En prästfru i Vislanda skulle till julottan i kyrkan. Det här var på den tiden när folk inte hade några klockor i huset. När hon vaknade på julnatten trodde hon att hon hade försovit sig. Nu fick hon brått och skyndade sig till kyrkan, som redan var upplyst. När hon kom in tyckte hon att det var en så sällsam stämning i kyrkan. Prästen som stod vid altaret talade med en ljudlös röst, och ändå uppfattade hon allt vad han sa. När hon tittade sig omkring kände hon igen många av kyrkobesökarna, men det hemska var att de sedan länge var döda. Hon blev rädd och ville ut från kyrkan. Då blev det rörelse i hela kyrkan, och alla döingar reste sig upp och skulle efter henne. Ute i kyrkgången mötte hon en döing, som varit hennes gudmor.
– Vore jag inte din gudmor, skulle jag bita näsan av dig! sa den döda. Ta av dig kappan och lämna den vid kyrkdörren, annars går det dig illa!
När hon så kom till kyrkdörren, hann döingarna upp henne och försökte hejda henne. Men hon vrängde av sig kappan och det var det enda de fick. Själv kom frun undan med blotta förskräckelsen.
På morgonen när solen gick upp, hittade folk blå tyglappar rivna ur kappan på varenda gravhög på kyrkogården.
Septemberbild från den gamla kyrkplatsen i Vislanda
Gloson är ett spöksvin som är i farten under de mörka julnätterna. Glosons ögon brann som eld och på ryggen var den tandad som en vass såg. Den försökte springa mellan benen på människor och klyva dem mitt itu.
Tidigt en juldagsmorgon gick klockaren i Vittaryd till kyrkan för att öppna dörrarna och förbereda firandet av julottan. När han kom in på kyrkogården hörde han buller och ett argsint rytande inifrån kyrkan. Han blev rädd och trodde att det var gloson, som hade tagit sig in i kyrkan.
Klockaren vågade inte öppna dörrarna och gå in i kyrkan. Det var ju så mycket farligt som var i farten under den mörka julnatten. Det hemska oväsendet som hördes från kyrkan var ju ett bevis på detta. Han skyndade från kyrkan till prästgården och berättade för prosten vad han hade hört och bad honom att följa med till kyrkan.
Prosten fruktade också att det var gloson som hördes i kyrkan och tog med sig bibeln. När han kom fram till kyrkporten läste han därför Fader Vår både rättfram och baklänges, och spottade sju gånger efter att han satt nyckeln i hålet. Försiktigt gläntade han på dörren och en stor sugga visade sig. Den rusade rakt mellan prostens ben och satte av i fyrsprång. Prostfar, som var korpulent och liten till växten, blev hängande baklänges på suggans rygg, med ett fast grepp om ländborsten.
Nu trodde ju både prost och klockare att det var onda makter som var i farten, ja själva Hin onde. Med torndönsstämma skrek prosten sitt avskedsord till klockaren:
– God natt, fader klockare, mig tog fan!
Och så försvann prosten hastigt ut i den mörka natten.
Men han ramlade av långt innan han nådde helvetet och då kände han igen prästgårdens stora sugga.
På julaftonen hade klockaren och kyrkvärdarna gjort julfint i kyrkan. Då hade suggan bökat på kyrkogården och utan att någon hade sett det, hade den tagit sig in i kyrkan och gömt sig på någon undanskymd plats. När arbetet var färdigt låstes kyrkdörren och suggan stängdes inne.
Kjell Sundberg: Gloson som adventsstake
Den här skämtsägnen har varit populär i hela Sverige. En bakgrund till sägner om gloson är de förvildade ollonsvin, som gömt sig kvar i bokskogar och som man kunde stöta på under vinterhalvåret. Det hände också att svin bökade på kyrkogårdar och kunde ta sig in i själva kyrkan.
Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljs.
Julen är vår mest traditionsrika helg. Precis som människor i bondesamhället ser vi fram emot vila och ledighet, en rikedom på god mat och dricka, och inte minst samvaro med familj och vänner.
