Det är lätt att tro utifrån Alfabetsramsan i förra blogginlägget att Sigrid Hagman var en humörlös småskollärare. Så var nog inte fallet. Ramsan får ses som uttryck för den tidens pedagogik.
Illustration av Ernst Ljungh ur Svenskt skämtlynne VI, 1884
Sigrid Hagman återger också traditionella komiska husförhörshistorier, som driver med sockenprästen. I den internationella sagokatalogen har dessa historier typnummer ATU 1810.
I en by, som hette Sjunkamåssa, bodde en bonde, som allmänt kallades Gud Fader. På ett husförhör frågade prästen i samma by en mindre begåvad yngling:
– Var bor Gud Fader?
– I Sjunkamåssa, svarade pojken.
– Vad säger du? sa prästen. Gud Fader bor i himmelen.
Pojken svarade med en knäppning på fingrarna:
– Sjuttsan! Då har han flyttat sen i går kväll.
Prästen:
– Hur lyder sjunde budet?
– Herr pastorn skall icke stjäla.
– Vad säger du pojke! röt pastorn.
– Ja, jag kan väl inte säga du till herr pastorn.
Prästen:
– Varifrån är katekesen tagen?
Tösen:
– Den ä visst inte taen. Far köpte den på märkenen (marknaden).
När jag letar efter uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund hittar jag att lärarinnan Sigrid Hagman, med adress Kånna, bidragit med en 84-sidig uppteckning med ganska så blandat innehåll (M 913). Där finns gåtor, ordstäv, ramsor, lekar och små skämtsamma historier. Likaså hur man kan spå om framtiden och utsagor om tur och outur. Samlingen innehåller också en rad små sagor om blommor, samt avslutas med de välkända sägnerna om Pintorpafrun på Bolmarö säteri, Nöttja kyrkklockor, Skatten i Högarör samt jättekast mot Kånna kyrka.
Sigrid Hagman föddes 1884 i Kånna och var dotter till Magnus Hagman och Anna Christina Carlsdotter, som var född i Kånna. Magnus Hagmans namn är bevarat åt eftervärlden genom att en gata i Kånna uppkallats efter honom. Under en lång följd av år var han kantor och folkskollärare i Kånna. Han avled 1915.
Sigrid, var småskollärarinna vid Ljungby köpings småskola 1914-1921. Systern Elisabeth Hagman har i en släktkrönika skrivit att Sigrid ”älskade sitt arbete över allt annat”. Men hennes lärargärning blev kort. Examensdagen 1921 drabbades hon utan någon som helst förvarning av en hjärnblödning. Hon bodde i tjänstebostaden i skolan. När barnen hade samlats och Sigrid inte kom ner till klassen, anade man oråd. Hon hittades medvetslös på golvet i lägenheten. Hon avled sex dagar senare.
På uppteckningen i Folklivsarkivet står det att Sigrid är lärarinna och 24 år. Det innebär att uppteckningen är från 1908. Just det året tog hon sin lärarinneexamen vid småskoleseminariet i Ronneby där hon gick 1907 och 1908. Före tjänsten i Ljungby arbetade hon i Landsbro och Värnamo.
Sigrid har inte uppgivit sagespersoner för sina uppgifter, utan det är sådant som hon hört och kanske också läst sig till. Det är ingen slump att Sigrid skrivit ner sina berättelser och minnen av barndomens folktro. Under de här åren Sigrid gick på skolan i Ronneby var folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow lärare på folkhögskolan i Ronneby och också rektor för småskoleseminariet. Han uppmuntrade sina elever att bidra med folkminnen och göra uppteckningar efter sagespersoner som kunde berätta.
På bloggen har vi inte tidigare skrivit så mycket om ramsor, Här tänkte jaså jag återger några av Sigrids ramsor, som vi också kan kalla kedjesagor. Vi kan hitta liknade ramsartade sagor i Johan Nordlanders verk Svenska barnvisor och barnrim, som kom ut 1886. Nordlander återger bland annat en betydligt längre variant av ramsan om nyckeln. Den har rubriken ”Nyckeln till rike mans port”.
Nyckeln till kungens rike
Här är nyckeln till kungens rike. I det riket finns en stad, i den staden finns en gata, vid den gatan
finns en gränd, vid den gränden finns en gård, på den gården står ett hus, i det huset finns ett rum. i det rummet står en vas, i den vasen står blommor. Blommor i vasen, vasen i rummet, rummet i huset. huset på gården, gården vid gränden, gränden vid gatan, gatan i staden, staden i riket och här är nyckeln till kungens rike.
Ett lamm för två slantar
Min far köpte ett lamm för två slantar.
Men då kom katten och åt upp lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom hunden och bet katten, som åt lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom käppen och slog hunden, som bet katten o.s.v.
Så kom elden och brände käppen, som slog hunden o.s.v.
Så kom vattnet och släckte elden, som brände käppen o.s.v.
Så kom oxen och drack vattnet, som släckte elden o.s.v.
Men sist kom slaktaren och slaktade oxen, som drack vattnet, som släckte elden, son brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som åt upp lammet, som min far köpt för två slantar.
Den stora sjön
Om alla sjöar vore en enda stor sjö, vilken stor sjö det skulle vara. Om alla träd vore ett enda träd, vilket stort träd det skulle vara. Om alla yxor vore en enda stor yxa, vilken stor yxa det skulle vara. Om alla karlar vore en enda karl, vilken stor karl det skulle vara.
Och om den stora karlen toge den stora yxan och högge ned det stora trädet och läte det falla i den stora sjön – vilket plums det skulle bli.
———————————-
Fakta om Sigrid Hagman och släkten Hagman finns i Elisabeth Hagman: Släktkrönika för ättlingar till Magnus Hagman 1840-1915. Ulricehamn, 1965.
Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim finns i en nyutgåva från1975.
Trump påstår att immigranter från Haiti stjäl och äter folks sällskapsdjur i Ohio. Den som läst Bengt af Klintbergs samlingar av moderna vandringssägner vet att detta är just en modern sägen. På ISOF:s folkminnesblogg skriver Tommy Kuusela initierat om det här motivet i sägnerna.
Att dela upp människor i ett vi och ett dom, som äter det vi inte absolut inte kan tänka oss äta är inget nytt. Hästkött har länge varit tabubelagt i svensk kost. Likaså att äta hundar och katter.
Jag kommer att tänka på en småländsk saga som sagoberättaren Sven Sederström skrev ner på 1840-talet. Utgångspunkten i sagan är just att vi inte äter katt. Du känner säkert igen sagan. Den har varit populär i Sverige och Bröderna Grimms variant är känd som Bremermusikanterna. Men i Grimms saga ska katten dö genom dränkning.
Steken till prästen
Ett förmöget men ovanligt snålt bondfolk skulle döpa sitt barn och väntade på prästen.
– Det är bra förarglig, sa mannen, att vi inte har någon stek att bjuda prästen på när han kommer. Herrskap vill så gärna ha sådan fin mat.
– Vi finner nog på råd, svarade hustrun. Vi kan slakta katten och säga att det är harstek. Sådant förstår sig inte en präst på.
– Det gör vi, sa bonden.
Katten som satt i köket hörde pratet. Han skyndade ut det så fort han bara kunde. På gården mötte han tuppen som sa:
–Varför har du så brått i dag?
– Jo, jag måste gömma mig, för gubben och gumman vill ta mig till stek och bjuda prästen på.
– Är det på det viset, inföll tuppen, så är det bäst att jag gör dig sällskap. Får de inte tag på dig så kan de ta mig till tuppstek.
Nu följdes de åt. När de kommit längre bort från huset mötte de en skock gäss.
– Varför har ni så brått idag? frågade de.
Katten som alltid var ordförande svarade:
– Vi måste gå bort och gömma oss, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Ack, svarade gässen, då måste vi göra er sällskap, för annars kan de ta oss till stek istället.
Så mötte djuren baggen utanför ladugården.
– Varför har ni så brått i dag? frågade han.
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Då är det bäst att jag följer med er, för annars kan de ta mig till stek.
Efter ett tag mötte sällskapet tjuren.
– Vad i all världen, mumlade han, ska alla ni ta vägen?
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Jag måste följa mer er, annars kan de ta mig till stek.
Nu lämnade de gården och gick in i skogen. När de gått ett stycke mötte den en hare, som både blev rädd och förvånad när han såg alla djuren tillsammans.
– Varför än ni så mangrant församlade, frågade haren.
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Då vill jag följa med er också, annars kan de skjuta mig och ta mig till stek.
Hela dagen fortsatte djuren sin vandring och sent på aftonen kom de fram till en liten stuga, där en karl stod och högg ved. Han blev häpen när han såg alla djuren tillsammans och frågade vad som var på färde. Tjuren blev talesman för hela sällskapet och svarade:
– Käre gode far, har inte ni något skjul eller vagnsbod där vi kan övernatta. Vi har gått hemifrån idag för husbondfolket väntade prästen och tänkte ta oss till stek.
– Håller ni till godo med min enkla stuga kan ni få stanna här. Själv törs jag aldrig sova här, för det spökar varje natt. Jag måste bo i en annan stuga en bit härifrån. Vågar ni stanna här får ni gärna vara i stugan.
– Får vi vara här, ska vi nog kunna fri oss från spökena, svarade tjuren.
Snart vandrade mannen iväg och djuren gick in i stugan och fann sina sovplatser. Tjuren la sig vid dörren och baggen under en stol, gässen satte sig på en bänk och katten tog plats i spisen, tuppen flög upp och satte sig på en bjälke och haren sprang än från den ena golvplatsen till den andra.
Mitt i natt hördes oväsen, dörren öppnades och en konstig käring följd av några pysslingar kom in. Knappt hade de kommit innanför dörren förrän tjuren rände hornen i käringen och skakade henne så länge att nästan varje tarm for ur henne. Sedan kastade han henne bort till stolen och baggen stångade henne med sina stora och starka horn så att han for framstupa mot bänken där gässen satt. De nöp henne det mesta de förmådde med sina näbbar. Katten kom fram, morrade och väste och rev henne i ansiktet. Tuppen satt och kurrade glatt över vad som hände. Haren blev så förskrämd att den pilade fram och tillbaka och sprang mellan fötterna på käringen så att hon knappt kom ut ur stugan. Äntligen kom hon ut och mötte de andra trollen.
– Akta er, gå inte in i stugan, ni kommer att fara lika illa som jag har gjort.
– Hur då? Vad händer? frågade trollen.
– När jag kom in genom dörren rusade en stor tröskekarl fram och stack högaffeln i mig och skakade mig våldsamt. Sedan kastade han mig mot en stol och en skomakare stod beredd och slog mig i ryggen med sin hammare så att jag for fram mot en bänk där det satt fullt av skräddarepojkar. De skrattade åt mig och klippte mig med sina saxar. En käring kom fram och spottade mig i synen och kardade mitt ansikte. I taket var det en som skrek:
– Hugg kroken i na! Hugg kroken i na! På golvet sprang en liten djävul omkring och lade fälleben och letade efter kroken. Hade han fått rätt på den hade jag aldrig kommit ut.
– Det var förfärligt, sa trollen. Det är inte värt att komma hit igen, och så skyndade de därifrån.
På morgonen när mannen kom tillbaka till sin stuga sa tjuren:
– Hjärtligt tack för lånet av stugan. Nu kan vi försäkra att spökena aldrig mer vågar sig hit. Ni kan bo tryggt i stugan.
Mannen tackade djuren mycket och bodde sedan i stugan så länge han levde.
Djuren återvände hem när barndopet var över och prästen farit sin väg.
Bild: Boel Werner ur En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson
Tredje juli i år var det 200 år sen sagoberättaren Brita Greta Löfquist föddes. Hon är väl värd ett hurra och en fanfar. Hon är en i raden av traditionsbärare som har fått en alldeles för liten uppmärksamhet.
Under årets berättarfestival lyfte vi fram hennes gärning i samband med ett program på Näsbyholms gård som handlade om Wendela Hebbe i sagornas och sägnernas värld. Brita Greta var piga hos Wendela Hebbe och det förde henne som sjuttonårig flicka från Hakarp till Stockholm, där sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius dokumenterade hennes sagor på 1840-talet. Ett 20-tal berättelser är bevarade efter Brita Greta och visar hennes breda repertoar, från långa undersagor till sägner, från kortare barnsagor till drastiska och samhällskritiska skämtsagor och några legendsagor. Många av sagorna är allt annat än barnsagor. De handlar om otrohet och falskhet, avundsjuka och girighet. Vi har inte så många repertoarsamlingar från 1800-talets första hälft och framförallt inte av en ung kvinna, så det gör berättelserna mycket intressanta.
