Jag håller på att gå igenom en gammal klippsamling från 1910- och 20-talen som rör seder och traditioner, skrock och sägner. Under 1900-talets första decennier var det vanligt att dagstidningar och hembygdsföreningar arrangerade pristävlingar där läsarna uppmanades bidra med berättelser om personliga iakttagelser och kunskaper om gamla svenska folkseder. En hel del klipp i samlingen härrör från sådana tävlingar.
1915 anordnade Svenska Dagbladet en tävling på initiativ av professor Martin P:n Nilsson i Lund. Han var professor i klassisk fornkunskap och antikens historia, men hade också ett stort intresse för folkminnen. 1915 utgav han den klassiska boken Årets folkliga fester. I prisjuryn hade han sällskap med intendenten vid Nordiska Museet Nils Keyland.
Första pris i tävlingen var 50 kronor. Fjärde pris på 10 kronor gick till Lilian Unger från Uppsala, som skrev om besvärlig dödskamp. Hon berättade om Dödsfjädern. En märklig föreställning i södra Smålands skogsbygd. Det är hennes bidrag som vi ska behandla här.
Lilian Unger skriver att just i den trakten lever många underliga föreställningar kvar, som man annars trodde tillhörde en förfluten tid. Om dödskampen blev svår och drog ut på tiden måste släktingar hjälpa den döendes själ att befria sig från kroppen. Ett sätt var att klättra upp på taket och tre gånger ropa den döendes namn genom skorstenen. Ett annat sätt var att se till att det inte fanns någon dödsfjäder bland sängkläderna. Så här skriver Lilian Unger:
En gång, 1913, blev jag i Väckelsångs socken vid en dylikt svår dödsbädd vittne till, hur man från den döendes säng aflägsnade alla bolstrar och kuddar, som innehöll fjädrar.
Skälet därtill fick jag ej veta då, utan erfor jag vid ett senare tillfällke. Två flickor höllo i en bondgård i Väckelsångs grannsocken Urshult på med att plocka höns. Plötsligt utbrast den ena:
– Men Ellen, du glömde dödsfjädern!
Hvad var dödsfjädern? Jo, det är en liten fjäder på vingens undersida, lätt igenkännlig. Om denna lilla fjäder ej aflägsnas utan får följa med de andra till stoppningen i en kudde eller bolster, binder den själen, så att en döende, som hvilar på en dylik fjäderbädd, ej kan uppgifva andan, förrän dödsfjädern aflägsnats.
Hjälper det ej att aflägsna alla fjädersängkläder ur bädden, så måste skälet till den hårda dödskampen vara något annat. Och så har man utbildat en hel kauistik, troligen under inflytande af den i dessa trakter förr allenahärskande schartaunismen med dess stränga logiska fordringar på det kristna liffvet.
Den döende kan vid något tillfälle ha klippt naglarna på en söndag. I så fall kan man hjälpa honom genom att med en sax slå korstecknet öfver händerna.
Har den döende på en söndag borstat skor, bör man stryka honom under fotsulan med en skoborste, först från hälen till tårna, så tillbaka igen. Detta utföres tre gånger under åkallande af Guds, Faderns, Sonens och den Helige andes, namn.
Föreställningen om dödsfjädern är känd från många andra trakter i Sverige. Vill du läsa mer behandlar Louise Hagberg traditionen i När döden gästar, från 1937. Hon ger också exempel på många andra skäl till en svår dödskamp.
Sagobygdens Blogg 