Blå Fogel
Den här svenska folkboken är en översättning av Madame d´Aulnoys kända fesaga Fågel Blå från 1696. Den har kommit ut i många upplagor i Sverige, den äldst kända är från 1794. Sagan har den långa undertiteln: Huruledes en ung konung blef af ett Troll, genom dess list uti Blå Fogel (till en Papegoja) förwänd, i hvilket tillstånd han uti 7 år uthärda måste; men emedlertid fägnade síg af sin Kärastes Samtal intill dess afunden honom sådant nöje afskar, hwaröfwer han så när kommit om lifwet, dock ändteligen befriad, och kom till sin förra gestalt igen.
Sagans slut återfinns också i en Grimmsaga.
Mitt exemplar är tryckt 1824. Observera bildens likhet med den som prydde sagan om Guldgåsen 14 år senare.
Per Gustavsson
Under Att berätta
Strimlusen
Alla har skrivit berättelser i skolsammanhang. En och annan har gått skrivarkurser, inte sant? De flesta av oss som skriver har fått höra att det är viktigt att döda sina älsklingar. Ja, det brukar heta ”kill your darlings”. Jag har aldrig tyckt om det där dödandet och det inte enbart för att metaforen är lånad från en rå sida av det mänskliga. Nej, jag tycker inte om uttrycket eftersom jag vill fortsätta att ha mina älsklingar kvar. De är nämligen inte så många. I lönndom har jag bevarat en av mina älsklingar i mer än fyrtio år. Om jag riktigt räknar efter så är det fyrtiofyra år sedan jag ritade mer än skrev ned en rad om en liten rödsvart lus som jag varken visste vad man vi givit den eller vad den skulle vara bra för. ”Snyggt kryp”, så skrev jag och sedan den sommardagen för så många år sedan har den varit mig kär, en älskling jag inte släppt, trots att jag i gymnasiets första år fick höra att den lilla dikt om min nyvunna älskling jag totat ihop inte dög:
Du kryper från strå till strå.
Längtar efter att ni ska bli två
och skaffa en hel rad rödsvarta ungar,
som kan leka i era gräsdungar.
Jag minns att jag blev en smula sårad av lärarens negativa syn på mitt diktverk, men jag kastade inte bort lusen – som var en strimlus. Strimlusen har varit snäll mot mig under åren. Den har funnits vid min sida hela tiden, inte synlig alltid, men när jag behövt den och när jag för drygt ett år sedan började skriva ett slags berättande treradingar, ja, då sjöng den och sången handlade om att den ville vara med. Jag satte mig före att skriva 367 treradingar. Att det blev just 367 har med året och knäppkoftan att göra: en trerading per dag året runt och en extra att knäppa ihop året med – eller knäppa upp – och som jag tänkte mig som en hemstickad kofta i ull färgad av naturens blader och strån.
Under åren hade jag lärt mig att strimlusen är en graphosom och att graphosomerna tillhör skinnbaggarna. Det där graphosom är grekiska och översatt blir det skriftkropp. Se där! En älskling som aldrig dödats kom till hjälp och följde mig genom hela arbetet med treradingarna och när slutet var nära blev det även två treradingar om den där lusen som pockat på uppmärksamhet för fyrtiofyra år sedan.
Kanske blir koltrasten ledsen om jag inte berättar att också hon varit med under detta utforskande av kort poetiskt berättande. Så är det, strimlusen och koltrasten, två skrivbiträden som, levande älsklingar och vänner, starkt bidragit till att berättandet kom igång igen.
332
en mycket liten gran står där
intill den växer en mycket liten kantarell
på den gula hatten läser vi graphosomens meddelande
342
den kryper omkring med tecken på ryggsköldarna
skinnbaggen strimlus
ovetande om tungomålens mångfald bär den allas skrift
350
koltrasten sätter näbben mot de blottade årsringarna
öppnar gyllene flöjten
sjunger gammelfurans berättelse över kalhygget
(De tre treradingarna är tagna ur diktsamlingen Spegelskärvor – Poetiska återspeglingar saltando i C-dur, Beijbom Books, 2011)
Bengt Söderhäll
Guldgåsen
I år är det 200 år sedan Bröderna Grimm publicerade den första delen av sin sagosamling Kinder- und Hausmärchen. Under brödernas livstid utkom samlingen i sju ständigt bearbetade upplagor.
I Sverige spreds många av sagorna i billiga skillingtryck. Jag är övertygad om att dessa små häften på några få sidor bidrog till att utöka den muntliga berättarens repertoar och att de även kom att traderas muntligt. Vi har att göra med en växelverkan mellan muntligt och skriftligt, som är allt för lite utforskad.
Skillingtryckets första sida har ofta en naivt uttrycksfull bild. Jag ska publicera en del sådana här små bilder på bloggen. Det blir bilder från såväl Grimmsagor som andra samlingar. Bilden ovan illustrerar En mycket nöjsam, lärorik och märkwärdig historia om Guld-Gåsen. Sagan finns hos Bröderna Grimm.
Per Gustavsson
Under Litteratur
”Hur jag ser på livet, mormor”
De ligger där, runtomkring oss, berättelserna. De väntar, längtar, de gömmer sig, skriker och viskar. I min tillvaro kröp de in oförhappandes, inte efterfrågade men nödvändiga när barnabenen ännu sprang. De höll sig levande i nära femtio år, men tystnade eller gömde sig eller gick någon annanstans än till mig eller tog slut eller så tappade jag förmågan att höra dem, känna dem, ta emot dem.
Det var smärtsamt, tomt och sorgligt.
Så en dag blev jag bestulen på dator och usb-stickor. Allt jag skrivit under åratal – borta. Där var berättelser, utkast, nästan en hel roman och förteckningar över sagor, sägner, skrönor och allsköns märkligheter, dessutom nedskrivna i kortformat för minneshjälp.
Det gjorde så klart ondare än vad en narkos kan mota bort, men då kom en annan sorts berättande till hjälp, en mer rytmisk form av berättande, ett berättande med långa och breda avstånd mellan ord och ljud: poesin.
En av de böcker som hjälpte mig var – och fortfarande hjälper mig – Rita Mestokoshos Hur jag ser på livet, mormor. Det är en viktig bok inte bara för mig och jag vill ge dig möjlighet att läsa en text jag skrev om den för halvannat år sedan drygt, när jag tagit mig genom den värsta värken efter stölden jag nyss nämnde:
I dag, kort efter avkoloniseringen, är litteraturen ett verktyg för vår tids män och kvinnor att uttrycka sin identitet, att kräva rätten att föra sin talan och i all mångfald göra sin stämma hörd. Utan deras röster, utan deras anrop, skulle vi leva i en tyst värld.
Orden står som efterord i Rita Mestokoshos diktsamling Hur jag ser på livet, mormor, en samling poesi på språken innu, franska och svenska. Citatet är taget ur Jean-Marie Gustave Le Clézios Nobelföreläsningen den 7 december 2008. Le Clézio talade i nämnda föreläsning om ”Rita Mestokosho från Mingan (Quebec) som låter träden och djuren tala” och han beklagade att ursprungsbefolkningarnas modersmål inte hörs i vår värld.
Visst, vi befinner oss efter avkoloniseringen, efter den kolonisering som med vapen höll folk och nationer nere. När det rör språken och kulturerna finns dock en skevhet, en obalans rörande vilka språk som översätts och vilka som inte översätts. Vilka språk som hörs och vilka som inte hörs. Förhoppningsvis kan delar av skevheten avhjälpas med framsynt förlagsarbete som Beijbom Books visar prov på i och med utgivningen av Rita Mestoshos dikter.
Den holländska författaren Cees Nooteboom har i flera sammanhang påpekat den obalans som hämmar det litterära och offentliga samtalet. Vid en konferens i London om litteratur och frihet i början av december i fjol uttryckte han sig så här:
I Holland läser vi anglosaxisk litteratur, många gör det och det mesta blir översatt. Det omvända gäller inte. De små språkens författare översätts i ringa utsträckning till engelska. Ta Jean-Marie Gustave Le Clézio. Han hade svårt att få sina böcker publicerade tidigare. Nobelpriset ändrade på det.
Rita Mestokosho skriver på franska. Förläggare Beijbom övertygade författaren att till den nu aktuella trespråkiga diktsamlingen Hur jag ser på livet, mormor översätta åtta av de tjugo dikterna till innu och något lite lyckas ett litet förlag i norra världen rätta till obalansen mellan världens språk. Egentligen är det en smått galen idé Karl Beijbom genomfört. Att ge ut en diktsamling på tre språk och förmodligen också hoppas på att boken kommer att sälja tyder på en glad optimism som förhoppningsvis besvaras med kärlek av poesiälskare.
Det är nämligen ingenting mindre än en händelse av stor betydelse att denna diktbok blivit till, redan med Facebookgrupp och resonemang i sociala medier om såväl form som innehåll. Och dikterna är av ett slag som med mildhet och vrede sätter sig i kroppen efter en, två eller tre läsningar. Den allra första dikten som satte sig i mig var ”En innus liv” och då särskilt den här raden:
Just i det ögonblick då de två vägarna möts och löper samman, kommer innun att finna sig själv.
På innu ser en sån mening ut så här, om jag sett rätt:
Tapitikaui e nishiki meshkanaua innu tshika mishkatishu…
Jag tycker att det ser vackert ut och med den svenska tolkningen ringande intill förstår jag snart att en annan poet också varit i de poetiska trakter där Rita Mestokosho sökt självfinnandet: Tomas Tranströmer.
I dikten ”Preludier” (Mörkerseende, 1970) står:
Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en annan utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.
Det poetiska samtalet vidgas över tid, rum och språk. Innu betyder människa på Rita Mestokoshos modersmål och Tranströmers språk säger att en människa finns än mer när hon möter en annans anlete. Så sker mellan dessa båda diktare liksom mellan diktare och läsare. Om jag lånar några rader från Hannah Arendt i Människans villkor (Daidalos 1998, s 249) blir det nog mer begripligt vad jag menar:
Då människor inte är inkastade hur som helst i världen utan föds av människor in i en redan existerande människovärld, föregår de mänskliga relationernas väv allt enskilt handlande och tal. Nykomlingens ådagaläggande av sig själv i ord och nya början i handling är därför som trådar som träs in i ett redan givet mönster och som förändrar väven, liksom denna å sin sida på ett unikt sätt påverkar alla livstrådar som den kommit i beröring med.
Hur jag ser på livet, mormor är en diktbok på knappa hundra sidor. Tre språk textade sida vid sida i den smått magiska uppfinningen bok. Ett av språken, innu-indianernas innu-aimun, talas i elva byar av sammantaget femton tusen innu och gnuggar sig nu mot ett relativt litet språk, det svenska och ett världsspråk som franskan. Jag tror att de tre språkens Nukum, grand-mère, mormor ler åt den språkens kör som tolkar innu-indianernas levnadssätt och den mänskliga mångfaldens smittsamma förunderlighet.
Ditt vackra ansikte av tiden fångat
Där tusen kvinnors gåtor döljer sig
Tusen skäl att ge dig hän ditt värv
I en genomskinlig synlig värld.
(Första av fyra strofer i dikten ”Nukum, skogarnas kvinna.)
Bengt Söderhäll
Fakta om boken:
Rita Mestokosho: Hur jag ser på livet, mormor. Dikter på innu, franska och svenska. Tolkning från franska Paul Moerman. Förord av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Beijbom Books, 2010.
Under Att berätta, Litteratur
Ny gästbloggare: Bengt Söderhäll
Ny gästbloggare under januari månad är Bengt Söderhäll. En del av er känner säkert igen Bengt som berättare på Ljungby berättarfestival. Så här presenterar han sig själv.
Uppväxt i backigt södra Jämtland intill Hoverbergsgubbe och plattlandet i Dalälvsutloppets Älvkarleby kommun.
Drog en och annan historia som barn som ännu inte kommit i mål och startade kurser i Berättardidaktik vid milennieskiftet vid Högskolan i Gävle, där han har sitt värv som lektor i didaktik och det hörs ju i ordet lektor att det förväntas att karln läser ett och annat.
Debut som poet vid 59 års ålder i september 2010 med samlingen ”Speglingar i den långa sjön” och eftersom den poetiska slagrutan drog så starkt blev det fem diktsamlingar på sextioårsdagen vid höstdagjämningen 2011, allt på Beijbom Books.
Eftersom bandymatcher är långa och SkriBengt, ett av karlns många alias, spelte bandy i Skutskär IF i 20 år, hann han hitta på en och annan berättelse och stjäla än fler, som den när 22 spelare under en allsvensk match låg på knä och letade efter backen Rolf Petterssons lins till högra ögat och han, SkriBengt fann den. Så kan det gå.
Bengt Söderhäll
Under Att berätta
Två Härjedalskvinnor till
Att samerna funnits i Mittådalen i Härjedalen under mycket lång tid vittnar två gamla berättelser:
Längst upp i dalen söder om Helagsfjället ligger Nesjön. På ett näs i
sjön finns en uråldrig samisk begravningsplats. Den sista som begravdes där var en gammal samekvinna som hette Eva och efter henne kallas näset för Evnäset.
Nedaför Flatruet norr om Mässlingen finns en lång klyfta, en kanjon, som kallas för Evagraven. En sameflicka som hette Eva färdades med skidor över fjället. Hon överraskade av en kraftig snöstorm och skidade över branten och dog. Efter henne kallas klyftan för Evagraven.
Troligtvis har klyftan använts vid jakt och villebråden har hetsats fram till klyftan och dödats. Intill Evagraven finns Ruändans 4000 år gamla hällmålningar med bilder av framförallt älgar och renar, men även björnar.
Per Gustavsson
foto ur Erik Modin: Härjedalens ortnamn och bygdesägner. 3. uppl, 1949
En till Härjedalskvinna, som visste vad hon ville
Sydväst om Tännäs i Härjedalen ligger ett stort vildmarksområde med sjön Rogen. Där finns också en liten mindre sjö och en by som båda heter Kärringsjön. Fram till 1950 var det här en sameby, men fortfarande betar renarna här. Hur har då sjön fått sitt namn?
På Oppgården i Tännäs levde på 1600-talet en kvinna som kallades Stor-Anna, eftersom hon var ovanligt stark. Hon brukade fiska just vid den lilla sjön, som efter henne bär namnet Kärringsjön. En gång bar hon en halv tunna fisk de två milen hem till Tännäs. Samtidigt som hon gick stickade hon strumpor. Sedan gick hon direkt de två milen till sin fäbod i Medskogen och mjölkade korna där.
En gång blev hon oense med sina fäbodgrannar om betet. Hon rev ner alla sina hus och flottade stockarna på Fredsjöbäcken och byggde upp husen på nytt där Lokvallen nu är.
Per Gustavsson
Vildhjärta
God fortsättning på berättaråret önskar Sagomuseets blogg.
Ett hjärta som klappar för dig, för oss, för alla och för berättelsen.
Sagobygdens Blogg 