Ur Brita Gretas manuskript. Sagan Torparen som fann ett guldskrin i sin åker. ATU 1689A
Vi har inte vetat så mycket om Brita Gretas liv. Lite fakta finns i Svenska sagor och sägner 3 och själv har jag skrivit om henne i Folksagan i Sverige 2. Berättarna. Där saknas hennes dödsår.
Utifrån lokalhistorikern Ulf Helgessons forskning kunde jag på dagen i Näsbyholm delge publiken ny fakta. När hon var 62 år gammal emigrerade hon 1886 till Denver i Colorado. Hennes liv i USA blev kort. Följande år avled hon.
Som den skicklige forskare Ulf är har han fortsatt att kartlägga Brita Gretas liv och funnit nya intressanta uppgifter. Men än saknas några pusselbitar i Brita Gretas liv. Under sensommaren eller början av hösten hoppas vi på bloggen kunna publicera en mer fullständig beskrivning av hennes liv och ger svar på frågor som: Hur försörjde hon sig när hon sltade sin tjänst hos Wendela Hebbe? Hur kom det sig att hon emigrerade till USA i hög ålder.
I väntan på de svaren kommer här en saga efter Brita Greta Löfquist.
DEN FATTIGA ÄNKAN OCH TIGGAREN
Det var en fattig änka som hade många små barn.
En dag skulle hon gå till sin rika syster och tvätta kläder. På morgonen när hon gick hemifrån hade hon inget att ge dem att äta. Hon bad dem ligga kvar i sina sängar, tills hon kom hem med mat. Då skulle de inte känna av sin hunger så mycket. Barnen lydde och väntade hela dagen på att det skulle bli kväll och att modern skulle komma med mat, för hungern blev allt värre och värre.
Men den stackars gumman fick gå från sin elaka syster utan den minsta lilla matbit till sina hungriga barn. När hon gick hem plockade hon förklädet fullt med stenar från en åker, för hon ville att barnen skulle se när hon kom in, att hon hade något att bära och tro att det var mat.
När hon öppnade dörren kom alla barnen omkring henne och bad om mat. Men hon svarade att det var rått kött, som skulle kokas först. Hon tog fram en gryta och gick efter vatten.
När hon kom tillbaka stod en tiggare vid dörren och bad om en bit bröd. Gumman svarade att hon inte ägde en enda bit bröd till att släcka hungern på sina barn. Men tiggaren var envis och tvingade henne att gå upp på vinden och titta i en kista, som användes till att ha bröd i. Gumman visste att det inte funnits bröd i kistan på flera år. När hon kom dit upp var kistan full med bröd. Med glädje gick hon ner med så mycket bröd hon kunde bära. Men tiggaren var försvunnen och grytan var full med kött. Alla barnen fick äta sig mätta.
Om ett par timmar kom hennes rika syster och hon var nu lika fattig som änkan varit tidigare. Hennes egendom stod i ljusan låga. Hon bad att få stanna hos systern, som hon förut aldrig velat se eller hjälpa. Men den fattiga sa:
– Du har varit rik och jag fattig. Ändå har jag i alla år fått hjälpa dig och mina barn har fått svälta. Nu har Gud hjälpt mig. Och du har fått ditt, som straff för din elakhet.
Sedan skildes de åt.
Mer om Brita Greta Löfquist hittar du bland annat här på bloggen.
Med den här berättelsen önskar Sagobygden alla läsare en riktigt glad midsommar. Vi har tidigare skrivit många inlägg på bloggen om midsommartraditioner. Sök på midsommar, så hittar du dem.
En dräng var förtjust i en flicka.
Men flickan ville inte veta av honom.
Så blev det midsommar
och det var dans på kvällen.
Men flickan ville inte dansa med drängen.
Drängen blev arg.
Han tyckte flickan var stursk och sa:
– Vänta du bara!
I natt ska du ligga i min säng.