Eftersom traditioner är ett levande kulturarv förändras de med åren. Endast så kan traditioner paradoxalt nog leva vidare, om än i förändrade former.
I en serie blogginlägg nu före jul ska jag ta upp en del seder och föreställningar om julen, specifikt från Sagobygden, men de är också allmänna utanför Småland. Jag återger berättelser ur min nya bok ”Stora Pockers öga – en sägenresa i Sagobygden”. Boken innehåller rikligt med kulturhistoriska kommentarer och utförlig källförteckning, men på bloggen koncentrerar jag mig på själva berättelsen.
Många av berättelserna upptecknades på 1920- och 1930 talen. Eftersom sagespersonerna var äldre handlar det om minnen från barndomen eller vad gamla släktingar eller bybor berättat för sagespersonerna när de var unga. Det innebär att det ofta handlar om traditioner som var livskraftiga på 1800-talet och också under 1700-talet.
Brukar ni baka bröd till julhelgen?
Gumman som bakade bröd på julaftonen
En gumma i Vrankunge i Skatelövs socken bakade bröd till julhelgen. Hon var sent ute och bakade på själva julnatten. När hon öppnade luckan till bakugnen och skulle ta ut bröden, hade alla tio förvandlats till sten. Det var straffet för att hon bakade den natten då frälsaren föddes.
För att sona sin synd la gumman stenarna på muren kring Skatelövs kyrka.
Om du besöker Skatelövs gamla kyrkogård finner du runda stenar i stenmuren som omgärdar platsen. Kanske är någon av dem de förstenade bröden.
Stora Pockers öga finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljes.
Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.
Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på.
Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.
Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.
Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.
I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.
Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.
Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.
Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.
Har du besökt Natthall i centrala Skåne? Det är en bergsknalle mitt i bokskogen med vidunderlig utsikt över Rönne å. Nu håller bokskogen att slå ut i Skåne, sipporna blommar och det är perfekt tid för en vandring vid Natthall. Det är lätt att hitta dit. Ta dig till Anderstorp i Riseberga socken. Mitt i byn pekar en pil till Eneskogen. Följ den till parkeringsplatsen. Sen leder Skåneleden till Natthall. En liten bit från Natthall ligger Djupadals mölla, där det är kanotuthyrning.
Så här skildrade den skånska folkminnesupptecknaren Eva Wigström Natthall år 1881.
Vid Djupadals mölla finns en klipphäll som kallas Natthall. I den har sedan urminnes tider bott små troll, och kanske bor de fortfarande kvar där. De är små varelser, som just inte gör någon vidare förtret. Men de hör till den flock nedstörtade änglar, vilka antingen blev till skogsrå, bäckahäst och allt vad det trössale heter, som får gå här nere på nåd till domedagen. De små kom både titt som tätt för en så där trettio, fyrtio år sen fram till Djupadals mölla i olika ärenden. De till och med umgicks med barnen där. En gång fick barnen fint bröd av trollen, ja det var så grant. – Har ni så vitt bröd hemma hos er? frågade trollen barnen. Barnen måste ju tillstånd att trollens bröd var långt vackrare än de deras mor bakade. Då smilade trollen och sa: – Ja, ni ska veta, att när er far maler, så är vi framme och tar toppen av mjölet och därför kan vi alltid få bättre bröd än ni.
