På berättarfestivaler världen över träffas berättare och lyssnare med gemensamma intressen – berättelser! Georgiana Keable från England och Dawne McFarlane från Cananda träffades på en sådan festival, the Scottish International Storytelling Festival i Edinburgh. De insåg snabbt att de hade flera gemensamma intressen. De var båda Waldorflärare, brann för berättande för mindre barn och ju mer de pratade insåg de att de båda var inspirerade av samma bok, Festivals, family and food, som de ägde varsitt exemplar av, vältummat, fyllt med kladdiga fingrar, gamla kakor och massor av minnen. De bestämde sig för att de ville skriva en bok tillsammans utifrån deras gemensamma erfarenheter. Boken fick namnet Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children.
Boken är vackert designat med färgade sidor, faktarutor, hänvisningar och praktiska tips för berättarsituationer. Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children är, som titeln indikera, på engelska. Första tanken kan lätt bli att detta är inget för mig, speciellt eftersom boken börjar med rim, ramsor och sånger för de allra minsta. Georgiana och Dawne ger dock läsaren hjälp på vägen och du hänvisas till deras youtube kanal där du kan lyssna och se hur de framför ramsor och sånger. De flesta av oss kommer känna igen alla sånger och de flesta ramsor från svenska sagoböcker.
I första delen av boken indelas kapitlen i ålderskategorier upp till sju års ålder. Du får många tips på berättelser som passar för olika åldrar och det är traditionella sagor som du kan hitta på svenska i olika sagosamlingar. Känner du väl till de sagor som vi berättar på Sagobygden så kommer du att känna igen flera. Georgiana och Dawne har kommenterat varje berättelse med personliga reflektioner.
I bokens andra del hittar du berättelser indelade efter olika tema, bland annat hur du kan använda berättelser ute och inne, till högtider och för att skapa gemenskap. De ger praktiska råd kring rekvisita, hur man kan arbeta tillsammans med lärare i skolan och användning av teckenspråk som stöd. I det sista kapitlet hittar du hänvisningar till forskning och tankar kring barns språkutveckling.
Alla kan hitta inspiration från denna bok, ny berättare såväl som den vana. Boken är fylld med erfarenhet och visdom och är skriven med mycket kärlek till berättelsen och barnen.
Georgiana Keable grundade Fortellerhuset och Oslo berättarfestival i Norge, hon har även fått Oslos kulturpris. Dawne McFarlane arbetar med globalt berättande och är djupt engagerat i att trygga kulturarvet.
En gång i tiden, vid foten av berget Semenic, levde några fåraherdar som varje sommar ledde sina får upp till betesmarken. Bland herdarna fanns en ung man som hette Bujorel, en flitig och modig karl. En natt, när de låg samlade runt lägerelden, hördes några hemska rosslingar någonstans i fjärran. Blodet isade sig i deras ådror. Ingen vågade gå och se efter vad de var fråga om. Men ynglingen tog sin käpp i handen, reste sig upp och sade att han tänkte gå och undersöka varifrån de där hemska oljuden kom. Det var inte förrän i gryningen han kom fram till gläntan där rosslingarna hördes. Vad fick han se, bland alla buskar och enar! En jätteorm hängde runt halsen på en hjort. Ormen försökte kväva det behornade djuret som svängde med huvudet åt alla håll för att lösgöra sig. När hjorten såg pojken, talade den till honom med mänsklig röst:
− Bujorel-Bujor, var snäll och döda ormen och rädda mitt liv.
− Bujorel-Bujor, sade ormen, krossa hjortens horn som vill slita mig sönder och du skall få en dyrbar gåva som tack.
Herden funderade en stund. Sedan krossade han hjortens horn. (1) Ormen berättade då för honom att han var ormarnas kung och att hans namn var Vizor. Reptilen rådde honom att gå till hans gård om han ville få den utlovade belöningen. Bujorel gick åt det hållet som ormarnas kung visade honom. Gården var omgärdad av ett staket. Vid dess port möttes han av en apsida (en mycket giftig orm) som frågade honom vad han hade där att göra.
− Se, sade Bujorel, idag räddade jag din härskares liv och han rådde mig att komma hit för att ge mig en belöning.
− Aha? sade apsida förvånad. Kom in i så fall. Men låt mig berätta en sak för dig: du skall inte ta emot något annat från Vizor än lådan han håller gömd bakom dörren på sin kammare. Först kommer han att vägra ge den till dig, men om du står på dig ger han efter.
En kort stund efter detta kom även ormkungen Vizor fram till sin gård. Han bad fåraherden att följa honom till ett underjordiskt kammare proppfullt med guld och ädelstenar. Värden uppmanade honom att välja vad han ville och ta med sig hur mycket han kunde bära hem. Bujorel ville inte ha något av alla de kostbara sakerna, utan han tittade bakom dörren, där det låg ett gammalt skrin.
