Månadsarkiv: mars 2024

Det var en berättarkväll. Som vanligt hade jag gjort ett hopkok, historier både från Småland och från fjärran land. En del sorgesamt, en del helt galet. Jag blev avtackad, jag fick vackra blommor. Folket började resa sej, gå mot utgången. Men ett par av dem dröjde sig kvar, ville höra mera, veta mera. – Hur kan du komma ihåg så många berättelser? Och: var får du alla historier ifrån?

– Ja, svarade jag, det är från böcker och arkiv. Och från nätet ibland. Men det var inte riktigt sant det jag sa. För en av de historier jag drog denna kväll hade jag lyssnat mej till. Någon berättade och jag hörde på. Och blev så tagen, så förtrollad att jag slängde mej över papper och penna (i bilen), fick ner innehållet i stora drag och skrev rent därhemma.

Det var på Sagomuseet, kanske 15 år sen nu. Jag en hade en grupp, en förening som efter guidningen skulle förplägas med kaffe och mackor. Vi satt runt stora bordet på övervåningen. De var upplivade och glada. Pratade mycket. En kvinna sa: När jag hörde dej berätta så kom jag att tänka på en annan historia. Vill du höra? Så här…

En ung man som var ute på arbetsvandring. Han hade gått från gård till gård, stannat och jobbat några dagar. Nu skulle han vidare till ett nytt ställe. Men vägen blev lång. Han gick och gick utan att träffa på någon gård. Och hett var det, en riktig torrsommar och mannen – vi kan kalla honom Carl – blev törstig. Men inte minsta vattendrag någonstans, till och med dikena var uttorkade. Då fick han se en smal körväg upp till vänster. – Där måste det ju finnas folk, tänkte han. Han kom uppför backen och fram till en öppen plats, ett tun. Men där fanns bara några gamla husgrunder, inte ett spår av byggnader, inget liv. Bedrövad och utmattad sjönk han ner på marken. Slumrade kanske till en stund. Men plötsligt….. där var ju klara, ljusa barnröster. Och ljudet av en dörr som slogs upp, en kvinnostämma ropade: Kom in och ät!

Och där låg ju en hel liten gård mitt framför honom, boningshus, lada och uthus och allt. Hur hade han kunnat missa det? Han steg in i köket. Där satt mor och far och tre små lintottar till ungar vid matbordet. – God dag! hälsade Carl, men ingen tittade upp, bara fortsatte äta – Kunde man möjligen få sej lite vatten? Men ingen svarade, ingen såg på honom. Mor i huset reste sig för att hämta något vid spiseln. Men hon märkte inte Carl, var nära att gå rakt på honom.

Men där stod ju vattenspannen med skopan i. Så Carl tog för sig, han drack rejält, passade också på att fylla sin vattenflaska. – Tack så mycket gott folk, sa han. Ingen reaktion, nej ingen alls. Så han greppade sin ryggsäck och var snart nere på landsvägen igen. Efter en stund kom en hästskjuts ifatt honom. Carl fick åka med och han kom i samspråk med kusken. De talade om ditt och datt, men så sa Carl: Vad är det för konstigt folk dom som bor där uppe i backen, till vänster om vägen? Och han beskrev platsen noga. Men kusken sa: Det där har du nog drömt. Där finns ingen som bor.

– Jamen jag såg dom ju! Jag var i deras kök, dom satt vid bordet och åt. Men det var så konstigt, ingen såg på mej, ingen svarade när jag sa goddag. Som att jag inte fanns. Jag försökte flera gånger. Så märkliga människor. Är dom döva och blinda, eller?

Då såg kusken så underligt på honom och sa: Nej det bor ingen där. Men det har bott. För tjugofem år sen ungefär. Det var en ung familj, tre små barn hade dom. Så slog åskan ner en natt. Det tog fyr och allt brann som fnöske. Hela familjen blev innebränd. En förskräcklig historia…

Carl blev tyst. Han blev mycket tyst.  Så småningom kom de fram till en ganska stor gård. Folket välkomnade Carl och visst hade man behov av ett par händer extra. Carl blev anvisad en bädd i en drängkammare.  Och han skulle sova men han kunde inte. Det snurrade i hans huvud. Den där familjen. Hade han drömt eller sett syner där i hettan? Men han visste ju att han hade druckit vatten och att han fyllt sin flaska. Flaskan ja! Den låg i hans ryggsäck. Han fick fram flaskan och visst var det vatten i den. Då hade det alltså hänt ändå.

Den här historien fick ligga till sig ett tag. Sedan berättade jag den och det gick bra, den började leva sitt eget liv så som berättelser gör. Detaljer, färger och sinnesstämningar kom till. Och senare jag kom på idén att förlägga den i min egen släkt. Det var ju min egen farmors far som upplevt detta! Och han var så skakad av händelsen att han höll tyst om den hela sitt liv. Tills han var en bit över nittio och snart skulle gå bort. Då berättade han om sin upplevelse för barn och barnbarn.

