Författararkiv: anna lilljequist

Vi far längs södra stranden av sjön Malgomaj, nordväst om Vilhelmina. Uppåt bär det, upp mot fjällvärlden. Slutet av september och naturen bara strålar av färg, guldgult, gröngult och orange mot granarnas dova svartgröna. Vid horisonten skimrar turkosblått, där borta ligger fjällen. Strax söder om Rönnäs, där Kvarnbäcken rinner ut i sjön får jag se skylten ”Sagostig” och hojtar till. Detta får jag kolla upp.
Stigen bär rakt ut i vilda skogen. Det är mörkt, för mörkt för att få vettiga bilder. Men flera fina skulpturer i trä står här, målningar och en halvt nedrasad stuga, där en riktig döing sägs hålla till. På flera ställen skyltar som berättar om traktens folktro. På en av skyltarna står att läsa om Vittran. Visst är det lite annat häruppe i norr….

Vittran
Från sekelskiftet och framåt har det berättats om vitterfolket och dess härjningar, framför allt i urskogslandet med närhet till fjällen och gles bebyggelse. Månget ofog lär den ha haft för sig. Hon rumsterade om i ladugårdar. Förutom att fläta manen på gårdens hästar, stampade hon fast dynggrepar inunder taket och slet till sig hucklet från kvinnans huvud. Hon lossade kons bindslen och gjorde mängder av fula spratt. Över vittror fick ingen svära. Men över missdåden som den gjorde var det alltför svårt att hålla inne, med påföljd att den genast kom till bestraffning.
Det har berättats om nybyggaren Amos som ovetande om vittrans beteende byggt bro och förstuga över vittervägen. Så fort bygget stod klart begynte eländet. Ytterkläderna han hängt in i farstun bars bort och packades ner i kokgrytan, som överbyggd av ”bakeved” användes enkom för byk av kläder och kok av sörpa till djuren i ladugården. Han beklagade sig storligen för en långväga gäst på besök i stugan. ”Jag tror mig veta att du byggt farstun i vittervägen”, sa han. ”Flytta på den och slut fred med anden vittra.”
Sagt och gjort, Amos lydde rådet. Han rev och byggde om och allt oknytt föll sen i glömska. Ända tills den dag gamle Amos låg för döden. Den kvällen var min man vidtalad att sitta vid Amos sjukbädd. Den kvällen kom vittra tillbaka. En hel hop vackra flickor, klädda i vitt och det ljusa, långa håret böljande runt så att aska och flagor rök. Försvann ut gjorde de först när Amos drog sista sucken. Alla som hörde talas om händelsen tog det som ett tecken på vittrans tack till gamle Amos, han som varit god nog att flytta farstun ur vittervägen.
Många är de historier som finns att berätta om fenomenet vittra. Detta var en av dem.
Linnea Fjällstedt
Fotnot: Linnea Fjällstedt, född i Stalon 1926 är bildkonstnär och författare till flera böcker.’
      Anna Lilljequist

Valborgsnatt. Här och där ute i mossarna syns mystiska ljussken.

Anna Lilljequist, foto: Jerker Andervad

Sagan som var nära att dö

Det var en gång en gammal saga som inte hade blivit berättad på så länge att den blivit alldeles grå. Sagan sörjde. Den hade verkligen försökt. Överallt där människor berättar historier hade den varit, skördegillena, släktkalasen, för att inte tala om de låga stugorna vid brasan om vinterkvällarna. Den hade den stått där, på sagors vis lite i skymundan och väntat på sin tur. Men det blev aldrig så. Ingen lade märke till Sagan och så förblev den oberättad.

Åren gick. Sagan miste fler av sina färger och blev alltmer modfälld. Så kom nya tider med berättarcaféer och berättarfestivaler. Sagan var där. Den lyssnade och hoppades väl fortfarande. Och vilka historier! Underbara sagor, färgstarka, hjärtslitande, underfundiga. Men det var alltid någon annan saga, någon helt annan. Tunn och sliten, blekare än någonsin smög Sagan därifrån.

