Kategoriarkiv: Att berätta

Bild

Mickelpriset 2014

Mickelpriset2014

Motivering:

Berättaren Göran Hemberg tilldelas Mickelpriset 2014 för sitt ständiga utforskande av scenberättandets möjligheter. Han har gått sina egna berättarvägar där filosofi, demokrati och samtalet alltid fått stor plats.

Göran  Hemberg är snart  73 år , boende i Stockholm. Han var en av berättarna som medverkade på den allra första berättarfestivalen 1990. Redan då kunde han konsten att fängsla sin publik med stor poetisk känsla och inlevelse. Sedan dess har han varit en central person i den svenska berättarrörelsen. Han var delaktig när Berättarnätet blidares på 1990-talet och pådrivande när regionala organisationer byggdes upp på 2000-talet. Göran har utvecklat en repertoar som innehåller stora epos som Odyssén, Markusevangeliet, Hervararsagan och Beowulf . Samtidigt har han vårdat samtalet och utvecklat metoder för berättanden av minnen.

Göran_Hemberg

Lämna en kommentar

by | 13 juni 2014 · 22:15
by | 11 juni 2014 · 14:32

Unescos Generalförsamling har godkänt oss som rådgivare

Vid Unescos mellanstatliga kommitté möte i december 2013, i Baku Azerbajdzjan, fattades ett beslut att Berättarnätet Kronoberg skulle erhålla en ackreditering som rådgivare till Unesco rörande det immateriella kulturarvet. Något som vi blev väldigt glada över och skrev om här på hemsidan. Unescos Generalförsamling, vilka möts blott vartannat år, måste dock godkänna det som den mellanstatliga kommittén har beslutat. I förra veckan träffades så General församlingen i Paris och vi fick vår slutgiltiga ackreditering även av det högsta beslutande organet. Stolta lyckliga och glada är vi över detta! Läs gärna det pressmeddelande som har gått ut från Institutet för språk och folkminnen (som är den myndighet som har regeringens uppdrag att arbeta med Konventionen för tryggandet av det immateriella kulturarvet)   

 Institutet för språk och folkminnen har skickat ut följande pressmeddelande:

PRESSMEDDELANDE

Svenska organisationer blir rådgivare för Unescos konvention om det immateriella kulturarvet

I dagarna har Berättarnätet Kronoberg och Eric Sahlström Institutet blivit utsedda till rådgivare för Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet.

Utmärkelsen är unik eftersom det är första gången som svenska icke statliga kulturorganisationer får en sådan ackreditering. Beslutet fattades under generalförsamlingens möte i Paris, den 2–4 juni 2014. 

 – Vi som arbetar med konventionen är förstås särskilt stolta eftersom det innebär att det svenska arbetet med Unesco fördjupas. Att bli ackrediterad är ett erkännande av att det i Sverige finns ideella aktörer som har stor kunskap och kompetens om hur immateriella kulturarv i Sverige ska förvaltas, menar Annika Sjöberg, unescosamordnare vid Institutet för språk och folkminnen.

 – Ackrediteringen är ett viktigt led i det svenska arbetet med målet att engagera utövarna i konventionsarbetet. Några av de områden som konventionen täcker in är olika typer av framträdanden, såsom musik och dans, och muntliga traditioner och uttryck – områden som Eric Sahlström Institutet och Berättarnätet Kronoberg är verksamma inom, säger Annika Sjöberg vidare.

Institutet för språk och folkminnen har ett uppdrag av regeringen att utveckla arbetet med tillämpningen av konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet i Sverige. Konventionen är inriktad mot att trygga det som inte går att ta på, som till exempel speciella kunskaper och traditioner. Målet är att föra vidare kulturell mångfald, mänsklig skaparkraft, traditioner och uttryck till kommande generationer, att höja medvetandet om immateriella kulturarv och att främja internationellt samarbete och bistånd.

 

1 kommentar

Under Att berätta

by | 05 juni 2014 · 7:18

En sägen från Catarina Walles

Vantamannen

”Jag fryser så om mina händer, jag fryser så om mina händer”.

Det hände sig på den tiden då de fattigaste bodde närmast kusten, att männen farit ut på vrakfiske.

Hösten hade kommit snabbt och dimman låg tät, nu gällde det att få fisk så att man klarade sig över vintern. Männen var väl påklädda, men hade flutit ifrån varandra i sina vrakekor. Småslumrade gjorde de mitt i natten och hjälptes åt var eka.

Plötsligt vaknar en av männen med ett ryck och är med ens klarvaken! Visst hörde han någon ropa på honom, visst gjorde han det? Visserligen var han kanske lite småfrusen och hungrig, men visst hade han hört?

”Jag fryser så om mina händer”. Jo, där kom rösten igen, men var kom den ifrån? Ännu en gång hörde han: ”Jag fryser så om mina händer”. Nu hade han hört det klart och tydligt och det kom från sjön, från havet.

Det måste vara en av havsfru som ropade på honom och hjälpte man inte till kunde det gå riktigt galet! Han kastade snabbt sina nya hemmastickade vantar i sjön och hoppades att inte få alldeles för mycket skäll när han kom hem till frun.

Mannen väckte snabbt de andra i båten och de männen de kunde höra nära omkring sig. De berättade att havsfrun hade kallat och att hon frös.

De kom lyckligt i land, alla de som hörsammat att havsfrun ropat på dem. Endast någon timme senare började blåsa upp till storm, en ordentlig storm närmare orkan hade de blivit varnade för. Männen de inte nådde när de varnade, såg de aldrig mer.

Den man som skänkte sina nystickade vantar fick alltid en riklig fångst varje gång han var ute på fiske och kanske tack vare det fick inget skäll av frun för att han kastade sina nya vantar i sjön.

 

Det här hände för länge sedan vid kusten mellan Åhus och Yngsjö på den östra sidan av Skåne, har du vägarna förbi så gå gärna ner till kusten och titta. Händelsen har fått en väg uppkallad efter sig: Vantamansvägen. Däremot kan jag inte lova dig att du får rikligt med fisk.

Catarina Walles, Transval – strax utanför Åhus

1 kommentar

Under Att berätta

by | 03 juni 2014 · 8:09

”Det berättande barnet”

Det berättande barnetNu är det snart tid att ligga i hängmattan och njuta av läsning. Här är ytterligare ett lästips.

Jag läser den danske forskaren Pia Thomsens bok Det berättande barnet med undertiteln Stimulera förskolebarn att uttrycka sig i ord. Efter läsningen har jag fått en fördjupad förståelse för hur viktiga språkliga förebilder vi vuxna är för de små barnen.

Thomsens utgångspunkt är att barn lär sig språk ”genom att ingå i språkliga, sociala och kognitiva gemenskaper med vuxna”. Hon argumenterar för narrativa praktikformer i förskolan. Barn lär sig inte språk av sig själva och genom fri lek. Det är avgörande att den vuxne avsätter särskild tid för arbetet med språket i förskolan. Barn ska stimuleras att bli berättare. Med hjälp av berättelser tolkar vi händelser, skapar identitet, utvecklar den sociala och kognitiva förmågan.

Tomsen betonar hur betydelsefullt det är att den vuxen är aktivt lyssnande och berättande, alltså har hela uppmärksamheten i samtalet med barnen. Och här är det lätt att se att verkligheten ser helt annorlunda ut. Häromdagen när jag berättade för förskolebarn tog en i personalen upp sin mobil och smsade. Den vanligaste synen på en lekpark idag, är en vuxen som leker med telefonen, istället för att leka med barnen helhjärtat. Tomsen använder uttrycket ”världens bästa gemensamma uppmärksamhet” och menar med detta förmågan att rikta uppmärksamhet mot ett föremål eller handling, och samtidigt dela denna uppmärksamhet med en annan person. En person som visserligen är intill barnen, men som sysslar med något annat, hjälper inte barnet att utveckla denna så viktiga förmåga.

Boken är verkligen användbar eftersom den, förutom att den tecknar bilden av barns språkutveckling, också ger en rad praktiska tips på hur en narrativ praktik kan etableras i förskolan.

Som berättare påminner mig boken om hur viktigt det är att använda ett komplext ordförråd. Tomsen understryker att barn som har ett begränsat ordförråd vid tre års ålder också har det långt upp i skolåldern. Med andra ord är det viktigt att ge de små barnen nya ord. Hon hänvisar också till att undersökningar visar att i synnerhet barn med språksvårigheter har stor glädje av att höra muntliga berättelser. Det stärker sambandet mellan den kognitiva och språkliga nivån.

