Kungen, bonden och gåtgissningen
Det var en bonde som blivit ovän med en kung. Kungen ville ta hemmanet från bonden och påstod att bonden hade kommit över det på ett oärligt vis. Bonden blev djupt bedrövad och bad att kungen skulle visa medkänsla, annars kunde han inte försörja sig själv och sin familj.
Kungen lovade att bonden skulle få behålla sin gård om han kunde lösa en gåta, som var så finurlig, att ingen i själva verket kunde lösa den.
Bonden blev bedrövad. Vad skulle han ta sig till? Till slut såg han ingen annan råd än att vända sig till Oden. Denne lovade att hjälpa honom.
Oden gick till kungens slott klädd i bondens kläder.
– Har du gåtan klar nu? frågade han.
– Ja varsch, svarade kungen. Väg går över, väg går under och väg på alla sidor. Vad är det?
– Det är bron på vilken vi står. Fåglarna kretsar över oss, fiskarna simmar under oss och det är väg på båda sidor.
– Rätt! förklarade kungen.
– Får jag nu ställa en fråga till eders höga nåd? undrade Oden.
Ja, det fick han.
– Vad var det Balder viskade i Odens öra, då han skulle brännas?
Det kunde inte kungen svara på.
– Vad skulle han väl viska, sa den förmenta bonden. Balder var ju sedan länge död när han lades på bålet.
Den här sagan från Göinge i Skåne går tillbaka på den isländska Hervararsagan. Hervararsagan hör till de sagor som kallas för fornaldarsagor och handlar om nordiska och germanska hjältar och kämpar. Handlingen tilldrar sig före Islands bebyggelse på 800-talet. Sagorna skrevs ner på 1300-talet men byggde på muntlig tradition och berättades som underhållning. Men eftersom handlingen ibland utspelade sig i Sverige fick de stort betydelse för den göticistiska historieskrivningen i Sverige och uppfattades som källor om landet forna storhetstid. En av de sagor som tidigast översattes till svenska, 1672, var just Hervararsagan.
Ett avsnitt i Hervararsagan handlar om den rike mannen Gäster blinde som är ovän med kungen. Kungen kallar Gäster blinde till sig för att straffa honom, men denne kan bli fri om han kan ställa gåtor som kungen inte kan besvara. Oden ikläder sig Gäster blindes kläder, reser till kungen och ställer en lång rad gåtor, bland annat de två som återfinns i den skånska sagan. Den sista gåtan har dock den skånske sagoberättaren ändrat på. Oden frågar: ”Vad var det som Oden viskade Balder i örat innan han bars till bålet?” Kungen blev ursinning och svarade: ”Det vet bara du, ditt eländiga troll.”
Kungen drog svärdet Tirfing och slog efter Oden, som förvandlade sig till en falk och flög bort. Kungen lyckades bara hugga av honom stjärtfjädrarna. Det är därför falken sedan dess har kort stjärt.
Längs den gamla landsvägen mellan Överberg och Duvberg, en halvmil norr om Sveg, ligger denna jättesten.
Vid landsvägen från Bjärnum till Markaryd restes 1766 en sten som markerar gränsen mellan Kristianstads och Kronobergs län och därmed också mellan Skåne och Småland. Stenen kallas för Tattra sten eller Tattartavlan efter en gammal sten som tidigare stod här och förbjöd tattare “och annat löst sammangaddat folk infart i länen”.
Redan Gustav Vasa beslöt att tattarna skulle utvisas ur landet och under de följande århundradena utfärdades en rad förordningar att tattare och zigenare skulle hängas eller gripas och utvisas ur riket. 1748 utfärdade Kungl. Majt ytterligare en förordning om åtgärder mot “ främmande af the så kallade tartarers och zigeuners samt annat löst folks och lättingars strykande omkring landet”. Om dessa kommit in i landet nyligen skulle de jagas ut ur riket och ifall de återkom skulle de straffas med spö. Hade de tidigare uppehållit sig i en stad skulle de förbli där och inte “stryka omkring landet eller med bedräglige hästbyten och deras utprånglande eller ock på hwajehanda egenvilligt och skadeligt sätt allmogen förolämpa”. Den som inte följde förordningen straffades med spö eller ris, straffarbete eller fängelse på vatten och bröd. Till löst folk räknades också judar, tråddragare, lindansare och andra gycklare. Det innebar också att det var förbjudet att bevilja löst folk pass och för allmogen att hysa dem.
Saga och sägen är dikt. Det är påhitt och fantasi. Den kärna av sanning, som det ibland sägs att sägnen innehåller, är oftast frånvarande. Ändå har folkdikten fascinerat mig som källa till kunskap, både i mitt författarskap och i mitt berättande. Sägnen utspelar sig i en namngiven trakt, som stimulerar till upptäcksfärd både i hembygden och i främmande landskap. Händelserna tilldrar sig i en historisk vardaglighet, där människor kärnar smör, höstar gräset, vallar kreatur i skogen och sliter för brödfödan och där samhällets sociala struktur är tydlig. Folkdikten speglar också människors drömmar och förhoppningar och vi kommer dem mentalt nära. Jag har åkt på sägenresor med barn och vuxna och berättat sägnerna där det sägs ha utspelat sig. Jag har skrivit böcker om sägenomspunna platser och skapat appar för smartphone som guidar den intresserade i ett magiskt landskap. Allt i akt och mening för att inspirera människor att lära känna sin hembygd, skapa ett intresse för historia och naturligtvis också för att roa och underhålla. Berättelser är också ett sätt att lära känna främmande kulturer och länder. Jag glömmer aldrig när jag besökte Kalsoy, en av Färöarnas öar, och jag kom till Mikladalur och skolbarnen visade mig stranden där sälkvinnan gick i land. Denna sägen, den kanske mest kända Färösägnen, berättar inte bara en sällsam historia utan speglar också de hårda livsvillkoren på öarna.
Ålänningen Leo Löthman har två gånger besökt Ljungby berättarfestival och glatt publiken med välberättade egensinniga skrönor. Leo har också givit ut en lång rad romaner där den ofta hejdlösa fabuleringslusten känns igen. Han senaste roman med titeln Himlen över Helvetinjärvi är dock en betydligt mer lågmäld och allvarlig berättelse. Den har verklighetsbakgrund i författarens egen släkt. Boken tar sin början i mitten av 1800-talet och slutar 100 år sedan när författaren som ung pojke besöker släktingarna i Karis i Nyland.
Sagobygdens Blogg 