Du ska ligga där i bara linnet.
Jag ska nog få som jag vill.
Jag kan en hel del konster.
Drängen hade lärt sig ett knep av en trollkunnig gubbe.
Nu tänkte han använda sig av det.
När flickan skulle lägga sig på natten efter dansen var hon ängslig.
Hon var rädd och tänkte
att det var bäst att vara försiktig.
Hon tog av sig linnet
och drog det över stolsryggen.
Hon sov naken i sängen hela natten.
Hon vaknade mitt i natten av buller.
Hon såg stolen fara ut genom dörren.
Den for in i drängens kammare. Drängen blev bra snopen.
Han hade ju hoppats på att få krama en flickan.
Nu fick han famna stolen i stället.
Bild: Boel Werner ur Midsommar av Per Gustavsson. LL-förlaget, 1997
Det var en gång en fattig änka. Hon hade bara en glädje i livet: en flitig och gudfruktig dotter som brukade gå till kyrkan i byn varje söndagsmorgon. Hon hade ett glatt sinnelag och sjöng hela tiden. En dag gick flickans mamma ut i världen för att söka efter arbete. Hon ville skaffa ett bättre liv för sin dotter. Flickan väntade på henne hemma, i den fattiga stugan. Men hennes mamma dröjde. Hon dök inte upp på flera dagar. Flickan satt hemma och väntade på henne. Efter ett tag kunde hon inte längre sjunga på grund av sorg. När hon förstod att hennes mamma inte kom, klädde hon sig i en svart klänning. Sedan tog hon en kruka med vax och ett garnnystan och gick för att leta efter sin mamma.
När hon råkade gå förbi en kyrka stannade hon och gjorde ett ljus av vax. Hon tände ljuset vid jungfru Marias ikon och bad henne om hjälp med att hitta sin mamma. Den fromma flickan vandrade runt i världen tills vaxet och garnnystanet tog slut. En dag, medan hon låg på knä framför en ikon, lösgjorde sig jungfru Maria från den. Hon närmade sig den bedjande flickan och förvandlade henne till en liten fågel för att hon inte skulle lida mer. Fågeln hade blanka svarta fjädrar och en näbb gul som vax. I nästa stund började den sjunga. Fågelns sång påminde om melodierna som flickan brukade sjunga när hon var hemma i sin by. Folk som hörde det, stannade upp och lyssnade på hennes vackra sång. De kallade fågeln koltrast.
Det sägs att förr i tiden levde en människosläkte som var så vänligt, snällt och fromt att Gud älskade det mycket. När Han bestämde sig för att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.
I vissa världsdelar tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.
Inte alla fjärilar är omtyckta. På Balkan till exempel väcker dödskallefjärilen rädsla på grund av sin storlek och sitt utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.
In the long June days of midsummer, people gather in the small Swedish town of Ljungby, surrounded by forests and lakes, for a storytelling festival. It was started in 1990 by local librarian, writer and storyteller Per Gustavsson, who was inspired to share, develop and preserve oral traditions. Through the dedication of programmers, artists, educators and local people, the festival continues to grow and influence storytelling, not just in Sweden but across the world. The festival supports many things, among them the creative work of storytellers, developing their work with schools and local communities, commissioning storytellers and artists, helping them take risks. I have been one of the lucky beneficiaries of this festival, returning several times over 26 years, to perform my work, some of which has been directly inspired by Ljungby itself.
My first visit was in 1998 with Ben Haggarty and Hugh Lupton as The Company of Storytellers. I had never been to Sweden before and late one evening we performed our show ‘The Three Snake Leaves’. It lasts two hours and we were in a dark theatre without windows. It was after 11pm when we finally left this building, and I was astounded to discover it was still light outside! Welcome to Sweden! The visit was magical. We went to a story party beside a lake, listened to legends told by Per in the forest, danced to whirling Swedish folk music, and listened to storytellers who became important people in our lives, among them Ulf Ärnström and Mats Rehnman. We ate cakes from the bakery, and someone took our picture in front of the mural that Mats had recently just painted on the bakery wall!
