Författararkiv: Per Gustavsson

Profilbild för Per Gustavsson

Om Per Gustavsson

Sagoberättare och författare, www.pergustavsson.nu
by | 08 januari 2026 · 18:24

Roland Andreasson är död

Författaren och journalisten Roland Andreasson har avlidit, 89 år gammal. Han var också en fängslande berättare, både i privata sammanhang och inför stor publik.

Redan sommaren 1991 var Roland med och arrangerade en berättardag i Bollaltebygget, hans älskade gamla unika gård i hemsocknen Knäred. Trots ett ihärdigt regnande kom 160 personer och lyssnade när Roland berättade sin skröna om ”skrigare” som stod på flyttblock och skrek sina meddelanden från by till by. Det var en vidunderlig dag och vi lyssnade till storheter som Thomas Pettersson och Elsa Grave, och själv fick jag nöjet att presentera Mickel i Långhult i denna historiska 1700-talsmiljö. Inte undra på att vi efteråt sa att det här samarbete måste fortsätta.

Roland kom därefter att medverka på flera berättarfestivaler i Ljungby. När vi ett år hade dialekter som tema deklamerade Roland på sitt oefterhärmliga sätt Daniel Rydsjös dikter. Så sent som för några år sen gästade han tillsammans med sin livskamrat Kathinka Lindhe Sagomuseet och gestaltade mycket levande H C Andersen.

Anna Pia Åhslund, ordförande i Hallands författarsällskap 2013-2019 tecknar ett porträtt av Roland.

Per Gustavsson

Roland Andréasson föddes 1936 i södra Halland och växte upp på ett familjejordbruk i byn Körsveka, utanför Knäred. Som pojke ansågs Roland ha ”läshuvud” och kostades på realskola i provinshuvudstaden Laholm. Efter avklarad examen gav sig den unge mannen in i 1950-talets expansiva tidningsvärld. Han kallade sig lika gärna för ”murvel” som journalist, och rapporterade om stort och smått, först på Hallands Dagblad, sedan på Hallandspostens Laholmsredaktion, för att så småningom bli en oumbärlig medarbetare på centralredaktionen i Halmstad.

Det som var speciellt med Roland var att han som skribent hade både bredd och spets, såväl rotfasthet på bygden som vittfamnande kulturintressen och egna skrivarambitioner. När jag själv i mitten av 1990-talet flyttade till Halland och fick journalistjobb på Hallandsposten, var Roland en given kulturens stöttepelare på redaktionen – han förstod sig på allt i kulturlivet i södra Halland, han skrev i tidningen om ny avancerad konst likaväl som om visfestivaler, amatörteater- och hembygdssatsningar. Han skrev också egna böcker – ungdomsromaner med idrott som tema, men också en ”rapportbok från ålderdomshem” och flera vackert vemodiga diktsamlingar om bondelivet förr. 

Dessutom var han ordförande i Hallands författarsällskap och kände som sådan alla skrivande människor i landskapet. Under Rolands mer än 30 år som ankare för sällskapet ordnades i hans regi inte bara många författarframträdanden och trevliga kollegiala träffar, utan det gavs också ut tre antologier, med bidrag av sällskapets medlemmar och naturligtvis med Roland Andréasson som redaktör. Roland var i hela sitt liv en flitig ”ordbrukare”, stolt över sina rötter i den halländska myllan. Han var en verklig eldsjäl i ordets tjänst. Idag blir kulturpersonligheter med en sådan bredd och spets, som Roland besatt, alltmer sällsynta. Stor skada för kulturen!

Men vi som fick lära känna Roland och samarbeta med honom, sänder honom varma tankar av uppskattning och tacksamhet för hans stora insatser för kulturen i Halland.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Taggat som

by | 23 december 2025 · 11:42

Årsgång i Vislanda

God jul önskar vi alla bloggläsare med några sägner om årsgång. Det är nog tur att traditioner ständigt förändras och att julnatten synes mer fridfull nu för tiden. För min del räcker en stilla promenad sen julnatt. Det är min tradition.

