Mats Rehnman:
Nu drar det ihop sig. Mina kollegor i kompaniet repeterar inför Fabula Storytelling Festival som går av stapeln 7-8 oktober. Så även jag, eftersom vi har Sverigepremiär för min och Emma Reids föreställning Metamorf på fredag. Vi har ju spelat den tidigare men då på Beyond the Border International Storytelling Festival i Wales. Jag skrev i juni här i bloggen om hur vi förberedde oss, och att jag var lite nervös för om tekniken skulle fungera.
Metamorf i Wales
Nog var det en utmaning. Jag hade varit på plats på slottet i två dagar och förberett scen, ljus och teknik. Vid sista testen innan publiken kom in så funkade allt. Min iPad kommunicerade trådlöst med de andra apparaterna och projektorn svarade med att låta mina bilder växa fram på den stora bioduken.
Vi var redo, väntade backstage medan publiken kom in och bänkade sig. Konferenciern värmde upp dem och så kunde vi gå in under applåder. Emma stämde upp den första musiken och jag satte pennan mot min iPad. Inget hände!
Tekniken svarade inte! Just vad jag fruktat mest av allt. Men eftersom jag fruktat att något sånt kunde hända fanns en plan B. Jag halade fram en digital ritbräda. Lite svettig var jag nog, men nerver kan hjälpa upp skärpan. Jag gick in under filmduken och började rita i storformat. Så var vi igång. Och det blev ganska hisnande. Berättelserna är fantastiska i sig själva; myter och legender som brottas med gender, män som föder barn och kvinnor som gifter sig med varandra. Men att ha Emmas fantastiska musik runt sig, och att låta bilder och former växa fram under berättelsen, det var en ny upplevelse. Susningen i publiken när jag plötsligt började måla med rött ljus på den spelande Emma! Gensvaret efteråt premiären var enormt.
Hur går vi vidare?
Efteråt var jag så taggad. Med den här föreställningen bröt vi ny mark och jag vill verkligen gå vidare. Den konstnärliga sidan är så spännande, jag ser otaliga vägar att utforska. I en blog längre fram skall jag resonera kring de konstnärliga aspekterna. Men den där lilla osäkerheten kring tekniken fick mig att göra två ansökningar när jag kom hem. Jag behöver medel för att anlita en duktig tekniker som hjälper mig hitta säkra lösningar, smart programvara för mina behov, samt pengar som ger arbetsro för att utveckla konceptet. Men båda ansökningar avslogs. När det gäller performance storytelling har det alltid varit svårt att få stöd. Det är fortfarande ganska okänt som scenkonst.
Konferens i Paris
I våras besökte jag La Companie du Cercle i Paris. Den kände conteuren Abbi Patrix hade bjudit in till en konferens med franska scenberättare, Fabula och Västerbottensteatern. Diskussionen handlade om just det här problemet; Att bidragsgivare runt om i Europa inte fått upp ögonen för performance storytelling. Att våra ansökningar inte beviljas. Teatern är den normerande konstformen. Och inget ont om teater, men det stämmer till eftertanke att Västerbottensteatern som varit berättarkonstens tydligaste fäste i Sverige har lagt ner sin berättarensemble. Vi behöver så innerligt institutioner och aktörer som jobbar offensivt för den här konstformen.
Fabula Festival
Lyckligtvis är jag omgiven av berättarkollegor som alla strävar åt samma håll. På festivalen nu till helgen kan man se väldigt spännande och olikartade föreställningar som prövar och utvecklar den konstnärliga formen. Som Mikael Öbergs allkonstverk “Innanna”. Som Kersti Ståbis och Göran Hembergs fornisländska Drakringen. Som “Evil Twin” där Agnes Branting, Amanda Glans och Frida Spång berättar japansk skräck. Som ”al Hakawati” där Peter Hagberg, Ahmed Alaydi och Agnes Branting berättar syriska folksagor tillsammans med tre teckenspråktolkar. Ja och rader av andra spännande program, som Metamorf till exempel, med mig och Emma. Gissa om jag repeterar nu, med vardagsrummet mörklagt och målningar som växer fram på en redig projektionsduk som jag skaffat. Hoppas vi ses på festivalen!
PS: Missen på premiären i Wales var att min bluetoothpenna hade laddat ur. Om någon nu undrar.
Sagobygdens Blogg 