Nu slutar Mia Einarsdotter som museichef. Läs här hennes tankar den sista dagen på jobbet. Mia har gjort en ovärderlig arbetsinsats för att utveckla verksamheten i Sagobygden. TACK! Vi kommer att sakna Mia. Men Mia kommer ändå alltid att vara med oss i vårt fortsatta arbete. Hennes själ, skaparlust och energi är en del av själva Sagomuseet.
Mia slutar som museichef
Åren som människan fick från andra djur
Gud skapade åsnan och sade till den:
– Du ska arbeta från morgon till kväll. Tunga bördor ska du bära på din rygg och du ska leva tills du fyller 50 år.
Åsnan tyckte att 50 år av slit och slţp var alldeles för mycket. Den bad Gud att minska sina kval till max 30 år. Gud uppfyllde åsnans önskan och sedan skapade Han hunden. Till den sade Gud:
– Du ska ha en ägare som ska bli din bästa vän. Du ska vakta stället där din ägare vistas och du ska äta det som du får av honom. Du ska tjäna honom villkorslöst och du ska leva 25 år.
Hunden svarade att 25 år av tjänst var lite för mycket och bad Gud att förkorta sin livslängd till 10 år. Gud lyssnade till hundens bön och sedan skapade han apan. Till denne sade Han:
– Du ska leva i träd och hoppa från gren till gren. Du ska göra saker som andra skrattar åt och blir glada av. Så där kommer du att hålla på under 20 års tid.
Apan tyckte att det blev jobbigt att hålla på med tokerier under en så lång period och sade att det räckte med 10 år. Gud uppfyllde apans önskemål och sedan skapade Han människan. Till denna sade Han:
– Du ska äga jorden och härska över djuren som lever där. Du ska ta väl hand om dem och du ska leva 40 år.
Människan klagade över att 40 år var på tok för kort tid för att kunna ta itu med en så ansvarsfull uppgift. Därför krävde hon att Gud skulle lägga till de åren som de andra djuren avstod från: 20 från åsnan, 15 från hunden och 10 år från apan. Gud uppfyllde även människans önskan.
Så blev det att efter de 40 år som människan tillbringar precis som hon vill, måste hon jobba hårt minst 20 år till, ta hand om sitt hus och bohag under 15 år och glädja sig tillsammans med sina barnbarn de sista 10 åren. Ibland överlappar dessa år varandra, men det var kanske också vår Skapares avsikt.
Daniel Onaca
Jag vill berätta om min verklighet
Hej alla läsare! För en vecka sedan presenterade jag mig och ”mina omständigheter” här på bloggen. Och jag syftar på den delen om att leva som en minoritetsfinländare som kallas finlandssvensk. När jag petar mig bakåt i min släkt generation efter generation möter jag svenskspråkiga finländare så långt bakåt jag kommer, förutom när jag kommer till min morfar som var finskspråkig.
Jag växte upp i staden Åbo i sydvästra Finland, den stad som heter Turku på finska och som är Finlands tredje största stad. Åbo var tidigare Finlands huvudstad, och där grundades det första universitetet. Maktens språk var svenska – men längs med kusten fanns vanliga fiskare och bönder som levt sitt liv på svenska utan mer makt än vad fiskelyckan ger.
När jag gick i skolan på 1960-talet var vi svenskspråkiga ungefär 9 % av befolkningen, nu är det nere i drygt 5 %. Som svenskspråkig kunde jag ha ett liv som nästan enbart gick på svenska. Jag pratade svenska med min familj och släkt, jag gick i svensk skola, lånade svenska böcker på biblioteket, lyssnade på svensk radio, träffade mina svenskspråkiga vänner, scoutade i en svensk scoutkår, spelade teater i Åbo Amatörteaterförening på svenska, o.s.v. Men om jag skulle gå och handla ”till mjölkbutiken klockan fem” (som Mumintrollet i Vad tror du att det hände sen?) gällde det att kunna få fram sitt budskap på finska, precis som att fråga busschauffören var rätt hållplatsen var när man skulle till stallet, där ridläraren gav kommandon på finska och stallflickorna regerade på finska.