Den som ville veta vad som skulle hända kommande år, skulle passa på under julnatten. Då skulle man bege sig till sockenkyrkan och gå tre varv motsols runt kyrkan och efter varje varv blåsa genom nyckelhålet. Sen kunde man vandra genom byar och förbi gårdar och bli varse vad som skulle hända. Det kallades för att gå årsgång och traditionen levde särskilt länge kvar i Småland, långt in på 1800-talet. Det kunde vara farligt att gå årsgång, så endast de modigaste och starkaste karlarna vågade ge sig in på det. Man kunde möta gloson, ett spöksvin som kunde ta död på den som var ute julnatten vid kyrkan. ”Han går som en årsgångare”, sa man förr i tiden i Småland om en person som gick raskt och oförskräckt.

Julnattens årsgångsfärd. Teckning av J. A. Malmström i Ny Illustrerad Tidning 1875 efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius framställning i Wärend och wirdarne.

Årsgångaren som skrattade

En gång var det en klockare i Vislanda som gick årsgång på julnatten för att skåda in i framtiden. Då fick han se en liten råtta komma dragandes på ett stort halmlass och förstod att det skulle bli bra skörd nästa år. Men det såg för dråpligt ut och han skrattade till. Det skulle han aldrig ha gjort. Efter den natten skrattade han varje gång han öppnade sin mun, och höjde sig samtidigt på tåspetsarna.

Och än värre, alla hans efterkommande straffades på samma sätt.

Gumman som såg sig själv utan huvud

Om en årsgångare kikade in genom ett fönster, och såg någon sitta därinne utan huvud, skulle den huvudlöse dö före nästa jul. En gumma var rysligt nyfiken på vad som skulle hända henne de kommande åren. På julnatten gick hon årsgång och iakttog alla regler som måste hållas. Hennes egen stuga var liten. Den hade bara ett fönster på taket. Hon tog sig upp på en stege och kikade in genom fönstret. Blek av fasa raglade hon tillbaka och vacklade till. Hon hade sett sig själv utan huvud. Stegen hon försökte ta sig nerför förvandlades i hennes tycke till en svart likbår. Och när hon betraktade sina kläder, såg de ut som en liksvepning. Hon fick slag på stället, blev sängliggandes och dog före nästa jul.

Berättelser ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 21 december 2025 · 9:56

Vattenmannen stannade Stenshulta kvarn Tomasnatten

Några kilometer öster om Mistelås ligger den lilla byn Stenshult. I ån som rinner ut från Stenshultasjön hade byn sin kvarn. Här var det liv och rörelse förr i tiden, men idag är det tyst och ödsligt och skogen växer sig tät. Endast den stenkantade ån och en stenhög minner om kvarnen.

Här låg Stenshulta kvarn

Idag är det Tomasdagen. Nu ska du få höra vad som hände just en Tomasnatt i Stenshulta kvarn. I kvarnen bodde det för många herrans år sen en mjölnare, som hette Håkan. En Tomasmässonatt när han malde, fick han höra ett förskräckligt dån och oväsen nere i kvarnen. Han sprang ner i undre kvarnhuset. Där fick han syn på vattenmannen. Det var en liten svart gubbe och han satt på hjulstocken. Rätt som det var hördes ett förskräckligt brak, hela kvarnen darrade och kvarntygen rök sönder. Sen var det slut med malandet för den natten.

Mjölnaren i Stenshult bröt mot förbudet att låta kvarnen stå still Tomasmässonatten. I det gamla bondesamhället markerade Tomas­dagen den 21 december att julfriden började. Nu skulle julförberedelserna vara klara och arbetet avstanna.

Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 18 december 2025 · 13:24

De dödas julotta i Vislanda kyrka

En prästfru i Vislanda skulle till julottan i kyrkan. Det här var på den tiden när folk inte hade några klockor i huset. När hon vaknade på julnatten trodde hon att hon hade försovit sig. Nu fick hon brått och skyndade sig till kyrkan, som redan var upplyst. När hon kom in tyckte hon att det var en så sällsam stämning i kyrkan. Prästen som stod vid altaret talade med en ljudlös röst, och ändå uppfattade hon allt vad han sa. När hon tittade sig omkring kände hon igen många av kyrkobesökarna, men det hemska var att de sedan länge var döda. Hon blev rädd och ville ut från kyrkan. Då blev det rörelse i hela kyrkan, och alla döingar reste sig upp och skulle efter henne. Ute i kyrkgången mötte hon en döing, som varit hennes gudmor.

– Vore jag inte din gudmor, skulle jag bita näsan av dig! sa den döda. Ta av dig kappan och lämna den vid kyrkdörren, annars går det dig illa!

När hon så kom till kyrkdörren, hann döingarna upp henne och försökte hejda henne. Men hon vrängde av sig kappan och det var det enda de fick. Själv kom frun undan med blotta förskräckelsen.

På morgonen när solen gick upp, hittade folk blå tyglappar rivna ur kappan på varenda gravhög på kyrkogården.

Septemberbild från den gamla kyrkplatsen i Vislanda

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som ,

by | 12 december 2025 · 15:28

Vittarydsprästen som red baklänges på gloson

Gloson är ett spöksvin som är i farten under de mörka julnätterna. Glosons ögon brann som eld och på ryggen var den tandad som en vass såg. Den försökte springa mellan benen på människor och klyva dem mitt itu.

Tidigt en juldagsmorgon gick klockaren i Vittaryd till kyrkan för att öppna dörrarna och förbereda firandet av julottan. När han kom in på kyrkogården hörde han buller och ett argsint rytande inifrån kyrkan. Han blev rädd och trodde att det var gloson, som hade tagit sig in i kyrkan.

Klockaren vågade inte öppna dörrarna och gå in i kyrkan. Det var ju så mycket farligt som var i farten under den mörka julnatten. Det hemska oväsendet som hördes från kyrkan var ju ett bevis på detta. Han skyndade från kyrkan till prästgården och berättade för prosten vad han hade hört och bad honom att följa med till kyrkan.

Prosten fruktade också att det var gloson som hördes i kyrkan och tog med sig bibeln. När han kom fram till kyrkporten läste han därför Fader Vår både rättfram och baklänges, och spottade sju gånger efter att han satt nyckeln i hålet. Försiktigt gläntade han på dörren och en stor sugga visade sig. Den rusade rakt mellan prostens ben och satte av i fyrsprång. Prostfar, som var korpulent och liten till växten, blev hängande baklänges på suggans rygg, med ett fast grepp om ländborsten.

Nu trodde ju både prost och klockare att det var onda makter som var i farten, ja själva Hin onde. Med torndönsstämma skrek prosten sitt avskedsord till klockaren:

– God natt, fader klockare, mig tog fan!

Och så försvann prosten hastigt ut i den mörka natten.

Men han ramlade av långt innan han nådde helvetet och då kände han igen prästgårdens stora sugga.

På julaftonen hade klockaren och kyrkvärdarna gjort julfint i kyrkan. Då hade suggan bökat på kyrkogården och utan att någon hade sett det, hade den tagit sig in i kyrkan och gömt sig på någon undanskymd plats. När arbetet var färdigt låstes kyrkdörren och suggan stängdes inne.

Kjell Sundberg: Gloson som adventsstake

Den här skämtsägnen har varit populär i hela Sverige. En bakgrund till sägner om gloson är de förvildade ollonsvin, som gömt sig kvar i bokskogar och som man kunde stöta på under vinterhalvåret. Det hände också att svin bökade på kyrkogårdar och kunde ta sig in i själva kyrkan.

Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljs.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 10 december 2025 · 10:35

Gumman som bakade bröd på julnatten

Julen är vår mest traditionsrika helg. Precis som människor i bondesamhället ser vi fram emot vila och ledighet, en rikedom på god mat och dricka, och inte minst samvaro med familj och vänner.