En gång kom en liten trolltös in i fähuset när djupadalsmoran satt och mjölkade. Trollet hade en liten kruka och bad att få den fylld med mjölk. – Det ska du hellre än gärna få, men ditt krus är ju så välsignat litet, så det går inte mer i än vad en katt kan lapa! sa moran. Trollet svarade inte, men då moran skulle slå i kruset, visade det sig att det inte blev mer än halvfyllt, trots att moran hällde i all mjölk hon fått av den nykalvade kon. Och så fick hon mjölka mer, för att fylla krukan. När någon tid hade gått, kom den lilla tillbaka med sitt krus. – Ja min lilla tös, du ska gärna få mjölk, men ditt krus tycks mig vara drygt att fylla. – Kan väl vara, svarade trollet, men min mor sa att hon gärna betalar för mjölken, antingen på en gång eller senare. – Åh, sa moran, någon betalning kan det inte bli frågan om. Det jag ger bort, ger jag bort. Och så fyllde hon på nytt den dryga krukan. Så gick det åter någon tid, och så kom trolltösen för tredje gången. Hon fick sin krulla fylld, utan att djupadalsmoran sa något om krukan, varken att hon fann den för stor eller för liten. Det dröjde inte länge innan samma troll kom tillbaka igen och hälsade fån sin mor och frågade om djupadalsmoran behövde hjälp med sin spånad. Moran lämnade ett lispund lintågor till trollet. En stund efter kom den lilla igen och frågade om garnet skulle vara enkelt eller tvinnat. Moran sa att det skulle vara enkelt för hon skulle väva lärft till lakan. Men när trollet kom tillbaka med det spunna lin garnet var det så tunt som hår. Trollen hade spunnit det och satt tåga efter tåga. Moran blev bedrövad och sa att det var så tunt att det var omöjligt för henne att väva det. – Mor tänkte nog det, svarade trolltösen, och bad hälsa att trollen också kunde väva det som tack för den goda mjölken. Efter ytterligare en tid kom trolltösen tillbaka med det vävda tyget, och det var som det finaste silketyg. Ingen människa i trakten hade sett make till tyg. Det skickades till de lärde i Lund, för att de skulle få se något så sällsamt.
Källa
Eva Wigström: Folkdiktning 2. Visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Göteborg, 1881.
Under de senaste åren har det kommit ut en rad böcker om historiska personer, där författaren skildrar huvudpersonens tankar och känslor med närmast dokumentära anspråk. Går det att ha en folkminnessamlare som huvudperson i en sådan bok? Ja, åtminstone om han heter Evald Tang Kristensen och var världens flitigaste insamlare av folkminnen.
Den danska författaren Charlotte Weitze har nyligen utkommit med boken Ulvemælk och den kretsar kring Tang Kristensens gärning. En annan huvudperson är författaren Inga, som bor på en gammal gård i Tværmose, just där Tang Kristensen en gång i tiden samlade in folkminnen bland fattigfolket som bebodde det vidsträckta hedområdet på västra Jylland. Ett stort område söder om Holsterbro, norr om Esbjerg och väster om Silkeborg och Vejle.
När jag läser boken tar jag fram etnologen Palle Ove Christiansens bok De forsvundne, som just dokumenterar de sista berättarna på Heden. På kartor i boken kan jag följa Tang Kristensens vandringar på Heden, se fotografier av berättarna och inte minst miljöbilder både från idag och äldre tider. Läs mer om den här boken här.
Ulvemælk utspelar sig på tre tidsplan. Författaren Anna lever på gården i Tværmose 2040. Hon har utgivit några böcker, men nu är det stopp. Samhället har förändrats och det finns inte längre utrymme för skrivna böcker. De flesta historier skapas av OS, ett digitalt avancerad system som bygger på AI. OS har också kontroll på människors rörelser, deras tankar och känslor.
Heden på 1900-talet. Ur: Christiansen: De forsvundne.
Människan i 2040-talets Danmark är ständigt uppkopplad och alla har ett ”device”, som har blivit en förlängning av människans kropp. Människor har på sig OS-glasögon och en ny vanlig sjukdom är skärmfeber.
Anne söker bland Tang Kristensens folkminnesuppteckningar i hopp om att finna berättelse som ännu inte är inscannade i OS. Kanske kan dessa inspirera henne att skriva något, som ett förlag trots allt vill ge ut.
170 år tidigare bor Tang Kristensen i Lund Skole nära Gjellerup och så ofta han har tillfälle ger han sig ut på Heden för att rädda den skatt som sagor, sägner och visor utgör. I Tværmose möter han Ane Povlsdatter, som bodde i det hus där Anne senare bor. Ane delger honom en märklig saga om Jomfruen och ulvehunden. Men hon orkar inte berätta slutet på historien, eftersom hon är sjuk. Tang Kristensen ger sig en kväll iväg på en mycket strapatsrik och dramatisk färd till Ane, och med på vandring är hans skolelev Marie, som långt senare kommer att bli hans tredje hustru.