Nu var Sagan bara en tom, grå liten rök. Den hade börjat gå längs vägarna. En kväll kom den in i ett villasamhälle. Där låg ståtliga hus i långa rader, blanka fasader med stora upplysta fönster. Innanför rörde sig människor. De styrde och ställde och såg ut att ha otroligt brått. I några rum syntes ett egendomligt blått sken. Ingen tycktes ha minsta tanke eller tid för en saga.

Raderna av villor tog slut och där var stora skogen. Nu var Sagan mycket trött. Det är slut, tänkte den. Ingen minns mig mer. Skogen får ta emot mig, jag kryper in här, domnar bort…. Men då var det något som spratt till, som skrek och fräste, något litet och ludet, ett djur, en katt! 

”Vem är du?” sa katten. Märkligt, tänkte Sagan, människorna ser mig inte, men den här lilla katten ser mig. ”Var inte rädd lilla katt. Jag är bara en gammal saga som snart ska dö. Det är ingen som vill ha mig längre”. ”Ingen vill ha mig heller”, sa kattungen.

Katten var en eländigt mager och tovig liten varelse. Den hade tassat runt bland de pampiga villorna. Gått från dörr till dörr, krafsat, bett att få bli insläppt. Men folk hade skrikit ”försvinn” och på ett ställe hade någon slängt kallt vatten över den. Nu satt den och frös så den skakade. Den kröp intill Sagan för att få lite värme. Sagan hade egentligen ingen, men det lilla som fanns, det gav den åt katten.

”Hör nu” sa kattungen, ”Ingen vill ha oss. Då måste vi hålla ihop. Lite längre in i skogen finns ett annat hus. Där har jag inte varit och provat. Ska vi inte gå dit tillsammans? Det går nog lättare om vi är två.”

Katten var ivrig, Sagan motsträvig, men så gick de i alla fall. Och vid foten av ett träd där låg en skranglig liten stuga. Där bodde en ensam kvinna. Folk sa att hon var speciell, och nog var hon lite egen, men hennes hjärta var stort. Och när hon fick se den magra lilla katten gav hon till ett rop. Dörren slogs upp, katten sprang in och Sagan slank efter obemärkt. Kvinnan skyndade sig att sätta mjölk på spisen och när kattungen druckit och hämtat sig lite sa den: ”Jag har inte kommit ensam. Jag har en saga med mig!” Kvinnan såg sig omkring. Spejade i varje vrå och skakade huvudet. Hon kunde rakt inte se någon saga. ”Släck ner lite” sa katten, ”stäng av TVn. Då ser du nog.”

Och nu såg kvinnan, eller snarare förnam. I ett av rummets bortre hörn var luften lite tätare. En närvaro knappt märkbar, lätta, lätta andetag, ett hjärta som slog…..men en saga? En alldeles riktig saga i hennes hus? Kunde det vara möjligt? Och katten bedyrade: ”Visst, det finns en saga härinne!”

”Jag har inte fått höra en saga sedan jag var liten flicka”, utbrast kvinnan. ”Snälla saga. Berätta för mig.” Sagan tittade ner. Den var bara en grå liten rök. Den hade inte sig själv. Det var så länge sen, så förfärligt länge. Den mindes inte ens riktigt hur historien gick.

Jag måste ändå försöka, sa Sagan till sig själv, jag måste.

Så började den, svagt och darrigt: ”Det var så här…”…..”Jo, det var en liten pojke som…” Det lät inte alls bra. Det lät bedrövligt. Det blev tyst i rummet. Sagan sökte efter orden.  Kvinnan väntade. Katten väntade. Efter en hel evighet lyfte Sagan blicken och såg rakt in i kvinnans ögon. Och då hände något egendomligt. Sagans färger började framträda. Först kom det lite blått, så lite grönt och sen kom det orange! Långsamt, långsamt blev sagan synlig, det lyste om den och skimrade.

