Det sägs att i gamla tider kunde man ibland se en märklig skomakare komma gående genom landskapet. Från den ena socknen efter den andra kom vittnesmål om den gamle vandraren. Ofta bar han ränsel på ryggen och vandringsstav i ena handen. Hans mycket åldrande kropp var övervuxen med mossa och han tog sig fram med släpande steg Främlingen gick under olika namn, Ahasverus, den vandrande juden, men oftast sa man Jerusalems skomakare. År 1929 berättade den bohuslänske bonden August Sjöberg* följande korta historia: ”Plogen måste tas in. Den fick inte stå ute på julnatten för då kunde Jerusalems skomakare komma och sätta sig på den. Eftersom Jerusalems skomakare var förbannad av synd så skulle det inte komma att växa något annat än ogräs på den plats där plogen stått. Hustrun hade tom rätt att ge mannen en örfil om han glömt ställa in plogen”
Var hade August Sjöberg fått en sådan föreställning ifrån? Vem var Jerusalems skomakare? Och varför var denne vandrare förbannad av synd? Svaren på frågorna hittar man i en mycket gammal legend. Redan under medeltiden började det i stora delar av Europa spridas en föreställning om en märklig man som vandrade runt i världen. 1602 utgavs en tysk Folkbok med följande innehåll: ”En vinter i sin ungdom, när han predikade i Hamburg, lade Paulus von Eitzen märke till en jude i slitna kläder som stod mitt emot predikstolen. Varje gång Jesu namn nämndes böjde mannen på knäna, suckade ljudligt och slog sig för bröstet. Prästen sökte upp den märklige mannen och fick höra hans livshistoria. Juden påstod sig heta Ahasverus och vara född i Jerusalem redan i Kristi tid, där han varit skomakare. Som så många andra i staden var han positiv till korsfästandet av Jesus och hade gått ut för att se när den dömde kom förbi. Precis vid Ahasverus hus stannade Jesus upp för att vila, allt tröttare under sitt tunga kors. Ahasverus rusade till och ropade åt honom att gå sin väg, att gå dit han skulle. Då svarade Jesus: ”Jag vill nu stå här litet stilla och vila mig, men du skall hädanefter ingen ro eller vila ha i denna världen, utan skall ostadig och flyktig vandra omkring i hela världen alltintill domedagen.” Och så hade det också blivit. Ahasverus hade vandrat, odödlig och rastlös, genom världen i ett och ett halvt årtusende”
Historien kom i skriven form på svenska under 1700-talet. Det gjordes också en visa som skillingtryck och den fick stor spridning under 1800-talet, särskilt i Götaland
I takt med att berättelsen spreds i olika former, blev vittnesmålen i Sverige allt vanligare. Hade man inte själv sett skomakaren så hade man hört hur någon annan stött på den märklige vandraren. Över 200 berättelser, som handlar om Jerusalems skomakare finns i folkminnesarkiven, de flesta från Götaland. De har ofta hämtat formuleringar från legenden och visan, men man hittar också berättelser som sticker ut. Ett sådant exempel är just att Jerusalems skomakare kunde sätta sig på en plog på julnatten. Det är är ingen uppgift som man hittar varken i legenden eller visan. I folkliga varianter kan man också läsa att Jerusalems skomakare kunde flyga över hustaken om nätterna. Från ett bohuslänskt fiskeläge kommer uppgiften att skomakaren fått sitt straff sedan han sytt otäta fiskarstövlar till aposteln Petrus. Det finns till och med spår av berättelsen bland samer i Lappland. Där träffar vandraren renar.
Själv har jag motstridiga känslor inför denna gamla legend. Det är fascinerande att berättelsen påverkat så många människor i generation efter generation. Men det går inte att blunda för att den säkert bidragit till det hat och den förföljelse som judar utsatts för genom historien.
I August Sjöbergs ord kan jag inte utläsa rasism och judehat, snarare en förundran och en viss rädsla för att en flera tusen år gammal vandrare skulle förstöra viktig jordbruksmark.
Mikael Thomasson
*August Sjöberg föddes 1864. Han blev tidigt änkling och gifte om sig med Laura som hade en son – Harald- med sig in i äktenskapet. Paret ägde och drev gården Vassbacken i Klingsdalen,Tossene socken. Som vuxen fick sonen Harald en bit mark alldeles nära huvudgården och byggde sitt eget några hundra meter längre bort. Den nya gården fick namnet Mörket. Harald gifte sig med Anna och de fick tillsammans bland annat dottern Signe, som i sin tur fick dottern Birgitta. Som vuxen blev Birgitta min fru och för några år sedan tog vi över Mörket
Källor: Bengt af Klintberg – Harens Klagan (Kapitlet: Jerusalems skomakare i Sverige) Nedteckningen IFGH 1795. Upptecknat av Ingrid Settergren
En ståtlig asp växer på tomten nära vårt hus. Den har en karakteristisk form som avviker från omgivande träd, som den reser sig högt över. På vintern gläder oss aspens skulpturala former. På sommaren susar vinden i dess aldrig vilande löv och vi påminns om alla folkliga berättelser om varför aspens löv aldrig vilar. Ibland retar vi oss på aspen. Den skjuter ständiga rotskott som med stor envishet letar sig in i våra grönsaksland och växer upp bland sparrisknoppar, morötter och rabarber. Vi för en ojämn kamp mot aspens livskraftiga skott. Vi borde hugga ner trädet! Men det gör vi förstås inte. Den gamla aspen är en del av vår tomt. Den sätter vår fantasi i rörelse. Den skiljer sig från alla andra träd i närheten. Den har klarat konkurrensen från alla bokar och växt sig högre än dem. Den måste ha stor livskraft. Sannerligen, det är ett märkligt träd som kanske för tur med sig. Vad händer om vi hugger ner det?
Våra tankar och känslor överensstämmer i hög grad med folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydows funderingar om att ovanliga träd sätter människors fantasi i rörelse och skapar berättelser. De kan vara ovanliga genom att de skiljer sig från andra träd i närheten och genom växtsätt och storlek.
De senaste 20 åren har det kommit ut en hel del böcker om ovanliga träd. Nu har kulturhistoriken Eva Carlsson Werle skrivit den första boken om vårdträd. Den heter Vårdträdets visdom och är rikligt illustrerad med fotografier på vårdträd, tagna av Dag Werle. Den bygger dels på ett omsorgsfullt studium av folklivsarkivens uppteckningar av folktraditionen kring vårdträd, dels på resor runt om i landet för att dokumentera vårdträd.