Det tredje tidsplanet är 1906 då Tang Kristensen sitter i sitt sovrum i sin bostad nära Vejle. På bottenvåning ska Marie föda deras barn och Tang Kristensens är inte välkommen ner. Han tänker tillbaka på sitt liv och skriver ner sina minnen av vandringen till Tværmose för länge sen och i de här avsnitten finns det utdrag ur Tang Kristensens levnadsskildring Minder og Oplevelser, som utkom i fyra band 1918-1928.
Evald Tang Kristensen (1843-1929), här knapp 30 år gammal. Ur: Christiansen: De försvunne.
2040 har Heden förändrats sen 1872 då Tang Kristensen vandrade fram på den. Klimatet är varmare. Skog har planterats på heden och även på jordbruksmark för att försöka hindra den hotade miljökatastrofen. Lantbruket har i hög grad avvecklats och bönderna har fått ersättning för att upphöra med odlingen. Vargen är tillbaka och den har en central betydelse i skildringen.
Romanens tre tidsplanen glider stundom ihop i drömmar och fantasier. Titeln Ulvemælk syftar på örten daggtörel, som använts inom folkmedicinen. Som liten bor Marie hos sin farmor och farfar och längtar efter sin mor. Farmodern baddar flickans panna med ulvemælk, för att hon ska glömma saknaden. Men ordet kan också tolkas bokstavligt som vargmjölk, och både Marie och flickan i Anes saga överlever genom att dricka ulvemælk.
Vargens kringströvande på Heden på 1870-talet är en grogrund för sägner om människor i ulvehamn och Weitze återger en rad varulvssägner ur Tang Kristensens samlingar. Och vad är det Anne hör utanför huset när månen skiner i mörkret? Är det varg eller rent av en varulv som ylar. Eller är det Tang Kristensen som går igen på ständig jakt efter slutet på historien om Jomfruen och ulvehunden, ett slut som han aldrig fick. I drömscener förvandlas folkminnessamlaren till en varulv med gula tänder och tassar med klor.
I ett centralt avsnitt funderar Tang Kristensen över varulvsskepnaden:
”Bliver man till varulv, når man mister kæligheden fra sin mor? Når hun ikke ser ens smerta? Bliver man til halvt menneske, halvt dyr? Den, der går hjemmefra i fuldmånenætter og kommer tilbage med historiernes kød och stoftrævler mellem tænderne, fordi man trængte ind på folk. Prøvede at finde deres røde hjerter, derinde hvor minderne og lyset kommer fra. Hvor barnet og den tidlige barndom findes, måske sammen med kærlighetslyset?”
Just tankarna kring vad som händer när folkdikten skiljs från sitt sammanhang och samhället förändras är för mig en stor behållning av boken. Likaså skildringen av berättarmiljöer, berättare och berättarögonblick.
Det finns en stor likhet mellan 1870-talet då den muntligt berättade historien blev mer sällsynt och 2040-talets västvärld där AI-genererade berättelser tar över. Som Anna reflekterar: den tiden håller på att ta slut då en berättelse är en gåva från en människas hjärta och fantasi till en annan människa, en kärleksgåva.
Jag tycker det är en rik roman, som manar till eftertanke, samtidigt som dent hela tiden är spännande läsning. Tang Kristensen framträder inte som en sympatisk person, han är präglad av sin tid och sin barndom. Han offrar barn och familj i den ständiga jakten på alla de varianter som finns av folkets muntliga berättelser.
Charlotte Weitze: Ulvemælk. Gutkind Forlag, 2025.
PS På titelbladets baksida står det: ”Denne roman er skrevet af en meneske.”
Jag känner stor sorg och saknad när jag nås av beskedet att textilkonstnären och vännen Mia Einarsdotter har gått bort. Hennes betydelse vid skapandet av Sagomuseet i Ljungby kan inte överskattas.
När Svenska Dagbladet sommaren 1999 skrev om museet, menade man att ett Sagomuseum ”egentligen var ett omöjligt projekt” och tidningen frågade ”Hur ställer man ut muntliga berättelser?”. Tidningen konstaterade att ”med kreativitet och stor fantasi har sagofantasterna i Ljungby lyckats”.