Eftersom traditioner är ett levande kulturarv förändras de med åren. Endast så kan traditioner paradoxalt nog leva vidare, om än i förändrade former.

I en serie blogginlägg nu före jul ska jag ta upp en del seder och föreställningar om julen, specifikt från Sagobygden, men de är också allmänna utanför Småland. Jag återger berättelser ur min nya bok ”Stora Pockers öga – en sägenresa i Sagobygden”. Boken innehåller rikligt med kulturhistoriska kommentarer och utförlig källförteckning, men på bloggen koncentrerar jag mig på själva berättelsen.

Många av berättelserna upptecknades på 1920- och 1930 talen. Eftersom sagespersonerna var äldre handlar det om minnen från barndomen eller vad gamla släktingar eller bybor berättat för sagespersonerna när de var unga. Det innebär att det ofta handlar om traditioner som var livskraftiga på 1800-talet och också under 1700-talet.

Brukar ni baka bröd till julhelgen?

Gumman som bakade bröd på julaftonen

En gumma i Vrankunge i Skatelövs socken bakade bröd till julhelgen. Hon var sent ute och bakade på själva julnatten. När hon öppnade luckan till bakugnen och skulle ta ut bröden, hade alla tio förvandlats till sten. Det var straffet för att hon bakade den natten då frälsaren föddes.

För att sona sin synd la gumman stenarna på muren kring Skatelövs kyrka.

Om du besöker Skatelövs gamla kyrkogård finner du runda stenar i stenmuren som omgärdar platsen. Kanske är någon av dem de förstenade bröden.

Stora Pockers öga finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljes.

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , , ,

by | 27 augusti 2025 · 11:04

Ny bok om Sagobygdens sägner

Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.

Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på. 

Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.

Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt  som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.

Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.

I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.

Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.

Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.

Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.

4 kommentarer

Under Berättelser, Litteratur

Taggat som , ,

by | 22 april 2025 · 14:46

Trollen i Natthall

Har du besökt Natthall i centrala Skåne? Det är en bergsknalle mitt i bokskogen med vidunderlig utsikt över Rönne å. Nu håller bokskogen att slå ut i Skåne, sipporna blommar och det är perfekt tid för en vandring vid Natthall. Det är lätt att hitta dit. Ta dig till Anderstorp i Riseberga socken. Mitt i byn pekar en pil till Eneskogen. Följ den till parkeringsplatsen. Sen leder Skåneleden till Natthall. En liten bit från Natthall ligger Djupadals mölla, där det är kanotuthyrning.

Så här skildrade den skånska folkminnesupptecknaren Eva Wigström Natthall år 1881.

Vid Djupadals mölla finns en klipphäll som kallas Natthall. I den har sedan urminnes tider bott små troll, och kanske bor de fortfarande kvar där. De är små varelser, som just inte gör någon vidare förtret. Men de hör till den flock nedstörtade änglar, vilka antingen blev till skogsrå, bäckahäst och allt vad det trössale heter, som får gå här nere på nåd till domedagen.
De små kom både titt som tätt för en så där trettio, fyrtio år sen fram till Djupadals mölla i olika ärenden. De till och med umgicks med barnen där. En gång fick barnen fint bröd av trollen, ja det var så grant.
– Har ni så vitt bröd hemma hos er? frågade trollen barnen.
Barnen måste ju tillstånd att trollens bröd var långt vackrare än de deras mor bakade.
Då smilade trollen och sa:
– Ja, ni ska veta, att när er far maler, så är vi framme och tar toppen av mjölet och därför kan vi alltid få bättre bröd än ni.

En gång kom en liten trolltös in i fähuset när djupadalsmoran satt och mjölkade. Trollet hade en liten kruka och bad att få den fylld med mjölk.
– Det ska du hellre än gärna få, men ditt krus är ju så välsignat litet, så det går inte mer i än vad en katt kan lapa! sa moran.
Trollet svarade inte, men då moran skulle slå i kruset, visade det sig att det inte blev mer än halvfyllt, trots att moran hällde i all mjölk hon fått av den nykalvade kon. Och så fick hon mjölka mer, för att fylla krukan.
När någon tid hade gått, kom den lilla tillbaka med sitt krus.
– Ja min lilla tös, du ska gärna få mjölk, men ditt krus tycks mig vara drygt att fylla.
– Kan väl vara, svarade trollet, men min mor sa att hon gärna betalar för mjölken, antingen på en gång eller senare.
– Åh, sa moran, någon betalning kan det inte bli frågan om. Det jag ger bort, ger jag bort.
Och så fyllde hon på nytt den dryga krukan.
Så gick det åter någon tid, och så kom trolltösen för tredje gången. Hon fick sin krulla fylld, utan att djupadalsmoran sa något om krukan, varken att hon fann den för stor eller för liten.
Det dröjde inte länge innan samma troll kom tillbaka igen och hälsade fån sin mor och frågade om djupadalsmoran behövde hjälp med sin spånad.
Moran lämnade ett lispund lintågor till trollet. En stund efter kom den lilla igen och frågade om garnet skulle vara enkelt eller tvinnat. Moran sa att det skulle vara enkelt för hon skulle väva lärft till lakan.
Men när trollet kom tillbaka med det spunna lin garnet var det så tunt som hår. Trollen hade spunnit det och satt tåga efter tåga. Moran blev bedrövad och sa att det var så tunt att det var omöjligt för henne att väva det.
– Mor tänkte nog det, svarade trolltösen, och bad hälsa att trollen också kunde väva det som tack för den goda mjölken.
Efter ytterligare en tid kom trolltösen tillbaka med det vävda tyget, och det var som det finaste silketyg. Ingen människa i trakten hade sett make till tyg. Det skickades till de lärde i Lund, för att de skulle få se något så sällsamt.

Källa

Eva Wigström: Folkdiktning 2. Visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Göteborg, 1881.

3 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 07 mars 2025 · 16:05

Ulvemælk – en roman om Evald Tang Kristensen

Under de senaste åren har det kommit ut en rad böcker om historiska personer, där författaren skildrar huvudpersonens tankar och känslor med närmast dokumentära anspråk. Går det att ha en folkminnessamlare som huvudperson i en sådan bok? Ja, åtminstone om han heter Evald Tang Kristensen och var världens flitigaste insamlare av folkminnen.

Den danska författaren Charlotte Weitze har nyligen utkommit med boken Ulvemælk och den kretsar kring Tang Kristensens gärning. En annan huvudperson är författaren Inga, som bor på en gammal gård i Tværmose, just där Tang Kristensen en gång i tiden samlade in folkminnen bland fattigfolket som bebodde det vidsträckta hedområdet på västra Jylland. Ett stort område söder om Holsterbro, norr om Esbjerg och väster om Silkeborg och Vejle.

När jag läser boken tar jag fram etnologen Palle Ove Christiansens bok De forsvundne, som just dokumenterar de sista berättarna på Heden. På kartor i boken kan jag följa Tang Kristensens vandringar på Heden, se fotografier av berättarna och inte minst miljöbilder både från idag och äldre tider. Läs mer om den här boken här.

Ulvemælk utspelar sig på tre tidsplan. Författaren Anna lever på gården i Tværmose 2040. Hon har utgivit några böcker, men nu är det stopp. Samhället har förändrats och det finns inte längre utrymme för skrivna böcker. De flesta historier skapas av OS, ett digitalt avancerad system som bygger på AI. OS har också kontroll på människors rörelser, deras tankar och känslor.

Heden på 1900-talet. Ur: Christiansen: De forsvundne.

Människan i 2040-talets Danmark är ständigt uppkopplad och alla har ett ”device”, som har blivit en förlängning av människans kropp. Människor har på sig OS-glasögon och en ny vanlig sjukdom är skärmfeber. 