− Det där vill jag ha, sade han och pekade på lådan.
− Oooo!, sade Vizor, jag är ledsen, men jag kan inte skiljas från den här asken.
− Antingen den eller inget, insisterade Bujorel.
När Vizor såg ynglingens beslutsamhet gav han med sig. Men i lådan fanns bara en en liten orm. ”Vad kan jag göra med denna?”, undrade herden, medan han gick tillbaka. När han kom fram till gårdens port mötte han åter den hjälpsamma apsida som rådde honom:
− Ta med dig asken hem och ta väl hand om den lilla ormen. Du kommer inte att bli besviken.
Bujorel gick inte tillbaka till de andra herdarna på Semenicberget, utan återvände till föräldrahemmet. Han gick raka vägen till finrummet, drog fram det gamla skrinet från sin säck och ställde det på en hedersplats under ikonerna på väggen. Sedan rörde han det inte mer. Han hade nästan glömt sin gåva.
En kväll, öppnades skrinets lock av sig själv och ut ur den reste sig en flicka. Det var en ung kvinna, rättare sagt. Vacker som en fe! Bujorel kunde inte få fram ett enda ord. Han var som förhäxad. När ynglingen åter fick mål i munnen frågade han, vad hon hette. Flickan hade inget namn så han kallade henne Voica och samma dag bad han henne att bli hans fru. De två gifte sig i kyrkan. Man ordnade ett fint bröllop för dem och sedan betraktades dem som äkta makar. (2)
De två levde i harmoni, men den unga hustrun hade en konstig vana: varje gång hon kände sig nedstämd, drog hon sig tillbaka och virade in sig i sitt ormskinn som låg kvar i asken under de heliga ikonerna. Hennes svärmor var inte glad när hon såg detta. En dag gick hon och bad de kloka gummorna i byn om råd. En av dem rådde henne att kasta ormskinnet i elden. Döm själva om smärtan i Voicas hjärta när hon inte längre hittade den fjälliga dräkten, som hon använde när hon behövde tröst!
Livet gick vidare. För att tjäna sitt dagliga bröd, anmälde sig Bujorel som dagsverkare hos de rika människorna i byn. En sommar blev han anställd som dräng, hos en lokal bojar (3). Han arbetade där ett tag och var nöjd, men en dag, blev han sjuk och kunde inte gå till jordägarens gård. Han skickade Voica att utföra sina göromål i stället. När godsägaren fick syn på kvinnan blev han förtjust i henne och bestämde sig för att ta henne från hennes man. Då Bujorel återvände till arbetet, visade bojaren en skogsdunge för honom och sade:
− Se där, vid den här tiden imorgon vill jag att denna skog ska vara ersatt med ett vetefält. Vetet ska vara skördat, malt och mjölet samlat i säckar.
Bojarens hemliga tanke var att inför en sådan omöjlig uppgift, skulle drängen antingen fly från byn eller störta sig över arbetet och därmed dö av utmattning. Sedan fanns det inget hinder för att drömmen skulle gå i uppfyllelse. Ledsen återvände den unge mannen hem och berättade om sitt problem för sin fru. Voica sprang till sin far för att fråga om råd.
− Oroa dig inte, sade Vizor. Lägg er och sov gott i natt för att imorgon kommer allting att bli så som godsägaren önskar sig.
Nästa morgon bredde sig ett vetefält ut på skogens plats. Vetet var skördat och mjölsäckarna låg staplade på varandra vid dess kant. När godsägaren såg ett sådant mirakel förundrades han.
Men tror ni att han var nöjd? Inte alls. Hans hemliga tanke gnagde i honom oavbrutet. En vacker dag tog han Bujorel, visade honom ett annat skogsparti och sade:
− Ser du denna hasselskog? I morgon vill jag att det här skall växa vinstockar med mogna druvor färdiga att forslas till vinpressen.
Den stackars drängen lunkade hem och delade sin sorg med sin fru. Voica i sin tur rusade till sin far, ormarnas kung, för att berätta allt. Vizor lugnade henne och lovade att allt kommer att ordna sig. Nästa morgon, såg godsägaren kullen full av vinstockar. De stora vindruvsklasarna hängde ner fulla av mogna druvor färdiga att föras till vinpressen. Den lömske utsugaren låtsades berömma drängen, men han gav inte upp sin hemliga önskan. ”Den här gången ska jag ge honom en uppgift som ingen levande varelse, vare sig man eller djur, kan uppfylla”, tänkte han.
Godsägaren tog drängen åt sidan och sa till honom:
− Nu vill jag att du går till underjorden och hämtar guldbältet som min far hade på sig när han blev begravd.
