Nya läroplanen lyfter fram det muntliga berättandet
2011 fick Sverige en ny läroplan för grundskolan, förskoleklassen och Fritidshemmet. Som muntlig berättare frågade jag mig vad den nya läroplanen säger om talad svenska, muntlig framställning och kultur i skolan? Det visade sig att det finns en hel del intressant att hitta.
Redan under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag står det:
”I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas”. Och vidare: ”Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet”.
Tydligast om muntligt berättande blir läroplanen när man kommer till kursplanen för svenska. För första gången, så vitt jag vet, nämns uttrycket muntligt berättande. Där står bl a att eleverna skall få förutsättningar att utveckla sin förmåga på följande områden:
I årskurs 1-.3:
Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.
Berättande i olika kulturer, under olika tider och för skilda syften.
Berättande texter och poetiska texter för barn från olika tider och skilda delar av världen. Texter i form av rim, ramsor, sånger, bilderböcker, kapitelböcker, lyrik, dramatik, sagor och myter.
I årskurs 4-6.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från vardag och skola. Stödord, bilder och digitala medier som hjälpmedel för att planera och genomföra en muntlig presentation. Hur gester och kroppsspråk kan påverka en presentation
Berättande texter och sakprosatexter
Berättande texter och poetiska texter för barn och unga från olika tider, från Sverige, Norden och övriga världen. Texter i form av skönlitteratur, lyrik, dramatik, sagor och myter som belyser människors villkor och identitets-och livsfrågor.
För årskurs 7-9 formuleras målen på liknande sätt:
Att leda ett samtal, formulera och bemöta argument samt sammanfatta huvuddragen i vad som sagts.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från skola och samhällsliv. Anpassning av språk, innehåll och disposition till syfte och mottagare. Olika hjälpmedel, till exempel digitala verktyg, för att planera och genomföra muntliga presentationer
Men det är inte bara i Svenska som berättandets lyfts fram. Under samhällsorienterade ämnen står det så här:
I årskurs 1–3
Att leva tillsammans
Skildringar av livet förr och nu i barnlitteratur, sånger och filmer, till exempel skildringar av familjeliv och skola. Minnen berättade av människor som lever nu.
Hemortens historia. Vad närområdets platser, byggnader och vardagliga föremål kan berätta om barns, kvinnors och mäns levnadsvillkor under olika perioder
Här är några exempel från andra ämnen:
Biologi:
Berättelser om natur och naturvetenskap
Skönlitteratur, myter och konst som handlar om naturen och människan.
Biologi, fysik, geografi och kemi :
Berättelser om äldre tiders naturvetenskap och om olika kulturers strävan att förstå och förklara fenomen i naturen.
Historia:
Berättelser om gudar och hjältar i antik och nordisk mytologi och hur man kan se på dem i vår egen tid.
Religion:
Några högtider, symboler och berättelser inom kristendom, islam och judendom. Några berättelser ur Bibeln och deras innebörd samt några av de vanligaste psalmerna.
Berättelser från fornskandinavisk och äldre samisk religion.
Sammanfattningsvis kan man säga att den stora skillnaden jämfört med tidigare läroplaner är hur det muntliga berättandet tydliggörs i svenskaämnet. Gång på gång påpekas vikten av att eleverna tränar muntligt berättande. Förhoppningsvis kommer detta att förändra skolan i rätt riktning.
Mikael Thomasson
Under Att berätta, Pedagogik
Geocachingevent
Varför svalan och grodan hoppar
Alla vet att gubben Noah hade ett par av alla slags djur som fanns på jorden i sin ark. När arken stannade på berget Ararat ville alla stiga iland meddetsamma, men de hade fötterna ihopbundna. Då satte Noah igång och knöt upp repen, men två av dem missade han: det var svalan och grodan! Detta är förklaringen till att, fram till våra dagar, hoppar svalan och grodan fram i stället för att gå, så som alla de andra djuren gör.
