Kategoriarkiv: Pedagogik

Vad jag svarade min elev…

Vad jag svarade min elev som undrade om berättelserna vi skapar måste vara sanna? Nej, jag sa inte att det är okej att ljuga, för det är det inte. Inte medvetet och vilseledande. Vi måste vara sann mot berättelsen och berätta den som den vill bli berättad, det vill säga så att berättelsen får mening för lyssnaren. Därför sa jag: ”det viktigaste är att det är intressant och det blir den om det är ‘din egen’ berättelse du delar med dig av.” Därpå följde ett långt och givande samtal om sanning kontra lögnen, om hur man gör en berättelse intressant utan att ljuga och att det är fullt möjligt att berätta om något som inte har hänt ännu.

Sedan gav jag henne mina två grundregler för att bli en bra berättare, ha kul och var dig själv. Det är så enkelt, har man kul när man berättar, då märker lyssnarna det och då tycker de också att det är roligt. Att ha kul innebär att man törs låta sig ledas av berättelsen och att man tycker om det man berättar, oavsett om det är en sorglig eller glad berättelse. Kul är det också när man har kontakt med lyssnarna, man är med dom och de är med dig. Att vara sig själv är inte alltid så enkelt som det låter men det är en trygghet i att veta att man duger som man är och då blir det genast mycket roligare.

Rickard är en av berättarna på Kulturskolan i Sundsvall. Han är med i Folkmusikgänget där han  spelar kontrabas och genom samarbetet upptäckte Rickard hur kul det var med berättandet. Rickard var med på berättarlägret i Ljungby sommaren 2011 och i workshopen med den fantastiska irländska berättaren Kate Corkery fick de ungdomar som berättade omedelbar återkoppling på sin berättelse. Det ska bli spännande att följa Rickard och de andra ungdomarna i deras utveckling med muntligt berättande det kommande läsåret.

Monika Westin

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Måste det vara sant?

”Måste det vara sant?” frågar min nya elev på Kulturskolan när jag introducerar henne i vad muntligt berättande handlar om och hur vi kommer att jobba med det tillsammans. Lärarhjärtat i mig hoppar till en aning och tankarna går till den värdegrund som finns i skolans läroplan, den som jag några dagar tidigare så noggrant studerade med mina kollegor inför terminsstarten. Hur var det nu då? Saklighet, allsidighet, gemensam referensram och etiskt perspektiv är några av de ord och begrepp som finns med i skolans värdegrund och som jag måste ha i ryggraden när jag undervisar mina elever.

”Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig”. Sista meningen i stycket Skolans Uppdrag får bli min ledstjärna, för det är vad det handlar om. Mina berättarelever är med i ett skapande av en konstart och sitt eget uttryck av den konstform de valt att fördjupa sig i, det muntliga berättandet.

På Sundsvalls Kulturskola är det fullt möjligt sedan ett par år tillbaka att få lära sig mer om berättande om man är mellan 10-19 år. Varannan måndag träffas hela gruppen och vi gör olika berättarövningar som stimulerar fantasin, vi leker med de berättelser vi redan kan och vi fördjupar oss i en del av den repertoar med traditionella berättelser som eleverna sakta är på väg att lägga till  i sin egen berättarskatt. Och vi skapar nya berättelser tillsammans, berättelser som inte fanns innan vi steg in i rummet tillsammans.

 Övriga måndagar finns det tid och möjlighet för berättarna att träffa mig individuellt, eller i mindre konstellationer, utifrån behov och önskemål för extra finslipning. Det kan vara inför ett kommande evenemang eller bara för att man vill tränga in mer i sitt berättande och undersöka sina berättelser vidare. Som lärare är det min uppgift att se till att den tiden fylls ut och därför föreslår jag ofta elever att komma för att få lite egen träning. Den största svårigheten är att få tiden att räcka till för ungdomarnas ivriga törst att få mer kunskap i sitt eget berättande.

Ingen avgift tas ut för att delta i Kulturskolans verksamhet i vår kommun. Det är ett stort privilegium som vi är glada åt och värnar starkt om. Det ger mig som undervisande lärare större svängutrymme och möjlighet att experimentera med olika former för lärandet, både i tid och innehåll. Den här terminen kommer vi att samarbeta till viss del med Folkmusikgänget och då jobbar vi mot en föreställning tillsammans, där julen är ett centralt tema. Musikerna bidrar till berättelsen med ljudillustrationer och det blir ett samspel mellan de två konstformerna. Ett mycket uppskattat inslag i de sammanhang där vi deltagit tidigare och då heter gruppen BerättarFolk.