Bujorels förtvivlan kände inga gränser. ”Vem kan utföra en sådan uppgift?”, klagade han på väg hem. När han berättade för sin fru om godsägarens nya krav, sprang hon med detsamma till sin far för att berätta allt.
− Lämna den där skurken åt mig!, sade Vizor. Vi skall ro iland även den här uppgiften fast det blir inte lätt. Sedan ska vi ta itu med godsägaren också.
Med detta sagt, som framväxt ur jorden, dök plötsligt en vit häst upp.
− Denna häst kommer att leda Bujorel till en stor ravin som öppnar sig i underjorden. Där flyter en bäck och på dess strand ligger guldbältet. När han hittat det bör han klatscha med tömmarna och hästen kommer att föra honom tillbaka.
Ormens dotter berättade detta för sin man som lade allting gott på minnet, grenslade hästen och red iväg utan dröjsmål. Det gyllene bältet låg exakt på den plats där det skulle. Det var mycket vackert, men Bujorel hade ingen tid att förlora med att beundra det. Han klatschade med tömmarna och hästen bar honom tillbaka till de levandes värld i en blink.
Nu struntade godsägaren i guldbältet. En mycket dyrbarare skatt fanns i hans närhet. Han förberedde sig att be den vackra änkan att bli hans hustru. Då fick han se Bujorel dyka upp på gården! Han red på den vita hästen, hojtandes och viftandes med bältet över huvudet. Denna syn gjorde godsägaren så förtvivlad att han föll ihop på stället. Hans tjänare fick bära honom till sängen och han reste sig aldrig mer upp. Det blev byborna som lyfte honom. Men inte för att sätta honom vid matbordet, utan för att lägga honom i kistan för att bäras till graven. Efteråt levde Voica och Bujorel i lugn och ro ända tills även de fick bäras bort till platsen för den eviga ron.
Noter
Sagan utspelar sig som en berättelse om generositet och likvärdighet mellan vad som erbjuds – vad som tas emot – och vad som ges i gengäld.
1. Det är ovanligt att hjälten bestämmer sig för att rädda ormen. Att stödja angriparen och inte offret ter sig omoraliskt, men sagans uppföljning bevisar handlingens etiska acceptans.
2. Hjälten genomgår äktenskapsprovet på god tro och med partnerns acceptans oavsett dess skepnad.
3. bojar: godsägare under medeltiden i de rumänska regionerna.
Sankt Petri kyrka i Malmö är 700 år gammal. Den började byggas 1319 men det tog ungefär 60 år innan kyrkan var färdigbyggd. Vid den här tiden var det gott om sill i havet och det var en värdefull handelsvara. Fler och fler hus byggdes intill havet och Malmö blev en viktig handelsstad. En sådan betydelsefull stad behövde en ståtlig kyrka.
På 1400-talet byggdes kyrkan till med små kapell. I Vårfrukapellet hölls gudstjänst och sjöngs sånger till jungfru Marias ära. På altaret i kapellet stod ett skrin, som enligt legenden innehöll Jesusbarnets linda. Den reliken vårdades ömt.
En gång för mycket länge sen höll Jens klockare på att smycka kapellet inför julhelgen. Han hade lagt halm på golvet framför altaret och satt fram figurerna som berättade om Jesusbarnets födelse. Där var alla djuren i stallet och de tre vise männen. Och så förstås Maria och Josef med Jesusbarnet. Vaxljusen brann och spred ett vackert sken.
Nu skulle Jens klockare bara öppna skrinet och ta fram Jesusbarnets linda, så att gudstjänstbesökarna skulle få skåda det dyrbara minnet efter Jesusbarnet. Utanför kyrkan stormade det. Den starka vinden skakade kapellets fönster och vindflöjlarna på taken mitt emot kyrkan gnisslade. Vilket julväder! Var det för att han tänkte på stormen som Jens glömde att göra det heliga korstecknet, som skyddar mot allt? Kanske var det därför olyckan hände.
Precis när han lyfte på skrinets lock slog stormen upp ett av fönstren i kapellet. En virvelvinden sökte sig in i kyrkan, tog tag i Jesusbarnets linda och förde den heliga reliken ut genom fönstret.
Skrinet var med ens tomt.
Först var Jens som förstenad. Sen vaknade han till liv och sprang genom kyrkan och ropade:
– Helige Josef, hjälp, hjälp!
Präster och kyrkobesökare kom rusande och ropade förskräckta:
– Vad är det som händer?
Men Jens hade inte tid att svara. Som en vettvilling rusade han ut genom kyrkporten. Även nu glömde han att göra korstecknet. Hade han gjort det, hade kanske allt slutat lyckligt.
Utanför kyrkan ropade han om någon hade sett den heliga lindan. Folk visade åt olika håll. En liten pojke pekade upp på kyrkan. En bit upp på en pelare hade reliken fastnat och vajade för vinden. Pojken började klättra för att nå den. Precis när han skulle sträcka fram handen för att gripa lindan tog stormen i på nytt och en vind hann före och svepte iväg tygstycket högt upp i luften.