Under drygt ett år arbetade Mia, Kjell Sundberg och jag intensivt tillsammans med utformningen av museet. Vi hade ju ett mål med vårt arbete, men vägen dit var inte klart utstakad. Vi hittade på under arbetets gång, ändrade, fick nya infall och fann de möjligheter som det gamla huset gav. I den här processen var Mias infallsrikedom och kreativitet oersättlig. Hon hade en enorm arbetskapacitet och ingenting var omöjligt. Hon knackade ner puts och rev ner tapeter med samma energi och lust som hon färgsatte rummen och skapade textilier. Våra ekonomiska resurser var i hög grad begränsade, men uppfinningsrikedomen var stor och hela tiden var det ett glädjefullt arbete. Alla tre pratade vi många gånger efteråt om att det var fantastiskt att ha fått vara med om ett sådant här gemensamt arbete. Och just glädjen vi upplevde är nog också ett svar på frågan hur vi kunde gå i land med det som tidningen tyckte var en omöjlig uppgift.
Jag hade också lyckan att få Mia som illustratör till två böcker. Hennes känsliga och omedelbara bilder av djur och träd lyfte texten. Så småningom kom djuren och träden att ta sig in på dukar, draperier, väggar och inte minst trycksaker och blev en del av museets själ.
När Berättarnätet Kronoberg stod på en stabilare ekonomisk grund några år in på 2000-talet hade vi råd att anställa en museichef. Det var då alldeles självklart att fråga Mia om hon ville leda vår verksamhet. Till vår stora glädje sa hon ett oreserverat ja. Hennes stora arbetskapacitet, effektivitet, ekonomiska kunskaper, kreativitet, omtänksamhet och generositet skapade en stabil grund för en fortsatt utveckling av verksamheten. Hon var precis vad vi behövde, särskilt när föreningen byggde upp verksamheten.
Mia var inte den person som framhävde sig själv eller tyckte om långa sammanträden och mingel. Hon ville ständigt ha verkstad och se till att arbetsuppgifter utfördes snabbt och väl.
I saknaden efter Mia känner jag en djup tacksamhet att jag fick förmånen att arbeta ihop med henne, både i skapandet av Sagomuseet och när jag i egenskap av ordförande för föreningen tillsammans med Mia både dryftade aktuella dagliga frågor och drog upp visioner inför framtiden. Även efter att hon 2012 hade slutat som verksamhetsledare fortsatte hon in i det sista att bidra till museets och föreningens verksamhet. Jag vill också göra mig till tolk för föreningens medlemmar och anställda, alla saknar vi Mia.
Våra tankar i denna stund går till Kennerth och barnen med familjer.
Vi önskar alla bloggläsare en riktigt God Jul med den här lilla ursprungssagan.
Illustration Mia Einarsdotter
När svanarna flög ikapp
Svanarna tävlade om vem som kunde flyga längst. De flög och de flög och de flög. Så var det en skock som inte ville stanna förrän de kom till världens ände.
Ja, de kom dit, men när de kom fram var där så kallt att de frös fast i skyn. Där kan man fortfarande se dem fara och flaxa med vingarna. Vi kallar det för norrsken.
Den här sagan och andra små ursprungssagor hittar du i När svanarna flög ikapp. Små sagor och ramsor om djur av Per Gustavsson, Mia Einarsdotter och Ingvar Svanberg. Utgavs av Sagobygden 2007 och kan fortfarande köpas på Sagomuseet. Berättelsen har ursprungligen återgivits av Gunnar Olof Hyltén-.Cavallius i Wärend och Wirdarne.
När jag och Ulf Palmenfelt skrev Folksagan i Sverige berättade vi om sagoberätterskan Brita Greta Löfquist. Hon var piga hos Wendela Hebbe. När Hebbe 1841 flyttade till Stockholm följde Brita Greta med. Där mötte hon Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, som uppskattade hennes sagor och publicerade en del av dem i Svenska folksagor och äfventyr på 1840-talet. I Stockholms folkvimmel försvann efter några år Brita Greta ur vår åsyn och vi kunde aldrig berätta om hennes senare liv.
