta fram Jesusbarnets linda, så att gudstjänstbesökarna skulle få skåda det dyrbara minnet efter Jesusbarnet. Utanför kyrkan stormade det. Den starka vinden skakade kapellets fönster och vindflöjlarna på taken mitt emot kyrkan gnisslade. Vilket julväder! Var det för att han tänkte på stormen som Jens glömde att göra det heliga korstecknet, som skyddar mot allt? Kanske var det därför olyckan hände.
Precis när han lyfte på skrinets lock slog stormen upp ett av fönstren i kapellet. En virvelvinden sökte sig in i kyrkan, tog tag i Jesusbarnets linda och förde den heliga reliken ut genom fönstret.
Skrinet var med ens tomt.
Först var Jens som förstenad. Sen vaknade han till liv och sprang genom kyrkan och ropade:
– Helige Josef, hjälp, hjälp!
Präster och kyrkobesökare kom rusande och ropade förskräckta:
– Vad är det som händer?
Men Jens hade inte tid att svara. Som en vettvilling rusade han ut genom kyrkporten. Även nu glömde han att göra korstecknet. Hade han gjort det, hade kanske allt slutat lyckligt.
Utanför kyrkan ropade han om någon hade sett den heliga lindan. Folk visade åt olika håll. En liten pojke pekade upp på kyrkan. En bit upp på en pelare hade reliken fastnat och vajade för vinden. Pojken började klättra för att nå den. Precis när han skulle sträcka fram handen för att gripa lindan tog stormen i på nytt och en vind hann före och svepte iväg tygstycket högt upp i luften.
Lindan flög från hus till hus, över tak efter tak, från gata till gata. En stor människomassa följde efter. Prästen först, flämtande och stönande. Därefter män med stänger, stegar och rep. Man jagade det gamla tygstycket, precis som om man förföljde en farlig fånge som rymt från fängelset. Vid Söderport var männen nära att få fatt i tyget, som hade fastnat i en tegelpanna på ett tak. Men snart slet det sig loss igen och blåste högt upp i luften och snart såg inte förföljarna den heliga lindan.
Utanför staden på andra sidan ett stort kärr låg ett litet fallfärdigt hus, som länge hade stått tomt. Husets tidigare invånare hade dött i pesten. Just denna julafton hade en ensam kvinna med sitt lilla barn tagit skydd mot den kalla stormen i den enkla boningen. Barnet var naket och frös. Kvinnan försökte värma barnet i sin famn, kysste det och grät. Jesusbarnet hade åtminstone haft halm som värmde i stallet och djurens värme hade skyddat mot kylan. Men hon hade inget. Hon visste ju varför människor stött bort henne. Hon hade fött ett barn utan att vara gift. Någon man hade hon inte. Men varför skulle det oskyldiga barnet drabbas?
Fönstret i den lilla kojan var trasigt. Vinden tjöt genom hålet. Men så plötsligt fylldes hålet av något vitt. Kvinna grep tag i det och i famnen höll hon ett tygstycke. Den natten svepte en stackars kvinna sitt barn i Jesusbarnets linda.
Sankt Petri kyrka miste sin heliga relik. Och Jesusbarnet skänkte sin linda till ett litet barn som räddades från att frysa ihjäl.
Bild: Sankt Petri kyrka, litografi från 1874. Detalj av bonadsmålning av Bernhard Jönsson.
Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.
Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.
Den långa lussenatten
Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.
– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.
– Hon är så god som två, inföll gumsen.
– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.
Bonden som tjuvlyssnade på djuren
En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.
– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.
– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.
När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.
Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.
Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.
I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.
Lussenatt i natt, klabbedask
Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:
– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.
Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.
Lussefärs släkte
Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.
Lucia gömde barnen
Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.
Kvarnen som stannade lussenatten
I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:
– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.
– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.
Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.
– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.
Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.
– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.
Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.
Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.
Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.
Skomakaren som arbetade lussenatten
En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.
På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.
Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.
”Skälver har bränt mej”
I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.
En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.
– Skälver, svarade drängen.
Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:
– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.
De andra trollen svarade bara:
– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.
Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.
Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.
Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.
Lucia lindrar hungersnöd
I Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.
Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson
I Borg- och folksägner hittar jag en sägen som jag själv brukar berätta. Den handlar om borgen Piksborg och hur samhället Lidhult fått sitt namn. Så här låter den i Wilhelmina Schröders version.