Sagan drog ett djupt andetag. Den rätade på ryggen och med en stämma som var aningen spröd men alldeles klar och stadig kom orden:

”Det var en gång”

                                   Anna Lilljequist

Isfrun kommer på årets kallaste dag, alltid just när solen gått ner. Himlen blir blekt blå och sedan grön, luften blir som glas. Det är så kallt så det luktar. Det är så kallt att det inte går att andas. Allt stannar upp. Inte en kvist, inte en kotte rörs. Just en sådan kväll kommer Isfrun vandrande från havet. Kanhända blir det i kväll?

Hon kommer gående över isen. Man ser bara en tunn slöja långt därute, ett luddigt dimstråk. Så småningom kommer hon närmare. Hon tar gestalt, framträder i hela sin förfärlighet, vit som stearin och vacker, vacker. Men akta dig noga att titta dit.

Isfrun är vacker över allt förstånd. Men ser du in i hennes ansikte fryser du till is. Det kan räcka med en enda blick. Du blir stel som en pinne. Man kan bryta itu dig som ett stycke knäckebröd, knix-knax. Bäst är att gömma sig under bordet. Så gjorde man i Mumindalen den kvällen. Eller krypa under täcket och absolut inte titta mot fönstret.

Mumintrollet, Too-ticki och alla de osynliga mössen kom undan med blotta förskräckelsen, det var bara den där dåraktiga lilla ekorren….

Lilla My sa senare: ”Kommer Isfrun igen ska jag minsann bita henne i benet!”

Lova att du läser Trollvinter!

Anna Lilljequist

Här hittar jag en histora till, liknande tema:

SWITZERLAND:
Once there was a king who died. His wife and two children, a girl and a boy, were still alive. Then one day they asked the mother which of them should someday become king. She said to them, ”Dear children, go out into the woods together and look for a certain flower. The first one of you to find it will someday become king.”

So the two set forth together, and while searching in the woods they separated, and the girl was the first one to find the flower. She thought she would wait for her brother, so she put the flower in her hand, closed it in God’s name, and lay down in the shade.

Then the boy came to her. He had not found the flower, but when he saw it in his sister’s hand, a terrible thought came to him: ”I will murder my sister, take the flower home with me, and then I will become king.”

That is what he thought, and that is what he did. He killed her and buried her in the woods, covering with earth so that no one would know what had happened.

Many years later a shepherd boy who was there tending his sheep found one of the girl’s bones lying on the ground. He made a few holes in it like a flute, and blew into it. Then the bone began to sing ever so sadly and told the entire story how the girl had been killed by her brother. To hear the song would bring tears to your eyes.

One day a knight came by where the boy was playing the flute. He bought the flute and played it wherever he went in the land. Finally the old queen heard the knight and became very sad. She had her son removed from the throne, and she mourned for the rest of her life.

Från Yorubafolket i Nigeria kommer den här sagan. Jag berättar med egna ord.

Tvillingprinsarna
Långt nere i södern fanns det en mäktig kung som hette Ajako. Hans palats var utan like. Hans tron var snidad av elfenben och guld. Han hade en ung och underskön gemål som han verkligen älskade, men de fick inga barn. Tiden gick. Så en dag kom hon ändå till honom med glädjebud. Hon hade blivit havande. Och när tiden var inne föddes en pojke och efter ett tag ännu en! Det var ingen lycka med detta. I det här landet ansågs allmänt att tvillingar bar på en förbannelse. Att de egentligen skulle dödas direkt efter födseln. Men det kunde kungen inte förmå sig. I hemlighet lät han föra mor och barn till en liten by långt ute på landet.

Åren gick. Tvillingbröderna växte och blev till män. De hade ingen aning om sin kungliga börd. Men en dag blev modern hastigt sjuk och på sin dödsbädd berättade hon sanningen. Bröderna blev som fallna från skyarna. Deras mor hade burit ved och vatten som vilken kvinna som helst – skulle hon vara drottning? Och själva hade de gått i slitna skynken och vallat getter som andra pojkar.

Bara en kort tid därefter nåddes de av budet att också deras far kungen avlidit. Han hade dött barnlös. Så nu var det fritt fram att bege sig hem och kräva rätten till tronen. Men bara en av dem, förstås. Hur skulle de lösa detta?

De två unga männen var oskiljaktiga. De sov tillsammans, gjorde allting tillsammans. De visste varandras tankar. Nu beslöt de i största sämja att låta slumpen avgöra. De skulle kasta varsin sten och se vem som kom längst. Den som vann skulle bege sig till staden och kräva sin rätt.

Den blev den yngre. Han gav sig raskt iväg till det kungliga palatset. Där mottogs han först med undran. Kung Ajako hade ändå en son? Men så snart de lärde förvissat sig att han var äkta, bröt glädjen loss och han besteg tronen med stor pompa och ståt. Så snart det var möjligt lät han sända bud till sin tvillingbror. Han var välkommen att bo i palatset han med, trots att han inte var kung.

Nej, han var inte kung. Där satt hans yngre bror i all prakt och härlighet. Det sved i den äldres hjärta. Allt efter som tiden gick blev det värre och värre. Avundsjukan åt honom, den grävde hål i hans själ. ”Det var jag som föddes först”, sade han till sig själv. ”Jag är den som skulle suttit vid tronen.”

Alldeles intill palatset rann en flod. Där brukade tvillingbröderna gå och strosa. Och en dag rann sinnet på den äldre. Plötsligt – han visste inte hur det gick till – låg den andre ute i vattnet. Han sjönk nästan direkt. Den äldre brodern vände på klacken och gick tillbaka till palatset. Där drog han en historia. Hans bror hade hastigt gett sig av på en lång resa, han skulle nog inte komma tillbaka. Vid hovet anade man ingenting, utan utropade honom som kung i stället.

Nu hade han fått det han drömt om. Makt, rikedom, sköna kvinnor. Lydiga tjänare, tassande runt på flinka fötter. Men han fick inte ro. Gång efter annan måste han tillbaka till platsen där hans bror hade drunknat. Så en dag som han stod där och såg ner i vattnet hördes en tunn röst:
”Här ligger din bror! Här ligger din bror!”
Det var en liten fisk som stack upp nosen och sjöng. Ursinnig tog han en stor sten, med all kraft slungade han den i vattnet så fisken krossades.

Men bara kort därefter var han åter vid floden och nu kom han i sällskap med hela sitt följe, rådsherrar, tjänare. Och just som han tänkte ”vilken tur att jag fick död på den där fisken”, så satte vattnet igång att koka. Hela floden hävde sig, höga vågor steg upp, det brusade och dånade och sjöng:
”HÄR LIGGER DIN BROR! HÄR LIGGER DIN BROR!”

Hovfolket förfärades när de hörde detta. Och de lät dragga i floden och så fann man liket efter kungen. Den äldre brodern blev avsatt och körd på porten. Dömd att leva som fredlös och jagad som en hund. Men skammen var för stor. Han kunde inte fortsätta sitt liv. Han gick ut i vildmarken och där hittade han de örter han behövde. Så fick han somna in.

Anna Lilljequist

Jag letar efter en saga. Jag vet att jag hade den. Den skymtade fram i drömmen. Det var svarta vatten, himlen speglade sig där. Gestalter rörde sig vagt, obestämt. Röster och skeenden. En ljust sjungande ton i luften. När jag vaknade fanns sagan inte, bara tonen ljöd alltjämt.

Jag tittar i böcker, kostbara sagosamlingar i gyllene band. Natten igenom vänder jag blad på blad. Den ljusa tonen är där. Boken tung och halkig i mitt knä. Det är förtrollande bilder, undersköna prinsessor i slott av guld och marmor. Men prinsessan är inte jag och ingen saga är min.

Jag söker i djupa skogen, bland ormbunkar, ris och rötter. Vänder på stenar och kottar. Varje guldgult löv tar jag upp för att se om det står något på undersidan.  Bakom en knotig trädstam står sagan på lur. Kikar på mig, jag hör hur hon andas.

Vandrar miltals, går mig utmattad på grusiga vägar. Luften är kylig, vintern har kommit. Träden är nakna nu. Jag går och går. Sagan är mig hack i häl. Nosar mig i nacken, blåser i mitt öra. Sjunger på sin ständiga ljusa ton, men vänder jag mig om finns inget där.

Tonen har tystnat. Jag letar inte längre. Sitter på golvet i mitt rum. Borde städa under sängen för det är obeskrivligt dammigt. Som en filt luddig, grå. Längst in något smått och skrynkligt, en gammal post-it-lapp, hopknycklad. Jag når den, jag blåser bort dammet. Där står något. Otydliga skrivtecken, i all hast nerkrafsade, halvt bortbleknade och glömda.

Dammet har rörts upp, det virvlar och far, solen lyser in, det gnistrar och yr, tusen glimmande stoftkorn fyller luften, dansar i rummet. Här sitter jag med en solkig liten papperlapp. försöker tyda, försöker stava och lägga ihop. Det blir ord, det blir meningar, riktiga, hela meningar

Min saga.

Text och bild: Anna Lilljequist

Den lille prinsen satt vid strandkanten och drömde. Havet var så blått. Ljuset dallrade vitt och luften var salt och stark. Havsytan glänste blank. Som en spegel, tänkte prinsen. Men havet, det ändrade sig hela tiden. Man visste aldrig säkert. Andra dagar var det upprört, nej, hysteriskt. Vrålade, slängde sådana hiskeliga vattenmassor upp på land att han måste springa undan. 

Prinsen hade alltid utforskat vattenbrynet. Han slutade inte att undra. Sanden som  var både sträv och len. Och vågorna. Havet hade ett liv för sig själv. Det andades. Våldsamt ibland, långsammare ibland, men det andades. En gång, det var när han var liten, hade han för första gången doppat huvudet. Förtrollad hade han sett in i en annan värld, tyst, guldgrön och flödande. Vattenvärlden.

Havet bar med sig spännande saker till land. Prinsen hade undersökt dem alla. Silvriga träbitar, roliga flaskor men framför allt var det snäckskalen. De brunsvarta med sin lena insida av pärlemor, de pyttesmå skära, men mest älskade han de stora vita ovala. Han hade samlat dem i sin lilla hink, han hade dekorerat den kungliga barnkammaren från golv till tak, men han var större nu.

.

Snäckskalen var vackra men hade inte liv. De var döda ting som krasade och brast. Prinsen ville mer. Han ville få tag i en riktig mussla, en som levde. Hålla om den, kalla den sin. Levande musslor fanns bara i det djupaste havet. Han skulle dit.

Idag var vädret perfekt och idag måste det bli.

Kungen och drottningen satt som vanligt på sina badkappor. Drottningen skulle såklart bli orolig. Och kungen skulle ge honom Isblicken, den som stack som en syl och fick färger att slockna. Men just nu såg de inte åt hans håll. Drottningen trutade med nymålad mun över sitt korsord. Kungen skrynklade pannan över någon lärd text. Kronan hade visst halkat på sned, det såg lustigt ut.

När prinsen kom i havet häpnade han över hur enkelt det var. Att man kunde titta under vattnet visste han redan. Men att man kunde andas lika bra som på land hade han inte trott. Han rörde sig lätt här, lättare än på jorden, han svävade, var ett med strömmarna, innesluten och del av detta skimrande svala gulgröna.

På den räfflade sandbotten kvillrade mängder av räkor och krabbor, men ingen mussla. Maneter kom glidande med långa röda släp. Men när de såg prinsen förde de sina bränntrådar åt sidan för att inte göra honom illa. Och där – ett stim av fiskar, kolsvarta och med stänk av guld. Den största fisken kom honom nära. Blev stilla, såg på honom, log mot honom – kunde en fisk le? Och en liten krona bar den på sitt huvud! Var den prins som han själv? Fisken vinkade med fenorna, läste den hans tankar?

Han sam efter fisken, det var hans enda chans. Den pilade hit och dit, ömsom dök den, ömsom stod den stilla med vibrerande fenor. Längre och längre från land kom de, längre och längre ut. Vattnet hade blivit svartare nu. Ytan syntes som en hinna av silver långt däruppe. Ännu var prinsen inte rädd, men han började ana att ett människobarn kanske inte kunde andas vatten hur länge som helst. Det stack och sved i halsen. Violetta punkter for förbi hans ögon, men han måste följa fisken med de gyllene fjällen.

Nere vid botten skymtade med ens något mörkt och oformligt. Rörde det sig? Fanns där lömska huggtänder, fanns vidriga sugkoppar som skulle ta honom, sluka honom hel och hållen? Ett ögonblick bara, så var de förbi det svarta, och så äntligen. Fisken med guldfjäll hade stannat upp vid ett sandrev och där på botten, i halvdunklet lyste det av vita plättar. Det var musslorna. Prinsen lät sig falla neråt, hans krafter hade börjat rinna ut, det sprängde i lungorna och dångade i huvudet, han såg musslorna bara som i dimma. Med sina sista krafter grep han tag i den största, kramade den hårt, han måste tillbaka upp, kanske skulle han dö nu, han måste upp, vattenytan syntes ingenstans….

Innan han visste ordet av stod han på sandstranden och kippade efter luft. Kanhända kräktes han lite. Saltvattnet flöt från hans kropp. Solen sken. Han hade musslan i sin hand och han visste att den levde. Små, små sprittningar kändes genom skalet – det var musslans hjärta som slog. Nu kunde inget hända honom mer.

”Men så du ser ut!” utbrast drottningen.” Hennes röst var gäll. Och kungen lyfte huvudet och gav honom Blicken men prinsen stod lugnt kvar för blicken isade och stack inte längre. Han hade musslan nu. Allting var annorlunda och det var dags att gå hem.

Kungen stack sin bok under armen, drottningen samlade ihop de gula plastmuggarna och kaffetermosen. Utan ett ord började hon och kungen gå tillbaka  mot slottet. Prinsen såg deras ryggar. Han höll hårt om musslan och han tänkte att den måste få bo i vatten, annars kunde den inte leva. Han skulle sköta om musslan. Den var hans nu. Kungen och drottningen skulle aldrig få veta om den.

                                                                      Anna Lilljequist

Nu ramlar de in, flyttfåglarna. Varje morgon hör vi nya låtar. Det visslas och tjirpas i trädtopparna så det står härliga till. Små varelser man inte sett på länge hoppar omkring på marken och plockar bland fjolårslöven. Först var det enstaka starar och bofinkar. De såg så eländiga och ruggiga ut i snön att jag skyndade mig att lägga ut mat. Så försvann snötäcket och då blev de fler. Häromdagen såg jag årets första rödhake.

En sommar hade vi en rödhake som var tam. Den tycktes rent av ha adopterat oss. Vad vi än sysslade med, vart vi gick så fanns den med. Hängde vi tvätt eller rensade i landen så satt den där alldeles intill och tittade, följde varje rörelse vi gjorde. Till hösten reste den iväg med de andra flyttfåglarna och vi såg den inte mera.

Den rödhaken var speciell. Jag minns att jag tänkte att den måste ha blivit felprogrammerad, Men när jag läser Tillhagens ”Fåglarna i folktron” (1978) får jag veta att rödhaken alltid varit en välsignad fågel. Orädd är den, och håller sig gärna nära oss människor.

Det fanns en utbredd tro att rödhaken förde lycka med sig I Skottlands sägs den ha en droppe av Guds blod i sina ådror. I sägner världen över talas om att det var rödhaken som en gång förde elden till människorna. Hos Kar-nai-folket i Australlien hade elden en gång stulits av onda andar. Då var det lilla rödhaken som råkade hitta några små glödande kol i gräset. Genom att bära dit strå och mossa lyckades hon hålla liv i elden tills människorna hann dit. Men hennes bröstfjädrar sveddes och färgades för all framtid röda.

I Tyskland sägs att den som dödar en rödhake kommer att få kor som mjölkar blod.
I England, enligt en uppteckning från 1500-talet, trodde man att om en rödhake hittade en död människa ute i markerna så täckte den hans ansikte med mossa, i vissa fall klädde den in hela kroppen.

Det betyder tur att möta en rödhake – tänk på det nästa gång! Själv ser jag den med
förnyad undran och respekt.

Det här året var vintern ovanligt sträng. Flickan frös vid sitt fönster. Hon var helt och hållet omgiven av snö. Den ville inte sluta falla. Den virvlade och for, klädde in allting i ett täcke som blev allt tjockare. Träden kved. De gamla taken jämrade sig under tyngden. Alla levande varelser grät.

 Tiden tycktes ha stannat. Solen syntes inte till. Världen var grå och vit. Där flickan satt kunde hon höra snöns röst, att den var vred. Den morrade dovt, ibland skrattade den hånfullt. Eller vrålade i vild triumf och flickan tyckte att hon såg huggtänder i det vita. Då skyndade hon sig att tända brasan och ställde ut stearinljus och små lyktor i alla hörn. Men snön fortsatte att kasta sig mot rutan. Snart skulle den komma och ta henne. 

Flickans rum var högt i tak. Det var nyligen byggt, hon hade bara inte haft tid att måla. Och plötsligt visste hon. Hon skulle göra rummet vitt, så vitt som själva snön. Ont skulle med ont fördrivas. Från hönshuset hämtade hon ägg värpta under en torsdagsmåne. Och satte till gyllenbrun olja av lin som repats under glödheta solar. Hon rörde om, blandade länge och omsorgsfullt. Tog in vitt, så ännu mera vitt. Färgen blev blank och tjock och liknade grädde. När väggarna och taket var färdigstrukna vilade hon och lyssnade. Väntade andlöst, men ingenting. Utanför fortsatte snön att falla.

Men när morgonen kom satt en liten fågel på hennes fönsterbräda och den hade fjädrar av guld. Den lyste så förunderligt varmt gul i det vita och grå. Flickan hade aldrig sett den fågeln förr. Den pickade mot glaset, såg på henne så bedjande med sina svarta knappar till ögon. Den var hungrig förstås.

Nästa morgon fanns där tre fåglar och alla var de gula och alla hade fjädrar av renaste guld. Och nu fick flickan brått. Hon eldade upp stora spisen och lagade till en sockerkaka som flöt av smör och doftade av honung. Mycket försiktigt bar hon ut kakan, varsamt strödde  hon den i små, små bitar.

 Dagen därpå var de en hel skara. Alla åt av sockerkakan, alla såg de på henne med sina små knappögon och hon tyckte att de nickade så vänligt. För varje dag som gick kom det fler och fler gyllene fåglar. För varje dag måste flickan baka allt större sockerkakor. 

 Men en morgon när flickan kom ut brydde sig fåglarna inte om hennes kaka. De var nöjda nu. De hade ätit sig mätta. Hon såg hela skaran lyfta och sväva kring i luften, hörde deras jublande sång. Runt, runt gick det, fortare och fortare, en spiral i gulaste guld. Sedan, som på ett givet tecken steg hela flocken mot himlen, tog kurs mot söder och var borta. En enda gyllene fjäder låg kvar på marken.

 Flickan såg dem försvinna. Hon tog den lilla fjädern och hon visste. De gula fåglarna skulle komma tillbaka och ha solen med sig. Hennes rum skulle bli varmt igen.

 Anna Lilljequist