Brita Greta berättade sagor för Wendela Hebbes tre döttrar
Med hjälp av den skicklige lokalhistorikern och släktforskaren Ulf Helgesson i Värnamo kan vi nu redogöra för hur det gick för vår sagoberätterska.
1844 lämnade Brita Greta Wendela Hebbes familj och tog därefter tjänst i ”fina” familjer. Hon tjänade bland annat hos överstelöjtnanten och konstnären Peter A Blom och därefter hos grosshandlaren Carl Peyron. Nu började hon också kalla sig Margaretha.
1851 lämnade hon tillfälligt Stockholm för en tjänst som piga hos greve Claes Sparre af Söfdeborg på Torsbo herrgård i Gällstad. Hennes faster och gudmor Johanna Löfquist var samtidigt hushållerska där. 1853 återvände hon till Stockholm och tjänade först hos hovmarskalken och riksdagsmannen Patric Reuterswärd och sen åter hos grosshandlare Peyron. 1857 återförenades hon och Johanna Löfquist hos Wendela Hebbes syster Petronella ”Pella” Lagerbielke, där Johanna kom att stanna som piga.
1858 har Brita lämnat pigyrket och skrevs som syjungfru Margaretha. Hon bodde i Klara församling tillsammans med sina syskon, järnarbetaren och lykttändaren Claes Löfquist samt pigan Stina Löfquist. Senare skrevs hon både som demoiselle Löfquist och mamsell Löfquist.
Så hände det som många ogifta kvinno råkade ut för. Brita blev med barn och födde 1861 en pojke som fick namnet Ernst Wilhelm. I Adolf Fredriks församlings dopbokför oäkta födslar finns varken far eller mor angivna. Först vid åtta års ålder folkbokfördes pojken ihop med sin mor, men troligtvis har han hela tiden bott tillsammans med modern. Pojken heter Apelqvist i efternamn efter fadern tapetserargesällen Anders Wilhelm Apelqvist, född 1832. Vid nyåret 1860 fanns föräldrarna på samma arbetsplats.
På sin 18-årsdag emigrerade Ernst till USA. När Brita Greta var 62 år gammal följde hon 1886 efter sionen. Hon reste med ångaren Romeo till Hull, vidare med tåg till Liverpool och sedan över atlanten till slutdestinationen Denver i Colorado. Där väntade kanske sonen på henne. Men hennes vistelse i Denver blev kort. Bara ett år senare avled hon. Den 30 september 1887 begravdes hon i Augustana Lutheran Church i Denver.
Läs mer om Britta Greta Löfquist i tidigare blogginlägg:
Det här avslutande blogginlägget om rim ska handla om nyare ramsor. Rim och ramsor kommer och går. En del glöms bort, andra traderas vidare och nya skapas. 1978 gjorde Expressen en insamling av gatrim och fick in över 3000 rim. Det var bara att konstatera att lusten att rimma levde.
Bengt af Klintberg gav ut en del av rimmen 1980 i boken Hallå där, köp blåbär! Nästan 50 år senare är den fortfarande en lustläsning. Klintberg noterade att många rim från bondesamhället levde kvar medan andra färgats av storstadens liv och industrisamhällets miljöer.
Expressens material finns i arkivet på Nordiska museet. När jag gick igenom det för många år sen hittade jag en del opublicerade gatrim från Ljungby. Här följer några, som skickades in av en 15-årig flicka.
Ända mot ända
kan ingenting hända
om någonting hänt
måste någon sig vänt.
En festklänning ska ringas ur
så pattarna hänger som tasken på en tjur.
Dansar fröken tango
dansar fröken vals
nej kyss mig i röven
hon dansar inte alls.
Bättre en böna i handen
än tio på burken.
En annan Ljungbybo bidrog med den här:
Pigan ligger i solen
lyfter på kjolen,
fåglarna sjunga på ängen
pitten står på drängen.
Själv kommer jag ihåg från mina tidiga ungdom hur vi gärna använde rim som drev med psalmverser och böner.
Sagobygdens Blogg 