På ön Bolmsö i sjön Bolmen finns några med gräs och buskar överväxta stenhögar, utvisande den plats, där i långt försvunnen tid kung Pigge lät åt sig uppföra en borg, som han kallade Piksborg.
Denne sjökonung levde i en mycket orolig tid. Knapp var hans borg färdig, so kom vilda krigarhopar och belägrade den. Länge försvarade sig konungen. Men de flesta av hans män hade stupat, och barbarerna satte eld på borgen. I deras händer ville drotten likväl inte falla. Allas hans skepp var förstörda. Men han smög sig ned i fataburen och tog därur en stor kopparkittel. Dold av nattens mörker bar han denna till stranden, satte sig däri och rodde med ett par stakar ut på sjön. Natten var kall och stormig och han fick utstå svåra lidanden. Mot morgonen nådde han land. Några fattiga fiskare fick den svårt medtagne in i sin hydda och vårdade honom ömt.
Till minne av sitt stora lidande och den huldhet, varmed han vårdades, kallade drotten platsen för Lid-hult och socknen där heter ännu Lidhults socken.
Den här sägnen återfinns i Rosengrens Ny Smålands beskrifning som utgavs från 1896 och många år framåt som bilaga till Nya Vexiöbladet. Sägnen går tillbaka på Peter Wieselgrens verk med samma titel som utkom 1844-46.
Schröders placering av Piksborg till Bolmsö är felaktig. Piksborg ligger vid Bolmens sydöstra strand.
Schröders berättelse utgör inledningen till en diktad berättelse om en högmodig herreman i trakten, Jep Snorreson, som strävar efter att bygga en borg med tinnar och torn, liknande Piksborg. Tidigare generationer av släkten har alltid varit arbetsamma, enkla och flärdfria. Med stor möda har de röjt mark och skapat stora åkrar. Men Jep bryter med traditionen och söker ära och berömmelse. Han byter namn till Jep Örn och blir kung Erik trogen. Han umgås helst med fogden på Piksborg.
En dag när han jagar försvinner hans falk. När han når några gravkullar, där det sägs att han förfäder har begravts, lyser det ur en kulle. Kullen öppnar sig och riddaren går in. I rummet därinne möter han sina förfäder, som råder honom fortsätta in i nästa rum. Och in i nästa. I det tredje rummet möts han av orden: ”Med grämelse har vi, dina förfäder, sett din dårskap. Bli rättrådig, eljest blir ditt fall stort.” ”Tjurhuvuden, hur vågar ni”, ryter Jep förgrymmad. I detsamma får han ett hårt slag i ryggen och faller framstupa. När han vaknar ligger han utanför en av högarna.
När Engelbrekts upprorshär på 1430-talet anföll Piksborg, erbjöd anföraren Jep Örn att ansluta sig till de upproriska bönderna, med hänvisning till att han var ”en son av frie fäder”. Jep vägrade. Bönderna satte eld på hans torn och riddaren blev innebränd.
Historien slutar med orden:
När fromma vandrar gick förbi där tornet stått och Jep Snorreson funnit sitt ömkliga slut, korsade de sig och sa: ”Högmod går före fall”.
Den här berättelsen belyser hur Wilhelmina Schröder skapat många av sina berättelser. Utifrån en sägen lokaliserad till en bestämd plats, sägenmotivet att döda anförvanter kan visa sig och en historisk händelse under Engelbrektstiden, diktar hon en berättelse med en tydlig moralisk uppmaning.
Schröders verk saknar innehållsförteckning och kan vara lite svår att hitta i. Ovanstående berättelse finns på sidan 540. Med det här inlägger avslutar jag berättelsen om Wilhelmina Schröders verk. Om du blivit intresserad av att botanisera vidare i Borg- och folksägner kanske du hittar berättelser som anknyter till en plats i din närhet. Känner du till bakgrunden till berättelsen får du gärna höra av dig.
Trevlig julläsning!
ILL: Bönder bränner en borg. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
På Rönnarpsbjär, en höjd knappt en kilometer norr om järnvägsstationen i Tågarp, Ottarps socken står ett bronskors som minner om att här stupade den danske prinsen Oluf Haraldsen 1143. Det här korset ersatte ett trasigt järnkors på 1960-talet. Redan i Richard Dybecks tidskrift RUNA berättas det i andra häftet 1842 om korset. Då var det av ek och hade stått där sen ”urminnes tider”. Det berättas att ”så snart detta kors fallit omkull, har folket i gården nedanför bjäret ej fått någon ro, förr än det åter blifvit upprest”.