Barnets egna muntliga berättelser underlättar läsförståelsen, eftersom de tränat sig på att organisera vad som händer med språkliga uttryck. Erfarenheter av narrativa praktikformer i skolan skapar också lugn och ro i vardagen. En orsak är att barn upplever att de blir sedda och respekterade.

Barn i åldern 0-3 år har också ett kontextbundet ordförråd. Med andra ord kan vi underlätta förståelse av en berättelse om vi använder konkreta föremål. Detta funkar redan så tidigt som när barnet är 8 månader.

Barn mellan 3-6 år utvecklar ett kontextoberoende ordförråd och ett abstrakt tänkande. Tomsen framhåller hur viktigt och roligt det kan vara att i den här åldern använda sig av fasta språkliga uttryck, alltså talesätt och ordspråk.

I sin språkliga utveckling gör barn en massa fel, men Tomsen betonar att det är en del av den språkliga utvecklingen och hur viktigt det är att se till vad barnet vill förmedla.

Jag hade gärna läst den här boken i en läsecirkel och diskuterat vilka lärdomar vi kan dra av den aktuella språkforskningen och hur vi kan omsätta dem i det dagliga mötet med barn.

Pia Thomsen: Det berättande barnet. Studentlitteratur, Lund 2013. ISBN 978-91-44-09150-1

Översatt från danskan av Ulrika Jakobsson.

2 kommentarer

Under Att berätta, Litteratur

Taggat som ,

by | 01 juni 2014 · 21:52

Noas Ark i Helsingör

10437232_10152456115559570_302929894_n

Tillsammans med familj och vänner besökte jag i helgen en biblisk plats, nämligen Noas Ark. I Helsingör hamn ligger detta märkliga fartyg förtöjt och är öppet för besökare i alla åldrar. På arken kan du få se berättelserna om Adam och Eva, Kain och Abel, David och Goliat, och många fler. För barn är det lika mycket en lekplats som museum. Det är den holländska tv-underhållare Aad Peters som skapat Europas första flytande museum. Han har fått hjälp av ett 50-tal hantverkare och konstnärer att producera miljöerna ombord.

Det var verkligen fantastiskt att se alla dessa berättelser fantasifullt illustrerade. Allra mest imponerad blev jag  av själva Arken. Den är 70 meter lång, 10 meter bred och fyra våningar hög, med livets träd som reser sig genom alla våningsplan. 

Tyvärr är inga besök till svenska hamnar inplanerade, så varför inte åka till Helsingör.

Läs mer på: http://www.verhalenark.nl/da/

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

by | 31 maj 2014 · 11:01

Blända och annat från svunnen tid

Image

Blodberget är en av Sagobygdens sägenplatser i Alvesta kommun..

Vill du besöka Blodberget så kör gamla vägen till Växjö.

Strax efter Huseby svänger du till höger mot Kalvsvik.

Sedan är det bara att köra tills du kommer till Sagobygdsskylten.

Du åker in på smala, krokiga väger genom ett öppet landskap.

Överallt ligger det bondgårdar och andra hus.

Plötsligt får man se en vik av sjön Åsnen.

Vid en grå lada tar vägen slut och du är framme vid Blodberget.

Som vid alla Sagobygdens sägenplatser finns det ett rött sägenskåp på platsen.

Öppna skåpet och du kan läsa legenden om Blodberget.

Jag kom dit efter att ha irrat runt på småvägar men i gengäld fick jag uppleva den vackra naturen runt byn Odensjö och pratat mig fram med ett antal bybor.

Jag svängde för tidigt, långt innan skylten med Sagobygden men som sagt ingen skada skedd.

 

Legenden om Blända.

Det sägs att för länge, länge sedan kom den danske hövdingen Taxe med sin krigshär till platsen.

Han hade hört att hövdingen i Småland hade tagit sin krigshär och gett sig iväg norrut i Sverige för att kriga.

Så nu tänkte Taxe passa på att ta hela Småland och göra det danskt.

Skåne hade han tagit innan.

När Taxe kom till Blodberget stannade han där med alla sina krigare för att vila.

Sedan skulle de bränna byar och härja i bygden.

Men tack vare en ung kvinna som hette Blända så blev det aldrig så.

Blända samlade många andra kvinnor och de lurade Taxe och hans män.

De bjöd på mat och dryck och när alla blev trötta och somnade då dödade de Taxe och hans krigare.

Efter att kvinnorna dödat alla gick de ner till sjön och badade av sig allt blod.

Därför kallas viken för Blodviken.

Tack vare att Blända var så modig så är Småland svenskt ännu idag.

Och inte nog med det för efter Bländas lyckade kupp mot den danske hövdingen så ändrades arvsrätten i Småland.

Tidigare var det bara män och söner som ärvde men efter detta så var det lika arvsrätt mellan kvinnor och män och mellan syster och broder.

 

Blodberget

När du vandrat upp till bergets topp har du en fantastisk utsikt över sjön Åsnen.

Det var en underbar kväll och människor kom vandrande uppför stigarna för att vara med och lyssna till berättelser i sommarkväll.

Solen sken och det var fågelkvitter i alla träden.

Göken gol i väster.

Det sägs ju att västergök är bästergök.

En hackspett med sitt röda huvud och sin röda bakkropp satt i ett träd och hackade i stammen.

Här tog vi fram fikakorgen och bredde ut våra filtar.

Nu var det dags för fika och berättande om den duktiga Blända och hennes kvinnor som räddade Småland en gång för länge sedan. Att jag tog en version av Blända som åhörarna inte hört innan blev bara positivt.

                        

                                   Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 16 maj 2014 · 10:05

”Stängt mellan hägg och syren”

DSC_0089

Ja, denna fantastiska tid på året, perioden mellan blomningstiden för hägg och syren, när allt i naturen vaknar upp, när fåglar försöker överträffa varandra i skönsång och vi vänder våra vintertrötta ansikten upp emot solen närhelst den visar sig, då borde vi entledigas från våra värv för att bara kunna vara ute och njuta av undret som sker framför våra ögon varje år.

Själv följer jag ivrigt flyttfåglarnas ankomst. Min far lyfte på (den tänkta) hatten när den förste staren visade sig och den traditionen upprätthåller jag nogsamt.

En vårfågel med ett märkligt läte är enkelbeckasinen. När den faller i luften, åstadkoms ett ljud när luften pressas genom de yttersta  stjärtfjädrarna, det låter som den ropar hehehe-rarna. (here = småländska för pojke). Enligt folktro i Västbo var det en vallpojke som fått till uppgift att valla getter. Men han var både lat och elak, han byggde en liten inhägnad till getterna och i den fick de tillbringa dagarna medan han själv latade sig. Varje kväll drev han hem getterna med en grov käpp och hindrade dem från att stanna och beta. Men en dag när han kom och skulle föra hem getterna var de döda allihop. Han förstod inte det utan trodde att de sov. Med hårda slag försökte han väcka  dem. Då ingrep Vår Herre.  Som straff för att han plågat getterna dömdes han till  att flyga utan att någonsin få sätta sig på marken. När vi ser fågeln störtdyka i luften och hör det karaktäristiska ljudet, betyder det att han hoppas på att han avtjänat sitt straff, men inte förrän han har flugit i etthundra år för varje get som han slog ihjäl har han sonat sitt brott.  Så han måste återta sitt eviga flygande.

Denna sägen och många andra kan läsas i Ingvar Svanbergs bok Fåglar i svensk folklig tradition (Dialogos förlag, 2013).

Uttrycket ”Stängt mellan hägg och syren” hänförs till den årliga period då skomakargesäller enligt skråbestämmelser skulle friställas för att ge sig ut på vandring. Vissa skomakerier stängde verksamheten under gesällens frånvaro och det kunde då tydas som att skomakaren stängt för att njuta av den bästa tiden på året (källa Wikipedia)

/Saga Alexandersson

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 14 maj 2014 · 9:15

Nappträdet i Malmö

IMG_1339

När det är dags att sluta med nappen går många barn i Malmö till Rönneholmsparken och hänger sina nappar i nappträdet. Finns det något nappträd där du bor? Eller har du sett något sådant träd? Berätta gärna här på bloggen och skicka gärna in bilder till kontakt@sagobygden.se, så publicerar vi dem efter hand.