Vad jag svarade min elev som undrade om berättelserna vi skapar måste vara sanna?Det svaret får ni i morgon.

Monika Westin

3 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarpedagogik 6

Att återberätta

När barn och unga får träna på att återberätta folksagor och sägner  poängterar jag ofta följande saker:

Du kan aldrig göra fel
Gör historien till din egen
Försök minnas bilder, inte orden
Rita är bättre än att skriva

Om barn gör minnesanteckningar för att lära sig berättelsen, lockas de gärna till att försöka minnas de ord de skrivit. Det är jättesvårt och många riskerar att misslyckas. Bästa sättet för barn att lära in en berättelse är istället att rita den. Man kan rita och måla sagan på många sätt. Nedan beskrivs två :

Rita sagan själv
Barnen får ett papper där  skall de rita sin berättelse. de delar in  papperet  i fyra till sex rutor.
Jag ber dem börja att rita sagans inledning för att sedan gå direkt  till sista rutan och slutet.
Först därefter gör de i kronologisk ordning övriga händelser i sagan.  Jag uppmanar dem att berätta för sin bordsgranne samtidigt som de skapar.  När sagan är färdig ritad får man berätta den för en eller två kompisar , först med teckningarna framför sig och så småningom utan papperet.

Rita sagan tillsammans
Jag berättar en saga. Barnen får sedan välja  att rita en händelse ur berättelsen. När alla är klara hjälps vi åt med att lägga ut teckningarna på golvet, i den ordning som de kommer i sagan. Barnen ställer sig sedan vid sin teckning och berättar i tur och ordning vad som händer på deras bild med egna ord, det får gärna hända mer än vad det gjorde när jag berättade. Om vi kommer fram till att några viktiga händelser saknas, får den som vill rita och berätta även den händelsen. Vi håller på några gånger tills vi är nöjda och tycker att vi tillsammans gjort sagan med egna ord.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarpedagogik 5

Ända sedan jag började med att berätta tillsammans med barn har vi hittat på fantasihistorier tillsammans. Om barnen skall  tycka att det är roligt, är det viktigt att de lär sig vad en god historia behöver innehålla för att hålla ihop. Ett sätt för eleverna att lära sig detta är att man helt enkelt berättar och läser en massa. Då får de så småningom berättelsens struktur i ryggmärgen.  Ett annat sätt är att ha en teoretisk lektion i dramaturgi, det brukar inte fungera något vidare. Då är det roligare  att leka in kunskapen. Här kommer två lekar där man improviserar berättelser utifrån vissa ramar.

Sagan jag glömt
Jag ber barnen om hjälp för att kunna berätta sagan.
Exempel:
Det var en gång en person …men jag har glömt vem det var?
Han bodde…
En dag så hände något hemskt…
Som tur var…
Sedan den dagen…
I denna lek får barnen ropa fantasifulla svar rakt ut och jag snappar upp ett svar för att kunna fortsätta sagan. Innan vi vet ordet av har vi gjort en alldeles ny saga ihop. Samtidigt har barnen har lärt sig att en berättelse behöver bl a en person, en plats och ett problem.

Mål och hinder
Detta är en övning som visar på vikten av att en berättelse behöver mål, hinder och lösning.
Vi spelar upp denna lilla scen:
Person 1 låtsas att han går ut, korsar gatan och går fram till en tidningskiosk.
Person 2 står i kiosken och säljer en tidning.
Person 1 går hem med tidningen.
Slut på på scenen.

Jag frågar vad som saknas i berättelsen. Svaret blir att en Person 3 tas in för att skapa ett problem/hinder. Tex kan Person 3 vara en hund som ställer sig framför person 1 och spärrar vägen till kiosken. Person  1 måste nu lösa problemet. Hela klassen är med och kommer med olika förslag om problem och lösningar. Den som kommer med en idé får gå in och vara aktiv i scenen.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarpedagogik 4

 

Övningar som tränar lyssnandet

Tränar lyssnandet gör man i alla berättarövningar, men jag vill ändå lyfta fram dessa två.

Sagonystanet

En gammal beprövad övning i ny variant.

Ta ett antal garnstumpar i olika färger, ca en meter långa. Bind ihop stumparna så du får ett långt rep. Börja sedan improvisera en saga – och nysta samtidigt upp garnet – tills din garnstump tar slut, då måste du lämna över till nästa barn som fortsätter sagan. Om du har lika många garnstumpar som barn, kommer det sista barnet avsluta sagan samtidigt som garnet är färdig nystat. Övningen sätter gränser för pratarna och sätter lite press på de tysta. Samtidigt kan berättaren i viss mån styra hur länge man vill berätta , genom hur fort han/hon nystar upp.

Detta är en fantasiövning och en lyssnarövning.

Berätta vad du hört

Ligg stilla på golvet. Blunda, lyssna till ljud

1.Utanför huset,

2. Utanför rummet,

3.  I rummet,

4 . I er själva.

Efter varje moment får barnen berätta vad de tror sig hört. De har alltid rätt.

Mikael Thomasson

 

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarpedagogik 3

Två övningar som bl a tränar fantasin. Här är det viktigt att man inte kan göra fel.  

 

 

 

Diabilderna

Välj ett tema för bildvisning,  t ex ”Min fjällsemester”. Person1 får i uppgift att berätta till sina  ”bilder” . Person2 och 3 är bilden. De ställer sig helt enkelt stilla i var sin ”krånglig” ställning, Bildvisaren får nu berätta vad ”bilden” föreställer. När han sedan byter bild ändrar person 2 och 3 ställning  och bildvisaren berättar om den nya ”bilden”. Tre till fyra ”bilder” är lagom innan det är dags att låta någon annan ha bildvisning. Man kan också strunta i person 1 och istället låta eleverna räcka upp handen när de vet vad bilden föreställer. Då får man flera helt olika förslag. Självklart är alla rätt

 

 Föremål är alltid roliga att fantisera kring. Det blir lättare om man sätter in föremålet i ett sammanhang. Här är ett exempel:

Vad jag lånat ur vänners plånböcker

Håll upp föremål inför gruppen och fråga vem som haft detta i sin plånbok och varför? Ta gärna föremål som inte brukar hittas i plånböcker, t e x rakhyvel, strumpa eller dricksglas.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarpedagogik 2

 Det första man måste göra i en grupp är att få dem att förstå hur kul det är att tala och berätta. Det finns en mängd sällskapslekar där man turas om med att stå i centrum, utan att någon straffas eller åker ut. Du kan säkert flera. Dessa passar utmärkt att leka när man vill skapa lust att tala inför en grupp. Här beskrivs två . Båda fungerar i åldrarna 6-100 år.

 Jag är bäst i världen

Ett barn får väja att vara världsbäst  på t ex blommor. De övriga ställer frågor. Vad den världsbäste än svarar så är det rätt. Fungerar bäst om man väljer ett ämne som man är okunnig i.

 Vatten i skon   

Dela in eleverna i två lika stora grupper. Grupp 1 sätter sig på stolar i en rad , sida vid sida. Eleverna i  grupp 2  skriver alla sitt namn på en lapp. Lekledaren samlar in lapparna, därefter får eleverna i grupp 1 var sin lapp med ett namn på.  Grupp 2 ställer sig i kö, går fram en och en och frågar: ”Är du min kompis” Frågar han eller hon rätt barn så säger det barnet ”ja var så god och sitt” och frågaren sätter sig framför.  Har däremot frågaren fel så svarar eleven på stolen: ”vatten i skon!” och då måste frågaren hoppa tillbaka på ett ben och ställa sig sist i kön. Detta pågår tills alla har hittat sin kompis.

Detta är en gammal friarlek. Ursprungligen frågade man:  Är du min fru?

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarpedagogik 1

Under denna rubrik kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter från 25 års berättande i skola och förskola.  Det blir en serie korta artiklar med exempel på övningar som man kan använda för att utveckla elevers muntliga berättande och tal. Jag kommer också att skriva om berättelsen som ett redskap för ge kunskap och väcka frågor. Kommentera gärna dessa aritklar och kom med egna idéer, då blir det ändå bättre.

 

 

Regler för lyssnandet

En lyssnarskara som inte lyssnar på berättaren, utan pratar med varandra eller sitter och ritar ,kan vara förödande för vilket självförtroende som helst.

Det är vi som vuxna som tar ansvar för att det är ett gott lyssnarklimat i gruppen. Ett sätt att försäkra sig om att man känner trygghet i berättarsituationen är att barnen tillsammans med vuxna gör regler för lyssnandet

Det som kommer upp är nästan alltid liknande.

Här är ett exempel från en 4.e klass :

  • Man skall sitta still
  • Vara tyst
  • Titta på den som berättar
  • Fråga efteråt

Listan blir något olika beroende på barnens ålder.

Detta bör alltid göras innan man börjar med berättande bland barn och unga. Vikten av att lyssna aktivt är för övrigt något som man behöver påpeka även för vuxna.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Berättarverkstäder för alla Ljungbys tredjeklassare

Siw, Berättarpedagog

Mikael, Berättarpedagog

Eva, Berättarpedagog

Sagomuseets vår 2011 var en tid som fylldes av berättarverkstäder för tredjeklassare . Sjutton klasser i Ljungby kommun fick fem besök av  en berättarpedagog från museet.    Alla museets berättarpedagoger hjälptes åt för att hinna med så många  grupper. Jag tänkte berätta lite om vad vi gjorde under de fem sextiominuters passen.

Det hela började med att berättarpedagogen berättade. Två, tre längre sagor blev det oftast. Detta för att barnen skulle få en uppfattning om vad muntligt berättande kan vara.  Därefter gjorde vi enkla berättarövningar för att väcka berättarlust.

En övning som jag ofta gjorde var ”Det perfekta ordparet”.  Den går till så att man tar ett substantiv, t ex ”ko” och parar ihop det med ett annat, t ex ”villa” ( hur sämre de passar ihop desto bättre ) Sedan sätts bindesträck mellan orden så det blir ”ko-villa” och någon får förklara vad det är. Jag minns att en pojke förklarade att han byggde sin ko-villa efter att korna tjatat och bett om ett bättre hus att bo i. Ko-villan innehöll både TV och dataspel, allt anpassat för kor.

Så småningom fick barnen välja var sin lokal sägen att göra på sitt eget sätt. Jag skulle kunna berätta om hundratals barn som gjorde otroliga historier, men   jag  får nöja mig med att berätta om Pelle*.  Han valde  sägnen om varulven. Med stor inlevelse ritade han först berättelsen som serie, sedan utvecklade han historien med hjälp av övningar. Pelle lät historien handla om fotbollspelaren Messi, som försvann från fotbollsplan och kom tillbaka som varulv.

Slutligen fick alla i uppgift att berätta historien hemma för så många som möjligt. När vi träffades sista gången redovisade Pelle att han berättat för 130 personer! Det visade sig främst vara akvariefiskar och hönor, men även mamma, pappa, farmor och farfar. Enligt Pelle hade både hönsen och akvariefiskarna varit utmärkta lyssnare, farfar däremot ville helst bara läsa Smålänningen.

Jag hoppas och tror att Pelle och hans kompisar fortsätter att berätta med lika stor glädje för både djur och människor. För oss berättarpedagoger var vårens verkstäder en oförglömlig upplevelse.

*Pelle heter egentligen något annat

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Bra bok för lärare som gillar berättande

De senaste åren har det kommit ut många bra handledningar på norska i konsten att berätta. Nu har det publicerats ännu en. Jag tycker mycket om Fridunn Torå Karsruds bok om muntligt berättande i norskämnet. Hon är lärare och har genomgått den välkända berättarutbildningen vid Högskolan i Oslo.

Liksom så många av oss berättare och lärare, som redan använder berättandet i undervisningen, har författaren den erfarenheten att berättandet särskilt är till stor hjälp för elever som har svårigheter i skolan. Hon citerar en lärare som säger: ”Når jag forteller. merker jeg at det blir helt stille i klassen. Alle lytter. Og så husker de så godt det jag har fortalt.”

Låt er inte avskräckas av att boken är skriven på norska och handlar om norskämnet. Den är lättläst och frågeställningarna som berörs kan lika väl gälla svenskämnet. Boken är indelade i tre delar. Utifrån forskare och tänkare som Lev Vygotskij och Giovanni Rodari tar författaren bland annat upp hur viktig fantasin är för tankeförmågan och hur inre bilder skapas. I den andra delen visar Karsrud på hur muntlig berättande främjar språket och förmågan att tolka världen, ger kunskap och kulturell tillhörighet, skapar hopp och stimulerar läsning och skrivning. De här avsnitten är små utmärkta sammanfattningar för den som vill argumentera för mer berättande i skolan.

Den avslutande delen är en matnyttig snabbkurs i hur man kan arbeta praktiskt med berättande i skolan. Visserligen är det inget nytt, men det som är så bra är att det är lätt att komma igång efter att man som läsare tagit del av Karsruds tips. Boken avslutas med en ordentlig litteraturförteckning för den som vill läsa vidare.

Anbefales!

Karsrud, Fridunn Tørå: Muntlig fortelling i norskfaget. En vei till tekst- och tolkningskompetanse Oslo 2010 ISBN 978-82-02-32695-1

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik