Författararkiv: Mikael Thomasson

Med yngre barn är denna dramalek ett utmärkt sätt att bearbeta en saga . Det går till så att man inleder med att berätta. Därefter dramatiseras berättelsen genom att alla gör samma roll samtidigt. Det är alltså ingen teater där man skall visa sig för varandra, utan ett sätt för barnen att leva sig in i berättelsens händelser och karaktärer.

Exempelvis kan man efter sagans slut säga : ”Nu leker vi att vi är Rödluvan som går ut i skogen.” Därefter går man själv ut i rummet och låtsas bära korgen med mat. Barnen följer efter. På detta vis går vi igenom scen efter scen i sagan. Vi är vargen som ryter,  jägaren som dödar vargen och Rödluvan  som är lycklig över att ha blivit räddad.  I denna övning är det viktigt att den vuxne själv deltar. Det kan vara bra att vara två vuxna. Då kan en leka med liv och lust och den andra fokusera på de barn som eventuellt kan behöva hjälp på olika sätt.

Mikael Thomasson

Det finns tre huvudsyften med att träna barn i att tala och berätta.

1. Att de skall våga tala inför grupp.
2. Att de skall utveckla sitt språk i allmänhet och talspråk i synnerhet.
3. Att de skall träna sig i att lyssna på varandra.

I  berättarsituationen har man ovanligt stora möjligheter att träna sig i att visa varandra respekt och ta hänsyn.  När man står ensam inför andra,  blir det extra tydligt för alla inblandade hur viktigt det är vara hänsynsfull. Skall man våga tala inför grupp måste man känna att folk vill lyssna. Visar folk att de vill lyssna så växer talarens självfortroende och man vill tala mer.

Berättarövningarna blir då ett sätt att utveckla självkänslan hos barnen.

Det är vi som vuxna som tar ansvar för att det är ett gott lyssnarklimat i gruppen. Ett sätt att försäkra sig om att man känner trygghet i berättarsituationen är att barnen tillsammans med vuxna gör regler för lyssnandet. Och att vi tränar oss på att ställa nyfikna frågor och ge beröm till varandra.

Mottot är: Klaga aldrig, beröm så mycket du kan!

Fler inlägg i detta ämne kommer.

Mikael Thomasson

Ibland kan berättandet  skapa  kontakt med enskilda barn. Jag minns Pelle, sexåringen som inte litade på vuxna. Han litade inte på mig heller men han älskade två saker i livet; berättelser och IFK Göteborg.

En gång berättade jag historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarierna. Och hans ögon tindrade när jag berättade om guldåret 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i div 2, ruskade Pelle på huvudet.

– Det kan inte vara sant sa han.

– Det vet la’ jag hur du e’. Du hittar bara på hela tiden

Så blev det tyst en stund innan han fortsatte med orden:
– Du kan la’ berätta om Bebben igen.

Efter detta sa alltid Pelle samma sak när vi träffades:
– Du kan la’ berätta

När han blev äldre ,och slutade på fritidshemmet, träffades vi mest i skolkorridorer och på skolgården. Men även då var hans kommentar given. Hälften på allvar hälften på skoj, sa han:

  – Du kan la’ berätta.

Mikael Thomasson