Daniel Onaca, bearbetning av en rumänsk sägen
Sverige berättar annandag påsk
Glöm inte lyssna till programmet kl 9.03 på måndag. Missade du långfredagens program? Lyssna här
Du får höra en rad berättelser som spelades in med Sagomuseets berättare på kulturnatten i Växjö i början av året.
Per Gustavsson
Varför dvärgbjörken är liten
Här berättar Per Gustavsson om en tradition på långfredagens morgon och hur det kommer sig att dvärgbjörken är så liten.
Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget, 1995
Varför aspens löv darrar
Här kan du lyssna till legendsagan om aspens darrande löv. Per Gustavsson berättar.
Bild: Boel Werner. Ur: Per Gustavsson: Påskkärringar. LL-förlaget 1995.
Påskbrev
Påskbrev från 1900-talets början, Värmland
Påskbrevstraditionen är idag framför allt en västsvensk företeelse. I delar av Dalsland kastas breven fortfarande, även om det vanligaste numera är att de delas ut av utklädda påskkäringar. Numera tillhör påskbreven framför allt barnens påskfirande även om de ofta assisteras av sina föräldrar. Men under 1800-talet var traditionen att kasta påskbrev framför allt en ungdomstradition.
Påskbreven bestod vanligen av en färglagd teckning. Ett vanligt motiv var en häxa eller i varje fall hennes främsta attribut: sopan och rakan som hon troddes flyga på och smörjehornet med ”flygsalva” som hon fått av Djävulen. Men även andra motiv som till exempel kärlekspar, ägg och fantasimonster förekom. På breven fanns oftast en vers och inte sällan adresserades det till ”påsktrollet” eller dylikt. Verserna varierade men inte sällan var utformade som en inbjudan till att delta i den kommande festen i Blåkulla. Den vanligaste versen tycks vara ”Sopa, raka, smörjehorn, sänder jag dig till resedon. Far fort min vän, kom snart igen. Det önskas av en trogen vän.” Men påskbrevsverserna kunde även bestå av kärleksförklaringar. Från dalslänska Ör finns till exempel följande vers bevarad:
Möt mig kl. sju i afton
ned vid stamparns gråa grind,
där skall jag av kärlek giva
femton kyssar på din kind,
sedan skall vi åter rida
öster ut till Stränge ek,
där skola vi tillreda
denna kväll en lustig lek.
Breven viktes så att de blev tre eller fyrkantiga. Allra helst skulle de sedan överlämnas anonymt. Att klä ut sig till påskkäringar var ett sätt att minska risken att bli igenkänd men det var långt ifrån alla påskbrevskastare som var utklädda. I en uppteckning vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg berättar en värmländsk kvinna född 1849 om hur kastandet kunde gå till:
Så hade de påskbrev med sig, som de kastade i farstun. Med detsamma de hade kastat från sig påskbrevet slog de ett kraftigt slag i dörren eller i väggen. Ju större ”rammel” de kunde åstadkomma, ju bättre var det. När de hade väsnats ett slag, sprang de så mycket de orkade därifrån. Det var inte meningen att någon skulle få fatt dem. Men man sökte få fatt dem och förföljde dem långa stycken. Lyckades de, så blev det ju skämt och roligt.
Påskbrev finns fortfarande att köpa i många mataffärer. Numera delas de i regel ut av utklädda påskkäringar, ibland i skolan eller i samband med de påskparader som anordnas i många städer. Medan påskkäringarna, som från början också var en västsvensk tradition, har spridit sig över hela Sverige förekommer påskbreven fortfarande framför allt i Västsverige. I andra delar av landet delar istället utklädda påskkäringar ut handgjorda påskkort.
Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg
Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebook http://www.facebook.com/folkminnen
Fler påskbrev med bilder finner du om du söker på ”påskbrev” i vår blogg.
Påsk
Snart är det påsk och häxorna skall flyga till Blåkulla.
Därför samlades vi på Sagomuseets gård för att förbereda vår avfärd.
Vi provflög, berättade häxsägner och byggde en alldeles egen påskkärring.
Hur kul som helst!
Under Att berätta
Ryggpåhängning
Vårt sätt att fira högtider omformas kontinuerligt – vi lägger till, tar bort och omformar dem ständigt utifrån våra värderingar och föreställningar. En påsktradition som idag, tror jag, knappast längre förekommer är seden att fästa utklippta pappershäxor eller häxattribut av typ, papper eller trä på varandras ryggar. Under 1800-talet var däremot seden vanligt förekommande i stora delar av Sverige. ”Påskatyg”, ”respass”, ”dymmelstrutar” eller ”blåkullapass” kunde föremålen kallas – oftast var det frågan om de klassiska häxattributen sopa, raka och smörjehorn. Hur det kunde gå till berättas i en bohuslänsk folkminnesuppteckning:
På påskafton brukade man roa sig med att fästa föremål på ryggen på varandra. Det var mest då ungdomarna voro samlade ”för att se på påskel’”, som detta skämt förekom. Man gjorde en liten strut, ett par cm lång, som man fyllde med ”feda”, gammal talg o.dyl.; denna strut skulle föreställa ”smörjehornet”. Från en kvast tog man även två små pinnar; dessa skulle föreställa ”kvasten” och ”rakan”. Dessa föremål, smörjehornet, kvasten och rakan, band man sedan ihop och därpå satte man en knappnål, böjd som en krok, i smörjehornet. Oftast fäste man även en liten papperslapp vid det hela, på vilken stod:
”Smörjan är liten, men smörjan är god,
smörjer du duktigt, så rider du fort,
så möter dig sällskap i Blåkulla port. ”
Flera olika parallella traditioner har förekommit, både i Sverige men också internationellt. Att hänga påsar aska på varandra finns till exempel belagt från bland annat Västmanland, Dalarna och Uppland. Från småländska Vimmerby berättas istället att köpmän på dymmelonsdagen brukade hänga pappersremsor, pappersstrutar eller till och med en fisk på ryggen på kunder – här går tankarna till Frankrike där det som aprilskämt förekommer att man fäster just utklippta pappersfiskar på varandras ryggar. I Mera om oss barn i Bullerbyn skildrar Astrid Lindgren upptåget i senare tid:
På dymmelonsdagen kom Britta och Anna till mej tidigt på morgonen, för vi skulle göra dymmelonsdagspass, såna där som man sätter fast på ryggen på folk med en knappnål utan att dom vet om det. Vi klippte en hel massa av vitt papper som vi målade roliga gubbar på. På en del skrev vi ”Arg orangutang” och ”Varning för hunden” och sånt där.
Vilken funktion har då seden haft? I sin bok Gammaldags seder och bruk, först utgiven 1888, skriver Johannes Sundblad om traditionen att fästa häxattribut på varandras ryggar. Han skriver att det numera, alltså i slutet av 1800-talet, var en barnlek men att det tidigare också varit sätt ”att utmärka illa kända kvinnor vilka misstänktes kunna förgöra kreaturen, dra mjölken till sig med mera”. Men att helt lita på Sundblads uppgift är riskabelt och om det någonsin funnits mer allvarliga tankar bakom seden är de i vilket fall idag höljda i dunkel. Först och främst har det sannolikt alltid varit ett av påskens alla skämtsamma upptåg.
I folkminnesarkiven finns endast några få berättelser om traditionen på 1940-, 1950- och 1960-talen. Även om senare belägg saknas är det inte uteslutet att upptåget fortfarande förekommer. Kanske har du egna erfarenheter av seden?
Fredrik Skott
Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg
Institutet för språk och folkminnen
Vallgatan 22
411 16 Göteborg
Hemsida: www.sofi.se/folkminnen
Besök oss gärna på Facebookhttp://www.facebook.com/folkminnen
Sagobygdens Blogg 