Det här korset och traditionen omkring det är utgångspunkt för berättelsen Prins Olofs kors i Schröders Borg-och folksägner. Hon uppger att korset är grovt tillyxat av tjocka timmerstockar och liknar mer en galge än ett kors.
Hon förlägger sin historia till 1840-talet. Några ynglingar, däribland gästgivarens brorson Sven, driver gäck med gästgivaren och binder hans häst vid korset. Det skulle de aldrig har gjort. De hade bara kommit halvvägs nerför backen då de hörde hovslag av en galopperande häst bakom sig. I nästa ögonblick for blixtsnabbt en vit häst förbi dem. Hästen hade ett guldstickat schabrak och stigbyglar av guld. Svens hand fick ett hårt slag av den ena stigbygeln. Så var hästen bort. När ynglingarna vände sig om fick de se hur gästgivarens häst sprang runt korset i vild galopp.
Vid tvåtiden på natten vaknade folket i gästgivargården av hästtramp. Deras svarta häst galopperade kring gården tills han stupade. Svens hand svullnade och värkte, och det dröjde länge innan han kunde arbeta igen.
Det mest märkliga var att korset inte hade skadats. Det talades mycket om denna händelse i bygden.
Två danskar, som köpt varsin herrgård i trakten, pratade några år senare om korset och vad som hade hänt där. De menade att folk var bra skrockfulla. En av karlarna sa att han inte alls var rädd för korset. De slog vad om 200 kronor att han på natten skulle skära fyra skåror i korset. Det gjorde han också och var glad över de lätt vunna 200 kronorna.
Den som förlorade harmades. Nu börjar han gräva vid korset efter de dyrbarheter som folk sa var nergrävda vid korset. Åtta dagar därefter slog åskan ner i grävarens gård. Huvudbyggnad och tre ladugårdar med halmtak brann ner till grunden. Med nöd och näppe lyckades herremannen rädda sig själv och sin familj från att brinna inne.
Den andre herremannen fick barn följande år. Flickan var ”harmynt”. De tre barn som föddes därefter hade alla samma lyte. ”Det är straffet för att jag gjorde de fyra skårornai korset”, brukade herremannen ofta vemodigt säga.
Vid en snabb sökning har jag inte hittat någon källa till den här berättelsen. Den kan finnas, men Wilhelmina Schröder kan också skapat berättelsen utifrån den korta utsagan om vad som händer när korset på Rönnarpsbjär inte underhålls. Det är ett vanligt sägenmotiv, att ett kors som inte underhålls leder till olycka. Detsamma gäller om ett kors vanhelgas. De straff som herremännen fick anknyter också till välkända motiv.
Själva sägnen om korset och vikten av att underhålla det återges i Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar, som jag är övertygad om är en källa till många berättelser i Borg- och folksägner. Ljunggren nämner sägnen kring korset när han skriver om Bälteberga gård, som ligger i närheten.
Källor:
Borg- och folksägner, sid 1220ff.
Bref från Skåne, rörande sess fornminnen. RUNA, 1842:2 s. 51f
Den i det tidigare blogginlägget publicerade sägnen om Hin Håle och slottsherren innehåller många klassiska sägenmotivet: den obeskrivligt grymme slottsherren; en plågsam död; djävulen som kommer i sin vagn för att hämta den dödes själ; spökerier som slutar när den gömda rikedomen hittas. Schröder kan ha haft en förlaga eller bara diktat ihop en historia utifrån traditionella ingredienser.
Jag känner igen en hel del berättelser som sägner, som traderats både före och efter det att Schröder skrev sin bok. Här finns sägnen om den grymme riddaren Peder Oxe, herre till Björkeberga i Göinge. Andra exempel från Skåne är skatten i källaren till Knutstorps slott och den igenmurade frun i Gyllebo slott (som Schröder kallar Gylteborg) och Munkklostret vid Gyllebosjön. Mattias Fyhr menar att en möjlig källa till Wilhelmina Schröders berättelser kan vara Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som utkom 1859-1869. Så kan det vara. Verket refererar en hel del sägner som ofta återges efter äldre ortsbeskrivningar. Jag förmodar att Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar som utkom i två illustrerade band 1852-1863 varit en viktig källa, för det stora antalet berättelser från Skåne. I verket finns gott om genealogiska uppgifter och sägner. Vid en snabb kontroll visar det sig att jag hittar flera av de grundmotiv som finns i Schröders berättelser i Skånska herrgårdar. Sen har författaren broderat ut berättelserna i nationalromantisk anda.
