Programmet har funnits på festivalens hemsida i flera veckor, men nu kommer även pappersprogrammet. Det är på tryckeriet och vi hoppas få det i vår hand inom några dagar. Vill du inte vänta så länge kan du ladda ner pappersprogrammet som pdf- fil. Klicka på länken nedan.
Ett säkert vårtecken, varje år, är Sagomuseets ökade öppettider för allmänheten. Från 1/5 till 31/8 är museet öppet tisdag- söndag 12 -16.
Även i år är målet att du skall tas emot av en berättare som hjälper dig att levnadsgöra husets berättelser. Till sommaren blir det dessutom sagostunder för barn och guidningar även på tyska.
Besök gärna oss redan till helgen, då tar jag emot och utlovar spännande berättelser, gott humör och en göteborska som numera utvecklats med ett och annat småländskt ord.
När du har upplevt vår utställning och klätt ut dig till sagofigur, så kan du handla i vår butik. där hittar du bland annat unik berättarlitteratur.
Här är lite bilder som skall locka dig till hälsa på oss:
Det är morgon, jag kommer ut i pyramidväxthuset. Då har pingstliljorna vid östra väggen har slagit ut, en gammaldags och rar sort. Doften är överväldigande, den fyller hela rummet. Inget är sig riktigt likt i det gamla växthuset. Jag måste komma nära blommorna, se dem, andas in. På knä, nej, platt ner på magen i jorden. Inte många växter har den utstrålningen. Finlemmad. Älsklig. Samtidigt så rakryggad, liksom okuvlig. Narcissen är en han, helt visst är det en han. En yngling. En ädling, vacker, självtillräcklig, bortskämd. Hans öga är rött och kronbladen lysande vita.
I de grekiska gudasagorna har det berättats om Narcissus. Son till flodguden och till nymfen Liriope, utmärkte han sig redan som liten gosse för sin skönhet. Orolig gick hans mor till oraklet: ”Hur kommer hans liv att bli”? Svaret var: ”Han får ett långt liv om han kan undvika att se sig själv”.
Narcissus blev bara vackrare med åren. Redan vid sexton hade han krossat en hel rad hjärtan. Själv var han egendomligt oberörd. En dag fick den unga skogsnymfen Echo syn på honom och sedan kunde hon inte tänka på annat. Echo hade förargat gudarna och som straff mist sin talförmåga; hon kunde bara upprepa de sista ord som hon hört. Nu förföljde hon Narcissus. Han blev mest irriterad, han avvisade henne. Echo tynade bort i sorg. Hennes hud och blod torkade ut och kvar var bara rösten. Vi kan höra den än idag.
Men Nemesis, hämndens gudinna såg Narcissus´ lättsinne och vredgades. Hon lagade så att ynglingen på sin väg kom förbi en klar källa, samt att han satte sig att vila just där. Narcissus såg ner i vattnet och skådade en underskön varelse därnere. För första gången i sitt liv greps han av kärlek, häftig kärlek. Han ville omfamna varelsen, men där fanns naturligtvis ingen att omfamna. Narcissus blev som vansinnig. Dag efter dag satt han vid källan, gång efter annan sträckte han sig mot ansiktet som strålade emot honom från vattenytan. Till sist sjönk Narcissus ihop, segnade ner. Hans kärlek till sig själv hade dödat honom. Men på platsen sprang vita, ljuvligt doftande blommor ur jorden. Det var pingstliljorna….
Text och foto: Anna
Föreställningen börjar
Liz i serveringstagen
Mums!
Varsågoda
Den 1 april 1990 slogs Sagomuseet upp sina portar för första gången. Så den 1 april i år firade vi, om än lite stillsamt bland personalen med tårta och minnen från gångna år. Men om det var lugnt den 1 april hos oss var det allt annat här igår! Vi bestämde oss för att vi ville fira med våra besökare, därför har vi bjudit in till öppet hus nu under påsklovets onsdag och torsdag.
Båda dessa dagar har vi barnberättande, guidningar, gratis entré och bjuder på Majvors goda hembakta påskbakelser.
Igår när vi öppnade museidörren möttes vi av en härlig mängd av förväntansfulla barnögon, flera klädda till riktigt fina påskkärringar! Där stod de, med föräldrar och mor-farföräldrar, sken i kapp med vårens härliga solstrålar som spred vänlig värme över vår fina trädgård. Även trädgården sken, efter att vår trädgårdsmästare Stig varit här och ”putsat” inför kalaset. I det ny pålagda gruset gick en strid ström barn och vuxna in i museet för att bänka sig i berättarrummet för en 30 minuters barnföreställning. Ja, det var verkligen en ström, skulle den sina? Allt fler tillkom, fler trasmattor och stolar plockades fram, alla fick plats! Men rätt som det var utbrast Mikael; ”Men det står ju ett helt fotbollslag till i foajén”!! Fler var alltså på ingång! Fler stolar, mattor och med organisation var alla tillslut på plats.
Det blev en härlig föreställning med inte mindre än fyra berättare. Siw gjorde en bejublad höna som berättade om när hon skulle baka en pannkaka, barn som vuxna skrattade gott åt Siws underbara höna. Mikael levandegjorde sagan om tuppen som skulle hämta hem kvarnen som malde silverpengar från Kungen på ett mycket uppskattat sätt, sällan har ni sett en sådan tupp kan jag lova! Berättaren Anders Granström var på besök och gjorde oss äran att berätta. Han tog oss in i sagans underbara värld ut på svindlande äventyr och fängslade barn och vuxna. Avslutade gjorde undertecknad med historier om påskkärringar och deras listigheter som man bör ser upp med. Efter avslutad föreställning fick Agneta J:son Granemalm den grannlaga uppgiften att guida våra besökare, och många var de! Dagen rullade på med fler visningar än planerat. Vi hade en härlig kalasstämning hela dagen!
På eftermiddagen fick vi ett överraskande och glatt besök av kommunens kultur- och fritidsförvaltning som kom och uppvaktade oss med en blomma!
Genom fönstret ser jag att det redan är folk på väg till oss, bakelser bakas, trasmattor läggs fram, kaffe kokas! Vad det är härligt att fylla 15 år!! Nu väntar vi bara på besök av just DIG!
Välkommen!
Meg Nömgård
Ja det är 15 år sedan Sagomuseet slog upp sina portar, den 1 april 1999, en dag vald med omsorg kan jag lova!
Men vi får nog erkänna att det inte var helt självklart hur museet skulle utformas. För hur bygger man ett museum över något som inte syns? Onekligen är det lättare med ett museum som innehåller materiella ting, så som tavlor, flintyxor, guldskatter eller dräkter. Men ett sådant museum var det ju inte tal om. Per Gustavsson berättade för mig lite tankar bakom museet som jag tänkte delge er, denna dag till ära:
”Det jag kan säga var att det var en spännande utmaning att skapa ett museum över muntliga berättelser. Det fanns ju ingen direkt förebild. Efter mycket funderande, stötande och blötande, kom vi fram till att vi skulle skapa ett konstnärligt museum med en muntlighet i själva atmosfären, något inspirerande, något vackert, hänförande som skapade lust till det berättande ordet. Och då blev det ganska så naturligt att engagera Kjell Sundberg och Mia Einarsdotter.
Museet skulle vara ett kalejdoskop, gnistrande skimrande bitar som skulle kunna fogs ihop till olika bilder allt utifrån perspektivet Ett kalejdoskop som man inte tröttnade på. Ständigt skulle man kunna se nya bitar, foga nya bilder, inte minst bilder i betraktarens egen fantasi.”
Personligen tycker jag att de lyckades! Det är ett kalejdoskop och det finns faktiskt nya saker och berättelser att fortfarande upptäcka, även för mig som tjänstgör i huset. Man blir fort hemmablind! Även om utställningen är densamme så utvecklas museets verksamhet ständigt, och så hoppas jag att det ska fortsätta. Idag firar vi med tårta på kontoret men på påsklovet vill vi fira med alla! Därför har vi fri entré den 16:e och 17:e april. Museet är då öppet mellan kl 11.30-16.00, vi bjuder även på fika.
För båda dagarna gäller:
11.30 Barnberättande hör spännande berättelser som påskkärringar
12.00 Berättarguidning
14.00 Berättarguidning
Väl mött och hoppas du vill komma och fira med oss!
Eva Andersson är husfru på Fylleskog. Här berättar hon för Berättarnätets medlemmar om en annan husfru som hette Anna Beata
För någon vecka sedan hade Berättarnätet Kronoberg sitt årsmöte.
Årsmötet var hos Eva Andersson på Fylleskogs säteri.
Fylleskog ligger mellan Ryssby och Rydaholm.
Det kändes varmt och ombonat att stiga in i salen där de röda sammetsgardinerna hängde framför de höga fönstren.
Där samlades medlemmarna och årsmötet kunde börja.