I ett skede när jag var 13-14 år gick det ett rykte om att ”Kuppisgänget” slog ner alla som talade svenska på stan. Om det var sant vet jag inte, men vi tyckte i alla fall att det gällde att vakta tungan ibland. Favorituttrycket att håna finlandssvenskarna med var ”svenskatalande bättre folket”, vilket förvånade oss medelklassungdomar som hade exakt likadana jeans och exakt likadan vindtygsjacka som alla i hela staden. På vilket sätt var vi ”bättre” än någon annan? Jo, vi fick äta upp att de styrandes språk för över tvåhundra år sedan var svenska, och så drogs vi alla över en och samma kam och stämplades som rikemansungar födda med silversked i mun. ”Stick hem till Sverige!” Men… jag kommer ju inte därifrån… (För att inte tala om att komma till Sverige och mötas med ”Vad bra svenska du pratar?” Tack. Det är ju mitt modersmål.)
Nåja, det här gick att leva med. Jag växte upp och lärde mig förstå att det mesta handlar om okunskap, och det var ju faktiskt en hel del som tyckte att vi var helt okej. Nu har vindarna vänt. Vi har fått ett nytt parti, som kallar sig Sannfinländare. En av deras främsta uppgifter är att tycka illa om all slags minoriteter. Droppen var för en vecka sedan när en assistent till en sannfinländsk riksdagsledamot raljerade i sin blogg att man skulle börja lägga armbindlar på folk med bilder på för att märka ut deras etnicitet, så polisen skulle slippa gå fram och fråga vad man tillhör (!). FRUKTANSVÄRT!! (Kort notis om händelsen här.)
Jag tycker det är så oförståeligt att någon bokstavligen kan hata mig p.g.a. att jag pratar svenska. Vad har jag gjort som är så illa så det berättigar andra att hata min person, min släkt, mitt arbete, mina rötter? Jag har inte valt det här. Och jag tänker definitivt inte välja bort det heller!
Jag vill berätta om min verklighet. Jag vill att andra också skall berätta om sin verklighet. Jag vill att så många som möjligt skall få höra så många personliga historier som möjligt för att inse att vi alla är precis likadana och precis unika. Berättelserna måste lockas och plockas fram. Berättelserna får inte tystna. Berättelserna måste beredas en plattform att få breda ut sig på. Berättelserna behöver få lyssnare. Och läsare. Som du. Nu.
P.S. Här är vårt eget förslag till vår armbindel.
Neppe Pettersson
Under Att berätta
Berättarfestival i Skellefteå
Jag är i Skellefteå. Här pågår en berättarfestival. Under en hel vecka fylls stadens scener med berättande i olika former. Unga och gamla, lokala och utsocknes, skrivare och talare, alla får de plats.
Temat för året är mötet mellan det skrivna och muntliga berättandet. Hedersgästen är Torgny Lindgren. En av höjdpunkterna har just varit samtalet mellan Torgny och några yngre författare. Den åldrande mannen fyllde verkligen upp scenen med sitt raka och humoristiska sätt.
På frågan om vad den västerbottniska berättartraditionen är, svarade han, med glimten i ögat:
– Det finns ingen västerbottnisk berättartradition, det där hittade jag och PO Enqvist på för att journalisterna skall ha något att skriva om.
En annan stark upplevelse var att se Skellefteås unga berättare underhålla en hel kväll. Skratten blev många och flera imponerade med sin enorma entusiasm.
Den regionala prägeln är stark på denna festival. Det är framförallt lokala berättare som dominerar, men det finns även plats för ett mindre antal långväga gäster. På så sätt blir också festivalen en mötesplats för berättarentusiaster runt om i Sverige. Det känns lite som en firmafest när dagens sista föreställning är gjord och vi samlas med en öl i handen. Det är, bl a då som nya kontakter knyts och spännande idéer föds.
Fylld av inspiration och berättarlust åker jag snart till Ljungby igen. Låter jag lite norrländsk under någon tid så vet ni varför.
Nu planerar vi geocachingeventet
I måndags var jag ute i Långhult tillsammans med Thomas och Göran för att planera geocachingeventet lördag 16 juni. Nu blommade blåsipporna och vitsipporna i hasselskogen. Vi vandrade i en spännande terräng skapad av stenbrytning kring sekelskiftet 1900. På Mickel i Långhults tid, ett halvt sekel tidigare, betade kreaturen i det som idag är skog. Men än finns öppna hagmarker kvar. Vi vågar utlova ett event i sällsam natur med många överraskande cacher. Mer säger vi inte nu.