Carlsson Werles undersökning visar att vårdträd var vanligast i jordbruksbygder, framförallt vid bondgårdar och torp. De var vanligare i södra delen av landet än i norra. Vårdträdet planterades ofta mitt på gårdsplanen framför huset. Boningshusets ena gavel var en annan vanlig placering. Det vanligaste vårdträdet utgjordes av ett högväxande lövträd såsom lind, ask, alm och ek. Även oxel, lönn och kastanj var populära träd. Rönn förefaller ha varit vanligare i norra Sverige än i södra. Ibland kunde också gran eller tall förekomma.
I Norrland var det mer vanligt att man inte planterade ett träd, utan valde ut ett befintligt träd som man röjde fram på tomten där huset skulle byggas. Så gjorde man bland annat i Malåträsk. Det är ungefär så som vi själva gjort, röjt undan bok och gran kring aspen så att den framträder i all sin prakt.
Vårdträdet planterades ofta när boningshuset skulle byggas.
Vad betyder då ordet vård? Carlsson Werle lyfter i huvudsak fram två betydelser. Dels betyder det hägn, alltså beskyddande omvårdnad. Det var trädet i sig som skyddade gården och dess folk. Dels kan det betyda väktare och syfta på småfolk såsom tomtar, vättar och pysslingar av olika slag, som sades bo under vårdträdet. Det var också till dessa varelser som folk offrade genom att hälla ut mjölk eller öl på trädets rötter. Genom att plantera ett vårdträd och vara rädd om det skulle gården och dess folk försäkras lycka och trivsel och huset skulle till exempel skyddas mot brand. I uppteckningar och hos äldre forskare skymtar det också fram att en uppfattning om vården som en mer diffus egen personlig själ, en magisk kraft, hos trädet eller avlidna släktingars själar.
En förklaring till att ett träd planterades vid gården är också att det helt enkelt var en prydnad. Det var vackert.
I ett avslutande avsnitt funderar Carlsson Werle kring åldern gällande traditionen med vårdträd. Hon menar att berättelsen i Den poetiska Eddan om världsträdet Yggdrasil, en äldre tradition med byträd och arkeologiska fynd av treuddar som symbol för världsträdet kan tala för att traditionen kan sökas långt tillbaka i tiden.
Vad är det då för visdom som bokens titel syftar på? Jo, vikten av att vårda det vi har, hus, egendomar och verksamheter. På det sättet blir vårdträdet ett uttryck för gårdens ”själ”. Människor som bryr sig om trädet bryr sig också om varandra. Jag drar gärna symboliken längre. Vårdandet av ett vårdträd är också uttryck för att vi vårdar grunden för vår existens på jorden, det ekologiska sambandet.
Som det framgår tycker jag det är en givande bok Eva Carlsson Werle har skrivit. Den har sin styrka genom närläsningen av uppteckningarna om vårdträdstraditionen. Tyvärr gör den ibland ett litet splittrat intryck, eftersom det här och där i texten är insprängda extra avsnitt med fakta som visserligen ger ny kunskap men också upprepar tidigare resonemang. Alla noter med källhänvisningar är värdefulla, men en hel del av resonemanget där hade kunnat inarbetats i den löpande texten.
Eva Carlsson Werle (text) och Dag Werle (foto): Vårdträdets visdom. Svenska vårdträd i folktro och tradition. Stockholm, 2023. Carlsson bokförlag.
Jag läser om blommor, löv och träd. Den här tiden på året finns inte mycket annat. Vandra i trädgården? Gå runt bland plantor och buskar, andas, nypa av något utblommat, binda upp en som håller på att säcka ihop, vattna, dra upp ogräs, lägga sig raklång i gräset, titta upp i himlen… Inte nu.
För nu är allt fruset, is och snö så långt man ser. De enda färger som avtecknar sig i det vita är gråbrunt, mörkgrönt. Vissna stjälkar sticker upp som trassliga ruggar. Brutna skaft av döda solrosor. Sista grönkålen som vi inte fick skördad och som hararna varit på. Perenner som nattljus, kungsljus, pioner, mynta, kardvädd, lavendel….mina vänner, hoppas ni klarat er, så kallt som det blev ett tag.
Så stor del av mitt liv utspelas nära marken. Toner av ockragult, mossgrönt, brunt när snön äntligen ger vika. Det ljust gröna som bryter igenom. De tidiga lökväxterna som segar sig upp trots de bitska frostnätterna. Dofterna som kommer tillbaka, solen.
Växterna. Dom fattas mej nu. Nu när jag sitter här och nålvassa isande vindar drar över oss. Men så fick jag en bok i min hand, en bok som hjälpte mej uthärda. Den heter Växternas symbolik, med underrubriken Myter och nyttor. Fick hem den sent i november när himlen var som en blöt grå säck, när jag som bäst behövde den. Jag blev förtrollad. Underbar läsning, undersköna bilder. Och så mycket mer än bara örternas utseende, växtplats, användningsområde och ursprung. En trädgårdsbok, javisst. Men här får vi de historiska sammanhangen, även de kultur- och idéhistoriska. Och de folkloristiska. Varje planta som beskrivs i boken blir en resa i både tid och rum.
Ur första kapitlet: Jag har slagit följe med växter från plats till plats och till olika kontinenter på jakt efter människan i växternas historia och jag går med henne, människan, längs de gröna stigarna, till köksträdgårdar, klosterträdgårdar, ängar, apotekarträdgårdar, trädgårdar bakom plank, åkrar och vackra parker. Jag letar efter något djupt mänskligt, antar jag, efter det som finns där i skarven mellan människa, natur och kultur. De där mellanrummen i verkligheten intresserar mig oupphörligt.
Tonläget i boken är personligt. Varje växts specifika drag, de historiska förloppen, de medicinska aspekterna och inte minst folktron – allt detta vävs ihop med författaren egna minnen och reflexioner.
Framställningen är levande. Det är en berättare som skriver. Ulrika Flodin Furås är trädgårdsguide vid Vasamuseet och vid Riksmuseet i Stockholm, hon är trädgårdsjournalist, författare och fotograf. Hennes bok är inget uppslagsverk, mera som en guidad vandring där vi får äran att hänga på. I boken strosar vi runt, vi stannar upp där det finns något att se och berätta om. Ett tag förflyttar vi oss till Spanien, får lära oss om bananträd, mandel och granatäpplen. Så tvärs över Atlanten till Nya världen. Tomater och solrosor, potatis och bönor…..hur folk har sett på dem, deras historia, hur det gick till när de hamnade här i Norden. Sedan tillbaka till Sverige igen.
I sällskap med Flodin Furås får vi gå nära inpå växten, känna in den, ana dess doft. Höra om dess många gånger brokiga historia. Vad den haft för roll i människans liv genom tiderna och i olika kulturella sammanhang. Hur den har använts. Hur den uppfattats. Finns myter och sägner förknippade med växten? Och ja, det gör det i de allra flesta fall.