Hon har också använt sig av Herman Hotbergs Svenska folksägner som utkom 1882. Det var Sveriges första utgåva av sägner från hela landet. Hofberg berättar om Katrineholms herrgård invid Svartån, nära Aneby i Småland. Den röda tråden i berättelserna är identiska, men detaljerna skiljer sig åt.
Hofberg berättar att herrgården byggdes på ett berg där bergakungen härskade. Hos Schröder är det gårdstomtarna som rår över byggplatsen. Herrgårdsfrun på Katrineholm hjälper till att förlösa bergakungens gemål och får som tack ett dyrbart skrin, med ädla stenar och andra dyrbarheter. Men hon får inte omtala vad som hänt. I Schröders berättelse gör herrgårdsfrun jordvättens hustru frisk och får som tack en ring. Så länge hon bär den på sitt finger och inte talar om var den kommer ifrån ska det gå henne väl. I båda versionerna får herremannen syn på den dyrbara gåvan och tvingar hustrun att berätta var den kommer ifrån. Snart flyter en förtrollad ö upp i sjön nedanför vattenfallet. Mannen ror med sina små gossar ut till ön för att undersöka den. När barnen hoppar i land sjunker ön och de följer med ner i djupet. Hos Hofberg sörjer sig den stackars frun till död och mannen reser till främmande land. Hos Schröder springer den förtvivlade modern ut i vattnet och drunknar och inte långt därefter dör mannen av sorg.
En mer systematisk granskning av Schröders samling behövs för att hitta alla förlagor. Sen är säkert en hel del ren dikt. Bland annat finns i samlingen en längre berättelse om Vittsjöborg, i min grannby, som i det stora hela förefaller vara författaren alldeles egna berättelse.
En intressant fråga är också i vilken grad berättelser ur Borg- och folksägner traderats vidare muntligt. Det stora intresset för folkliga sägner knutna till hembygden kring sekelskiftet 1900 innebar att en hel del berättelser, som kanske inte alls var folkliga, togs till vara och berättades vidare.
Bild: Hjalmar Eneroths vinjettbild till sägnen om herrgården Katrineholm.
Jag tvekade ett tag, innan jag skrev den här rubriken, påverkad av kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Som så mycket i dag och igår, är den ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälle. För Wilhelmina Schröder är värd att lyfta fram för sin egen skull. 1902-1905 utkom hennes över tusensidiga verk Borg- och folksägner där berättelserna sägs vara ”samlade och upptecknade” av författaren. Boken är illustrerad av Hjalmar Eneroth. Berättelserna hade tidigare utkommit häftesvis och även samlats i en betydligt tunnare bok 1902. Det är litteraturvetaren Mattias Fyhr som i sitt imponerande verk Svensk skräcklitteratur kallar henne ”Sveriges första skräckförfattare”, om man med det avser en författare som enbart skrev skräck och hade en omfattande produktion.
Tycker du om att läsa under julhelgen kan det vara läge för att leta rätt på Wilhelmina Schröders berättelsesamling. De 1100 sidorna tarvar ju lite tid. Komplettera gärna med Mattias Fyhrs verk, de två delarna är ”bara” på 900 sidor.
Vem var då Wilhelmina Schröder? Vi vet inte mycket om henne. Hon har mest figurerat, som Karl den XV:s älskarinna, i böcker om släkten Bernadotte. Hon var född i Skåne och dog i maj 1924, 84 år gammal. Då var hon ogift och bodde i Ulriksdal. Hon arbetade på postkontoret i Hällestad väster om Norrköping. 1866 blev hon kungens älskarinna. Eftersom resorna var långa flyttade hon 1869 till Stockholm, där kungen hade ordnat en våning till henne på Drottninggatan. Lars Elgklou som skrivit om Bernadottesläkten karakteriserar henne som ”en ung ambitiös dam med god uppfostran” som ”ville försörja sig själv.” I Wilhelmina Schröder fick kungen ”en god lyssnerska” och ”en privat själavårdare”. Hennes spiritiska intressen fascinerade, enligt Elgklou, kungen. Hennes spiritiska intressen går igen i Borg- och folksägner, här vimlar de av andar som på olika sätt vill meddela sig till de ännu levande.
Schröders bok innehåller 74 berättelser. De flesta är på 3-5 sidor, men en del växer ut till 25-sidiga noveller. I berättelserna figurerar ofta kungar, drottningar, riddare och högreståndspersoner och de tilldrar sig ofta på slott och herrgårdar. Tidsmässigt är de ofta förlagda till medeltiden och forntiden. Geografiskt finns det en övervikt av berättelser som utspelar sig i Skåne. Många av berättelserna har en diffus lokalisering och platsens namn har anonymiserats.
Hur låter då Wilhelmina Schröder när hon berättar? Vi kan ta Hin Håle och slottsherrn som ett belysande exempel.
I början af förra århundradet lefde å ett slott i sydligaste Skåne en f.d. embetsman och handlande, Svante X. Elak öfver all beskrifning, var han en skräck för alla sina grannar. Hans stora förmögenhet, till största delen orättvist tillkommen, växer allt mer, och i samman mån hårdnade hans sinne, och många menniskor bringade han till tiggarstafven. Sin hushållerska, med hvilken han under äktenskapslöfte aflat barn, misshandlade han och fördref ur sitt hus.
Hans bror, en mycket gudfruktig prest, afled helt hastigt i små omständigheter. Enkan, hans svåger. besökte honom för att om möjligt leda honom till edftertanke och besinning af sina svåra synder. I sin ifver att frälsa hans själ gick honså långt, att hon gifte sig med honom… Men allt var förgäfves. Hans ondska tilltog ned hvarje dag. Slutligen kom döden. Med en svordom på sina läppar lemnade han det jordiska.
Det är inte svårt att gissa vad som kommer att hända, särskilt som den döende i sina plågor utropade ”Jag försvär mig åt djefvulen, om mörkrets furste blott för en stund lisar mina qval!”
I samma stund bullrar slottsporten. När den döendes hustru och hans sjuksköterska tittar ut genom ett fönster, skriker hustrun till och faller sanslös till golvet. In genom slottsporten rullade
en vagn, omgifven av lågor och dragen av fyra nattsvarta hästar, ur hvilkas vidöppna näsborrar strömmar af eldgnistor framhvälfde. I vagnen satt en hemsk skepnad, iklädd en kolsvart drägt. Han var försedd med horn i pannan, och med undantag deraf, samt att ögonen sprutade eld och lågor, tycktes skepnaden vara en mensklig varelse. Med stor skicklighet förde han tömmarna till fyrspannet, hvilket stannad framför stora slottstrappan. Der hoppade den hornprydde körsvennen ur, och då observerade de båda qvinnorna inne i sjukrummet, att det ena benet på honom var försedt med bockfot, och att han egde en lång svans. Derpå lät han höra en lång, egendomlig vissling, och i nästa sekund var det eldlågande ekipaget försvunnet, liksom uppslukadt af jorden.
När sen den ”hornprydda, bokfot- och svansförsedda” körsvennen kommer in i sjukrummet lyses det mörka rummet upp av ett ”intensivt, svafvelutdunstande sken”. Den inkomne, håller upp sin bok och visar att den döendes namn är inskrivet i den, och säger: ”Svante X, du har kallat på mig, och nu är jag här för att ända dina timliga qval”. Han tillägger ”Följ mig nu, min son!” I det ögonblicket ”framvällde en tjock fradga” i den sjukes mungipa och den ”ondskefulle Svante X var död”.
Som väntat får den döde ingen ro, och hans efterlämnade fru hör hans fotsteg nattetid när han går rastlös av och an i slottet. En natt hör hon honom yttra:
Under skrifbordet i mitt arbetsrum ligger en större penningsumma. Tag reda på den och använd den till det goda! Förr får jag ingen ro!
Följande dag upptogs golfvet å det anvisade stället. Skatten fanns och blef använd till goda ändamål. Sedan upphörde spökerierna.
I kommande inlägg berättar jag mer om Schröders berättelser.
Litteratur
Wilhelmina Schröder: Borg- och folksägner. Stockholm 1902-1905. Skandias bokförlag.
Mattias Fyhr: Svensk skräcklitteratur 1-2. Lund, 2017 och 2022. Ellerströms förlag
Lars Elgklou: Bernadotte. Stockholm, 1978.
Lars Elgklou: Familjen Bernadotte. Stockholm, 1995.
Staffan Skott: Alla dessa Bernadottar. Stockholm, 1996
Sagobygdens Blogg 