Här kommer fler bilder från det skotska höglandet.. Klicka på en bild, så får du upp bilderna i större format. Från och med nu är det Edinburgh som gäller.
Här kommer fler bilder från det skotska höglandet.. Klicka på en bild, så får du upp bilderna i större format. Från och med nu är det Edinburgh som gäller.
Idag ger vi våra läsare två länkar
Vår ciceron Bob tog oss även idag ut på vandring, denna gång i i Strathpeffer, hans hemort. Platsen är känd för sin hälsosamma luft och förr kom folk i skaror hit för att dricka brunn. Vår ingång var naturligtvis sägnerna från denna plats. Idag såg vi på avstånd i det vackra landskapet de höga kullarna vid Knack Farrel.
Där bodde fordom jättarna med sin anförare Finn. En dag skulle alla männen ge sig ut på hjortjakt och de tog sig snabbt långa sträckor med sina jättekliv. Alla utom Garry. Han var mindre än alla andra jättar och dessutom hade han utseendet emot sig, han var krokig och ful. Håret var det värsta, det hade aldrig någonsin blivit varken klippt eller kammat utan hängde i stora klumpar och tovor runt hans ansikte. Garry stannade hemma, men där blev han utsatt för kvinnornas hån och gyckel. När han tog en tupplur passade kvinnorna på att nagla fast honom vid golvet genom att driva spikar genom hans hår. När han vaknade och märkte att han satt fast blev han ursinnig och ryckte sig loss med resultatet att allt håret rycktes loss från hans huvud. Rasande jagade han in alla kvinnor och barn i fortet, rusade sedan ut och ryckte upp alla träd runt fortet. Träden lade han runt kullen och sedan tände han på. Skenet från den stora branden syntes vida omkring.
Jättarna på sin jakt såg eldskenet och ilade hemåt, men kunde bara konstatera att allt var förstört, kvinnor och barn döda. Garry blev genast ställd till svars för dådet.
Sägnen har två alternativa slut. I det ena jagar jättarna ifatt den flyende Garry och dödar honom på en plats som senare får namnet Glen Garry. I det andra vänta Garry in Finn som ska få avgöra hans öde. Finn bestämmer att han ska halshuggas. Finn tog svärdet som kan skära igenom allt, befallde Garry att lägga huvudet i hans knä, varpå han högg huvudet av honom. Huvudet rullade nerför backarna och ligger nu som ett stort block nedanför backen.
Men svärdet högg också ett djupt jack i Finns knä. Blodet forsade och gick inte att stilla och jättarna förstod att han skulle dö. De bar honom till en grotta på en enslig plats, Där lade sig hans närmaste nära honom, liksom även hans hundar. Hans jakthorn placerades på hans kropp. Därpå föll alla i sömn. De sov i flera dygn.
En herde hade förlorat några får och i sitt sökande kom han till grottan. Han försökte se in i den, skymtade i mörkret hundarna, soldaterna och hornet. Han tog det och blåste en gång i det. Då började det rassla i grottan, jättarna hörde det välbekanta ljudet. Han blåste en gång till, då kunde jättarna öppna sina ögon.
Herden blev rädd och sprang därifrån. Då hörde han bakom sig jättarnas vrål
-Du kan inte lämna oss i ett värre tillstånd än du fann oss! Blås i hornet en tredje gång så att vi och hundarna kan återvända till livet!
Det sägs att än idag står jättarna kvar i grottan och väntar på att få återvända till livet.
Skrivet av Saga Alexandersson
![IMG_1716[1]](https://sagobygden.blog/wp-content/uploads/2016/09/img_17161.jpg?w=500)
Cromarty är en liten stad några mil norr om Inverness. De ålderdomliga husen breder ut sig utmed havet. En gång var det fiske och sjöfart som var viktigt för bygden, nu är det turism, kultur och hantverk som dominerar. Vi kom till Cromatry för att träffa två män. Den ene, Bob Pegg var högst levande och berättade oss runt kvarteren. Den andre Hugh Miller är död sedan länge, men hans själ lever i Cromarty. Hugh var bland annat geolog och folklorist. Flera av de historier som Hugh en gång samlade in levnadsgjordes nu av Bob Pegg. Vi besökte också Hugh Miller Museum.
Vår andra dag i de skotska högländerna var minst sagt händelserik. Frukosten bestod av godis, men vad gjorde det när den lilla staden Fort William var så vacker. Därefter bar det iväg med bussen. Snart hälsade slottet Urquart oss välkomna med sina ståtliga torn. Slottet ligger alldeles utmed sjön Loch Ness. Självklart var vi tvungna att ta oss ut på sjön för att hälsa på odjuret, men han var tyvärr inte anträffbar. Så det blev till att avsluta dagen i den lite större staden Inverness. Mycket mat blev det.

Bob Pegg
Berättarnätet Kronoberg ger sig nu åter ut på en spännande berättarresa. Målet denna gång är Skottland. Ett mytomspunnet land med spännande berättelser och vacker natur.
Vi skall bland annat hinna med Stirling Castle, Loch Ness, whiskyprovning och mycket, mycket mer. Några av dagarna blir Bob Pegg vår ciceron. Bob är en legendarisk stoyteller och folkmusiker.
En hel del av våra upplevelser hoppas vi kunna berätta om här på bloggen. Följ oss!!
Det folkliga berättartraditionen rymmer en rik skatt av erotiska sagor och sägner, som ansetts opassande och därför gömts undan. Torsdag 28 juli berättar jag en del av dessa historier i Piggaboda kvarn, mellan Ljungby och Vislanda.
Ofta upptecknade inte insamlare av muntligt berättade sagor de här berättelserna. Men de berättades flitigt, särskilt i enkönade manliga miljöer. Visst visar de på manlig dominans, förtryck och även sexuellt utnyttjande, men ibland vänds rollerna upp och ner och den kvinnliga aktören i sagan tar för sig och tillfredsställer sin sexuella lust och mannen förlöjligas. Sexuella anspelningar förekommer också ofta i berättelser om präster och andra höga herrar och används för att hejdlöst driva med överheten. Och visst kan man finna livsglädje och ren lust i berättelserna. De här två sagorna har berättats av Lars Andersson i Järvsö som levde 1867-1961 och tecknades upp av Carl Herman Tillhagen på 1930-talet.
Bonden som var så säker på käringen sin
Det var en bonde och en dräng som slog vad, att om bonden vart död, så gifte inte hustrun om sig, för så säker var bonden på henne.
Då skulle de på fäboden och köra ved. Då skulle de tävla om vem som hade större nyckel. Då mätte dom i ett hackspettshål. Bondens gick in, men drängen var inte god till att få in sin. Men just när bonden hade sin inne, var det någon som bet honom.
Sen vände de hem. Och de kom sams om att bonden skulle låtsas vara dö, eftersom han hade blivit stucken.
Då de kom hem släpade drängen in bonden innanför dörren.
– Det har gått tokigt för oss mor, sa drängen
– Hur har det gått till då? sa hon.
– Jo, vi tävlade om vem som hade störst och vi skulle mäta i ett hackspettshål. Men min gick inte in, han. Men bondens gick in. Och då var det någon som stack den. Och han jämrade sig och vart död.
Då säger hon:
– Vi tar oss en sup, vi, Lasse. För nu blir det ingen annan bonde på gården än du.
– Jo, jag har ett fel, jag också, sa drängen.
– Vad är det då? sa hon då och var på väg att sätta tillbaka flaskan i hörnskåpet.
– Jo, jag fiser så illa i sömnen, sa Lasse.
– Du kan inte fisa värre än det här rötägget har gjort i sina dagar, och drämde bonden i arslet.
– Vad nu då? sa bonden, som hade varit så säker på hustrun. Nu hade han allt fått sitt.
Stå Vita! Stick Brita!
Det var en prins som friade till en prinsessa. Varje gång han var hos henne, så högg han värjan i golvet framför sängen där de låg och sa:
– Stå här, du som har dödat så många!
Han skulle ju ha värjan till hands och försvara sig, om det skulle behövas.
Det fortsatte på det här viset bra länge. Men till slut tröttnade prinsessan på det här. Hon visste ju att han inte hade tagit ihjäl någon. Hon klädde ut sig till prins och red på en vit märr till prinsen. Det stod inte länge på förrän de var i luven på varandra och duellerade. De fäktade på än värre, men prinsen förlorade. Nu ställde den förklädda prinsessan ett villkor, han skulle kyssa märren i ändan, annars skulle hon hugga ihjäl honom. Det måste han lova förstås.
– Stå Vita! sa prinsessan till sin häst.
Och då kunde prinsen kyssa hästen i baken. Sen skildes de åt. Prinsessan red hem och klädde om och gick in i sitt rum. Efter ett tag kom prinsen och som vanligt högg han värjan i golvet och sa:
– Stå här, du som har dödat så många!
– Stå Vita! ropade prinsessan.
Prinsen blev så flat och generad att han försvann. Han klädde ut sig till en sotare och låtsades vara dövstum. Han återvände till slottet, men gick in i köket och satte sig på en vedlår. I köket hade de en köksa som hette Brita. Brita tittade på sotaren och såg att det putade rejält i byxorna. Hon gick till prinsessan och talade om att det var en sotare i köket och han hade ett rejält don. Prinsessan ville att Brita skulle ta upp sotaren till henne på en gång. När han kom ville prinsessan ligga med honom.
Men prinsen gjorde inget. Han låg där bara alldeles stilla. De fick allt hjälpa honom. Men när de fått in den, så rörde han sig inte. Men då tog Brita en nål och stack honom i ändan och han ryckte till. Men så låg han stilla igen.
– Stick Brita! Stick Brita! ropade prinsessan gång på gång, tills hon var belåten.
Några dagar därefter kom prinsen på nytt till prinsessan. Han högg värjan i golvet framför sängen och ropade:
– Stå här, du som dödat så många!
– Stå Vita! sa prinsessan.
– Stick Brita! Stick Brita! sa prinsen.
Och så njöt de bägge två.
Ja, de kunde allt munhuggas och ge svar på tal.
Agneta Json Granemalm
Agneta Json Granemalm