Ta bara tusenskönan. Små ljust rosa prickar i gräsmattan. Somliga förargar sig, andra (som jag själv) vill gärna ha massor av den. Ursprungligen från Syd- och Mellaneuropa. Inom folkmedicinen har den varit mycket använd. Mot hosta, mot eksem och magåkommor. Den tros också varit sårläkande och inflammationshämmande. Ett tag menade man (Tyskland 1700-tal) att den var fosterfördrivande, den förbjöds rentav. Och: om du tuggar i sig de tre första tusenskönorna du ser på våren slipper du garanterat tandvärk resten av året.
Men den har också varit en helig ört, i den nordiska mytologin vigd åt gudinnan Freja, längre fram i tiden åt jungfru Maria. Det finns en legend om hur Maria satt och broderade små blommor på en duk. Gossen Jesus såg på. Han blev så förtjust att han förvandlade dem till riktiga små blommor, tusenskönor.
I den keltiska traditionen blev ett barn som dog före födseln en ande, som för att trösta sina föräldrar strödde blommor över jorden. Tusenskönan var en av dem.
Och de små söta skära blommorna är fullt ätliga. Vi lägger dem i saftglas ibland, i bubbel om det är fest, vi strör dem över tårtor och bakelser.
Så mycket finns att berätta om en ganska vanlig och rätt oansenlig liten blomma. Det tar aldrig slut. Växterna är så djupt förankrade i våra liv, vår historia, i hela berättelsen om att vara människa. De gett oss mat och skydd, de har läkt och lugnat oss. De har hjälpt oss att klara tider av missväxt och hunger. Med växternas hjälp har vi försökt uttyda och tolka framtiden, förklara och hantera världen. De har gett oss tankar och idéer, föreställningar om varför allting är som det är.
Gör som jag, ta och läs den här boken. Livsglädje, färger, goda berättelser, massor av nya spännande kunskaper. Boken gjorde mej rikare. Jag lägger den i traven intill min säng där jag lätt kan nå den.
Redan nära midnatt, ute är det kolmörkt. Ser i skenet från gårdsbelysningen hur snöflingor virvlar runt, stora som fjärilar och blöta, de klibbar fast vid fönsterrutan. Är det månne blidväder på ingång?
Långhelger ger rika möjligheter till att försjunka i litteratur. Vad läser då en sagoberättare?
Först av allt en diger lunta på 2 kilo och nära 500 sidor. Det är boken Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Jöran Sahlgren var initiativtagare till grundandet av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 1932. Ett minnessymposium skulle ha genomförts 2021, 50 år efter Sahlgrens död, men blev pga pandemin uppskjutet ett år. Nu har föredragen, utvidgade och kompletterade, samlats i denna volym.
Varför ska man då läsa en sådan här boken? Jöran Sahlgrens namn dyker då och då upp när man läser och söker efter folksagor. Han var en viktig person bakom Akademiens utgivande, med start 1937, av den vetenskapliga editionen Svenska sagor och sägner, som lyfte fram en stor skatt av tidigare outgivna sagor. I populärutgåvor för en bredare läsekrets återgav han också sagorna lätt bearbetade. En annan viktig utgåva är Svenska folkböcker i sju band. För den som inte känner till Sahlgrens insats vad gäller folkminnen ger Bengt af Klintbergs bidrag i den här volymen en bra introduktion till Sahlgrens folkloristiska författarskap.
De fyra första volymerna av Svenska sagor och sägner gavs ut i samarbete mellan Sahlgren och sagoforskaren Sven Liljeblad. När jag mötte Liljeblad på 1990-talet berättade han att samarbetet med Sahlgren hade varit besvärligt och sa några mindre smickrande ord om sin redaktörskollega. Flera av uppsatserna i den här samlingsvolymen vittnar om att Sahlgren var en stridbar person som var indragen i många konflikter. En bakgrund till alla konflikter, som också var så vanliga bland folklivsforskare, var de få tjänsterna för disputerade forskare och den dåliga betalningen.
Det är intressant att läsa om Sahlgrens gärning som ortnamnsforskare, särskild hans övertygelse om att forskaren måste ge sig ut i landskapet och lära känna trakten för att kunna tolka hur ortnamnen bildats. Det är mycket välgörande med tanke på all fantasifull tolkning av ortnamn som har florerat.
En forskare som också vill ge läsaren faktabaserad kunskap och tolkningar av vår kulturhistoria är Martina Böök, verksam som historiker vid Linnéuniversitetet. Hennes doktorsavhandling heter Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. När etnologer under 1900-talets första hälft undersökte allmogekulturen, var de främst intresserade av områden där ålderdomliga kulturformer levde kvar. Områden kallades för reliktområden och beskrevs som gammalmodiga, statiska och isolerade både geografiskt och kulturmässigt från mer centrala områden som förändrades i snabb takt. Ett sådant reliktområde var Virestad, som Carl von Linné redan beskrivit på 1740-talet.
Martina Böök undersöker människors klädval genom ingående studier av bouppteckningar. Det präglas av ålderdomlighet och allvarsamhet, men förnyas också. Hon menar att föreställningen att det var ungdomar som införde nytt mode inte stämmer. Ofta var det de äldre och etablerade kvinnorna som kunde förnya sin garderob med nya tyger, färgval och detaljer. Böök lusläser sockenstämmoprotokoll och skrivelser och visar att Virestads socken hade en livaktig ekonomisk verksamhet, rika kontakter både lokalt och regionalt och inte var någon isolerad ö. Skolundervisning infördes tidigt. Befolkningen var inte konservativ till sitt sinnelag, även om man kunde välja att konsumera ålderdomligt. Tvärtom innebar fasthållandet vid traditionen inom ett visst område en stabiliserande faktor och möjliggjorde utveckling på andra områden.
Jag tänker på att jag som sagoberättare brukar framhålla att det muntliga berättandet har överlevt längre i trakter som legat isolerade och där en ålderdomlig kultur har bevarats. I Virestad socken har många sägner levt kvar i muntlig tradition, till exempel om den grymme fogden Trotte som hängde upp honom misshagliga personer mellan de stenar som kallas för Galgahallarna och trollen i Röckla som rövade bort bondhustrun Kerstin. Bööks forskning ger perspektiv även på folkdikten. Kanske är det så att dessa skapat en kulturell identitet och en medvetenhet om traditionen som möjliggjort en förändring av samhället. Läs och fundera själva!