Det där sista är förstås påhittelser. Men faktum är att min farmors far hette just Carl. Och att han var en bondson som växte upp i Ljushult inte alls långt från där jag själv bor (detta är dagsens sanning, duktiga släktforskare i Vrå har tagit fram uppgifterna). Och det är inte omöjligt att Carl gav sig ut på arbetsvandringar när han var ung. Det gjorde nästan alla här, de som var barn till självägande bönder. Det förekom ända till slutet av 1950-talet. Min egen man tog sig till södra Halland ihop med några grannpojkar och gallrade betor på stora gårdar. Men de for med bil.

Så vävdes berättelsen ihop. Ett tillfälligt prat, ett infall och något tog form och började gro. Men som under lång tid var konturlöst och ofärdigt. Historien behövde ligga till sej och mogna. Precis som goda viner och ostar.

Anna Lilljequist

På Sagobygden arbetar vi med det muntliga berättandet som en grund för att stärka språk och kommunikation genom övningar och berättelser som knyter an till demokrati, jämställdhet och respekt – alla ska känna att de har en röst och att de kan använda den.

Selma Lagerlöf använde sin röst för att bryta normen om hur en kvinna skulle vara. Hennes drivkraft var att hon ville berätta. Och hon ville skriva. Hon ville skriva ner alla berättelser som hon hade inom sig så att andra skulle få ta del av dem. Flera av dem hade hon i sin tur fått berättade för sig av sin farmor. Men på den tiden var det inte självklart att en kvinna skulle få ägna sig åt att skriva. Selma lyckades vända detta, och hon använde sin popularitet och sin röst till att få folk att engagera sig i bland annat kvinnlig rösträtt.

Selma berättade gärna sagor och spökhistorier. Hon berättade om kärlek och äventyr, men hon vävde även in den tidens begränsningar av kvinnors livsvillkor. En av karaktärerna i Selmas debutroman, Gösta Berlings saga, är Majorskan på Ekeby. Hon som är ”den mäktigaste frun i Värmland”, tvingas ändå till att ge sig ut och tigga då hon som gift kvinna inte har någon äganderätt.

Historien om hur Blända och Värends kvinnor med list och mod besegrade de danska soldaterna må vara en småländsk sägen, men den hade lika gärna kunnat ingå i en berättelse av Selma Lagerlöf.

En gång i tiden regerade kung Alle över Småland. När västgötarna angreps av en stor norsk här skyndade kung Alle till undsättning och Småland blev utan försvar. Då passade danskarna på att angripa. De skövlade och brände, folk dödades eller tvingades fly.

Men då var det en rådig kvinna vid namn Blända som kallade till sig alla kvinnor i Värend. De bjöd in den danska hären på ett stort gästabud och lät meddela att eftersom deras egna män övergivit dem så ville de gärna bli danskarnas hustrur.

När de danska soldaterna kom till platsen var borden dukade, men inga kvinnor syntes till. Hungriga som de var lät de sig ändå väl smaka av mat och dryck som fanns i överflöd. Sedan somnade de, trötta och mätta, men då kom Blända och hennes kvinnor fram ur skogen. De överföll de yrvakna danskarna och skar halsen av varendaste en.

Utsikt från Blodberget över Blodviken. Foto: Sagobygden

Kvinnorna tvättade sedan av sig blodet i en vik i sjön Åsnen. Platsen kallas än idag för Blodviken, berget bredvid för Blodberget och i det stora röset Kongshögen vid Dansjöns strand begravdes den danske kungen. Dessa platser ingår idag i Sagobygden och de berättar för oss om hur Värends kvinnor, som tack för sitt stora mod, fick lika arvsrätt som männen och att på bröllopsdagen färdas till kyrkan iklädda full stridsmundering till ljudet av pukor och trummor. Det breda bandet som pryder sidan av värendsdräkten ska enligt sägnen ha sitt ursprung i gamla tiders strider, och bär än idag kungens sigill som ett tack för Bländas hjältedåd.

Värendsdräkten, högtidsdräkt för gift kvinna. /Nordiska museets arkiv

I verkligheten fick döttrar samma arvsrätt som sina bröder först 1845 och 1884 fick även gifta kvinnor råda över sin egendom och sitt arv. Men är det en sak som historien lärt oss så är det att aldrig ta något för givet, allra minst demokratin och alla människors rätt till en röst. En stark fråga, förutom rösträtt för alla, har varit kvinnans rätt att bestämma över sin egna kropp. I dag är det svårt att tro att Sovjetunionen var första landet i världen att legalisera abort redan 1920, när vi i Sverige fick fri abort först 1975. I dagens Ryssland blir rätten till abort allt mer inskränkt, rätten att höja sin röst i sann demokratisk anda allt mer begränsad.

Den 8 mars 2017 var jag med om en av de häftigare – och mäktigare – sakerna i mitt liv. Då samlades tusentals människor på Götaplatsen i Göteborg för att, i snögloppet iförda rosa så kallade pussyhats, stå upp för allas rätt och tillsammans sjunga I can´t keep quiet. Titta och njut!

Vi har alla en röst. Det är om vi har möjlighet att använda den, och i så fall hur, som gör skillnad.

Lina Midholm