Vi bestämde oss också för att flytta eventplatsen till Långhults Norregård, 1000 meter söder om trollberget Kuggaberg. Här finns en härliga ladugård att använda för fika och glatt prat om vädret blir dåligt. Också gott om parkeringsplatser. Koordinaterna är N 56°48.742 E 014°15.386. Vi börjar kl 14 och avslutar kring 18.
Per Gustavsson
Ny teknik och gamla berättelser
Vårt arbete med att använda ny teknik för att lyfta fram gamla berättelser väcker intresse. I lördags hade Kronobergs läns hembygdsförbund ordförandekonferens i Skatelöv. Då berättade jag om möjligheten att ta del av Sagobygdens sägner på den nya webbsidan, lyssna till berättelser i mobilen och använda Sagobygdens app för iPhone ute i naturen. Dessutom samtalade vi om geocaching och jag inbjöd hembygdsföreningarna att öppna ett konto i Berättarskatten och lägga ut sina egna berättelser för att sprida dem. Vi fortsätter att utveckla hemsidan. Nu pågår arbetet med ett dataspel som utspelar sig i Sagobygden.
Per Gustavsson
foto: Elisabeth Johansson
Varför eken inte fäller sina löv
Nu brister snart avenbokens knoppar, men ekbusken bär ännu de vissna fjolårslöven. Här är den folkliga förklaringen till att eken behåller sina blad över vintern.
Skam beklagade sig en gång inför Vår Herre över att han fick så få barn. De kom överens om att Skam skulle få ta hand om alla barn, som dog under den tid eken står utan löv. Skam blev nöjd med detta. Han visste ju att träden tappade sina löv när det blev kallt.
Men Vår Herre som ömmade för de små barnen ordnade det så, att eken efter denna dag behöll en del löv även under vintern. Så hade Skam inget för sin överenskommelse med Vår Herre.
Per Gustavsson
Bild: Mia Einarsdotter
Text och bild ur Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar.
En gåtfull historia för laterala tänkare
Här får ni en gåtfull historia . How come stories, kallas det på engelska.
Romeo och Julia ligger döda i rummet. På golvet är det vatten och glassplitter. En svans syns försvinna ut genom fönstret som står på glänt. Vad är det som hänt?
Försök lista ut det rätta svaret. Skriv gärna vad du tror i ”Kommentera”. Där kan du också skriva frågor, så svarar jag med ja eller nej. Om du hört berättelsen förut ber jag dig tiga still och hålla fingrarna i styr. Senast inom några dagar får ni det rätta svaret på gåtan.
Under Att berätta
Neppe ny gästbloggare
Hej! Jag heter Neppe Pettersson och bor i Vasa på Finlands västkust i höjd med Skellefteå. Jag är finlandssvensk, alltså svenskspråkig finländare, en av c:a 300.000 eller 6% av 5 miljoner. Här i trakten, i Österbotten, är vi många svenskspråkiga. Jag har gått finländsk skola på svenska, jag prenumererar på finländska dagstidningar på svenska, jag lyssnar på finländsk radio på svenska, jag arbetar i ett finländskt daghem (jo, det heter så fortfarande här) på svenska, jag har en finländsk barnträdgårdslärarutbildning (=förskollärare) från en svenskspråkig utbildningsenhet. Huvuddelen av mitt liv sköter jag alltså på svenska. I Finland. Jag talar ”muminspråket”, som inte är en brytning eller en dialekt, utan en regional variant. Vi brukar bjuda på kaffe med örfilar när rikssvenskar bjuder på fika med kanelbullar. Min släkt har bott i Finland i många hundra år, och levt sitt finländska (som en tid var ryska, som föredet var svenska) liv på svenska.
Jag har arbetat 18 år med barnteve. Parallellt med det i 10 år som berättare på deltid, därefter på heltid i 3 år. Sedan 4 år arbetar jag heltid på daghem, och trivs med de små grynen (som hotar mig med: ”Ja’ ska skjiva dumma sakej om dej i min datoj” eller ”Vi skickar henne till Afrika” när de tröttnar på mig). På fritiden försöker jag lära mig ullhantering, kardning och tovning. Jag går också på alla teaterföreställningar som erbjuds här i stan. Och läser. Och sitter vid datorn.
He va he, å vi ti å grin! (Det var det, och vi skrattar).
Neppe
Sagobygdens Blogg 