Kategoriarkiv: Att berätta

Mats Rehnman:
Nu drar det ihop sig. Mina kollegor i kompaniet repeterar inför Fabula Storytelling Festival som går av stapeln 7-8 oktober. Så även jag, eftersom vi har Sverigepremiär för min och Emma Reids föreställning Metamorf på fredag. Vi har ju spelat den tidigare men då på Beyond the Border International Storytelling Festival i Wales. Jag skrev i juni här i bloggen om hur vi förberedde oss, och att jag var lite nervös för om tekniken skulle fungera.

Metamorf i Wales
Nog var det en utmaning. Jag hade varit på plats på slottet i två dagar och förberett scen, ljus och teknik. Vid sista testen innan publiken kom in så funkade allt. Min iPad kommunicerade trådlöst med de andra apparaterna och projektorn svarade med att låta mina bilder växa fram på den stora bioduken.
Vi var redo, väntade backstage medan publiken kom in och bänkade sig. Konferenciern värmde upp dem och så kunde vi gå in under applåder. Emma stämde upp den första musiken och jag satte pennan mot min iPad. Inget hände!
Tekniken svarade inte! Just vad jag fruktat mest av allt. Men eftersom jag fruktat att något sånt kunde hända fanns en plan B. Jag halade fram en digital ritbräda. Lite svettig var jag nog, men nerver kan hjälpa upp skärpan. Jag gick in under filmduken och började rita i storformat. Så var vi igång. Och det blev ganska hisnande. Berättelserna är fantastiska i sig själva; myter och legender som brottas med gender, män som föder barn och kvinnor som gifter sig med varandra. Men att ha Emmas fantastiska musik runt sig, och att låta bilder och former växa fram under berättelsen, det var en ny upplevelse. Susningen i publiken när jag plötsligt började måla med rött ljus på den spelande Emma! Gensvaret efteråt premiären var enormt.

Hur går vi vidare?
Efteråt var jag så taggad. Med den här föreställningen bröt vi ny mark och jag vill verkligen gå vidare. Den konstnärliga sidan är så spännande, jag ser otaliga vägar att utforska. I en blog längre fram skall jag resonera kring de konstnärliga aspekterna. Men den där lilla osäkerheten kring tekniken fick mig att göra två ansökningar när jag kom hem. Jag behöver medel för att anlita en duktig tekniker som hjälper mig hitta säkra lösningar, smart programvara för mina behov, samt pengar som ger arbetsro för att utveckla konceptet. Men båda ansökningar avslogs. När det gäller performance storytelling har det alltid varit svårt att få stöd. Det är fortfarande ganska okänt som scenkonst.

Konferens i Paris
I våras besökte jag La Companie du Cercle i Paris. Den kände conteuren Abbi Patrix hade bjudit in till en konferens med franska scenberättare, Fabula och Västerbottensteatern. Diskussionen handlade om just det här problemet; Att bidragsgivare runt om i Europa inte fått upp ögonen för performance storytelling. Att våra ansökningar inte beviljas. Teatern är den normerande konstformen. Och inget ont om teater, men det stämmer till eftertanke att Västerbottensteatern som varit berättarkonstens tydligaste fäste i Sverige har lagt ner sin berättarensemble. Vi behöver så innerligt institutioner och aktörer som jobbar offensivt för den här konstformen.

Fabula Festival
Lyckligtvis är jag omgiven av berättarkollegor som alla strävar åt samma håll. På festivalen nu till helgen kan man se väldigt spännande och olikartade föreställningar som prövar och utvecklar den konstnärliga formen. Som Mikael Öbergs allkonstverk “Innanna”. Som Kersti Ståbis och Göran Hembergs fornisländska Drakringen. Som “Evil Twin” där Agnes Branting, Amanda Glans och Frida Spång berättar japansk skräck. Som ”al Hakawati” där Peter Hagberg, Ahmed Alaydi och Agnes Branting berättar syriska folksagor tillsammans med tre teckenspråktolkar. Ja och rader av andra spännande program, som Metamorf till exempel, med mig och Emma. Gissa om jag repeterar nu, med vardagsrummet mörklagt och målningar som växer fram på en redig projektionsduk som jag skaffat. Hoppas vi ses på festivalen!

PS: Missen på premiären i Wales var att min bluetoothpenna hade laddat ur. Om någon nu undrar.

”En åldrad man knackar på din dörr. Han har en lätt hopsjunken hållning och drar i sitt långa gråa skägg när han säger:
–  Vill du ut på ett äventyr och dessutom tjäna pengar? Möt då mig när solnedgången närmar sig, i den bottre skogen, vid den stora eken.”

Så förs de fyra förväntansfulla spelarna in i historien som de under tre timmar skall få vara med och påverka. Då har de redan skapat var sin karaktär som skall vara deras alter ego under kvällen.

En vanlig vardagskväll har vi samlats runt ett bord på Sagomuseet för att spela Sagobygdens egna rollspel. Det är en av Berättarnätets Kronobergs medlemsaktiviteter och vi är precis lagom många för att spela bordsrollspel, fem personer.

Spelet förs framåt av spelledaren som dena kväll är jag. Under för undan presenteras en ramberättelse för spelarna och de ställs inför allt fler frågor. Vart för den grånade mannen oss? Vad är det med kvinnan som tycks sova hela tiden? och vad är det egentligen som händer i skogen?
Sakta men säkert rätas frågetecken ut, men då kommer de verkliga problemen. Skall vi över huvud taget överleva det här?

Innan vi vet ordet av så har det gått nästan tre timmar. Det har varit timmar fyllda av spänning, skaparglädje och inte minst skratt. Denna kväll hinner vi iuppleva det första av tre äventyr som går under samlingsnamnet ”Tunds uppdrag”.
Tycker du det låter spännande? Vill du prova på detta berättarspel? Då kan du ladda ner det gratis här

Kvällens rollspelare. Från vänster : Sara , Christina, Eva och Haral. Spelledaren Mikael höll i kameran.

Så gick mitt uppdrag idag till Hembygdsföreningen Gamla Urshult. Från Lunnabacken kan man se ut över sjön Åsnen med alla sina öar, tittar man noga och vädret är klart så ska man kunna se sju kyrktorn från utkiksplatsen.

Medlemmarna var i farten, marschaller tändes, kakelugnen brann med värmande lågor, kaffet var framdukat.

Vi befinner oss på Lunnagården med mansgårdsbyggnad från 1709, där sitter vi nu i största rummet. Fyra gamla träljusstakar är tända i rummet, vi ska sitta på stolar från 1700 talet. Vilken ära att få berätta här. Vi hälsas alla välkomna av Gunnar Andersson ordföranden i föreningen. Han berättar om husen som är ditflyttade på 1950 talet, han berättar om de gamla träljusstakarna. Får också höra att i köket har man renoverat den gamla bakugnen. Jag får titta in ugnen, vad stor den är, 16 bröd får plats…

Under sommaren är huset bemannat varje söndag, till gården kommer det mycket turister, främst danskar, tyskar och holländare.

Nu är det min tur, jag börjar med att berätta om Sagomuseet i Ljungby. Ingen av lyssnarna har besökt museet.

Nu ska alla få höra! Börjar med ”När vår herre skapade Småland”. Sedan berättar jag om oknytt och lortay. Djur och väsen som folk verkligen trodde på för längesedan. Om jättarna, Gloson, Lindorm och varg. Sägner såsom Ebbe Skammelson, fru Stockenberg på Bolmarö Säteri, Ivars kyrka samt hur skräckfyllt det kan vara att komma för tidigt till julottan.

Det ger en ”kick”att berätta i detta sken  från kakelugn och ljustakar och se hur lyssnarna är med i berättelserna. Efteråt får jag höra att föreningen har gett ut en egen bok ”Urshultssägner”. Denna bok får jag som tack, den ska läsas och sedan tillhöra Sagomuseets egna bibliotek. Efteråt serverades gott kaffe med dopp. Jag fick kontakt med en lyssnare som bodde nära ormastenen i Lövhult, låter intressant. Den vill jag besöka.

När besöket är över är jag så glad, tänk vilket arbete man har. Jag får berätta, lära känna nya människor och miljöer. Sätter mig i bilen för hemfärd. När jag kört någon mil ser jag plötsligt två stora älgar kliva upp på vägen rakt framför mig, jag tvärnitar, hjärtat i halsgropen, stannar två meter framför älgarna. Skönt, idag har jag änglavakt!

Skribent: Siw Svensson

Arrangörsgruppen

Snart har vi fullföljt det fjärde året med våra berättarkvällar i Växjö. Den enkla idén med en öppen scen, sex gånger om året, för enbart muntligt berättande har visat sig vara livskraftig med stigande publiksiffror. Vi hade tur som hamnade i rätt lokal redan från början. Café Fontaine i IOGT-huset vid Växjösjön har gott fika och ständigt nya konstutställningar på väggarna. Runt om i huset pågår andra kulturprogram. Personalen är alltid välkomnande och Lasse Kårehed ställer upp som ljudtekniker.

Nu har vi både en stampublik och stamberättare. Vi brukar hinna med runt tio berättelser per kväll med ett publiksnitt på 30-35 personer. Rekordet är 65 plus en kö utanför med besvikna människor som inte fick plats. Då hade Ann-Karin Ånman från arrangörsgruppen blivit intervjuad i på en helsida i Smålandsposten dagen innan. Publicitet i lokalpressen har stor betydelse. Även en liten notis lockar några extra besökare. Vi har alltid en rast i mitten och är noga med att sluta senast klockan 21, det vill säga när det är som roligast. En vild blandning av historier är bäst. En gammal folksägen kan med fördel följas av en nutida skröna. Berättelserna får inte vara för långa. Det sänker stämningen i lokalen så att den kan bli sömnig. Därför har vi satt en tidsgräns på högst tio minuter.

För att få in nytt blod på scenen (en inte helt lyckad metafor) bjuder vi numera in en gäst utifrån. Gästberättaren får ett litet arvode. Framför allt får han eller hon större utrymme än oss övriga. Visserligen berättar vi alltid nya historier varje gång, men en helt ny röst är extra omväxlande.

I höst har Johan Theodorsson från Stockholm varit gäst den 8 september.  Håkan Nordmark från Växjö kommer  13 oktober och Eva Andersson från Fylleskog 24 november. Vi börjar klockan 19.00.

Och efter jul fortsätter vi med berättarkvällar på Café Fontaine för femte året!

Pelle Olsson

Här kommer en berättelse från Edingburgh som vi hört i flera olika versioner.

Margaret Dickson blev 1723  förskjuten av sin man och gav sig ensam in till Edingburgh för att överleva. Hon fick så småningom arbete på en krog. Den betalning som gavs var mat och husrum. Krogägaren tog sig också vissa friheter.  Det bar sig inte bättre än att Margaret blev gravid och födde ett barn. För att undvika den skandal det innebar att få ett barn utanför äktenskapet, dränkte hon den nyfödde i en närliggande sjö. Allt uppdagades och Margaret dömdes till döden. Hon hängdes  1724 på Grassmarket, lades i en kista och fördes mot begravningsplatsen. Efter en stund hörde kistbärarna hur det knackade. Ljudet kom innifrån kistan. Man öppnade locket och där låg Margaret, livs levande. Detta mirakel tolkades  som att det var guds vilja att Maggie skulle få leva. Hon släpptes fri och det sägs att hon levde ytterligare 14 år innan hon dog en naturlig död. Det sägs också att hon under dessa sista levnadsår gick under namnet  ”Half-Hangit Maggie”.

Vi gick till baren som bär Maggies namn

Idag ger vi våra läsare  två länkar

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fsagobygden%2Fvideos%2F10154478287403609%2F&show_text=0&width=560

och en länk med mer skotsk musik

Vår ciceron Bob tog oss även idag ut på vandring, denna gång i i Strathpeffer, hans hemort. Platsen är känd för sin hälsosamma luft och förr kom folk i skaror hit för att dricka brunn. Vår ingång var naturligtvis sägnerna från denna plats. Idag såg vi på avstånd i det vackra landskapet de höga kullarna vid Knack Farrel.

Där bodde fordom jättarna med sin anförare Finn. En dag skulle alla männen ge sig ut på hjortjakt och de tog sig snabbt långa sträckor med sina jättekliv. Alla utom Garry. Han var mindre än alla andra jättar och dessutom hade han utseendet emot sig, han var krokig och ful. Håret var det värsta, det hade aldrig någonsin blivit varken klippt eller kammat utan hängde i stora klumpar och tovor runt hans ansikte. Garry stannade hemma, men där blev han utsatt för kvinnornas hån och gyckel. När han tog en tupplur passade kvinnorna på att nagla fast honom vid golvet genom att driva spikar genom hans hår. När han vaknade och märkte att han satt fast blev han ursinnig och ryckte sig loss med resultatet att allt håret rycktes loss från hans huvud.  Rasande jagade han in alla kvinnor och barn i fortet, rusade sedan ut och ryckte upp alla träd runt fortet. Träden lade han runt kullen och sedan tände han på. Skenet från den stora branden syntes vida omkring.
Jättarna på sin jakt såg eldskenet och ilade hemåt, men kunde bara konstatera att allt var förstört, kvinnor och barn döda. Garry blev genast ställd till svars för dådet.
Sägnen har två alternativa slut. I det ena jagar jättarna ifatt den flyende Garry och dödar honom på en plats som senare får namnet Glen Garry. I det andra vänta Garry in Finn som ska få avgöra hans öde. Finn bestämmer att han ska halshuggas. Finn tog svärdet som kan skära igenom allt, befallde Garry att lägga huvudet i hans knä, varpå han högg huvudet av honom. Huvudet rullade nerför backarna och ligger nu som ett stort block nedanför backen.
Men svärdet högg också ett djupt jack i Finns knä. Blodet forsade och gick inte att stilla och jättarna förstod att han skulle dö. De bar honom till en grotta på en enslig plats, Där lade sig hans närmaste nära honom, liksom även hans hundar. Hans jakthorn placerades på hans kropp. Därpå föll alla i sömn. De sov i flera dygn.
En herde hade förlorat några får och i sitt sökande kom han till grottan. Han försökte se in i den, skymtade i mörkret hundarna, soldaterna och hornet. Han tog det och blåste en gång i det. Då började det rassla i grottan, jättarna hörde det välbekanta ljudet. Han blåste en gång till, då kunde jättarna öppna sina ögon.
Herden blev rädd och sprang därifrån. Då hörde han bakom sig jättarnas vrål

-Du kan inte lämna oss i ett värre tillstånd än du fann oss! Blås i hornet en tredje gång så att vi och hundarna kan återvända till livet!

Det sägs att än idag står  jättarna kvar i grottan och väntar på att få återvända till livet.
Skrivet av Saga Alexandersson

Cromarty är en liten stad några mil norr om Inverness. De ålderdomliga husen breder ut sig utmed havet. En gång var det fiske och sjöfart som var viktigt för bygden, nu är det turism, kultur och hantverk som dominerar. Vi kom till Cromatry för att träffa två män. Den ene, Bob Pegg var högst levande och berättade oss runt kvarteren. Den andre Hugh Miller är död sedan länge, men hans själ lever i Cromarty. Hugh var bland annat geolog och folklorist. Flera av de historier som Hugh en gång samlade in levnadsgjordes nu av Bob Pegg.  Vi besökte också Hugh Miller Museum.

Vår andra dag i de skotska högländerna var minst sagt händelserik. Frukosten bestod av godis, men vad gjorde det när den lilla staden Fort William var så vacker. Därefter bar det iväg med bussen. Snart hälsade slottet Urquart  oss välkomna  med sina ståtliga torn. Slottet ligger alldeles utmed sjön Loch  Ness. Självklart var vi tvungna att ta oss ut på sjön för att hälsa på odjuret, men han var tyvärr inte anträffbar. Så det blev till att avsluta dagen i den lite större staden Inverness. Mycket mat blev det.

Frukosten

Urquart & Loch Ness

Caledonian Canal

Bro i Inverness

Nationalrätt 1

Nationalrätt 2