Kategoriarkiv: Folktro och traditioner

Det finns många skäl att berätta sägner för barn och ungdomar. Det främsta är naturligtvis att sägnerna är spännande, häftiga, fräcka, roliga, allvarliga och gripande, med andra ord storartad underhållning. Hade de inte varit roliga att lyssna till, hade de inte traderats från mun till mun.

Men dessutom kan sägner berättas för att skapa ett intresse för hur människor levde förr i tiden och den egna hembygdens historia. Fram ur historien kliver fattigt folk och tiggare, rika herrgårdsfruar och stränga präster. Sjukdomar härjar och många hungrar. Torparen slår gräset och kvinnor skär säden. Smör kärnas, ost säljs för att få reda pengar och bröd bakas. Ja, det är vardagslivet som målas upp. Och framförallt har muntliga berättelserna förmågan att göra historien levande, plötsligt blir det här och nu.

Sägnerna berättar om alla faror i livet och visar hur övernaturliga väsen används för att förklara allt som händer. Ett barn som inte lär sig gå och prata är säkert en trollunge, en bortbyting. Om kon sinar har säkert en trollkunnig kvinna tjuvmjölkat den med hjälp av en trollhare. Försvinner folk i de framväxande städerna har frimurarna rövat bort dem. Sover man dåligt, beror det på maran som är i farten nattetid.

Sägnerna är knutna till människor som levt och till bestämda platser.

De kommande månaderna inbjuder vi dig att följa med på en resa genom Sverige till sägenomspunna platser. Vi reser till en ny plats varje vecka. Riktigt hur resan kommer att gestalta sig vet jag inte. Ibland anknyter den kanske till årstidens växtlighet, ibland till en aktuell plats men framförallt kommer den nog att styras av min lust att berätta.

Vi börjar i morgon med att berätta om den här blomman.

Per Gustavsson

I morse vaknade jag kl 4 av att göken ropade. Vårens första gök! Nu är det tid att berätta om fåglar och andra djur som ger sig tillkänna om våren. Här är ett prov ur den rika folkdiktningen om göken. Den är hämtad ur Sagomuseets bok När svanrna flög ikapp och i den hittar du också fler exempel på hur folk tytt gökens ku-ku.

Göken tog livet av sin hustru

En gång kom Vår Herre och Sankte Per till en gård. De hälsade på bonden och frågade var han hade sin hustru. Bonden svarade tvärt att hon inte var hemma, utan att hon hade gått ut. Men det var allt osanning, för bonden hade själv tagit livet av henne och gömt henne under en höstack. När Vår Herre såg bondens onda sinne förvandlade han honom till en gök.

Var än göken far omkring ropar han ideligen

– Gick ut, gick ut, gick ut!

Men när han får se den första höstacken tystnar han. Han är rädd att det ska röjas att han tog livet av sin egen hustru.

Då förvandlar han sig till en sparvhök och behåller sitt mordiska sinne. Det är därför man inte ser någon gök efter höslåttern. Som sparvhök jagar han småfåglar och den första fågel han tar efter sin förvandling är ärlan, som var hans fostermor och födde upp honom.

Göken blir arg om någon härmar hans galande. Ja, han blir så vred att han spyr ut själva hjärteblodet. Det är därför det ibland är röda fläckar på blommor och blad.

Per Gustavsson / Bild från Sagomuseet: Steve Anderson

Läsa uppteckningar från Folklivsarkiven, tycker jag är något av det roligaste som finns. Ibland har jag turen att hitta någon äkta pärla. Som när jag letade i Ljuder socken för ett tag sedan. Då hittade jag Saxa-Märtan, en berättelse som inte är så mycket att berätta. Men den är en pärla att stoppa i själens fickor, en pärla som sedan far ur fickan när jag minst anar det.

Så här lyder uppteckningen: ”Saxa-Märtan i Vide, hon va så gla ve å dansa. Så skulle hon på sin sons bröllop, men hon hade inga vita strumpor, som di skulle ha. Då lagade hon till lite ”vitmena” (för vitning av spisen) å gick bakom en backe å målade benen vita, å sen dansade hon hela natten.”

Det är inte många ord, men ändå blir hon så levande. Hon är ännu ”så gla ve å dansa”, så pärlan kan inte ligga stilla. Den far iväg och när jag höjer blicken från datorn och blickar ut i den småländska naturen, ser jag henne. Saxa-Märtan dansar strålande glad över fjolårslöven.

Monika Eriksson

Jag har en vän, Sven,  som fyller 200 år i år. Sven är en mycket god vän och han är sagoberättare. För mig är han naturligtvis nummer ett bland alla sagoberättare. Han har berättat sagor som du alldeles säkert hört och älskat. Men han har också sagor som jag är lika säker på att du aldrig hört. Han har sagor att skratta åt, sagor att förfäras över och sagor att sjunka djupt in i.

En av sagorna är alldeles speciell för barn under 10 år, åtminstone säger min erfarenhet det. Länge trodde jag att det berodde på huvudpersonens namn, Pinkel. Det blir alltid fniss i barngruppen när de hör namnet för första gången. Jag tycker det är ett bra namn på en pigg och modig yngste bror. En gång berättade jag för mitt då åttaåriga barnbarn, att jag skulle berätta hemska sagor i en klass och att jag inte visste vilka sagor jag skulle välja. ”Ta Pinkel”, sa barnbarnet,”den tycker jag är hemsk.” Så lärde jag mig att denna lilla rara barnsaga också kan uppfattas som hemsk-

Här är en bit ur slutet på Svens saga: ”Pinkel och trollkäringens dyrgripar.”

” Pinkel! Är det du?” skrek trollkäringen.

”Ja, mor lilla, det är det.”

”Pinkel, har du tagit min päls?”

”Ja, det har jag, mor lilla.”

”Pinkel, är inte du en odåga!”

”Jo, det är jag, mor lilla.”

”Pinkel! Kommer du igen?”

”Nej, mor lilla, nu kommer jag aldrig mer igen.”

Men jag kommer igen med mer om min vän Sven Sederström, för honom ska vi fira!

Monika Eriksson

Bor du i närheten av Trädet och är nyfiken att höra hur berättarföreställningen blir, så är du välkommen till Trädets bibliotek tisdag 23 februari kl 18.

Mer info på: www.ulricehamn.se/ulh_templates/CalendarEvent.aspx?id=13801

Per Gustavsson