Pelle Båtsman

Omslaget till sagan om Pelle Båtsman berättar att historien handlar om en pojke, ”hwilken, sedan han från ett stort röfwarband räddat konungens af Armenien dotter, blef med henne förmäld, samt efter konungens död blef en mäktig och aktad regent öfwer samma rike”.

Skillingtrycket pryds av Pelle Båtsman ridande på en gast. Som tack för att Pelle betalat den osaliga gastens skuld och denne sålunda får frid, lovar gasten att bistå Pelle Båtsman närhelst han är i trångmål. Vid ett tillfälle när Pelle behöver anlända till Armeniens huvudstad i brådrasket tar gasten Pelle på ryggen och ”ungefär så fort som tanken flyger, nedsattes han midt på torget i Armeniens hufvudstad”.

Sagan om Pelle Båtsman är en av många sagor som handlar om resor till främmande länder och kamp mot troll och andra fiender. Just den här sagan har troligtvis inhemskt ursprung och publicerades i början av 1800-talet i en sagobok och kom sedan ut som skillingtryck. Mickel i Långhult hade säkert hört den här sagan eller läst den innan han komponerade sina egna vindlande äventyrsberättelser.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Litteratur

Vildhjärta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Isfrun

 

Isfrun kommer på årets kallaste dag, alltid just när solen gått ner. Himlen blir blekt blå och sedan grön, luften blir som glas. Det är så kallt så det luktar. Det är så kallt att det inte går att andas. Allt stannar upp. Inte en kvist, inte en kotte rörs. Just en sådan kväll kommer Isfrun vandrande från havet. Kanhända blir det i kväll?

Hon kommer gående över isen. Man ser bara en tunn slöja långt därute, ett luddigt dimstråk. Så småningom kommer hon närmare. Hon tar gestalt, framträder i hela sin förfärlighet, vit som stearin och vacker, vacker. Men akta dig noga att titta dit.

Isfrun är vacker över allt förstånd. Men ser du in i hennes ansikte fryser du till is. Det kan räcka med en enda blick. Du blir stel som en pinne. Man kan bryta itu dig som ett stycke knäckebröd, knix-knax. Bäst är att gömma sig under bordet. Så gjorde man i Mumindalen den kvällen. Eller krypa under täcket och absolut inte titta mot fönstret.

Mumintrollet, Too-ticki och alla de osynliga mössen kom undan med blotta förskräckelsen, det var bara den där dåraktiga lilla ekorren….

Lilla My sa senare: ”Kommer Isfrun igen ska jag minsann bita henne i benet!”

Lova att du läser Trollvinter!

 

Anna Lilljequist

1 kommentar

Under Att berätta

Sagomuseet sprider sig

 
 
Sagomuseets verksamhet har vuxit under senare år. Allt mer  sker numera i stora delar av Kronoberg.  På senare tid är det framförallt Växjö som fått besök av museets berättarpedagoger.
Flera av stadens skolor har nu pågående Berättarverkstäder. Det går till så att samma pedagog kommer till klassen tre till fem gånger. Eleverna får då möjlighet att bearbeta sagorna och utveckla sitt eget berättande.
Det är verkligen härligt att se barnens entusiasm och höra deras egna versioner på traditionella historier. Ofta blir elevernas kommentarer och funderingar likt diamanter som lyser upp en berättarpedagogs vardag.  Här är några exempel:
”Våra frukostar blir så långa nu för jag berättar sagor hela tiden” (Flicka 7 år)
”Men der här suger ju inte alls det äger” (Flicka 12 år)
”Får jag göra varulven till Hockeyspelare” ( Pojke 13 år)
 
Längre fram i vår är det Alvesta och Vislanda som får besök. Jag är övertygad om att det blir fler härliga möten och oförglömliga kommentarer.
 
Mikael Thomasson
 

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Sagor och geocaching

Intresserad av geocaching och sagor? Nu finns en ny underfundig sagocache i närheten av Växjö.