The Company of Storytellers 1998
I was enchanted by the dolls house shop and bought some tiny white Swedish furniture and a little doll dressed in traditional costume for my niece who was two years old. And I was transfixed by some paintings in the old house of Ljungby Museum. The paintings are in a Swedish folk art style, and were of biblical images, telling stories from the bible in a very human way. The paintings that really impressed me were of girls and women – perhaps the foolish virgins who hope to become the brides of Christ, but fall asleep and their lamps go out. As well as the wise virgins who carry jugs of oil to fill their lamps – but do not share their oil with their foolish friends! I didn’t have a camera or a phone, so had no record of these paintings. But I did not forget them, they stayed in my mind as something filled with potential.
The memory of these paintings inspired me to create a new show, ‘Becoming Virgin’ about foolish and wise girls, goddesses, virginity, and going to a convent school! It included the tale of the wise and foolish virgins. It was very special to return to Ljungby, I think in 2001, with the performance the town had inspired. I performed the show in the old house with the paintings. The performance began with me giving the audience a tiny glass of red wine and a bit of bread. The festival kindly provided all this for me!
I returned to the festival again, I think around 2005. I had been travelling in Central Asia and performed the epic of Dede Korkut that I had been working on. The artists Rolf Lind, Raine Navin and Gunilla Skyttla were there, doing surreal and experimental performance art, which I loved and which opened the boundaries of storytelling. I bought their book and still enjoy it.
Then in 2013 I returned again, to perform ‘Night Visit’, which has a Swedish influence. It told the story of my Great Grandparents’ and Grandparents’ interest in the ideas of Emmanuel Swedenborg and their experiments with spiritualism. It weaves their lives with the life and visions of Swedenborg. The festival made a huge investment in this challenging piece of storytelling. The performance had quadraphonic surround sound and projections, and the festival hired the technical equipment we needed including an electric drum kit! They gave us a brilliant technician and a lot of time in the theatre. Such costs are not covered by the price of tickets.
The festival believes in supporting and developing storytellers, helping their work to deepen artistically and to spread beyond the festival itself. This is very rare. The festival brought Swedenborgian researchers, academics and curators to discuss his work and influence. And it was a huge honour to be part of this event. Sadly the dolls house shop had gone. But ‘The Museum of Legends’ – ‘Sagomuseet’ – had come into existence, a playful and magical place where stories come to life.
At the festival in 2013
The festival is still transforming, still expanding, still supporting storytellers. I am thrilled to return to the festival this year, bringing my latest performance ‘The Mighty Goddess’. It goes back into the deep roots of myth, evoking powerful goddesses from across the globe, entwining myth with memory, spells with songs, comedy with ceremony. It also goes back to my own deep roots as a storyteller, just me, words and sounds, and the images the story creates.
There is no tech for the festival to provide! The losses during covid and the dreadful cuts to the arts in the UK are part of paring back of my work, but as an older artist I wanted to stand in the utter power of just the story and see what I could do. ‘The Mighty Goddess’ is X-rated and for adults only! So be prepared. It follows the Goddess, from Vesta the fiery virgin, to Cybele the Mother Goddess who fathered a child, to Ishtar whose passion takes her down to the Land of the Dead. And the audience have the chance to receive a message from the Goddess’s oracle! So if you have a burning question – do come!
The Mighty Godess
Over 26 years my work has grown with the help of this festival, what an incredible and unique gift to be given. And I am not even Swedish! Thankyou Sagobygdens Musik and Berättar Festival, from my heart, I can’t wait to see the midsummer night sun again!
En bonde kom fram till tullen med en skrinda full med tunga säckar. Hans häst var mager och såg mycket trött ut. Vid bommen stoppades bonden av tulltjänstemannen:
– Vad har du i dina säckar?
Bonden böjde sig ner mot tullmannen och sade något i hans öra.
– Jag förstår inte, säg det högre!, gormade mannen.
Bonden böjde sig igen och viskade, men tullmannen förstod fortfarande inte.
I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.
Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.
När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.
Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.
Rövarekulan
Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.
I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.
En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.
När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.
Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:
– Hur gick det?
Pigan förändrade då rösten och svarade:
– Det gick bra.
Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann.
En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:
– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.
När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.
Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.
Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.
Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.
– Kommer inte min son? frågade hon.
– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.
Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.
Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.
En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.
Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.
Sagobygdens Blogg 