Anna Lilljequist blev omvald som ordförande ett år till.
Två ledamöter hade tackat nej till fortsatt arbete i styrelsen så det blev två nyval, Saga Alexanderson och Birgitta Kristoffersson.
Utöver valet var den stora punkten förändringar av Berättarnätets stadgar.
Under mötet framkom att en del justeringar behövde göras i förslaget så medlemmarna kommer att bli kallade till ett nytt föreningsmöte.
När mötet var slut var det dags för mat.
Eva Andersson är känd för sin goda mat.
Det doftade förrädiskt gott från hallen där Eva dukat fram goda smårätter.
Där var både potatiskaka och olika skinkor och korvar.
Grönkålen som Eva rostat i ugnen smakade ljuvligt.
Eva är en van berättare och hon bor ju i ett hus där det spökar.
Så av naturliga skäl avslutades kvällen med berättelser från Fylleskogs säteri.
Eva berättade både om hushållerskan Sigrid och om husfrun Anna Beata Bock.
Det sägs att Anna Beata mördade sin man kaptenen Abraham Detlof von Krakewitz och därför aldrig fick ro i sin själ.
Eva berättade att när hon flyttade dit kände hon att det var något i huset som ville göra sig påmint på olika sätt och efter ett tag förstod Eva att det var Anna Beata från 1600- talet som ville visa sina krafter för den nyinflyttade familjen.
Att ha årsmötet på en så sägenomspunnen plats som Fylleskog kunde inte passat bättre för medlemmarna i Berättarnätet Kronoberg
Text och foto: Agneta Json Granemalm
Sagor at berätta och leka
Per Gustavsson. Natur och Kultur 2014
Jeg har læst en fin bog om kunsten at fortælle historier for mindre børn. Den er skrevet af fortælleren og forfatteren Per Gustavsson.
Jeg er selv fortæller, og som underviser af pædagoger i historiefortælling har jeg savnet netop denne bog, som med varme og viden viser, hvor enkelt, fornøjeligt og vigtigt det er at fortælle eventyr mundtligt for mindre børn.
Som læser bliver man smittet af forfatterens fortælleglæde og lyst til at videregive sine mangeårige erfaringer fra eventyrfortælling med børnegrupper. Og der er noget at hente. Der er enkle og klare råd til den, der står på spring for selv at komme i gang med at fortælle. Man skal bare gå i gang, lyder de opmuntrende ord. Man behøver ikke have specielle evner for at kunne fortælle levende for børn. Det er lysten, der driver værket. Man skal blot vælge et eventyr, man kan lide, siger forfatteren – ”jeg er overbevist om, at du kommer til at opleve, at det går lettere, end du troede.” Det er sådanne ord, pædagogen har brug for midt i en travl hverdag. At fortælle mundtligt for en børnegruppe skal gøres til noget enkelt og overskueligt. Enhver der har lyst skal kunne være med.
Bogen giver råd til den, der endnu ikke har erfaringer med at fortælle og til den, der har lidt erfaring, men som savner inspiration til at tilegne sig et større repertoire af anvendelige eventyr. En del pædagoger kan fortælle Bukke Bruse eller Pandekagen. Men her viser forfatteren, at der findes et større skatkammer af korte eventyr, som de mindre børn kan have glæde og gavn af at lytte og lege til. Det er bare at gå på jagt og tage for sig i bogens rige udvalg.
I bogens indledning siger forfatteren, at man ved at fortælle eventyr, kan styrke barnets udvikling såvel sprogligt som personligt. Det hører til nogle af kerneområderne for ethvert pædagogisk arbejde at styrke børnenes personlige udvikling. Det kan man for eksempel gøre ved at arbejde med eventyrfortælling i sin børnegruppe, siger forfatteren. For det at lytte til et eventyr kan fungere på samme måde som når barnet indgår i en udviklende leg, hvor det undersøger og bearbejde de udfordringer, det møder i hverdagen.
Størstedelen af bogen består af en samling korte eventyr til børn i alderen fra to til fem år. De er lette at tilegne sig og er genfortalt i et enkelt sprog. De bærer endvidere præg af forfatterens humor og indlevelse i det lille barns måde at opfatte verden på. Her er et eksempel. I eventyret Tommeliden hører vi om drengen, der er så lille, at han kan gemme sig i et nøglehul, i en vante eller et skab. Han kommer ud for mange farer, men til sidst kommer han hjem til sin far og mor. Eventyret slutter med ordene, ”Men det skal I vide, at det stadig hænder, at Tommeliden stikker af hjemmefra, uden at hans mor og far ved af det. Han kan li´ eventyr.”
Jeg synes, at denne bog om barnets første møde med eventyret fortjener at blive udbredt til alle, der er sammen med mindre børn, pædagoger, forældre, bedsteforældre, bibliotekarer, socialarbejdere og andre.
Det der overordnet betager mig ved bogen er det engagement, der lægges for dagen. Man skal fortælle eventyr for mindre børn. Det er en vigtig sag.
Forfatterens ord understøttes af bogens fascinerende billeder af børn, der lytter med alle sanser åbne.
København d. 25. marts 2014
Lene Brok
Medlemmar i Berättarnätet Kronoberg kan köpa boken till medlemspris. Läs mer här.
Under Att berätta, Litteratur
I morse när jag steg upp var det minus, gräset var fruset, bilrutan behövdes skapas! Dessutom sa svärmor i telefon att i eftermiddag skulle det snöa. Kanske inget märkvärdigt med det, om det inte hade varit just denna dag vårfrudagen/ tranedagen/ våffeldagen, kärt barn har många namn!
Vårfrudagen är nämligen vändpunkten mellan vinter och vår och därför sa man förr att frös natten till vårfrudagen skulle det sedan frysa i fyrtio nätter och lika mycket snö som det ligger på takets skuggsida skall bli liggande på nordvettande sluttningar till midsommar.
Utefter detta utlåtande bör man alltså inte byta ut vinterdäcken, plocka undan långkalsongerna eller raggsockarna. Raggsockarna hoppas jag annars att ni hängde upp innan ni la er att sova igår! Visst målade ni alla tranteckningar och satte upp i fönstret igår kväll, lät spjället till spisen stå öppet så Tranan kunde komma in och fylla sockarna med godis. På Sagomuseet kom Tranan på besök och till morgonfikat fanns välfyllda strumpor med godsaker. Är du sugen på att läsa mer om Trandagen läs här: http://www.kalmarlansmuseum.se/jenny-nystrom/jennys-hogtider/var/trandagen/
Om ni missade sockupphängning kan ni ju alltid äta en smarrig våffla, denna våffeldag. Det är ”vårfrudag” som har ombildats till ”våffeldag”. Ett mycket smakligt språkigt ombildande får man väl tillstå! Läs mer om våffeldagen på: http://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen
/Meg Nömgård
Under Att berätta
foto: Agneta J:son Granemalm
Ja, så otroligt mycket det finns. Vi var överväldigade, vi som satt där i Sagomuseets berättarrum och lyssnade till Per Gustavsson. Det var första föredraget i en serie om fyra. Rubriken var ”Så mycket märkvärdigt det finns”.
Berättarrummet flödade av svartkonstböcker, likpredikningar och skillingtryck. Folklivsskildringar, örtaböcker, slitna och tummade, från 1600 till 1800-talets slut. Många i frakturstil och med blad så sköra att man borde tagit i dem med silkesvantar. När boktryckarkonsten slog igenom, och i och med att mycket gavs ut i form av skillingtryck, spreds skrifterna bland den ändå rätt hyfsat läskunniga allmogen. På så sätt blev det en växelverkan mellan muntligt och bokligt. En del sipprade ”ner”, annat sipprade ”upp”.
Andra föreläsningen var 11 mars och ägde rum i Smålandsrummet. Den handlade om Gunnar Olov Hyltén-Cavallius, hans produktion och hans livsgärning som forskare och upptecknare. Stora bokskåpet hade öppnats, böcker fanns i höga travar på skrivbordet och även golvet. Där låg bland annat den allra första svenska folksagosamlingen ”Svenska folksagor och äventyr del 1” som H-C gav ut 1844. Men det kom aldrig någon del 2. Den höviskt högstämda stil H-C vinnlagt sig om föll inte i god jord, varken hos dåtidens intellektuella eller i folkets breda lager. Detta skulle H-C komma att ta igen hundrafalt med tiden…
Missa inte tredje delen i föreläsningsserien. Den sker den 22 mars på Huseby den här gången, och tonvikten kommer att ligga på Hyltén-Cavallius´ vapendragare, George Stevens. Till detta krävs föranmälan. Den fjärde och sista delen äger rum 25 mars på Sagomuseet. Då kommer vi att få höra om, och även diskutera, hur man designar ett berättarprogram. Hur vi väver berättelsens väv.
Sagobygdens Blogg 