Du hittar den här

Du kan läsa mer om alla skatter i Sagobygden på vår hemsida

Snart kommer det ännu mera. Under Ljungby berättarfestival blir det ett geocachingevent lördag 16 juni, ett event utöver det vanliga. Inom kort  kommer det mer information om arrangemanget.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Riddar Finke

Bilden av den dråplige riddaren som sitter bakvänd på hästen, men med huvudet i ridriktningen, utgör omslag till den populära berättelsen om Riddar Finke.

Min utgåva från 1854 har på omslaget undertiteln En högst underbar, aldrig hörd, ganska lustig och nöjsam historia. Titelbladet berättar att det handlar om ”huru han, tre och ett halft århundade innan han blef född, många länder genomwandrat, sett sällsamma ting och slutligen, funnen af sin moder liggande död, blifwit upptagen och ånyo född”.

Det är med andra ord en ordentlig lögnhistoria och förebild till många Münchhausiader och lögnhistorier i folksagor. Sagoberättaren Mickel i Långhult (1778-1860) har med många av motiven från skillingtrycket i en lögnhistoria. Motiven återfinns i sagokatalogen The Types of International Folktales under Tall Tales, och har där numren ATU 1875-1999.

På svenska utkom folkboken om Riddar Finke redan kring 1750 och kom sedan ut i ett stort antal utgåvor. Den baseras på en tysk folkbok, som troligen skrevs under 30-åriga kriget. Den första utgåvan med Münchhausenberättelser utkom långt senare, i England kring 1775.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Sverige berättar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sverige berättar är Sveriges radios berättarprogram i P4. Det produceras av Sveriges Radio Kronoberg och sänds lite då och då under de stora helgerna. I lördags, när det var Kulturnatt i Växjö, arrangerade radion tillsammans med Sagomuseet en offentlig berättarkväll med sagomuseets berättare och med Lisa Syrén, som både presentatör och berättare. Berättelserna väckte både dånande skrattsalvor som aldrig ville ta slut, mer eftertänksamma leenden och djupare begrundan. Berättelserna spelades in och ett ni har alla möjlighet att lyssna till berättelserna under påskhelgen då Sverige berättar sänds långfredag och annandag påsk. I P4 på förmiddagen. I väntan på de här historierna kan alla gå in i radioarkivet och lyssna på gamla program. Klicka här.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Sagan om de tre dockorna

Det var en gång en kung som ansåg sig vara en stor kung och även klok konung. Han strök gärna stolt sitt långa skägg och sa:

– Just det. Jag är en klok konung! För att visa hur klok jag är, bjuder jag in vemhelst att utmana mig med en gåta eller ett pussel att lösa.

En dag mottog kungen ett paket innehållande tre dockor, och en utmaning som löd:

– Kära konung, om det är så att du är en så stor och klok kung som du påstår, var då så god och berätta hur dessa tre dockor skiljer sig åt.

Kungen deklarerade:

– Just. Jag är en betydande kung och en klok kung och jag ska med enkelhet lösa denna lilla gåta.

Kungen strök sig över skägget och hummade tyst för sig själv under det att han studerade de tre dockorna.

– Hum, hum, hum. Hum, hum, hum. Hum, hum, äh!

I beråd drog han sig i skägget, för han kunde inte skönja någon skillnad mellan dockorna. De tre dockorna var exakt lika, till form och storlek, intill allra minsta detalj.

– Nå, tänkte kungen. Jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en vis man i sin närhet för att hjälpa till att lösa problem. Jag har en sådan vis man. Så kallade han på den vise mannen.

Den vissnande gamle vise mannen linkade in på borggården. Stödd på vandringsstaven bugade han inför kungen.

– Ers majestät. På vilket vis kan jag stå till tjänst?

– Vise man, sa kungen, här har jag tre dockor som är exakt lika. Vad är det för skillnad på dem?

Den vise mannen böjde sig fram för att skärskåda dockorna. Efter nog så mycken eftertanke, tänkte den vise mannen säga till kungen att en sån här sak inte var värd att slösa tid på. Han tänkte säga många andra saker till kungen också, men till sist sa han vist nog ingenting. Det är vist att behålla sina tankar för sig själv, särskilt i en mäktig kungs närvaro. Kungen sände iväg den vise mannen.

– Den här vise mannen har jag ingen nytta av, tänkte kungen. Han är för slug. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung emellanåt ska lyssna till en dåres råd. En dåre drar sig inte för att ta plats där visa män inte törs vara.

Kungen kallade på dåren, som verkligen rusade in, dunkade kungen i ryggen och sa:

– Hallå, kungen. Hur står det till?

– Dåre, sa kungen. Jag har tre exakt likadana dockor. Vad är det som skiljer dem åt?

Dåren lyssnade inte. Han fick syn på de tre dockorna och ville genast börja leka med dem.

– Titta! Dockor! Låt oss leka låtsasleken! Låt oss låtsas att vi ska gå på pick-nick!

Innan dåren kom igång med leken, skickade kungen iväg honom.

– Den här dåren har jag ingen nytta av, tänkte kungen, och den här dåren är verkligen en dåre. Men jag är en stor kung och en klok kung och det sägs att en stor kung ska ha en berättare vid sin sida. Berättare har många visa ord i sina berättelser.

Han kallade på berättaren. In på borggården kom berättaren och bugade sig djupt och mycket elegant. Berättaren började omedelbart tala.

– Ers majestät, hur kan jag bistå er? Kanske en fabel? Eller en recitation på vers och med sång om er storhets ärorika hjältedåd? Eller kanske..?

– Det räcker, kommenderade kungen. Berättare, börja inte berätta alls. I dag har jag en gåta…

– Jaha! En sån som Sfinxens gåta? hasplade berättaren ur sig. Eller den där lille mannens gåta, han som spann halmen…

– Just det! Kungen höll upp handen för att få berättaren tyst. Lyssna nu. Jag har tre exakt likadana dockor. Du som är berättare, kan du berätta för mig vad det är som skiljer dem åt?

Berättaren kastade en blick på dockorna och sa:

– Ers majestät, det finns inget som skiljer de där tre dockornas åt!

– Det har jag redan sett själv, grymtade kungen.

– Ers majestät, sa berättaren, om vi inte kan se vad det är som skiljer de här dockorna åt, måste svaret stå att finna som i berättelsen om de tre skrinen: utsidan skiljer sig storligen från det som finns inuti dem. På samma sätt som med skrinen, måste skillnaden mellan de tre dockorna stå att finna på insidan av dem.

– Mycket bra, sa kungen. Men hur ska du kunna visa vad det är för skillnad mellan dem?

– Ers majestät, det måste finnas många sätt att nå en persons inre. För egen del känner jag bäst till vägen via öronen. Om ni tillåter.

Berättaren sträckte sig upp och ryckte ett skäggstrå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen. Hur vågar du?

– Förlåt, bad berättaren, men som ni snart kommer att förstå, var det högst nödvändigt.

Han lyfte upp den första av de tre dockorna och stack in kungens skäggstrå i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det helt och hållet försvunnit in i dockan.

– Ers majestät, sa berättaren, den här dockan måste föreställa en vis man: det den hör behåller den för sig själv.

– Mycket bra, sa kungen. Och de andra två?

– Om ni tillåter, sa berättaren och för andra gången ryckte han ett strå ur kungens skägg.

– Aj! skrek kungen och ryggade tillbaka.

Berättaren lyfte upp den andra dockan och började sticka in skäggstrået i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in, ända tills det började synas i det andra.

– Ers majestät, dockan är helt visst en dåre: det som kommer in i ena örat försvinner ut genom det andra.

– Mycket bra, sa kungen. Och hur är det med den tredje och sista dockan?

– Om ni tillåter.

– Aj!

Än en gång hade berättaren ryckt ett strå ur kungens skägg. Han lyfte upp den tredje dockan och började sticka in det i ena dockörat. Strået fortsatte längre och längre in. Det kom inte ut genom det andra örat, men det blev inte heller kvar inne i dockan. När berättaren stuckit in skäggstrået i ena dockörat, kom det långsamt ut genom dockmunnen.

– Ers majestät, den här dockan är en berättare: vad den hör, berättar den vad det lider.

Kungen tittade på de tre dockorna.

– Berättare, du har löst gåtan, men jag ser att du givit mig en ny att fundera över. När du stack in skäggstrået i dockörat, var det rakt. Men när det kommer ut ur dockmunnen är det lockigt. Hur förklarar du det?

– Ers majestät, sa berättaren, ingen berättare värd namnet kommer nånsin att berätta något likadant som han hört det. Vi måste alltid hitta på något eget att lägga till när vi ska återberätta en historia.

– Och så har jag gjort när jag återberättat sagan om de tre dockorna för dig.

Bengt Söderhäll


Återberättad av Bengt efter The Three Dolls, återgiven av David Novak i David Holt & Bill Mooney (ed) (1994) Ready-To-Tell Tales, Arkansas, USA: August House. David Novak berättar i nämnda bok att han fått berättelsen under en resa av Mr Dasgupta, musiker från norra Indien.

8 kommentarer

Under Att berätta

Spelkväll med Story Cubes

Bild

Vi samlades en kväll runt ett bord. Framför oss låg nio bild-tärningar. Det är allt som behövs för att spela Story Cubes.
Du slår ut alla nio  och utifrån de  symboler du får upp, hittar du på en historia. Vi delade in tärningarna i tre grupper, en för person, en för problem och en för lösning.
Berättelserna blev många och fantasifulla.  Det var om katten som tappade sitt nionde liv, telefonen som var blyg  och mycket mer. Tiden rann iväg, vi ville aldrig sluta och det bästa av allt; alla vann!

Spelet finns att köpa på Sagomuseet,  köp i vår butik eller beställ här

6 kommentarer

Under Att berätta

Gustaf Ericsson – en berättare

Häromdagen skrev jag om boken Sagor från Södermanland. Gustaf Ericsson skrev i många fall ner samma saga flera gånger. Över 100 sagor finns i tre olika versioner. I sin inledning till boken frågar sig Bengt af Klintberg vilken version som är lämplig att välja för publicering, den äldsta, den som kanske trognast följer sagespersonens återgivning eller den där Gustaf Ericsson framträder som berättare själv. Bengt har stannat vid det tredje alternativet. Ett argument är att när sagorna ”har framförts av en duktig sagoberättare har dramatiken och komiken förstärkts av berättaren med olika stilmedel.”
I bokens sagourval försöker Gustaf Ericsson ”återge hur det kan ha låtit när en saga berättades efter alla konstens regler”.

Det här gillar jag, att perspektivet flyttas från sagan som skriven text till sagan som en ursprungligt muntlig berättad historia, där berättaren sätter sin prägel på historien.

Gustaf Ericsson är inte bara en upptecknare, han är också en traditionsbärare. Så här kan det låta i en kort skämtsaga.

Kärringen som älskar värmen
En kärring låg en gång sjuk, och man nödgades skicka bud till en präst att han skulle gifva henne den tröst på sjuksängen, som bäst kan passa emellan präster och kärringar som hafva samvete.

Ja, prästen efterfrågade huru hon hade sina räkningar ställda emellan sig och världen. Han afmålade för henne den himmelska glädjen såsom bestående af musik och all möjlig glädje.

– Ja, musik och dans, sade kärringen, har jag aldrig älskat i all min dar, huru rart det än låter.

– Men, tillägger prästen. helvitet består af idel brinnande eld och svavel.

– Just dit vill jag komma, menade kärringen, ty jag har varit frusen och mån om värmen i all min dar.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta