Kategoriarkiv: Pedagogik

by | 11 april 2012 · 21:15

Nya läroplanen lyfter fram det muntliga berättandet

2011 fick Sverige  en ny läroplan för  grundskolan, förskoleklassen och Fritidshemmet. Som muntlig berättare frågade jag mig vad den nya läroplanen säger om talad svenska, muntlig framställning och kultur i skolan?  Det visade sig att det finns en hel del intressant att hitta.

Redan under rubriken Skolans värdegrund och uppdrag står det:
”I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärk­sammas”. Och vidare: ”Drama, rytmik, dans, musice­rande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet”.

Tydligast om muntligt berättande blir läroplanen när man kommer till kursplanen för svenska. För första gången, så vitt jag vet, nämns uttrycket muntligt berättande. Där står bl a att eleverna skall få förutsättningar att utveckla sin förmåga på följande områden:

I årskurs 1-.3:
Muntliga presentationer och muntligt berättande om vardagsnära ämnen för olika mottagare. Bilder och andra hjälpmedel som kan stödja presentationer.
 Berättande i olika kulturer, under olika tider och för skilda syften.
Berättande texter och poetiska texter för barn från olika tider och skilda delar av världen. Texter i form av rim, ramsor, sånger, bilderböcker, kapitelböcker, lyrik, dramatik, sagor och myter.

I årskurs 4-6.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från vardag och skola. Stödord, bilder och digitala medier som hjälpmedel för att planera och genomföra en muntlig presentation. Hur gester och kroppsspråk kan påverka en presentation
Berättande texter och sakprosatexter
Berättande texter och poetiska texter för barn och unga från olika tider, från Sverige, Norden och övriga världen. Texter i form av skönlitteratur, lyrik, dramatik, sagor och myter som belyser människors villkor och identitets-och livsfrågor.

För årskurs 7-9 formuleras målen på liknande sätt:
Att leda ett samtal, formulera och bemöta argument samt sammanfatta huvuddragen i vad som sagts.
Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från skola och samhällsliv. Anpassning av språk, innehåll och disposition till syfte och mottagare. Olika hjälpmedel, till exempel digitala verktyg, för att planera och genomföra muntliga presentationer

 Men det är inte bara i Svenska som berättandets lyfts fram.  Under samhällsorienterade ämnen står det så här:
I årskurs 1–3
Att leva tillsammans
Skildringar av livet förr och nu i barnlitteratur, sånger och filmer, till exempel skildringar av familjeliv och skola. Minnen berättade av människor som lever nu.
Hemortens historia. Vad närområdets platser, byggnader och vardagliga föremål kan berätta om barns, kvinnors och mäns levnadsvillkor under olika perioder

Här är några exempel från andra ämnen:
Biologi:
Berättelser om natur och naturvetenskap
Skönlitteratur, myter och konst som handlar om naturen och människan.
Biologi, fysik, geografi och kemi : 
Berättelser om äldre tiders naturvetenskap och om olika kulturers strävan att förstå och förklara fenomen i naturen.
Historia:
Berättelser om gudar och hjältar i antik och nordisk mytologi och hur man kan se på dem i vår egen tid.
Religion:
Några högtider, symboler och berättelser inom kristendom, islam och judendom. Några berättelser ur Bibeln och deras innebörd samt några av de vanligaste psalmerna.
Berättelser från fornskandinavisk och äldre samisk religion.

Sammanfattningsvis kan man säga att den stora skillnaden jämfört med tidigare läroplaner är hur det muntliga berättandet tydliggörs i svenskaämnet.  Gång på gång påpekas vikten av att eleverna tränar muntligt berättande. Förhoppningsvis kommer detta att förändra skolan i rätt riktning.

Mikael Thomasson

 

3 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

by | 10 februari 2012 · 10:55

”Mestis”

Det är en elvaårings fråga som förflyttar mig till Hoverberg och spring uppför grusgången. När jag står pustande framför ytterdörren kommer Monna ut med ett glas fet mjölk och en väl tilltagen hårdbrödmacka med messmör.

Förflyttningen från en skolsal i centrala Paris i november 2011 till barndomens julidag 1957 sker i stunden och det som med sådan snabbhet förbinder Paris med Hoverberg är orden ”mestis” och ”messmör”. En elvaårig pojke vars föräldrar kommit till den franska huvudstaden från Martinique har suttit med handen i luften ganska länge, lite tvekande. Framför de tjugosju barnen sitter innupoeten Rita Mestokosho och författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. De båda har under några dagar besökt skolor i centrala Paris och talat om sitt författarskap och de har även ställt frågor till barnen om vad de drömmer om, vad de längtar efter. Le Clézio berättade för en stund om sin bakgrund på Martinique och över huvud en brokig familjebakgrund och han säger sig vara ur av flera kulturer. Den lite tvekande pojken reagerade på just det där med brokig familjebakgrund och när det till sist blir hans tur att fråga, undrar han:

– Varför är ni inte mestis?

Le Clézio förklarar att man kan vara ur flera kulturer och ändå vara vit och förundrad över svaret tar pojken ned handen och han ser mycket glad ut. Jag försvinner som sagt till Hoverberg med en mycket god messmörsmacka i handen och med mjölkmustasch under barnnäsan.

Hur kom det sig? Hur kunde pojkens fråga om mestis förflytta mig till barndomens förmodligen förskönade minne, så starkt? Mes, var det, mes och stis, mes och smör.

Väl hemma börjar jag fundera över vad som hände i den parisiska skolan och konsulterar ordböcker och ser att det alls inte var så märkligt att messmörssmaken kom i munnen när mestisorden blev utsagt. Mestis betyder blandning och messmör är ur indoeuropeiskans miks som betyder blanda och sanksritskans or för röra om, meksayati. Ordböckerna lär mig att också Misch-masch och mäsk och givetvis mesost är komna via latinets mixtus.

Varför är du inte mestis? undrar barnet från Martinique

kort tvekan hos dig och barnet

innan barnet hör att alla språk är sjungande kreolska

insidans språk

hos oss alla

 Bengt Söderhäll

Här kan du läsa mer om Rita Mestokoshos och Jean-Marie Gustave Le Clézios möte med barn i franska skolor.

2 kommentarer

Under Litteratur, Pedagogik

Taggat som ,

by | 03 februari 2012 · 10:23

Sagomuseet sprider sig

 
 
Sagomuseets verksamhet har vuxit under senare år. Allt mer  sker numera i stora delar av Kronoberg.  På senare tid är det framförallt Växjö som fått besök av museets berättarpedagoger.
Flera av stadens skolor har nu pågående Berättarverkstäder. Det går till så att samma pedagog kommer till klassen tre till fem gånger. Eleverna får då möjlighet att bearbeta sagorna och utveckla sitt eget berättande.
Det är verkligen härligt att se barnens entusiasm och höra deras egna versioner på traditionella historier. Ofta blir elevernas kommentarer och funderingar likt diamanter som lyser upp en berättarpedagogs vardag.  Här är några exempel:
”Våra frukostar blir så långa nu för jag berättar sagor hela tiden” (Flicka 7 år)
”Men der här suger ju inte alls det äger” (Flicka 12 år)
”Får jag göra varulven till Hockeyspelare” ( Pojke 13 år)
 
Längre fram i vår är det Alvesta och Vislanda som får besök. Jag är övertygad om att det blir fler härliga möten och oförglömliga kommentarer.
 
Mikael Thomasson
 

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 28 december 2011 · 12:55

Året som gick

Så här års är all media full av årlistor.  Som skribent i denna blogg vill jag inte vara sämre. Härmed  sammanfattar  jag mina upplevelser som anställd på Sagomuseet under 2011.  Detta är dock  inte någon årsbästalista, inte heller en fullständig redogörelse av  Sagomuseets verksamhet, bara en uppräkning av saker som jag minns med värme.

 

Resan till Färöarna
Fantastisk natur, härliga människor och inspirerande berättarstunder. Vi var fem  som reste från Sagomuseet och vi fick alla minnen för livet. Fyra av oss syns på bilden ovan och den femte håller i kameran.

 Sanning eller lögn
Under berättarfestivalen deltog K-G Malm, Pelle Olsson, Ida Junker och Monika Eriksson i denna lekfulla föreställning. Den var upplagd som en ljugartävling och allt hölls ihop av Love Ersare. Likt en skicklig matador styrde han dessa berättare till stordåd.
Den månghövdade publiken skrattade högt åt döda som for upp på väggarna och polisingripande som var väl nitiska. Att allt vanns av Sagomuseets egen Monika gjorde inte upplevelsen sämre.

Emil Jensen
Under festivalen rusade en sjuk Emil in på Ljunggården, ställde sig inför en fullsat sal och gav 100%. Vi som satt i publiken häpnade inför denna multibegåvade man.  Det var estrad poesi, stand up och berättande i en härlig blandning. Allra mest var det förstås Emils fantastiska sånger som fick ta plats. Vad han än gjorde lockade han fram både tårar och skratt ur mig och många fler. Efter ca 45 minuter sa Emil tack och lämnade festivalen. Jag hoppas han kommer tillbaka någon gång.

Lägret
I juni månad samlades tjugo ungdomar utanför Ljungby och tränade berättande i tre dygn. De kom från Ljungby i söder till Skellefteå i norr. Åldrarna var från 11-22. Skulle det verkligen fungera med sådan ålderspridning?  Det gick fantastiskt bra. Det visade sig att ålderskillnaden spelade mycket liten roll, man  hade ju berättandet gemensamt.  Lägrets absoluta höjdpunkt var nog när Jack Dalton kom och berättade om varför han blev Storyteller. Att se tjugo ungdomar helt uppslukade av denna mans känsloladdade berättande, gav mig ett minne för livet.

Tekniken
Under hela 2011 har vi arbetat med att med hjälp av digital teknik ytterligare utveckla vår verksamhet. Ny hemsida,  Iphone-App,
Geocache, Digital Storytelling och Berättarskatt är några exempel. Det har varit ett äventyr att jobba med detta. Aldrig någonsin tappar vi bort vad som är syftet med vår digitala revolution; att öka intresset för det muntliga berättandet.

Mötet med barnen
Jag tror sagomuseet har slagit världsrekord i berättarverkstäder under 2011. Hundratals besök har gjorts i södra Sveriges skolor. Museets berättarpedagoger har berättat men framförallt har barnen berättat. Berättelsen om hur Messi blev varulv mitt i en viktig match, är bara en av alla fantastiska sagor vi hört under våra besök.

Mickelpriset
2011 fick Monika Westin och Ida Junker priset för sitt arbete med ungas berättande. Gud, vad glada de blev. Det var ottroligt roligt att få ge dem detta pris.

SUB
Ja, jag kallar dem så, Sagomuseets Unga Berättare. Dessa ungdomar ger mig så mycket glädje och näring.

Jobbarkompisarna
Jag vill tacka för ett år då jag lärt mig massor av er.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 12 december 2011 · 7:45

Tingeling 5

Så har jag varit för sista gången på Tingeling. Nej jag är inte ledsen. Har nämligen fått lov att komma och berätta mer på vårterminen.

Det var en liten skara som samlades kring mig, flera var sjuka, men entusiasmen var lika stor som vanligt. Och jag började:

”Det var en gång en … en?” ”Mamma” fyllde en av de stora (= ej fyllda 3) i. ”som hade en trädgård. ”Nam-nam” ropade en av de små som just fick syn på påsen i min korg och kom ihåg gurkan. Så tog vi oss igenom hela sagan med hjälp av de två ”stora” barnen som fyllde i med ord. Jag vet inte varför vi skollärare är så fixerade av vikten av ord. För visst talade de små också, de använde kroppsspråket med stor skicklighet. Det borde vi lärare se till att de inte tappar för det talade ordet. Att se ansiktena förvridas i tyst gråt på de små och fröknarna, sekunderna innan det var dags för något djur att sätta sig ner och gråta, är en hjärtevärmande fröjd för min själ. Jag är övertygad om att Gud Fader själv sitter med i bakgrunden och småskrattar. Jag blev så till mig av barnens medverkan att jag tog i lite väl mycket när bocken stångade den lilla musen. Resultatet av det blev att en av de ”stora” satte händerna för öronen varje gång det var dags för bocken att stångas. Getabocken fick verkligen använda hornen den här gången, han har knappt hämtat sig än. Det var stor glädje när barnen med sin egna armar instuckna i handdockan fick bocken att stångas.

Den stackars getingen däremot var helt bortglömd, petad från hitlistan låg den gömd under min stol. Hur han hamnat där har jag ingen aning om.

När jag började berättandet på Tingeling hade jag några frågor jag vill ha svar på. Nu inser jag att det var ovanligt dumma frågor. Endast en av dem kan jag stå för idag. ”Betyder berättaren något”

Jag har många gånger frågat mig vad det är lyssnaren ser när han/hon håller blicken så fäst vid mig. Jag har förstått att det är sagan de tittar på, jag/berättaren är bara ett redskap. De första gångerna med de här barnen var jag ingenting, inte ens Alex farmor. Jag var redskapet som lockade fram sagan. Först efter tredje gången började några förstå att det var jag/berättaren som bar på sagan. Det syntes på deras sätt att ta emot mig, de ville så gärna att jag skulle se dem.

Idag när jag kom som farmor för att hämta barnbarnet fick en av de små flickorna se mig genom glasrutan. Hon tryckte näsan mot glaset och knackade med den lilla näven. När han var säker på att ha min uppmärksamhet utförde hon en liten sirlig dans. Jag och sagan tog emot dansen som den stora gåva det var.

Nu väntar jag bara på den 13 december då jag som inbjuden gäst ska få vara med om Älvans luciatåg. Vadå? Det är klart jag är mallig.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som

by | 04 december 2011 · 10:11

Sagomuseet möter Corporate Storytelling

 

För andra året i rad samarbetar Sagomuseet med Nordic Business Institute (NBI) i Växjö. NBI driver sedan flera år utbildningen ”Storytelling – för strategisk kommunikation”. Det är en yrkeshögskoleutbildning på 300 poäng. Eleverna lär sig att använda berättandet i företag och organisationer. Tanken är att man med hjälp av berättelsen skall förmedla en stark känsla för organisationen eller produkten. Berättelsen skall bygga varumärket. Denna form av berättande kallas ofta för Corporate Storytelling.

Man använder flera olika medier för sitt berättande: digital storytelling, film och text.  Dessutom får de prova på det muntliga berättandet. Det är där jag kommer in . Vid tre tillfällen  undervisar jag om det muntliga berättandets historia och muntlig dramaturgi. Dessutom får de helt enkelt träna på att berätta med munnen. Allt avslutas med en liten examination där de får berätta en folksaga och ett minne.
Man kan verkligen säga att det är två olika världar som möts när jag kliver in på detta Business Institute. Just därför är det ett roligt och fruktsamt samarbete. Affärsvärldens blivande berättare får lära sig att de är en del av världens äldsta kulturform och att ibland slår det muntliga berättandet både datorer och dyra filmproduktioner. Jag har också lärt mig mycket, bl a att det muntliga berättandet hela tiden utvecklas och hittar nya former.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 18 november 2011 · 8:01

Digitalt berättande i årskurs 9

En hel dag skulle jag  jobba med niorna. Från Kl 8 till 14 skulle de få skapa sina berättelser i ett ljud och bildprogram. Väl inne i klassrummet kände jag hur nervositeten kom över mig. Tonåringarna hängde med sina huvuden, gäspade högt och inledde med att fråga om när det blir rast.
– Det här kommer aldrig att funka tänkte jag och började trevande presentera dagen:

1. Bestäm dig för vad du vill berätta
2.  Gör ett skelett, gärna i form av en tecknad serie
3. Fota de bilder du behöver.
4. Lägg in bilder, musik och tal i programmet Photostory 3
5. De som vill avslutar med att visa sin film för kamraterna

Vi pratade om vad man kan berätta. Skall man återberätta eller skapa en egen fantasi historia? Vad behövs för att en historia skall funka? hur lång bör berättelsen vara?
När svaren klarnade, blev ocklså stämmningen bättre.  Ansiktena lystes upp, fniss och skratt hördes och serier skapades i hög fart.
När det väl fått sitt skelett godkänt, var det dags att greppa kameran för att fota. Några gav sig ut på gatorna, andra fotade i skolan.
– Otroligt, tänkte jag. Morgontrötta och viljelösa ungdomar hade på någon timme förvandlats till sprudlande filmskapare.Deras sätt att bemästra kamereror och datorprogram, var så imponerande. De tillhör en generation som behandlar modern teknik lika obekymrat som vi vuxna  hanterar en blyertspenna.  Några var dock fortfarande ängsliga inför att behöva tala in sin berättelse
– Jag låter så konstigt, sa någon
– Det är inte min grej, sa någon annan
– Du måste inte, men jag är övertygad om att du kan,  upprepade jag likt ett mantra.

När dagen gick mot sitt slut hade alla gjort minst en film, alla hade talat in i datorn och de allra flesta lyste av belåtenhet. Själv gick jag hem med  minnen från en ovanligt lyckad dag.

Mikael Thomasson

Undrar du hur resultaten blev? Titta på två av berättarverkstadens filmer här:

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 15 november 2011 · 18:07

Kultur- och museipedagogik för alla – En sägenresa

Vi vill att Sagomuseet ska vara tillgängligt för alla. Sedan ett år tillbaka driver vi därför  projeket: Kultur- och museipedagogik för alla.  Syftet är att utveckla en museipedagogik som på bästa sätt tillgodoser behovet hos funktionshindrade barn och ungdomar, framför allt de med utvecklingsstörning eller Aspbergerdiagnos.  Som en del i detta projekt gjordes  för en tid sedan en sägenresa för funktionshindrade. Några av deltagarna skriver här om sina upplevelser

Sägenresa 11-09-07

Vi gick till Sagomuseet. Vi åkte buss till olika ställen. Eva berättade många historier i bussen. Vi fick se en stor sten som såg ut som en gumma.

Vi fikade vid Ivars kyrka. Eva bjöd på mackor, dricka och sockerkaka. Ivars kyrka var en stor sten som Gud hade delat.

På Bolmarö säteri fick vi höra om när djävulen dansade med husfrun. De dansade fortare och fortare. Husfruns skor gick sönder och fotsulorna började blöda.

Drakarna gömde skatter vid Högarör. Människorna letade efter skatterna.

Sen åkte vi tillbaka till Sagomuseet. Då började det regna.

Kulturfabriken och Sunnerbogymnasiet var också med.

Av: Carl, Jonathan, Anton och Nicklas, 6-10, Kungshög

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

by | 13 november 2011 · 14:02

Tingeling: fjärde berättartillfället

Då jag kom för fjärde gången tilltalade ett av de större barnen (kom ihåg att ingen är över 3 år) mig med Monika. Kanske betydde det sagotant. De ”större” gick och satte sig vid borden innan fröknarna sagt något om saga. Det var också en av dem som ropade ”get” när jag började ”Det var en gång en …”. De mindre/yngre barnen såg bara förväntansfulla ut. Någon fruktskål fanns liksom förra gången inte på bordet, sagan lockade tillräckligt för att sitta stilla. Varje gång hade jag berättat om mammas grönsaksland men den här gången fick de också se och smaka på det. Jag hade med mig gurka, ärtskidor, bönor. morot, persilja äpple och päron, allt från mammas grönsaksland. Den olydiga geten var duktig på att stoppa grönsaker i munnen.

En liten flicka gav till ett par förtjusta skrik annars var de lika tysta som vid första berättartillfället. Då, första gången hade de ett lite förvånat uttryck i ansiktena. Eller som en av lärarna sa: ”De verkade helt paralyserade.”  Nu var ansiktena fulla av uttryck för förtjusning, igenkänning, lite rädsla och stor glädje när getingen dök upp och som den allra minsta blev sagans hjälte än en gång.

Efteråt avsmakades en del av mammas grönsaker. Baljorna med bönor öppnades och bönorna beundrades där de låg på sin mjuka, sidenlena bädd. Djuren fick också smaka. Vi hittade t.ex. alla bönorna noggrant instoppade i björnens kropp. De lekte en bra stund med djuren men så plötsligt var det något baarn som lekt klart och stoppade ner djuret i min korg. Det skedde tyst o lugnt och plötsligt var min korg full med djur igen och det var dags för blöjbyte och sedan utelek.

Hur det här gick till vet jag inte, kanske var det någon av de vuxna som diskret föreslog ett blöjbyte och så hade den stilla signalen gått. Den 22 november berättar jag sagan för sista gången, det ska bli spännande för då ska jag försöka få barnen att hjälpa mig med sagan.

Jag återkommer med resultatet

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som ,

by | 07 november 2011 · 7:13

Tingeling förskola: andra och tredje berättartillfället

Andra berättartillfället förflöt som det första, med fruktskål på borden där man fick ta när man ville men som plundrades efter sagan. Den här gången var det roligare att leka med djuren. Några var lite smygis på bocken men getingen var populär.

När jag kom till förskolan var jag Alex farmor det märktes tydligt på barnen. Någon saga satte de inte ihop med mig fastän jag var med på en av ”sagobilderna”. Nu fanns där nämligen två rader med foton.

Tredje gången visste alla vad det var frågan om när jag kom med min korg full av djur. De lyssnade lika storögt, men en del såg jag backa lite när det  blev dags för bocken att stånga något av djuren. Sagan började bli någon de känner. Den här gången var det flera av barnen som kunde trä in handen i djuren och till och med få bocken att gapa och bitas. Det blev fina bilder för fotografen.

Dagen efter var det en liten grupp barn som tittade väldigt intensivt på mig. ”Känner ni igen Monika”, sa en av lärarna. Barnen stod helt tysta, men när jag gick ut genom dörren hörde jag en av de äldsta säga: ”Vem var det?”. Ännu är jag inte kopplad till sagan och inte heller till barnbarnet när han inte står bredvid.

De flesta barnen säger bara ord, de kan ännu inte bilda meningar, men de tycks förstå allt. Den här gången försökte jag få dem att fylla i ord i sagan men det var något de inte alls hängde med på. Det är roligt att testa och det är en lycka att få komma till Tingeling. Det är underbart att få berätta i en grupp där sagan tas på allvar och inte bara glöms bort mellan gångerna.

Jag återkommer efter 4:e berättargången.

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Taggat som