Månadsarkiv: oktober 2012

Studiebesök

Sagomuseets arbete tilldrar sig stort intresse. I veckan besökte 20 personer från Skånes hembygdsförbund museet för att studera hur vi använder ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser. De fick naturligtvis också en engagerad guidning genom Sagomuseet. Här syns några skugggestalter undersöka skattgömman på Högarör.

En vecka tidigare hade landsbygdsenheten i Västra Götaland och småföretagare i länet gästat oss. Med hjälp av gps letade vi efter en cache på den gamla galgbacken i Hamneda och resan avslutades sedan med besök på Bolmarö säteri.

Vi delar gärna med oss av våra erfarenheter och i gengäld lär vi känna trevliga människor och får del av deras kunskap.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Vildhjärta

Lämna en kommentar

by | 06 oktober 2012 · 16:05

Trollen i Korpeboberget

För några dagar sedan vandrade jag i Korpebobergs lövskogar söder om Marbäck. Min ciceron var Gunilla Hållander-Andersson som bor vid naturreservatet. Gunilla har läst högskolekursen i muntligt berättande i Ljungby och är djupt intresserad av bygdens kulturhistoria. På Dialekt- ortnamns- och folklivsarkivet har hon letat rätt på sägnerna från Marbäck.

Vi gick upp på Korpebobergets torp och skådade ut över Åsunden och stora delar av Marbäcks socken. Det var en disig förmiddag, men vidunderligt vackert. Vi njöt av tystnaden och det storslagna landskapet.

Annat var det förr i tiden. För då bodde trollen inne i berget. Den här berättelsen har jag fått av Gunilla. Den tecknades upp 1937 och det är Gustaf Stolt, född 1866 i Marbäck som berättar.

I motsats till jättarna som aldrig talas om hade mer än ett barn hade trollen många, hela kullar med trollungar sägs det. Trollen sades ha långa armar, krikiga ”haser”, öron som hängde nedåt som på en hund, stora näsborrar så en kunde köra in en knytnäve i vart och ett av dem, stora runda magar som en femtikannes brännvinskutting. Kvinnorna hade stora hängande bröst som lågo i knät på dem då de sutto och halvvägs släpa på backen när de gingo. Så har åtminstonde farfar beskrivit de troll som bodde i Korpebobergen och så har jag hört andra talat om att trollen för det mästa såg ut . Bort i Vistabergen på andra sidan sjön fanns det även troll.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

I Grönahög

I tre veckor har jag vistats i Grönahögs socken söder om Ulricehamn. Jag har lärt känna Snygga-Johan, torpare Bäckman, smeden i Kvarnared, den vackra frun i Jälmån och inte minst Björnsjöfrua. Med hjälp av den topografiska kartan har jag gått upp till Högaberg, vandrat ut på Komosse och funnit Klockehåla vid kyrkan.

Det är i fantasins värld jag har vistats i socknen. På natten när jag har vaknat och inte kunnat sova har jag berättat sägnerna från Grönahög för mig själv. I måndags besökte jag Grönahög i verkligheten.

Jag åkte i god tid hemifrån för att kunna göra några stopp och känna in mig i trakten. Jag stannade vid Åremma kvarn i Ölsremma socken, grannsocknen, där jägare med det trettonde skottet träffade en trollhare vid Mörke gård. Kyrkorna i Ölsremma och Grönahög var låsta, men jag kikade in genom fönstren och vandrade på kyrkogården. I Grönahög kunde jag konstatera att Klockehåla var kvar. Till min glädje fann jag ett litet oansenligt anslag vid vägen som berättade om jättekastet mot kyrkan och den sjunkna kyrkklockan. Berättelsen lever!

Äntligen var det då dags att berätta i den lilla vackra och välskötta bygdegården i Köttkulla. Ja, så heter byn. Bilarna kommer i en strid ström och plötsligt är det över 50 personer som kommit för att lyssna. Vem är jag, som tror mig om att berätta traktens sägner för människor som levt här i hela sitt liv? För människor som hört historierna berättas av en far eller mormor med djupa rötter i bygden? Jag som aldrig tidigare varit i Grönahög och inte ens hade hört talas om socknen, när jag för ett halvår sedan blev ombedd att komma hit.

Men jag känner att det är berättelserna som är viktiga. Jag är bara en katalysator, som kanske kan bidra till att väcka minnen, lyfta fram delvis glömda historier och kanske bjuda på några helt okända. Och framförallt skapa en trivsam stund, en roande stund. Än idag kan de här gamla sägnerna underhålla, skapa gemenskap och kanske stolthet över en bygd och dess historia.

Efteråt är jag glad. Jag har haft en härlig kväll. Publiken hjälpte fram berättelserna. Tack! Stämningen blev så fin att berättelserna räckte en och en halv timme. Med en rejäl kaffepaus i mitten, då killarna i bygdegårdens styrelse bjöd på kaffe och rejäla mackor.

Per Gustavsson

PS Den ambitiösa arrangören Ulricehamns bibliotek, som medvetet anordnar kulturkvällar på små orter, som knappt finns på kartan, är också värda en eloge. Också Dialekt-, ortnamns- och folklivsarkivet i Göteborg som alltid är så hjälpsamma när en besökare letar efter lokala sägner.

1 kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: Jubelfesten i Blåkulla

I mitten av 1800-talet kom det ut en liten skrift med titeln Jubelfesten i Blåkulla. Det är inte som man först kan tro en skildring av folktron kring häxsabbaten. I själva verket är det en nykterhetsskrift som använder sig av den traditionella folktron för att propagera för nykterhet. Och det gör den genom att måla upp en skräckskildring av vad som väntar drinkarna.

Den okände författaren använder sig av ett fiktivt vittnesmål från de stora trolldomsprocesserna på 1600-talet. En 13-årig flicka berättar om sitt besök Blåkulla och de hemskheter hon varit med om. Djävulen arrangerar en jubelfest, precis som det i Sveriges arrangerades en jubelfest 1693 med anledning av 100-årsminnet av det viktiga Uppsala möte, där svenska kyrkan preciserade sin trosgrund.

Djävulen firar sin jubelfest till dens ära som uppfunnit brännvinet. Det var en munk hävdade djävulen  ”och han skall genom sin uppfinning mera föröka mitt rike än Luther skall förminska det”.

Djävulen öppnar den ena väggen i den stora salen och flickan får se en bonde som dött efter att ha druckit en flaska brännvin, folk som blivit galna av brännvin, slagsmål på lekstugor och krogar, en rik som supit upp sin förmögenhet och får spö som straff för begångna inbrott. Djävulen målar upp en bild av ett framtida Sverige där det blir svårt att hitta någon som inte super.

Festen avslutas med ett fyrverkeri ”vari deras själar, som supit ihjäl sig, brunno som Bengaliska eldar”.

Skriften slutar:

Det förmäles, att Domstolen af detta wittnesmål blifwit så bestört, att den beslutit att det skulle utgå ur protokollet, och att detta är orsaken hwarföre det hittills endast genom minnet från far till son fortplantats till wåra tider.

Per Gustavsson

Mitt exemplar av skriften trycktes av Södergrens tryckeri i Wexjö 1852.

Lämna en kommentar

Under Att berätta