Gråmild förmiddag i Reykjavik (Rökviken).
Men vulkanrök har vi hittills inte sett till! Landade igår. Badade nästan genast i vatten som kommer
varmt direkt ur jorden.
Här är hela gruppen på rundtur i stan, vi är vid
Reykjaviks museum.
Låga, små stugor, här en kyrka byggt på 1800-talet, men i 1700-talsstil.
I bakgrunden jättelika nybyggen, kontrasten kunde
inte vara större.
Månadsarkiv: september 2014
Rökviken
Vi åker till Island
Den 4 september åker 28 glada själar till Island. Det är Berättarnätet Kronoberg som arrangerar resan. I sju dagar skall vi resa runt på denna sagoö och lära känna kultur, natur och – inte minst- berättelserna. Guide för hela resan kommer Nanna Hermansson att vara. Vi börjar vår resa i Reykjavik där vi bland annat kommer att besöka Nordens hus och Nationalmuseum. Under vår resa runt på ön kommer vi att få höra Snorres historia och historier, träffa Sagoberättarnas förening, besöka sillmuseum, textilmuseum, själva berätta och mycket mer. Allt avslutas med en dag i Reykjavik då vi kan handla presenter, eller bara ströva runt.
Själv har jag längtat sedan tonåren att få besöka denna ö mitt ute i havet. Till att börja med var det nog det speciella läget och den karga naturen som lockade. I takt med att jag kommit att syssla allt mer med muntligt berättande och folktro, så har jag insett att Island också – i högsta grad- är berättelsernas ö. Islänningasagorna, såväl som sägner och folktro är några exempel på landets enorma kulturskatt.
Vill du läsa mer om vår Islandsresa? Gå då in regelbundet på denna blogg så kommer du få rapporter från oss på ön.
Under Att berätta
Legenden om Sankte Pers kam
(rumänsk folksaga från Valakiet/ Muntenien)
Sankte Per var en gång och vandrade nere på jorden. Så mötte han en ung fåraherde som vaktade sina får på en bergsslutning. Den helige mannen kom i samspråk med fåraherden. De pratade om ditt och datt och plötsligt såg Sankte Per att den unge mannen höll en konstig sak i ena handen. Aldrig tidigare hade han sett ett sådant ting. Han frågade herden, vad det var för konstigt föremål.
— Det är en kam, svarade fåraherden.
— Och vad gör du med den?
— Jag kammar mitt hår, när det blir alldeles för trassligt.
Sankte Per såg förundrad på den lilla träbiten med utkarvade tänder. Han såg på sitt långa skägg också. Den var ett virrvarr av hår. Då lånade han kammen från herden och började dra den längs slingorna i sitt skägg. Det var första gången någonsin att han kammade sig! Nöjd med resultatet började han kamma sin hårman också. Även där gjorde den lilla tandförsedda träbiten stor nytta. När den helige var klar med sin syssla, sade han:
— Du, dugliga kam, jag vill att mängder av träd ska växa häromkring och deras grenar ska bära gröna kammar med långa tänder som aldrig ska falla av.
Så blev det att en ny trädart började växa på bergets sluttningar. I stället för löv hade träden endast barr på sina grenar. De liknar kamtänderna. Folk i hela världen gav dessa träd olika namn som betyder gran, men gamla människor i rumänska bergsbyar kallar dem även Sankte Pers kam.
(Hört och berättad av Daniel Onaca som klarar sig utmärkt, utan någon kam)
Sagobygdens Blogg 