Men när mitt barnbarn i Malmö slutade med napp, så la hon dem i ett kuvert som hon postade i en gul brevlåda till tomten. Det funkade bra. Finns det andra sätt att markera att nu behöver jag inte nappen längre.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 12 maj 2014 · 16:51

Ungas verioner av gamla berättelser

 

8113726239_d34b37b52d_b

 

Sagomuseet besöker regelbundet klasser i stora delar av södra Sverige. Ett vanligt uppdrag som elever får av oss är att återberätta traditionella folksagor och sägner. Vi poängterar alltid vikten av att de gör berättelsen till sin egen.  Ofta får vi de mest häpnadsveckande, moderna versioner av gamla historier. Här är två exempel:

Varulven i Runkarp   är en sägen jag oftar berättar. Orginalet är så här:
En kvinna och en man som var ute och stackade hö. Plötsligt sa mannen att han var tvungen att gå ut i skogen en stund. Kvinnan blev ensam . Snart såg hon någon komma mot henne, det var en vargliknande varelse. Odjuret kastade sig över kvinnan, hon backade och djuret bet sig fast i hennes kjoltyg. Då fick varelsen en spark på nosen och försvann in i skogen. Kvinnan fortsatte sitt arbete. Efter en stund kom hennes man springande tillbaka. De omfamnade varandra. Det var då hon såg att han hade en tygbit mellan tänderna. Det var en bit ur hennes kjoltyg. Nu utbrast hon:
– Fy, jag tror du är en varulv. Han svarade:
– Ja, jag har varit en varulv men tack vare dina ord bröts nu förbannelsen och jag är fri Sedan den dagen var han inte varulv mer.
När en pojke på 11 år skulle återberätta den blev det så här:

”Messi spelade VM final , Argentina mot Sverige. . Han började skaka och sprang av plan. Snart kom han tillbaka. Nu var han en varulv och ville äta upp de andra spelarna. Zlatan sparkade varulven på näsan och Messi försvann. Sverige vann matchen! Slut.”

Bockarna Bruse gjorde en 8 årig flicka om på följande vis:
”Det var tre cornefakes som skulle gå till tallriken och bli uppätna. . Först gick det minsta cornflakset. Då träffade den en disktrasa.
– Jag torkar upp dig, sa trasan
– Nä, ta stora cornflakset, sa lilla. Han är mycket större och godare än jag
– Okey, sa trasan
När stora cornflaket kom skrämde han bort trasan och alla cornflaksen kunde gå till tallriken för att bli uppätna. Snipp snapp snut.”

Den här typen av berättelser inger verkligen hopp. Jag är nämligen övertygad om att det är först när vi låter folksagan möte nutiden som den blir riktigt intressant för kommande generationer.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 08 maj 2014 · 11:25

Renovering på museet pågår

5782713695_f10fa095d8_z

Så sitter han äntligen här på Sagomuseet i Ljungby.

–      Vem då, undrar ni förstås…

Jan Pol (Jerzy Przybyl), konstnären. Han kom med fru och en dotter från Polen 1981. Slog ner sin bopåle i Sverige, närmare bestämt i Västervik. Utställningar med Jans alster har synts på många ställen i världen. Han är ett verkligt snille på träsnideri och ger sig även i kast med att forma betong till olika häftiga troll.

När Sagomuseet var klart behövdes en port som gästerna kunde gå igenom. Mästaren Jan Pol fick uppdraget.

För tretton år sedan dekorerade Jan vår port med två stycken tavlor i träsnideri. Han formade även två skator som hälsar besökarna välkomna. Inne i museets trädgård formade han i betong tre troll.

Nu behöver porten verkligen restaureras och vi har plockat in de två skatorna samt de två fint utmejslade träskulpturtavlorna med troll, vättar, jättar, lindorm och annat otyg. Tidens tand har gjort att all färg nästan har försvunnit.

Jan har nu suttit på en pinnstol i ett av rummen på museet, tittat in i tavlorna funderat, skrapat och målat. Vilken skillnad!  Nästa gång du besöker Sagomuseet går då in genom porten och tänk på mannen Jan Pol som skapat dessa  många  milda, goa, ömsinta, elaka, stridiga varelser med sin hand.

Var ska du åka på din semester? Jag ska i alla fall åka till Gamleby. Där finns ett berg som heter Garpendansberget.

Jan har varit här på berget och skulpterat 80 varelser, troll, vättar, skogsrå, prinsessor.  Jag är helt säker på att detta kommer bli en fin semesterdag för mig och min familj.

Siw Svensson

2 kommentarer

Under Att berätta