Lindan flög från hus till hus, över tak efter tak, från gata till gata. En stor människomassa följde efter. Prästen först, flämtande och stönande. Därefter män med stänger, stegar och rep. Man jagade det gamla tygstycket, precis som om man förföljde en farlig fånge som rymt från fängelset. Vid Söderport var männen nära att få fatt i tyget, som hade fastnat i en tegelpanna på ett tak. Men snart slet det sig loss igen och blåste högt upp i luften och snart såg inte förföljarna den heliga lindan.
Utanför staden på andra sidan ett stort kärr låg ett litet fallfärdigt hus, som länge hade stått tomt. Husets tidigare invånare hade dött i pesten. Just denna julafton hade en ensam kvinna med sitt lilla barn tagit skydd mot den kalla stormen i den enkla boningen. Barnet var naket och frös. Kvinnan försökte värma barnet i sin famn, kysste det och grät. Jesusbarnet hade åtminstone haft halm som värmde i stallet och djurens värme hade skyddat mot kylan. Men hon hade inget. Hon visste ju varför människor stött bort henne. Hon hade fött ett barn utan att vara gift. Någon man hade hon inte. Men varför skulle det oskyldiga barnet drabbas?
Fönstret i den lilla kojan var trasigt. Vinden tjöt genom hålet. Men så plötsligt fylldes hålet av något vitt. Kvinna grep tag i det och i famnen höll hon ett tygstycke. Den natten svepte en stackars kvinna sitt barn i Jesusbarnets linda.
Sankt Petri kyrka miste sin heliga relik. Och Jesusbarnet skänkte sin linda till ett litet barn som räddades från att frysa ihjäl.
Bild: Sankt Petri kyrka, litografi från 1874. Detalj av bonadsmålning av Bernhard Jönsson.
Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.
Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.
Den långa lussenatten
Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.
– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.
– Hon är så god som två, inföll gumsen.
– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.
Bonden som tjuvlyssnade på djuren
En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.
– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.
– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.
När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.
Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.
Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.
I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.
Lussenatt i natt, klabbedask
Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:
– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.
Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.
Lussefärs släkte
Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.
Lucia gömde barnen
Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.
Kvarnen som stannade lussenatten
I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:
– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.
– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.
Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.
– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.
Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.
– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.
Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.
Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.
Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.
Skomakaren som arbetade lussenatten
En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.
På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.
Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.
”Skälver har bränt mej”
I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.
En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.
– Skälver, svarade drängen.
Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:
– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.
De andra trollen svarade bara:
– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.
Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.
Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.
Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.
Lucia lindrar hungersnöd
I Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.
Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson
Inför varje avsnitt av Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige har vi valt ut tio platser och berättelser i Sagobygden, en för varje avsnitt som har koppling till tiden och handlingen. Hittills har vi släppt fem stycken. De övriga fem kommer att släppas från och med söndag 14 januari 2024, och därefter fyra söndagar framöver. Länk till de första fem filmerna finns här och längst ner på sidan.
Det var en gång…Stenåldern, ca 14 500 – 3700 år sedan
Så länge vi människor har haft ett språk, så har vi berättat för varandra. Om kvällarna runt elden, på fester eller när vi tagit en paus i arbetet. Inte minst har vi berättat sägner. En sägen kan förklara en märklig stenhög eller varför en sjö har en konstig form. Och den kan på ett fantasifullt sätt förklara varför en plats heter som den gör, eller skrämma oss för det som är farligt.
Skatten i Högarör. Metallernas tid, ca 1700 f Kr – 500 e Kr
Högarör är ett gravröse från bronsåldern. Det sägs att en mäktig och betydande man begravdes här på höjden. Föreställningen om att det fanns skatter i såna här forngravar var mycket vanlig och många gravrösen är nersjunkna i mitten, vilket kan tolkas som ett tecken på att någon har letat efter en skatt.
Agundaborg. Vikingarnas tid, 500-talet – slutet av 1000-talet
Den helige Sigfrid kom till Sverige från England i början av 1000-talet för att missionera den kristna läran. Den förnäma borgfrun Agunda på Brånanäs vid Agunnarydsjön lät döpa sig och just på den här platsen lät hon bygga traktens första kyrka.
Flickebacken. Gud ger och Gud tar, 1100-talet – slutet av 1300-talet
Vid mitten av 1300-talet utplånades en stor del av Sveriges befolkning genom en fasansfull pestsmitta som fick namnet digerdöden. Olika metoder användes för att försöka stoppa pestens framfart. Man grävde ner levande djur som offer, och det sägs även att människor blev levande begravda.
Brudgummehallen. Kampen om tronen, år 1361 – 1560
När Gustav Vasa kom till makten i Sverige infördes många nyordningar. Kungens fogdar fick större makt, skatterna ökade och kungen la beslag på stora delar av kyrkornas värdeföremål. I Småland, där bönderna tidigare hade upplevt ett stort självstyre, var missnöjet stort och Nils Dacke kallade till uppror.
För att se filmerna som finns på Sagobygdens hemsida, klicka här:
I Borg- och folksägner hittar jag en sägen som jag själv brukar berätta. Den handlar om borgen Piksborg och hur samhället Lidhult fått sitt namn. Så här låter den i Wilhelmina Schröders version.
På ön Bolmsö i sjön Bolmen finns några med gräs och buskar överväxta stenhögar, utvisande den plats, där i långt försvunnen tid kung Pigge lät åt sig uppföra en borg, som han kallade Piksborg.
Denne sjökonung levde i en mycket orolig tid. Knapp var hans borg färdig, so kom vilda krigarhopar och belägrade den. Länge försvarade sig konungen. Men de flesta av hans män hade stupat, och barbarerna satte eld på borgen. I deras händer ville drotten likväl inte falla. Allas hans skepp var förstörda. Men han smög sig ned i fataburen och tog därur en stor kopparkittel. Dold av nattens mörker bar han denna till stranden, satte sig däri och rodde med ett par stakar ut på sjön. Natten var kall och stormig och han fick utstå svåra lidanden. Mot morgonen nådde han land. Några fattiga fiskare fick den svårt medtagne in i sin hydda och vårdade honom ömt.
Till minne av sitt stora lidande och den huldhet, varmed han vårdades, kallade drotten platsen för Lid-hult och socknen där heter ännu Lidhults socken.
Den här sägnen återfinns i Rosengrens Ny Smålands beskrifning som utgavs från 1896 och många år framåt som bilaga till Nya Vexiöbladet. Sägnen går tillbaka på Peter Wieselgrens verk med samma titel som utkom 1844-46.
Schröders placering av Piksborg till Bolmsö är felaktig. Piksborg ligger vid Bolmens sydöstra strand.
Schröders berättelse utgör inledningen till en diktad berättelse om en högmodig herreman i trakten, Jep Snorreson, som strävar efter att bygga en borg med tinnar och torn, liknande Piksborg. Tidigare generationer av släkten har alltid varit arbetsamma, enkla och flärdfria. Med stor möda har de röjt mark och skapat stora åkrar. Men Jep bryter med traditionen och söker ära och berömmelse. Han byter namn till Jep Örn och blir kung Erik trogen. Han umgås helst med fogden på Piksborg.
En dag när han jagar försvinner hans falk. När han når några gravkullar, där det sägs att han förfäder har begravts, lyser det ur en kulle. Kullen öppnar sig och riddaren går in. I rummet därinne möter han sina förfäder, som råder honom fortsätta in i nästa rum. Och in i nästa. I det tredje rummet möts han av orden: ”Med grämelse har vi, dina förfäder, sett din dårskap. Bli rättrådig, eljest blir ditt fall stort.” ”Tjurhuvuden, hur vågar ni”, ryter Jep förgrymmad. I detsamma får han ett hårt slag i ryggen och faller framstupa. När han vaknar ligger han utanför en av högarna.
När Engelbrekts upprorshär på 1430-talet anföll Piksborg, erbjöd anföraren Jep Örn att ansluta sig till de upproriska bönderna, med hänvisning till att han var ”en son av frie fäder”. Jep vägrade. Bönderna satte eld på hans torn och riddaren blev innebränd.
Historien slutar med orden:
När fromma vandrar gick förbi där tornet stått och Jep Snorreson funnit sitt ömkliga slut, korsade de sig och sa: ”Högmod går före fall”.
Den här berättelsen belyser hur Wilhelmina Schröder skapat många av sina berättelser. Utifrån en sägen lokaliserad till en bestämd plats, sägenmotivet att döda anförvanter kan visa sig och en historisk händelse under Engelbrektstiden, diktar hon en berättelse med en tydlig moralisk uppmaning.
Schröders verk saknar innehållsförteckning och kan vara lite svår att hitta i. Ovanstående berättelse finns på sidan 540. Med det här inlägger avslutar jag berättelsen om Wilhelmina Schröders verk. Om du blivit intresserad av att botanisera vidare i Borg- och folksägner kanske du hittar berättelser som anknyter till en plats i din närhet. Känner du till bakgrunden till berättelsen får du gärna höra av dig.
Trevlig julläsning!
ILL: Bönder bränner en borg. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
På Rönnarpsbjär, en höjd knappt en kilometer norr om järnvägsstationen i Tågarp, Ottarps socken står ett bronskors som minner om att här stupade den danske prinsen Oluf Haraldsen 1143. Det här korset ersatte ett trasigt järnkors på 1960-talet. Redan i Richard Dybecks tidskrift RUNA berättas det i andra häftet 1842 om korset. Då var det av ek och hade stått där sen ”urminnes tider”. Det berättas att ”så snart detta kors fallit omkull, har folket i gården nedanför bjäret ej fått någon ro, förr än det åter blifvit upprest”.
Det här korset och traditionen omkring det är utgångspunkt för berättelsen Prins Olofs kors i Schröders Borg-och folksägner. Hon uppger att korset är grovt tillyxat av tjocka timmerstockar och liknar mer en galge än ett kors.
Hon förlägger sin historia till 1840-talet. Några ynglingar, däribland gästgivarens brorson Sven, driver gäck med gästgivaren och binder hans häst vid korset. Det skulle de aldrig har gjort. De hade bara kommit halvvägs nerför backen då de hörde hovslag av en galopperande häst bakom sig. I nästa ögonblick for blixtsnabbt en vit häst förbi dem. Hästen hade ett guldstickat schabrak och stigbyglar av guld. Svens hand fick ett hårt slag av den ena stigbygeln. Så var hästen bort. När ynglingarna vände sig om fick de se hur gästgivarens häst sprang runt korset i vild galopp.
Vid tvåtiden på natten vaknade folket i gästgivargården av hästtramp. Deras svarta häst galopperade kring gården tills han stupade. Svens hand svullnade och värkte, och det dröjde länge innan han kunde arbeta igen.
Det mest märkliga var att korset inte hade skadats. Det talades mycket om denna händelse i bygden.
Två danskar, som köpt varsin herrgård i trakten, pratade några år senare om korset och vad som hade hänt där. De menade att folk var bra skrockfulla. En av karlarna sa att han inte alls var rädd för korset. De slog vad om 200 kronor att han på natten skulle skära fyra skåror i korset. Det gjorde han också och var glad över de lätt vunna 200 kronorna.
Den som förlorade harmades. Nu börjar han gräva vid korset efter de dyrbarheter som folk sa var nergrävda vid korset. Åtta dagar därefter slog åskan ner i grävarens gård. Huvudbyggnad och tre ladugårdar med halmtak brann ner till grunden. Med nöd och näppe lyckades herremannen rädda sig själv och sin familj från att brinna inne.
Den andre herremannen fick barn följande år. Flickan var ”harmynt”. De tre barn som föddes därefter hade alla samma lyte. ”Det är straffet för att jag gjorde de fyra skårornai korset”, brukade herremannen ofta vemodigt säga.
Vid en snabb sökning har jag inte hittat någon källa till den här berättelsen. Den kan finnas, men Wilhelmina Schröder kan också skapat berättelsen utifrån den korta utsagan om vad som händer när korset på Rönnarpsbjär inte underhålls. Det är ett vanligt sägenmotiv, att ett kors som inte underhålls leder till olycka. Detsamma gäller om ett kors vanhelgas. De straff som herremännen fick anknyter också till välkända motiv.
Själva sägnen om korset och vikten av att underhålla det återges i Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar, som jag är övertygad om är en källa till många berättelser i Borg- och folksägner. Ljunggren nämner sägnen kring korset när han skriver om Bälteberga gård, som ligger i närheten.
Källor:
Borg- och folksägner, sid 1220ff.
Bref från Skåne, rörande sess fornminnen. RUNA, 1842:2 s. 51f
Den i det tidigare blogginlägget publicerade sägnen om Hin Håle och slottsherren innehåller många klassiska sägenmotivet: den obeskrivligt grymme slottsherren; en plågsam död; djävulen som kommer i sin vagn för att hämta den dödes själ; spökerier som slutar när den gömda rikedomen hittas. Schröder kan ha haft en förlaga eller bara diktat ihop en historia utifrån traditionella ingredienser.
Jag känner igen en hel del berättelser som sägner, som traderats både före och efter det att Schröder skrev sin bok. Här finns sägnen om den grymme riddaren Peder Oxe, herre till Björkeberga i Göinge. Andra exempel från Skåne är skatten i källaren till Knutstorps slott och den igenmurade frun i Gyllebo slott (som Schröder kallar Gylteborg) och Munkklostret vid Gyllebosjön. Mattias Fyhr menar att en möjlig källa till Wilhelmina Schröders berättelser kan vara Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige som utkom 1859-1869. Så kan det vara. Verket refererar en hel del sägner som ofta återges efter äldre ortsbeskrivningar. Jag förmodar att Gustaf Ljunggrens verk Skånska herrgårdar som utkom i två illustrerade band 1852-1863 varit en viktig källa, för det stora antalet berättelser från Skåne. I verket finns gott om genealogiska uppgifter och sägner. Vid en snabb kontroll visar det sig att jag hittar flera av de grundmotiv som finns i Schröders berättelser i Skånska herrgårdar. Sen har författaren broderat ut berättelserna i nationalromantisk anda.
Hon har också använt sig av Herman Hotbergs Svenska folksägner som utkom 1882. Det var Sveriges första utgåva av sägner från hela landet. Hofberg berättar om Katrineholms herrgård invid Svartån, nära Aneby i Småland. Den röda tråden i berättelserna är identiska, men detaljerna skiljer sig åt.
Hofberg berättar att herrgården byggdes på ett berg där bergakungen härskade. Hos Schröder är det gårdstomtarna som rår över byggplatsen. Herrgårdsfrun på Katrineholm hjälper till att förlösa bergakungens gemål och får som tack ett dyrbart skrin, med ädla stenar och andra dyrbarheter. Men hon får inte omtala vad som hänt. I Schröders berättelse gör herrgårdsfrun jordvättens hustru frisk och får som tack en ring. Så länge hon bär den på sitt finger och inte talar om var den kommer ifrån ska det gå henne väl. I båda versionerna får herremannen syn på den dyrbara gåvan och tvingar hustrun att berätta var den kommer ifrån. Snart flyter en förtrollad ö upp i sjön nedanför vattenfallet. Mannen ror med sina små gossar ut till ön för att undersöka den. När barnen hoppar i land sjunker ön och de följer med ner i djupet. Hos Hofberg sörjer sig den stackars frun till död och mannen reser till främmande land. Hos Schröder springer den förtvivlade modern ut i vattnet och drunknar och inte långt därefter dör mannen av sorg.
En mer systematisk granskning av Schröders samling behövs för att hitta alla förlagor. Sen är säkert en hel del ren dikt. Bland annat finns i samlingen en längre berättelse om Vittsjöborg, i min grannby, som i det stora hela förefaller vara författaren alldeles egna berättelse.
En intressant fråga är också i vilken grad berättelser ur Borg- och folksägner traderats vidare muntligt. Det stora intresset för folkliga sägner knutna till hembygden kring sekelskiftet 1900 innebar att en hel del berättelser, som kanske inte alls var folkliga, togs till vara och berättades vidare.
Bild: Hjalmar Eneroths vinjettbild till sägnen om herrgården Katrineholm.
Jag tvekade ett tag, innan jag skrev den här rubriken, påverkad av kvällstidningarnas sensationsjournalistik. Som så mycket i dag och igår, är den ett uttryck för ett patriarkaliskt samhälle. För Wilhelmina Schröder är värd att lyfta fram för sin egen skull. 1902-1905 utkom hennes över tusensidiga verk Borg- och folksägner där berättelserna sägs vara ”samlade och upptecknade” av författaren. Boken är illustrerad av Hjalmar Eneroth. Berättelserna hade tidigare utkommit häftesvis och även samlats i en betydligt tunnare bok 1902. Det är litteraturvetaren Mattias Fyhr som i sitt imponerande verk Svensk skräcklitteratur kallar henne ”Sveriges första skräckförfattare”, om man med det avser en författare som enbart skrev skräck och hade en omfattande produktion.
Tycker du om att läsa under julhelgen kan det vara läge för att leta rätt på Wilhelmina Schröders berättelsesamling. De 1100 sidorna tarvar ju lite tid. Komplettera gärna med Mattias Fyhrs verk, de två delarna är ”bara” på 900 sidor.
Vem var då Wilhelmina Schröder? Vi vet inte mycket om henne. Hon har mest figurerat, som Karl den XV:s älskarinna, i böcker om släkten Bernadotte. Hon var född i Skåne och dog i maj 1924, 84 år gammal. Då var hon ogift och bodde i Ulriksdal. Hon arbetade på postkontoret i Hällestad väster om Norrköping. 1866 blev hon kungens älskarinna. Eftersom resorna var långa flyttade hon 1869 till Stockholm, där kungen hade ordnat en våning till henne på Drottninggatan. Lars Elgklou som skrivit om Bernadottesläkten karakteriserar henne som ”en ung ambitiös dam med god uppfostran” som ”ville försörja sig själv.” I Wilhelmina Schröder fick kungen ”en god lyssnerska” och ”en privat själavårdare”. Hennes spiritiska intressen fascinerade, enligt Elgklou, kungen. Hennes spiritiska intressen går igen i Borg- och folksägner, här vimlar de av andar som på olika sätt vill meddela sig till de ännu levande.
Schröders bok innehåller 74 berättelser. De flesta är på 3-5 sidor, men en del växer ut till 25-sidiga noveller. I berättelserna figurerar ofta kungar, drottningar, riddare och högreståndspersoner och de tilldrar sig ofta på slott och herrgårdar. Tidsmässigt är de ofta förlagda till medeltiden och forntiden. Geografiskt finns det en övervikt av berättelser som utspelar sig i Skåne. Många av berättelserna har en diffus lokalisering och platsens namn har anonymiserats.
Hur låter då Wilhelmina Schröder när hon berättar? Vi kan ta Hin Håle och slottsherrn som ett belysande exempel.
I början af förra århundradet lefde å ett slott i sydligaste Skåne en f.d. embetsman och handlande, Svante X. Elak öfver all beskrifning, var han en skräck för alla sina grannar. Hans stora förmögenhet, till största delen orättvist tillkommen, växer allt mer, och i samman mån hårdnade hans sinne, och många menniskor bringade han till tiggarstafven. Sin hushållerska, med hvilken han under äktenskapslöfte aflat barn, misshandlade han och fördref ur sitt hus.
Hans bror, en mycket gudfruktig prest, afled helt hastigt i små omständigheter. Enkan, hans svåger. besökte honom för att om möjligt leda honom till edftertanke och besinning af sina svåra synder. I sin ifver att frälsa hans själ gick honså långt, att hon gifte sig med honom… Men allt var förgäfves. Hans ondska tilltog ned hvarje dag. Slutligen kom döden. Med en svordom på sina läppar lemnade han det jordiska.
Det är inte svårt att gissa vad som kommer att hända, särskilt som den döende i sina plågor utropade ”Jag försvär mig åt djefvulen, om mörkrets furste blott för en stund lisar mina qval!”
I samma stund bullrar slottsporten. När den döendes hustru och hans sjuksköterska tittar ut genom ett fönster, skriker hustrun till och faller sanslös till golvet. In genom slottsporten rullade
en vagn, omgifven av lågor och dragen av fyra nattsvarta hästar, ur hvilkas vidöppna näsborrar strömmar af eldgnistor framhvälfde. I vagnen satt en hemsk skepnad, iklädd en kolsvart drägt. Han var försedd med horn i pannan, och med undantag deraf, samt att ögonen sprutade eld och lågor, tycktes skepnaden vara en mensklig varelse. Med stor skicklighet förde han tömmarna till fyrspannet, hvilket stannad framför stora slottstrappan. Der hoppade den hornprydde körsvennen ur, och då observerade de båda qvinnorna inne i sjukrummet, att det ena benet på honom var försedt med bockfot, och att han egde en lång svans. Derpå lät han höra en lång, egendomlig vissling, och i nästa sekund var det eldlågande ekipaget försvunnet, liksom uppslukadt af jorden.
När sen den ”hornprydda, bokfot- och svansförsedda” körsvennen kommer in i sjukrummet lyses det mörka rummet upp av ett ”intensivt, svafvelutdunstande sken”. Den inkomne, håller upp sin bok och visar att den döendes namn är inskrivet i den, och säger: ”Svante X, du har kallat på mig, och nu är jag här för att ända dina timliga qval”. Han tillägger ”Följ mig nu, min son!” I det ögonblicket ”framvällde en tjock fradga” i den sjukes mungipa och den ”ondskefulle Svante X var död”.
Som väntat får den döde ingen ro, och hans efterlämnade fru hör hans fotsteg nattetid när han går rastlös av och an i slottet. En natt hör hon honom yttra:
Under skrifbordet i mitt arbetsrum ligger en större penningsumma. Tag reda på den och använd den till det goda! Förr får jag ingen ro!
Följande dag upptogs golfvet å det anvisade stället. Skatten fanns och blef använd till goda ändamål. Sedan upphörde spökerierna.
I kommande inlägg berättar jag mer om Schröders berättelser.
Litteratur
Wilhelmina Schröder: Borg- och folksägner. Stockholm 1902-1905. Skandias bokförlag.
Mattias Fyhr: Svensk skräcklitteratur 1-2. Lund, 2017 och 2022. Ellerströms förlag
Lars Elgklou: Bernadotte. Stockholm, 1978.
Lars Elgklou: Familjen Bernadotte. Stockholm, 1995.
Staffan Skott: Alla dessa Bernadottar. Stockholm, 1996
I nordöstra hörnet, av nordöstra delen av Skåne ligger en trakt och församling kallad Örkened. Det är en del av Östra Göinge härad och numera en del i Osby kommun, Skåne län.
Örkened gränsar till både Blekinge i öster och Småland i norr. Där, långt upp i hörnet mot Småland, och med bara några kilometer till Blekinge ligger några små byar med namn som lätt kan sätta fantasin i rörelse.
Byanamn som t ex Rumpeboda, Graveboda och Tjuvön. Om dessa byar, och ett par till, finns en i trakten känd ramsa, som speciellt barn finner både spännande och skrämmande. Den går såhär:
Det var en tjuv ifrån Tjuvön, som stal en kätta (honkatt) i Kätteboda, och skar rompan (svansen) av den i Rombeboda och begravde den i Graveboda.
Sagobygdens Blogg 