Anne söker bland Tang Kristensens folkminnesuppteckningar i hopp om att finna berättelse som ännu inte är inscannade i OS. Kanske kan dessa inspirera henne att skriva något, som ett förlag trots allt vill ge ut.

170 år tidigare bor Tang Kristensen i Lund Skole nära Gjellerup och så ofta han har tillfälle ger han sig ut på Heden för att rädda den skatt som sagor, sägner och visor utgör. I Tværmose möter han Ane Povlsdatter, som bodde i det hus där Anne senare bor. Ane delger honom en märklig saga om Jomfruen och ulvehunden. Men hon orkar inte berätta slutet på historien, eftersom  hon är sjuk. Tang Kristensen ger sig en kväll iväg på en mycket strapatsrik och dramatisk färd till Ane, och med på vandring är hans skolelev Marie, som långt senare kommer att bli hans tredje hustru. 

Det tredje tidsplanet är 1906 då Tang Kristensen sitter i sitt sovrum i sin bostad nära Vejle. På bottenvåning ska Marie föda deras barn och Tang Kristensens är inte välkommen ner. Han tänker tillbaka på sitt liv och skriver ner sina minnen av vandringen till Tværmose för länge sen och i de här avsnitten finns det utdrag ur Tang Kristensens levnadsskildring Minder og Oplevelser, som utkom i fyra band 1918-1928. 

Evald Tang Kristensen (1843-1929), här knapp 30 år gammal. Ur: Christiansen: De försvunne.

2040 har Heden förändrats sen 1872 då Tang Kristensen vandrade fram på den. Klimatet är varmare. Skog har planterats på heden och även på jordbruksmark för att försöka hindra den hotade miljökatastrofen. Lantbruket har i hög grad avvecklats och bönderna har fått ersättning för att upphöra med odlingen. Vargen är tillbaka och den har en central betydelse i skildringen. 

Romanens tre tidsplanen glider stundom ihop i drömmar och fantasier. Titeln Ulvemælk syftar på örten daggtörel, som använts inom folkmedicinen. Som liten bor Marie hos sin farmor och farfar och längtar efter sin mor. Farmodern baddar flickans panna med ulvemælk, för att hon ska glömma saknaden. Men ordet kan också tolkas bokstavligt som vargmjölk, och både Marie och flickan i Anes saga överlever genom att dricka ulvemælk.

Vargens kringströvande på Heden på 1870-talet är en grogrund för sägner om människor i ulvehamn  och Weitze återger en rad varulvssägner ur Tang Kristensens samlingar. Och vad är det Anne hör utanför huset när månen skiner i mörkret? Är det varg eller rent av en varulv som ylar. Eller är det Tang Kristensen som går igen på ständig jakt efter slutet på historien om Jomfruen och ulvehunden, ett slut som han aldrig fick. I drömscener förvandlas folkminnessamlaren till en varulv med gula tänder och tassar med klor.

I ett centralt avsnitt funderar Tang Kristensen över varulvsskepnaden:

”Bliver man till varulv, når man mister kæligheden fra sin mor? Når hun ikke ser ens smerta? Bliver man til halvt menneske, halvt dyr? Den, der går hjemmefra i fuldmånenætter og kommer tilbage med historiernes kød och stoftrævler mellem tænderne, fordi man trængte ind på folk. Prøvede at finde deres røde hjerter, derinde hvor minderne og lyset kommer fra. Hvor barnet og den tidlige barndom findes, måske sammen med kærlighetslyset?”

Just tankarna kring vad som händer när folkdikten skiljs från sitt sammanhang och samhället förändras är för mig en stor behållning av boken. Likaså skildringen av berättarmiljöer, berättare och berättarögonblick.

Det finns en stor likhet mellan 1870-talet då den muntligt berättade historien blev mer sällsynt och 2040-talets västvärld där AI-genererade berättelser tar över. Som Anna reflekterar: den tiden håller på att ta slut då en berättelse är en gåva från en människas hjärta och fantasi till en annan människa, en kärleksgåva.

Jag tycker det är en rik roman, som manar till eftertanke, samtidigt som dent hela tiden är spännande läsning. Tang Kristensen framträder inte som en sympatisk person, han är präglad av sin tid och sin barndom. Han offrar barn och familj i den ständiga jakten på alla de varianter som finns av folkets muntliga berättelser.

Charlotte Weitze: Ulvemælk. Gutkind Forlag, 2025.

PS På titelbladets baksida står det: ”Denne roman er skrevet af en meneske.”

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Taggat som , ,

by | 15 januari 2025 · 8:23

Vi minns Mia Einarsdotter

Bild: Mia Einarsdotter

Jag känner stor sorg och saknad när jag nås av beskedet att textilkonstnären och vännen Mia Einarsdotter har gått bort. Hennes betydelse vid skapandet av Sagomuseet i Ljungby kan inte överskattas.

När Svenska Dagbladet sommaren 1999 skrev om museet, menade man att ett Sagomuseum ”egentligen var ett omöjligt projekt” och tidningen frågade ”Hur ställer man ut muntliga berättelser?”. Tidningen konstaterade att ”med kreativitet och stor fantasi har sagofantasterna i Ljungby lyckats”.

Under drygt ett år arbetade Mia, Kjell Sundberg och jag intensivt tillsammans med utformningen av museet. Vi hade ju ett mål med vårt arbete, men vägen dit var inte klart utstakad. Vi hittade på under arbetets gång, ändrade, fick nya infall och fann de möjligheter som det gamla huset gav. I den här processen var Mias infallsrikedom och kreativitet oersättlig. Hon hade en enorm arbetskapacitet och ingenting var omöjligt. Hon knackade ner puts och rev ner tapeter med samma energi och lust som hon färgsatte rummen och skapade textilier. Våra ekonomiska resurser var i hög grad begränsade, men uppfinningsrikedomen var stor och hela tiden var det ett glädjefullt arbete. Alla tre pratade vi många gånger efteråt om att det var fantastiskt att ha fått vara med om ett sådant här gemensamt arbete. Och just glädjen vi upplevde är nog också ett svar på frågan hur vi kunde gå i land med det som tidningen tyckte var en omöjlig uppgift.

Jag hade också lyckan att få Mia som illustratör till två böcker. Hennes känsliga och omedelbara bilder av djur och träd lyfte texten. Så småningom kom djuren och träden att ta sig in på dukar, draperier, väggar och inte minst trycksaker och blev en del av museets själ.

När Berättarnätet Kronoberg stod på en stabilare ekonomisk grund några år in på 2000-talet hade vi råd att anställa en museichef. Det var då alldeles självklart att fråga Mia om hon ville leda vår verksamhet. Till vår stora glädje sa hon ett oreserverat ja. Hennes stora arbetskapacitet, effektivitet, ekonomiska kunskaper, kreativitet, omtänksamhet och generositet skapade en stabil grund för en fortsatt utveckling av verksamheten. Hon var precis vad vi behövde, särskilt när föreningen byggde upp verksamheten.

Mia var inte den person som framhävde sig själv eller tyckte om långa sammanträden och mingel. Hon ville ständigt ha verkstad och se till att arbetsuppgifter utfördes snabbt och väl. 

I saknaden efter Mia känner jag en djup tacksamhet att jag fick förmånen att arbeta ihop med henne, både i skapandet av Sagomuseet och när jag i egenskap av ordförande för föreningen tillsammans med Mia både dryftade aktuella dagliga frågor och drog upp visioner inför framtiden. Även efter att hon 2012 hade slutat som verksamhetsledare fortsatte hon in i det sista att bidra till museets och föreningens verksamhet. Jag vill också göra mig till tolk för föreningens medlemmar och anställda, alla saknar vi Mia. 

Våra tankar i denna stund går till Kennerth och barnen med familjer.

Per Gustavsson

ordförande Berättarnätet Kronoberg

3 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet