En dansk fortællers reflektioner över en svensk bok

untitleduntitled

Sagor at berätta och leka
Per Gustavsson. Natur och Kultur 2014

Jeg har læst en fin bog om kunsten at fortælle historier for mindre børn. Den er skrevet af fortælleren og forfatteren Per Gustavsson.
Jeg er selv fortæller, og som underviser af pædagoger i historiefortælling har jeg savnet netop denne bog, som med varme og viden viser, hvor enkelt, fornøjeligt og vigtigt det er at fortælle eventyr mundtligt for mindre børn.
Som læser bliver man smittet af forfatterens fortælleglæde og lyst til at videregive sine mangeårige erfaringer fra eventyrfortælling med børnegrupper. Og der er noget at hente. Der er enkle og klare råd til den, der står på spring for selv at komme i gang med at fortælle. Man skal bare gå i gang, lyder de opmuntrende ord. Man behøver ikke have specielle evner for at kunne fortælle levende for børn. Det er lysten, der driver værket. Man skal blot vælge et eventyr, man kan lide, siger forfatteren – ”jeg er overbevist om, at du kommer til at opleve, at det går lettere, end du troede.” Det er sådanne ord, pædagogen har brug for midt i en travl hverdag. At fortælle mundtligt for en børnegruppe skal gøres til noget enkelt og overskueligt. Enhver der har lyst skal kunne være med.
Bogen giver råd til den, der endnu ikke har erfaringer med at fortælle og til den, der har lidt erfaring, men som savner inspiration til at tilegne sig et større repertoire af anvendelige eventyr. En del pædagoger kan fortælle Bukke Bruse eller Pandekagen. Men her viser forfatteren, at der findes et større skatkammer af korte eventyr, som de mindre børn kan have glæde og gavn af at lytte og lege til. Det er bare at gå på jagt og tage for sig i bogens rige udvalg.
I bogens indledning siger forfatteren, at man ved at fortælle eventyr, kan styrke barnets udvikling såvel sprogligt som personligt. Det hører til nogle af kerneområderne for ethvert pædagogisk arbejde at styrke børnenes personlige udvikling. Det kan man for eksempel gøre ved at arbejde med eventyrfortælling i sin børnegruppe, siger forfatteren. For det at lytte til et eventyr kan fungere på samme måde som når barnet indgår i en udviklende leg, hvor det undersøger og bearbejde de udfordringer, det møder i hverdagen.
Størstedelen af bogen består af en samling korte eventyr til børn i alderen fra to til fem år. De er lette at tilegne sig og er genfortalt i et enkelt sprog. De bærer endvidere præg af forfatterens humor og indlevelse i det lille barns måde at opfatte verden på. Her er et eksempel. I eventyret Tommeliden hører vi om drengen, der er så lille, at han kan gemme sig i et nøglehul, i en vante eller et skab. Han kommer ud for mange farer, men til sidst kommer han hjem til sin far og mor. Eventyret slutter med ordene, ”Men det skal I vide, at det stadig hænder, at Tommeliden stikker af hjemmefra, uden at hans mor og far ved af det. Han kan li´ eventyr.”
Jeg synes, at denne bog om barnets første møde med eventyret fortjener at blive udbredt til alle, der er sammen med mindre børn, pædagoger, forældre, bedsteforældre, bibliotekarer, socialarbejdere og andre.
Det der overordnet betager mig ved bogen er det engagement, der lægges for dagen. Man skal fortælle eventyr for mindre børn. Det er en vigtig sag.
Forfatterens ord understøttes af bogens fascinerende billeder af børn, der lytter med alle sanser åbne.

København d. 25. marts 2014

Lene Brok

Medlemmar i Berättarnätet Kronoberg kan köpa boken till medlemspris. Läs mer här.

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Det blir en kall vår!

4900614727_1f1c0d72a3_z

I morse när jag steg upp var det minus, gräset var fruset, bilrutan behövdes skapas! Dessutom sa svärmor i telefon att i eftermiddag skulle det snöa. Kanske inget märkvärdigt med det, om det inte hade varit just denna dag vårfrudagen/ tranedagen/ våffeldagen, kärt barn har många namn!

Vårfrudagen är nämligen vändpunkten mellan vinter och vår och därför sa man förr att frös natten till vårfrudagen skulle det sedan frysa i fyrtio nätter och lika mycket snö som det ligger på takets skuggsida skall bli liggande på nordvettande sluttningar till midsommar.

Utefter detta utlåtande bör man alltså inte byta ut vinterdäcken, plocka undan långkalsongerna eller raggsockarna. Raggsockarna hoppas jag annars att ni hängde upp innan ni la er att sova igår! Visst målade ni alla tranteckningar och satte upp i fönstret igår kväll, lät spjället till spisen stå öppet så Tranan kunde komma in och fylla sockarna med godis. På Sagomuseet kom Tranan på besök och till morgonfikat fanns välfyllda strumpor med godsaker. Är du sugen på att läsa mer om Trandagen läs här: http://www.kalmarlansmuseum.se/jenny-nystrom/jennys-hogtider/var/trandagen/

Om ni missade sockupphängning kan ni ju alltid äta en smarrig våffla, denna våffeldag. Det är ”vårfrudag” som har ombildats till ”våffeldag”. Ett mycket smakligt språkigt ombildande får man väl tillstå! Läs mer om våffeldagen på: http://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen
/Meg Nömgård

3 kommentarer

Under Att berätta

Så mycket märkvärdigt det finns

 

                      Image

                                                                                  foto: Agneta J:son Granemalm

 

Ja, så otroligt mycket det finns. Vi var överväldigade, vi som satt där i Sagomuseets berättarrum och lyssnade till Per Gustavsson. Det var första föredraget i en serie om fyra. Rubriken var ”Så mycket märkvärdigt det finns”.

 

Berättarrummet flödade av svartkonstböcker, likpredikningar och skillingtryck. Folklivsskildringar, örtaböcker, slitna och tummade, från 1600 till 1800-talets slut. Många i frakturstil och med blad så sköra att man borde tagit i dem med silkesvantar. När boktryckarkonsten slog igenom, och i och med att mycket gavs ut i form av skillingtryck, spreds skrifterna bland den ändå rätt hyfsat läskunniga allmogen. På så sätt blev det en växelverkan mellan muntligt och bokligt. En del sipprade ”ner”, annat sipprade ”upp”.

 

Andra föreläsningen var 11 mars och ägde rum i Smålandsrummet. Den handlade om Gunnar Olov Hyltén-Cavallius, hans produktion och hans livsgärning som forskare och upptecknare. Stora bokskåpet hade öppnats, böcker fanns i höga travar på skrivbordet och även golvet. Där låg bland annat den allra första svenska folksagosamlingen ”Svenska folksagor och äventyr del 1” som H-C gav ut 1844.  Men det kom aldrig någon del 2. Den höviskt högstämda stil H-C vinnlagt sig om föll inte i god jord, varken hos dåtidens intellektuella eller i folkets breda lager. Detta skulle H-C komma att ta igen hundrafalt med tiden…

 

Missa inte tredje delen i föreläsningsserien. Den sker den 22 mars på Huseby den här gången, och tonvikten kommer att ligga på Hyltén-Cavallius´ vapendragare, George Stevens. Till detta krävs föranmälan. Den fjärde och sista delen äger rum 25 mars på Sagomuseet. Då kommer vi att få höra om, och även diskutera, hur man designar ett berättarprogram. Hur vi väver berättelsens väv.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Möten med minnen

4900571925_173a29ed4e_z

Nu har vi satt igång med specialanpassad museivisning som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga.
I fredags eftermiddag fick sju föranmälda besökare titta in i Sagomuseet. De tittade stort omkring sig. Första rummet är vår butik. Ställde frågor om detta 160 år gamla hus, hur ser man att det är gammalt? Vi titta på taket väggarna och golvet. Hur låter gammalt golv? Vi pratar om hur det såg ut hemma hos besökarna. Någon känner igen ”butik”. Besökaren har haft butik nere i Skåne för längesedan. De sålde livsmedel, strumpor, handdukar. Denna kvinna är så pigg i ögonen hon tycker detta är roligt.
Vi går runt i museet och träffar på jättekvinnan, Lindormen, Gloson och trollen. Vi samtalar mycket om Gloson för den har någon blivit varnad för av sin mor. Eller säger hon efter en stund, kanske var det mormor. Alla tycker det är ett hemskt väsen. Kunde denna verkligen springa mellan benen och skrämma livet ur folk. Hur kan man skydda sig mot Gloson? Vi korsar benen och klarar oss undan. Det kommer skratt från alla…
Lindormen är det ingen som vill krypa in i. De tycker den ser hemsk ut, uschianamej! Frågorna uteblir… På 1800-talet levde Hyltén-Cavallius här, han skulle ge 100 eller 1000 kr till den som kunde fånga en Lindorm. Ingen av deltagarna idag har hört talas om detta gamla stora väsen.

Nu går vi in i Smålandsrummet. Här har trollmor varit inne och bytt ut människobarnet och lagt dit sitt eget trollbarn. Detta kallades ”bortbyting”. Hur ser trollen ut? Hur kunde man skydda sig mot trollen? Varför ville trollmor så gärna ha ett människobarn?
Vaggan står på golvet, nu gungar vi och avslutar med att sjunga ”När trollmor har lagt de elva små trollen”…
– Nu vill jag gå hem, det snöar mycket ute. Tänk om vi inte kommer hem. Detta oroar. Ja, det har snöat hela tiden som gruppen varit inne i Sagomuseet. Det orors mera, hur ska vi komma hem?
Välkomna nästa månad. På programmet står sagor, sägner och gåtor. Ta med någon gåta så försöker vi lösa den tillsammans.
Kappa, mössa, vantar på, nu så ska vi hemåt gå…
Berättat av Siw Svensson

3 kommentarer

Under Att berätta

En berättarföreställning utöver det vanliga

imagesJ0E46K0V

Igår var jag i Göteborg och tittade på Astrid Lindgrens Junker Nils av Eka, framförd av Simsalabim berättarteater. Eva Löfman Törnqvists berättande varvades med nyskriven nordisk folkmusik av och med Hannu Kella, Finland. Medverkade gjorde också riksspelman Hans Kennemark.
Eva Löfman Törnqvist har arbetat professionellt med berättande sedan mitten av åttiotalet, alltid har hon blandat berättandet med såväl teaterns uttryck som musik. Under åttio och nittiotalet var detta sätt att berätta ganska kontroversiellt. I den nyväckta berättarörelsen fanns åsikten att berättaren och den sceniska framställningen inte skulle ta för mycket plats, berättelsen skulle utspelas i publikens huvud. Detta var Eva antingen lyckligt ovetande om eller så struntade hon i det. Idag har många berättare följt i hennes fotspår. Det blir allt vanligare med långa föreställningar där ljudsättning, ljus, scenografi, gestaltning och koreografi spelar stor roll. Frågan är dock om någon behärskar detta sättet att berätta lika bra som Eva Löfman Törnqvist, jag tror inte det. Igår bevisade hon att hon verkligen utvecklat denna blandkultur till fulländning.

Hon äntrar scenen iklädd en klänning som för tankarna till folkdräkter, byter till en bondmora klädsel och inleder berättelsen med ren gestaltning, hon är modern som sörjer sitt döende barn. När berättelsen förändras från vardagsrealism till sagolik tar hon av bondmora klädseln och blir berättaren. Handlingen förstärks på ett mycket skickligt sätt med hjälp av ljussättning och inte minst med musik. Det märks verkligen att Eva har trettio års erfarenhet av det här sättet att berätta. Medan andra scenberättare kan vara lite tafatta med ljus och gestaltning så vet hon precis vad som fungerar.
Tillsammans med två fantastiska musiker lyckas hon verkligen förmedla denna starka historia om död, sorg,, gott och ont. Bilderna växer i huvudet på mig, jag är i berättelsen och känslorna stannar kvar, länge, länge. Vad mer kan begära av en berättarföreställning.

1 kommentar

Under Att berätta

Nytt fynd

Bild

 På senvintern är jag alltid rastlös. Fröerna som vi ska så är beställda och levererade, de ligger här. Några har jag påtat ner i små lådor. Men det är alltför snabbt överstökat. Jag vill så mycket mer. Att gräva i jorden är ännu inte att tänka på. I brist på bättre och för att inte krypa ur skinnet går jag lös på kartongerna uppe på vinden. Några av dem ser spännande ut. Det luktar papper och det luktar gammalt.

Det dröjer inte länge förrän köksbordet är täckt av gamla tidningsurklipp. Några helt ointressanta. Några av dem berör mig, eftersom personerna på bilderna är folk jag känner. Men dagens stora fynd är en julhistoria jag inte sett förut. Lite dålig tajming – snart har vi mars. Men tiden går fort och om några månader blir den här lilla sägnen perfekt för en grupp med blandade åldrar eller med bara barn:

 

Växjöbladet 14/1 1981

Små gråklädda gubbar dansade kring trädet

Året 1798 tjänade min farmor på kronofogdebostället Lunden i Tävelsås socken. På juldagsmorgonen steg hon upp ganska tidigt för att se om vädret var passligt för att gå till julottan i kyrkan. Månen stod högt på himmelen, stjärnorna tindrade så klara, lugnt och stilla, men – vad var det? – avlägsen musik hördes! Hon tittade bortåt backen, där de gamla jättebjörkarna stå. Där, kring den största av dem, ordnar sig minst ett tjogtal små gråklädda gubbar med långa vita skägg och röda toppluvor. De ordna sig till dans kring trädet, tar varandra i händerna och börjar sakta svänga omkring, till underbar musik, vilken lät avlägsen i början men närmade sig under dansens gång och hördes kraftigare. Det sågs inte till vare sig musikanter eller instrument. Den stora björken syntes vara alldeles fullhängd med guld- och silverliknande – men odefinierbara saker. Farmor lyssnade och såg, glömde bort både julotta, sin kamrat och sig själv, tills helt plötsligt hon kom att tänka på sin kamrat, som ännu låg i sin säng. Hon sprang nu in och kallade på henne att komma ut och se och höra. Hon gick så ut igen, men – hur i all världen?? – allt är mörkt och tyst, den julklädda björken såg ut som en svart skugga.

Moln skymde både måne och stjärnor och snöflingor började falla. Farmor kände sig underlig till mods och hennes färd till kyrkan inställdes. Farmor var begåvad med ovanligt gott musiksinne och den melodi som spelades och tycktes komma från harpa eller gitarr, kanske båda delarna, fäste sig i hennes minne att hon kunde sjunga den för mig många gånger. Jag lärde mig den och har på senare tid upptecknat den på noter.

Upptecknat av Aug. Strömberg, Jät

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Att berätta

En berättares intryck från Sydafrika, del 2

Igår besökte vi Robben Island, ön där Nelson Mandela och andra ANC medlemmar satt fängslade under många år. Guidningen innehåll en hel del berättelser om fruktansvärda händelser, men också några humoristiska anekdoter. Här är en av det senare slaget:

Under tiden man hölls fängslad på ön hade man ingen kontakt med yttervärlden, radio, tidningar och alla andra informationskanaler var förbjudna. Den enda kontakt med yttervärlden var prästen som kom för att predika i kyrkan varje söndag. Två fångar hade upptäckt att prästen alltid hade med sig dagens tidning när han kom på besök. Den förvarades i en portfölj. Fångarna gjorde nu följande plan: En söndag skulle en av dem önska att få be en bön tillsammans med prästen, under bönen skulle den andre smyga iväg och stjäla tidningen, när stölden var fullbordad var planen att tjuven skulle återvända och knacka sin kompis på ryggen så att han kunde avsluta bönen. Allt gick bra till att börja med . Den bedjande kamraten bad en lång stund, men tidningstjuven syntes inte till. Kamraten vågade inte sluta, utan bad sitt livs längsta bön, högt i kyrkan. Till slut återvände tjuven. Han hade blivit så till sig över att äntligen få läsa nyheter att han blivit sittande i ett närliggande rum och helt glömt bort tid och rum

1 kommentar

Under Att berätta

En berättares intryck från Sydafrika

Bild

Ovan: Inte världens bästa lejonbild, men den bästa jag någonsin kommer att ta.

Nu är jag i detta fantastiska land. Under några dagar har jag fått se otroligt vacker natur, enorma elefanter, undersköna zebror, lugna lejon och mycket, mycket mer. Det som gjort allra störst intryck är nog ändå alla dessa människor som jag fått träffa. Deras vänlighet och livsglädje kommer jag att bära med mig länge, länge. Inte minst kommer jag att minnas de historier de berättat. Här är tre:

Gepardens tårar
Det sägs att geparden har fått sina svarta ränder under ögonen för att han gråtit för mycket. Varje natt när han gav sig ut för att jaga så hade nämligen lejonet eller jeoparden hunnit före, de hade redan tagit alla byten. Geparden satte sig då och grät. Han grät sådana floder att det blev svarta tårränder efter alla tårar som fallit. Än idag har geparden dessa tårspår.

Gamens profetiska förmåga.
Det sägs att gamen är profetisk. Om natten, när han sover, kan gamen se in i både dåtid och framtid. Denna förmåga gör att han alltid vet när djur skall dödas och det är därför han så snabbt är på plats för att äta av kadavret.
Att man tillskriver vissa djur övernaturliga förmågor har en mörk baksida. Framförallt leoparder och lejon dödas och deras kroppsdelar används sedan i magin för att ge övernaturlig kraft till människor.

 

Idag var jag på Taffelberget och fick höra följande historia:

Van Hunks och djävulen
Van Hunk var en legendarisk pirat i trakterna kring Kapstaden. Varje dag gick han upp på Taffelberget för att vila under sitt favoritträd, högt uppe på berget  En dag fann han att en främling satt under trädet ,
Istället för att jaga bort den främmande mannen, utmanade han  yngligen i en rökningstävling, Han sa:
” Ingen kan röka så mycket som jag av denna tobak utan att må illa.”
”Jo, jag kan”, svarade främlingen
Båda började nu röka och pusta upp den tobak som Van Hunks hade med sig.
De fortsatte från soluppgång till skymningen. En folkmassa samlades och förundrades över det tobaksmoln som började täcka berget. Den unge främlingen blev allt tröttare. Plötsligt böjde han sig framåt för att hosta. Han mådde illa och hade därmed förlorat. Främlingens hatt hade fallit av i hostatacken och nu syntes två horn sticka upp, det var alltså djävulen som Van Hunks hade utmanat och vunnit över. Djävulen blev så arg över att ha förlorat att han skapade ett åskslag och de båda försvann ur sikte.
Numera kryper molnen ofta över toppen av taffelberget. I folkmun säger man att det är djävulen och Van Hunks som röker igen.

2 kommentarer

Under Att berätta

Sydafrika

Nu åker jag på semester till Sydafrika. Hoppas det inom kort skall komma lite rapporter därifrån. Tills dess får ni en bild tagen av Helena Rullander, en vän som nyss kommit hem från detta spännande land:

32525_1434348531435_2836119_n

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Lajv på Ljungby Berättarfestival

1174708_10151778072106201_359400679_n

I år kommer vi parallellt med festivalen ha ett Lajv ute i skogarna, en bit från staden. Lajvarna kommer att besöka festivalen och festivalbesökarna kommer ha chans att prova på lajv. På bilden ser du Saga Sunniva Bergh. Hon är den som ansvarar för planeringen av Lajvet. Läs mer på Lajvets egen hemsida:

http://ginnungagap.se/?page_id=15

Lämna en kommentar

Under Att berätta