I förra veckan var jag på Helsingborgs stadsbibliotek och lekte Sagan om fåglarna och trollen i Björnberget. Det var en upplevelse! Ja, det är det ju förståss varje gång jag leker sagor med en grupp människor, som jag aldrig tidigare mött. Men den här gången var det en ovanligt stor grupp med både föräldrar och far- och morföräldrar med många och mycket små barn. Även om jag har rutinen och vetskapen om att varje grupp jag möter är unik, kan jag aldrig förutsäga, vad som kommer att hända under lekens gång. De, som kommer till mig, har ingen aning om vad som väntas av dem eller vad som ska hända överhuvudtaget. Osäkerhet och distans blev de inledande känslorna. Men när jag väl berättat sagan och visat runt vad berget och skogen och stranden var placerade, så var det inte svårt att få igång vare sig vuxna eller barn. Med glädje tog de sig an skynken och mössor av alla de slag för att prova sig fram till om man ville vara troll, djur eller fågel. Lek är frivilligt. Flera ville bara titta på. Desto roligare var det att, när leken kommit igång, ville även de motstridiga vara med. Och när leken var slut, ville barnen stanna kvar och pröva på annan utklädsel, klättra in i berget och stampa runt och tjoa som troll eller krypa in i buskarna och leka harar, vargar eller rävar. Alltmedan små ettåringar stapplade omkring med sönderklippta tyllgardiner över axlarna utan att ha en aning om hur söta de var.
Eva Skantze
Sagobygdens Blogg 