En sagosamling har jag också hunnit med, Daniel Onacas samling av folksagor från Banat. Banat är ett område som ligger i skärningspunkten mellan Rumänien, Serbien och Ungern. Daniel Onaca är själv uppvuxen i den här regionen. Han har tidigare utgivit Från jordelivet till himlens tullar (1916), en samling rumänska folksagor och sägner. Den nya volymen har titeln Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen och innehåller åtta sagor.
Med stort intresse och glädje har jag läst den lilla sagosamling. Många av sagorna är varianter på välkända sagotyper, men ibland med överraskande slut och förankrade i rumänsk folktradition. Det gillar jag.
I sagan Ghiocel, Pesten och döden hejdar den unge mannen Ghiocel Pestens framfart genom list och dränker Pesten i en sjö. Gud som sänt Pesten till jorden för att straffa syndare, skickar ut Sankte Pär för att ta reda på vad som hänt. Ghiocel bjuder Sankte Pär på mat och sovplats och får som tack önska sig något. Ghiocel ösnkar att den som kommer till hans stuga och sätter sig på pallen vid eldstaden, inte ska kunna resa sig igen. Önskan uppfylls. När döden kommer till Ghiocels stuga för att hämta denne, vilar Döden en stund på pallen och fastnar. Vi känner igen motivet från andra sagor, men slutet blir annorlunda och drastiskt.
Sagan om Domaren och kloka Victoria är en variant på Den kloka bonddottern och följer ganska väl den traditionella sagotypen. Men dialogen och uppgifterna flickan föreläggs gör den här sagan extra bra.
Sista sagan är en variant på sagan De två skrinen, men slutet med förankring i den rumänska traditionen om att vilda hästar gör trakten osäker för unga flickor under fastetiden före påsk, gör den extra intressant.
En av sagorna i samlingen, Drängen Bujorel och ormarnas herre, har vi nyligen publicerat på Sagobygdens blogg. Daniel har utlovat att fler rumänska folksagor följer under våren.
Jag har också slukat Lars Myttings böcker Systerklockorna och Hekneväven, och väntar nu på den tredje delen Skrapenatta, som utkommer på svenska i juni i år. Flera av er har säkert redan läst böckerna, som ingår i den trend som också finns i Sverige, att använda folktro och sägner som utgångspunkt för romanbyggandet. Mytting förlägger sin fiktiva by där händelserna utspelas till Gudbrandsdalen och bygger på gamla sägner från området. Även om man som läsare i hög grad förstår vad som kommer att hända och att Mytting låter romanens personer i lite för hög utsträckning ana något samband och känna att något är fel, är det spännande läsning. Idag då det finns ett stort intresse för folktro är det lätta att förhärliga gamla tider och lyfta fram forna föreställningar som djup andlighet, är det bra att påminnas om tidens fattigdom och umbäranden.
Illustration: Porträttet av Göran Sahlgren är hämtad från mitt exemplar av Svenska sagor del 1. Den har texten: Denna bok är tryckt i många exemplar varav detta är DET ENDA i denna utstyrsel och tryckt för AKADEMISEKRETERAREN PROFESSORN OCH SAGOBERÄTTAREN JÖRAN SAHLGREN den 8 april 1944 av vänner Einar Norelius och Gunnar Ekstrand.
Ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren. Hans liv och verk. Red. Carl Frängsmyr. Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Uppsala, 2023.
Martina Böök: Traditionella nyheter. Kläder, ekonomi och politik i Virestads socken 1750-1850. Gidlunds förlag.Möklinta, 2023.
Daniel Onaca: Mellan Donau, Tisa och Mures-dalen. Folksagor från Banat. Recito förlag. Borås 2023.
Lars Mytting: Systerklockorna och Hekneväven. Wahlström & Widstrand. Stockholm 2019 resp 2022.
På berättarfestivaler världen över träffas berättare och lyssnare med gemensamma intressen – berättelser! Georgiana Keable från England och Dawne McFarlane från Cananda träffades på en sådan festival, the Scottish International Storytelling Festival i Edinburgh. De insåg snabbt att de hade flera gemensamma intressen. De var båda Waldorflärare, brann för berättande för mindre barn och ju mer de pratade insåg de att de båda var inspirerade av samma bok, Festivals, family and food, som de ägde varsitt exemplar av, vältummat, fyllt med kladdiga fingrar, gamla kakor och massor av minnen. De bestämde sig för att de ville skriva en bok tillsammans utifrån deras gemensamma erfarenheter. Boken fick namnet Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children.
Boken är vackert designat med färgade sidor, faktarutor, hänvisningar och praktiska tips för berättarsituationer. Fairytales, Families & Forests. Storytelling with young children är, som titeln indikera, på engelska. Första tanken kan lätt bli att detta är inget för mig, speciellt eftersom boken börjar med rim, ramsor och sånger för de allra minsta. Georgiana och Dawne ger dock läsaren hjälp på vägen och du hänvisas till deras youtube kanal där du kan lyssna och se hur de framför ramsor och sånger. De flesta av oss kommer känna igen alla sånger och de flesta ramsor från svenska sagoböcker.
I första delen av boken indelas kapitlen i ålderskategorier upp till sju års ålder. Du får många tips på berättelser som passar för olika åldrar och det är traditionella sagor som du kan hitta på svenska i olika sagosamlingar. Känner du väl till de sagor som vi berättar på Sagobygden så kommer du att känna igen flera. Georgiana och Dawne har kommenterat varje berättelse med personliga reflektioner.
I bokens andra del hittar du berättelser indelade efter olika tema, bland annat hur du kan använda berättelser ute och inne, till högtider och för att skapa gemenskap. De ger praktiska råd kring rekvisita, hur man kan arbeta tillsammans med lärare i skolan och användning av teckenspråk som stöd. I det sista kapitlet hittar du hänvisningar till forskning och tankar kring barns språkutveckling.
Alla kan hitta inspiration från denna bok, ny berättare såväl som den vana. Boken är fylld med erfarenhet och visdom och är skriven med mycket kärlek till berättelsen och barnen.
Georgiana Keable grundade Fortellerhuset och Oslo berättarfestival i Norge, hon har även fått Oslos kulturpris. Dawne McFarlane arbetar med globalt berättande och är djupt engagerat i att trygga kulturarvet.
En gång i tiden, vid foten av berget Semenic, levde några fåraherdar som varje sommar ledde sina får upp till betesmarken. Bland herdarna fanns en ung man som hette Bujorel, en flitig och modig karl. En natt, när de låg samlade runt lägerelden, hördes några hemska rosslingar någonstans i fjärran. Blodet isade sig i deras ådror. Ingen vågade gå och se efter vad de var fråga om. Men ynglingen tog sin käpp i handen, reste sig upp och sade att han tänkte gå och undersöka varifrån de där hemska oljuden kom. Det var inte förrän i gryningen han kom fram till gläntan där rosslingarna hördes. Vad fick han se, bland alla buskar och enar! En jätteorm hängde runt halsen på en hjort. Ormen försökte kväva det behornade djuret som svängde med huvudet åt alla håll för att lösgöra sig. När hjorten såg pojken, talade den till honom med mänsklig röst:
− Bujorel-Bujor, var snäll och döda ormen och rädda mitt liv.
− Bujorel-Bujor, sade ormen, krossa hjortens horn som vill slita mig sönder och du skall få en dyrbar gåva som tack.
Herden funderade en stund. Sedan krossade han hjortens horn. (1) Ormen berättade då för honom att han var ormarnas kung och att hans namn var Vizor. Reptilen rådde honom att gå till hans gård om han ville få den utlovade belöningen. Bujorel gick åt det hållet som ormarnas kung visade honom. Gården var omgärdad av ett staket. Vid dess port möttes han av en apsida (en mycket giftig orm) som frågade honom vad han hade där att göra.
− Se, sade Bujorel, idag räddade jag din härskares liv och han rådde mig att komma hit för att ge mig en belöning.
− Aha? sade apsida förvånad. Kom in i så fall. Men låt mig berätta en sak för dig: du skall inte ta emot något annat från Vizor än lådan han håller gömd bakom dörren på sin kammare. Först kommer han att vägra ge den till dig, men om du står på dig ger han efter.
En kort stund efter detta kom även ormkungen Vizor fram till sin gård. Han bad fåraherden att följa honom till ett underjordiskt kammare proppfullt med guld och ädelstenar. Värden uppmanade honom att välja vad han ville och ta med sig hur mycket han kunde bära hem. Bujorel ville inte ha något av alla de kostbara sakerna, utan han tittade bakom dörren, där det låg ett gammalt skrin.
− Det där vill jag ha, sade han och pekade på lådan.
− Oooo!, sade Vizor, jag är ledsen, men jag kan inte skiljas från den här asken.
− Antingen den eller inget, insisterade Bujorel.
När Vizor såg ynglingens beslutsamhet gav han med sig. Men i lådan fanns bara en en liten orm. ”Vad kan jag göra med denna?”, undrade herden, medan han gick tillbaka. När han kom fram till gårdens port mötte han åter den hjälpsamma apsida som rådde honom:
− Ta med dig asken hem och ta väl hand om den lilla ormen. Du kommer inte att bli besviken.
Bujorel gick inte tillbaka till de andra herdarna på Semenicberget, utan återvände till föräldrahemmet. Han gick raka vägen till finrummet, drog fram det gamla skrinet från sin säck och ställde det på en hedersplats under ikonerna på väggen. Sedan rörde han det inte mer. Han hade nästan glömt sin gåva.
En kväll, öppnades skrinets lock av sig själv och ut ur den reste sig en flicka. Det var en ung kvinna, rättare sagt. Vacker som en fe! Bujorel kunde inte få fram ett enda ord. Han var som förhäxad. När ynglingen åter fick mål i munnen frågade han, vad hon hette. Flickan hade inget namn så han kallade henne Voica och samma dag bad han henne att bli hans fru. De två gifte sig i kyrkan. Man ordnade ett fint bröllop för dem och sedan betraktades dem som äkta makar. (2)
De två levde i harmoni, men den unga hustrun hade en konstig vana: varje gång hon kände sig nedstämd, drog hon sig tillbaka och virade in sig i sitt ormskinn som låg kvar i asken under de heliga ikonerna. Hennes svärmor var inte glad när hon såg detta. En dag gick hon och bad de kloka gummorna i byn om råd. En av dem rådde henne att kasta ormskinnet i elden. Döm själva om smärtan i Voicas hjärta när hon inte längre hittade den fjälliga dräkten, som hon använde när hon behövde tröst!
Livet gick vidare. För att tjäna sitt dagliga bröd, anmälde sig Bujorel som dagsverkare hos de rika människorna i byn. En sommar blev han anställd som dräng, hos en lokal bojar (3). Han arbetade där ett tag och var nöjd, men en dag, blev han sjuk och kunde inte gå till jordägarens gård. Han skickade Voica att utföra sina göromål i stället. När godsägaren fick syn på kvinnan blev han förtjust i henne och bestämde sig för att ta henne från hennes man. Då Bujorel återvände till arbetet, visade bojaren en skogsdunge för honom och sade:
− Se där, vid den här tiden imorgon vill jag att denna skog ska vara ersatt med ett vetefält. Vetet ska vara skördat, malt och mjölet samlat i säckar.
Bojarens hemliga tanke var att inför en sådan omöjlig uppgift, skulle drängen antingen fly från byn eller störta sig över arbetet och därmed dö av utmattning. Sedan fanns det inget hinder för att drömmen skulle gå i uppfyllelse. Ledsen återvände den unge mannen hem och berättade om sitt problem för sin fru. Voica sprang till sin far för att fråga om råd.
− Oroa dig inte, sade Vizor. Lägg er och sov gott i natt för att imorgon kommer allting att bli så som godsägaren önskar sig.
Nästa morgon bredde sig ett vetefält ut på skogens plats. Vetet var skördat och mjölsäckarna låg staplade på varandra vid dess kant. När godsägaren såg ett sådant mirakel förundrades han.
Men tror ni att han var nöjd? Inte alls. Hans hemliga tanke gnagde i honom oavbrutet. En vacker dag tog han Bujorel, visade honom ett annat skogsparti och sade:
− Ser du denna hasselskog? I morgon vill jag att det här skall växa vinstockar med mogna druvor färdiga att forslas till vinpressen.
Den stackars drängen lunkade hem och delade sin sorg med sin fru. Voica i sin tur rusade till sin far, ormarnas kung, för att berätta allt. Vizor lugnade henne och lovade att allt kommer att ordna sig. Nästa morgon, såg godsägaren kullen full av vinstockar. De stora vindruvsklasarna hängde ner fulla av mogna druvor färdiga att föras till vinpressen. Den lömske utsugaren låtsades berömma drängen, men han gav inte upp sin hemliga önskan. ”Den här gången ska jag ge honom en uppgift som ingen levande varelse, vare sig man eller djur, kan uppfylla”, tänkte han.
Godsägaren tog drängen åt sidan och sa till honom:
− Nu vill jag att du går till underjorden och hämtar guldbältet som min far hade på sig när han blev begravd.
Bujorels förtvivlan kände inga gränser. ”Vem kan utföra en sådan uppgift?”, klagade han på väg hem. När han berättade för sin fru om godsägarens nya krav, sprang hon med detsamma till sin far för att berätta allt.
− Lämna den där skurken åt mig!, sade Vizor. Vi skall ro iland även den här uppgiften fast det blir inte lätt. Sedan ska vi ta itu med godsägaren också.
Med detta sagt, som framväxt ur jorden, dök plötsligt en vit häst upp.
− Denna häst kommer att leda Bujorel till en stor ravin som öppnar sig i underjorden. Där flyter en bäck och på dess strand ligger guldbältet. När han hittat det bör han klatscha med tömmarna och hästen kommer att föra honom tillbaka.
Ormens dotter berättade detta för sin man som lade allting gott på minnet, grenslade hästen och red iväg utan dröjsmål. Det gyllene bältet låg exakt på den plats där det skulle. Det var mycket vackert, men Bujorel hade ingen tid att förlora med att beundra det. Han klatschade med tömmarna och hästen bar honom tillbaka till de levandes värld i en blink.
Nu struntade godsägaren i guldbältet. En mycket dyrbarare skatt fanns i hans närhet. Han förberedde sig att be den vackra änkan att bli hans hustru. Då fick han se Bujorel dyka upp på gården! Han red på den vita hästen, hojtandes och viftandes med bältet över huvudet. Denna syn gjorde godsägaren så förtvivlad att han föll ihop på stället. Hans tjänare fick bära honom till sängen och han reste sig aldrig mer upp. Det blev byborna som lyfte honom. Men inte för att sätta honom vid matbordet, utan för att lägga honom i kistan för att bäras till graven. Efteråt levde Voica och Bujorel i lugn och ro ända tills även de fick bäras bort till platsen för den eviga ron.
Noter
Sagan utspelar sig som en berättelse om generositet och likvärdighet mellan vad som erbjuds – vad som tas emot – och vad som ges i gengäld.
1. Det är ovanligt att hjälten bestämmer sig för att rädda ormen. Att stödja angriparen och inte offret ter sig omoraliskt, men sagans uppföljning bevisar handlingens etiska acceptans.
2. Hjälten genomgår äktenskapsprovet på god tro och med partnerns acceptans oavsett dess skepnad.
3. bojar: godsägare under medeltiden i de rumänska regionerna.
Sankt Petri kyrka i Malmö är 700 år gammal. Den började byggas 1319 men det tog ungefär 60 år innan kyrkan var färdigbyggd. Vid den här tiden var det gott om sill i havet och det var en värdefull handelsvara. Fler och fler hus byggdes intill havet och Malmö blev en viktig handelsstad. En sådan betydelsefull stad behövde en ståtlig kyrka.
På 1400-talet byggdes kyrkan till med små kapell. I Vårfrukapellet hölls gudstjänst och sjöngs sånger till jungfru Marias ära. På altaret i kapellet stod ett skrin, som enligt legenden innehöll Jesusbarnets linda. Den reliken vårdades ömt.
En gång för mycket länge sen höll Jens klockare på att smycka kapellet inför julhelgen. Han hade lagt halm på golvet framför altaret och satt fram figurerna som berättade om Jesusbarnets födelse. Där var alla djuren i stallet och de tre vise männen. Och så förstås Maria och Josef med Jesusbarnet. Vaxljusen brann och spred ett vackert sken.
Nu skulle Jens klockare bara öppna skrinet och ta fram Jesusbarnets linda, så att gudstjänstbesökarna skulle få skåda det dyrbara minnet efter Jesusbarnet. Utanför kyrkan stormade det. Den starka vinden skakade kapellets fönster och vindflöjlarna på taken mitt emot kyrkan gnisslade. Vilket julväder! Var det för att han tänkte på stormen som Jens glömde att göra det heliga korstecknet, som skyddar mot allt? Kanske var det därför olyckan hände.
Precis när han lyfte på skrinets lock slog stormen upp ett av fönstren i kapellet. En virvelvinden sökte sig in i kyrkan, tog tag i Jesusbarnets linda och förde den heliga reliken ut genom fönstret.
Skrinet var med ens tomt.
Först var Jens som förstenad. Sen vaknade han till liv och sprang genom kyrkan och ropade:
– Helige Josef, hjälp, hjälp!
Präster och kyrkobesökare kom rusande och ropade förskräckta:
– Vad är det som händer?
Men Jens hade inte tid att svara. Som en vettvilling rusade han ut genom kyrkporten. Även nu glömde han att göra korstecknet. Hade han gjort det, hade kanske allt slutat lyckligt.
Utanför kyrkan ropade han om någon hade sett den heliga lindan. Folk visade åt olika håll. En liten pojke pekade upp på kyrkan. En bit upp på en pelare hade reliken fastnat och vajade för vinden. Pojken började klättra för att nå den. Precis när han skulle sträcka fram handen för att gripa lindan tog stormen i på nytt och en vind hann före och svepte iväg tygstycket högt upp i luften.
Lindan flög från hus till hus, över tak efter tak, från gata till gata. En stor människomassa följde efter. Prästen först, flämtande och stönande. Därefter män med stänger, stegar och rep. Man jagade det gamla tygstycket, precis som om man förföljde en farlig fånge som rymt från fängelset. Vid Söderport var männen nära att få fatt i tyget, som hade fastnat i en tegelpanna på ett tak. Men snart slet det sig loss igen och blåste högt upp i luften och snart såg inte förföljarna den heliga lindan.
Utanför staden på andra sidan ett stort kärr låg ett litet fallfärdigt hus, som länge hade stått tomt. Husets tidigare invånare hade dött i pesten. Just denna julafton hade en ensam kvinna med sitt lilla barn tagit skydd mot den kalla stormen i den enkla boningen. Barnet var naket och frös. Kvinnan försökte värma barnet i sin famn, kysste det och grät. Jesusbarnet hade åtminstone haft halm som värmde i stallet och djurens värme hade skyddat mot kylan. Men hon hade inget. Hon visste ju varför människor stött bort henne. Hon hade fött ett barn utan att vara gift. Någon man hade hon inte. Men varför skulle det oskyldiga barnet drabbas?
Fönstret i den lilla kojan var trasigt. Vinden tjöt genom hålet. Men så plötsligt fylldes hålet av något vitt. Kvinna grep tag i det och i famnen höll hon ett tygstycke. Den natten svepte en stackars kvinna sitt barn i Jesusbarnets linda.
Sankt Petri kyrka miste sin heliga relik. Och Jesusbarnet skänkte sin linda till ett litet barn som räddades från att frysa ihjäl.
Bild: Sankt Petri kyrka, litografi från 1874. Detalj av bonadsmålning av Bernhard Jönsson.
Luciadagen kom mitt i julstöket. Nu skulle grisen helst vara slaktad. Men på en del håll slaktade man grisen tidigt på morgonen på själva Luciadagen. Ofta gick man upp redan klockan två och fick lysa med stora bloss för att se något. Många bönder i västra Sverige menade också att all säd man skördat på sensommaren skulle vara färdigtröskad denna dag. För dem var lussedagen sista tröskdagen. Säden skulle tröskas tidigt på morgonen för att tröskningen skulle vara undanstökad när det blev ljust ute. Det kallades för ottetröskning. Ibland sparade man lite av säden och ottetröskade det sista julaftons morgon.
Lussenatten, natten mellan den 12 och 13 december, betraktades som den längsta natten på året. Det var en uppfattning som levde kvar från medeltiden då vintersolståndet inföll ungefär vid Lucia. Det var bäst att ge extra foder till djuren denna natt, för att de skulle slippa svälta. Under lussenatten kunde också djuren tala.
Den långa lussenatten
Lussenatten var så lång att kon bet tre gånger i båset av svält.
– Lusse natt är mäkta lång, sa oxen.
– Hon är så god som två, inföll gumsen.
– Det är ömkligt att en sådan natt får finnas, bräkte geten.
Bonden som tjuvlyssnade på djuren
En girig bonde var nyfiken på vad korna talade om lussenatten. Han gömde sig på logen.
– Vi får svälta ihjäl i vinter, sa en ko.
– Ånej, sa skällkon, det finns tre tunnor havre kvar i halmen, så vi reder oss nog.
När den snåle bonden hörde detta tog han sig för att tröska halmen på nytt. Han fick mycket riktigt tre tunnor säd ur halmen. Men korna svalt ihjäl under vintern.
Märkliga ting kunde hända lussenatten. Det sades att vattnet i källor och åar förvandlades till vin. Denna natt måste också kvarnhjulet stå stilla för att inte störa näcken, kvarngubben och annat trolltyg. Det är inte att undra på att allt oknytt och lortatyg var ute och rörde på sig denna långa mörka natt. På många håll i landet drog lussefärden eller ”Lussefärs släkte” fram, särskilt vanlig var den uppfattningen i Västsverige. Det var inget trevligt följe att råka ut för. Detta Luciafölje hade ingen som helst likhet med det italienska helgonet som gett dagen sitt namn. Den kristna Lucia visste folk knappast något om. Många menade att Lucia eller Lusse i själva verket var ett troll, som for fram genom mörkret med sitt följe av övernaturliga väsen. Lusseföljet gjorde ont, rövade barn och kom man i dess väg kunde man få en ordentlig dask så man slogs till marken.
Lucifer är namnet på djävulen. Likheten mellan namnen Lucifer och Lucia gjorde att Lucia kom att förknippas med hin onde själv och annat trolltyg. Lucia fick också folk att tänka på ett mindre trevligt djur, den lilla lusen. I Dalsland stängdes dörrar till lador och logar extra noggrant lussekvällen, för att Lucia som körande med sitt luslass inte skulle kunna tippa in lössen och lusa ner gårdsfolket.
I mellersta Norrland var det vanligt att människor trodde att Lucia från början varit Adams första hustru. Men hon hade fött så många barn, ja rent av ynglat av sig som djuren, så hon försköts av Adam. Eller kort och gott ansågs Lucia vara en lättfärdig kvinna.
Lussenatt i natt, klabbedask
Se, Lussenatten har fått sitt namn efter ett troll som hette Lusse. Lusse gjorde alltmöjligt ont, så det var nåt riktigt fanstyg. En karl som var ute och gick en Lussenatt, råkade gå över en bro. Där låg Lusse gömd under bron, och han sa:
– Här är Lussenatt i natt, klabbedask. Här är Lussenatt i natt, klabbedask.
Men jag skall säga, den som blev rädd och sprang det lilla han orkade, det var karln.
Lussefärs släkte
Om lusse var här folk som svävade i luften och liksom slogs och förde oväsen. De kallades lussefärssläkta. Det var onda andar, ingenting annat. Handlaren i en by i Fjärås socken i norra Halland hade en däga och en gosse, som hade varit i Göteborg och hämtat hem varor till jul. När de hade kört en bit hemåt och kom förbi en grusgrop var det som om folk hade gormat och slagits något förfärligt. De vågade inte fortsätta den vägen fram utan fann för gott att köra en annan väg hem, även om det blev en lång omväg.
Lucia gömde barnen
Lucia var en lättfärdig kvinna som hade många barn. När Frälsaren kom på besök gömde hon dem. När han frågade henne efter hennes barn, sade hon att hon inga hade. Till straff för denna lögn dömdes hon och hennes avkomma att vistas osynliga på jorden till tidernas slut.
Kvarnen som stannade lussenatten
I början av 1800-talet, lite före jul, satt det fullt med bönder och drängar i kvarnkammaren i Kvarnagård i den lilla smålandsbyn Dannäs. Somliga väntade på att få malt, andra hade gått dit för att sitta med kring den stora vedbrasan och lyssna på vad som pratades. När de satt där och språkade kom mjölnaren in. Det var en kraftig karl och han hade ord om sig att inte vara rädd för någonting. En bonde sade till honom:
– Borde du inte låta kvarnen stå stilla denna natt. Vet du inte att det är Lucianatt i natt. Det brukar alltid vara vanligt att kvarnen får stanna åtminstone ett par timmar den natten.
– Jo, det vet jag, att det är Lucianatt i natt, svarade mjölnaren. Och då far näcken fram i vattnet, men det bryr jag mig inte om. Jag är inte rädd, varken för troll eller spöke.
Och så berättade mjölnaren hur han i fjol skrämt bort själva skogssnuvan, när han mött henne i skogen, genom att kasta ett brinnande vedträ på henne.
– För övrigt, fortsatte mjölnaren, är här så många som väntar på att få malt, så kvarnen måste gå natt och dag fram till jul.
Samtalet fortsatte om annat. Bäst som de satt där och pratade stannade kvarnen plötsligt. Alla skrek till, men mjölnaren sprang upp från bänken där han satt och nappade åt sig en furusticka. Han stack den i elden för att lysa sig fram och sprang nerför trappan till bottenvåningen. Där fick han se en liten gubbe med röd luva på huvudet. Gubben satt och höll i ett kugghjul. Då vände mjölnaren upp i kvarnkammaren igen. När han öppnade dörren vändes alla blickar mot honom. Någon frågade vad det var.
– Å, där sitter en gubbdjävul och håller i kugghjulet.
Mjölnaren sprang fram till spisen och tog ett stort brinnande vedträ. Han rusade på nytt nerför trappan och rände till gubben med vedträet. Gubben släppte taget om kugghjulet. Kvarnen började gå igen. Men rätt som det var började kvarnen gå så rysligt häftigt. Det var som den gick i ilska. Kvarnen började skaka. Folket till att skrika, alla utom mjölnaren.
Mjölnaren tog fatt i en stor klubba. Han skrek att han minsann skulle slå ner dammluckan och stänga dammen, så att inget mer vatten skulle komma till kvarnen. Då skulle allt gubben få slita för att få runt kvarnhjulet.
Mjölnaren rusade ut ur kammaren och med några slag slog han ner dammluckan. Allt blev tyst. På hjulstocken stod en stor vit gast. Och vad fick mjölnaren se när han kom tillbaka in i kvarnkammaren. Gamle soldat Klöver hade blivit så rädd att han fått hjärtslag och låg död på kvarnkammargolvet.
Skomakaren som arbetade lussenatten
En skomakare i Halland satt uppe och arbetade på lussenatten. Plötsligt hörde han något som grymtade till vid golvet. Mellan ett par golvbrädor stack ett hemskt gristryne upp. Skomakaren tog sin vassa kniv och högg efter trynet. Då försvann det, men snart stack trynet upp ur golvet på ett annat ställe. Då högg skomakaren till med kniven på nytt. Trynet försvann, men bara för att komma upp på ett nytt ställe. Skomakaren måttade med kniven och ånyo försvann trynet. Så höll de två på ett bra tag, tills skomakaren gav upp och gick och lade sig.
På morgonen när skomakaren kom ut i sin verkstad blev han förfärad. Alla de skor han hade under arbete stod där på golvet med tåhättorna avskurna. Det var dem han hade träffat på natten när han högg efter gristrynet.
Aldrig mer arbetade han sedan någon lussenatt.
”Skälver har bränt mej”
I en by i Halland var förr en gammal kvarn. I den brukade trollen hålla till om lussenatten, samt två nätter före och två nätter efter. Trollen kokade tjära i en gammal gryta.
En dräng hade hört talas om detta. Han gick dit för att se hurudana trollen såg ut. När han fick se dem, blev han så rädd att han skälvde i hela kroppen. Ett av trollen frågade drängen, vad han hette.
– Skälver, svarade drängen.
Sen tog han sleven ur tjärgrytan och slog till trollet med den. Den kokande tjäran brände trollet i ryggen. Då sprang trollet omkring och vrålade:
– Skälver har bränt mej. Skälver har bränt mej.
De andra trollen svarade bara:
– Har du själv bränt dig, får du själv ha det.
Visst var man rädd för allt ont som drog omkring lussenatten, men när väl Luciadagens morgon kom firades dagen som en festdag. Man åt en bastant frukost tidigt på morgonen. På en del håll skulle man äta tre frukostar innan det blev ljust, på andra håll hela sju. Denna årets längsta natt skulle man se till att stärka kroppen med mat och dryck och få krafter inför det kommande året. Rikligt med mat Luciadagen lovade ett rikt kommande hår med ”hälsa och trevnad”.
Den ljusklädda Lucia som bjöd frukost tidigt i ottan var okänd för de flesta utom på herrgårdarna. Vanligare var det att traktens ungdomar klädde ut sig till allt annat än vackra lussegubbar och drog runt i stugorna och sjöng och skrålade.
Inte alltid betraktades Lucia som ett troll som drog omkring med djävulens anhang. Det finns berättelser om Lucia som lyckobringare och hjälpare i tider av svår nöd.
Lucia lindrar hungersnöd
I Värmland härjade svår hungersnöd. Då såg folk hur Lucia uppenbarade sig i ljusgestalt med ett stort skepp på Vänern. Skeppet var lastat med revbensspjäll, skinka, fläskkorv och alla slags grisrätter samt även med mycken öl och vin. Med denna dyrbara last seglade Lucia från strand till strand och utdelade frikostigt av sitt förråd till de hungrande skarorna.
Text ur min bok Julberättelser i vintermörkret, Carlssons bokförlag 1994. Bild: Birgitta Adolfsson
Inför varje avsnitt av Sveriges Televisions storsatsning Historien om Sverige har vi valt ut tio platser och berättelser i Sagobygden, en för varje avsnitt som har koppling till tiden och handlingen. Hittills har vi släppt fem stycken. De övriga fem kommer att släppas från och med söndag 14 januari 2024, och därefter fyra söndagar framöver. Länk till de första fem filmerna finns här och längst ner på sidan.
Det var en gång…Stenåldern, ca 14 500 – 3700 år sedan
Så länge vi människor har haft ett språk, så har vi berättat för varandra. Om kvällarna runt elden, på fester eller när vi tagit en paus i arbetet. Inte minst har vi berättat sägner. En sägen kan förklara en märklig stenhög eller varför en sjö har en konstig form. Och den kan på ett fantasifullt sätt förklara varför en plats heter som den gör, eller skrämma oss för det som är farligt.
Skatten i Högarör. Metallernas tid, ca 1700 f Kr – 500 e Kr
Högarör är ett gravröse från bronsåldern. Det sägs att en mäktig och betydande man begravdes här på höjden. Föreställningen om att det fanns skatter i såna här forngravar var mycket vanlig och många gravrösen är nersjunkna i mitten, vilket kan tolkas som ett tecken på att någon har letat efter en skatt.
Agundaborg. Vikingarnas tid, 500-talet – slutet av 1000-talet
Den helige Sigfrid kom till Sverige från England i början av 1000-talet för att missionera den kristna läran. Den förnäma borgfrun Agunda på Brånanäs vid Agunnarydsjön lät döpa sig och just på den här platsen lät hon bygga traktens första kyrka.
Flickebacken. Gud ger och Gud tar, 1100-talet – slutet av 1300-talet
Vid mitten av 1300-talet utplånades en stor del av Sveriges befolkning genom en fasansfull pestsmitta som fick namnet digerdöden. Olika metoder användes för att försöka stoppa pestens framfart. Man grävde ner levande djur som offer, och det sägs även att människor blev levande begravda.
Brudgummehallen. Kampen om tronen, år 1361 – 1560
När Gustav Vasa kom till makten i Sverige infördes många nyordningar. Kungens fogdar fick större makt, skatterna ökade och kungen la beslag på stora delar av kyrkornas värdeföremål. I Småland, där bönderna tidigare hade upplevt ett stort självstyre, var missnöjet stort och Nils Dacke kallade till uppror.
För att se filmerna som finns på Sagobygdens hemsida, klicka här:
I Borg- och folksägner hittar jag en sägen som jag själv brukar berätta. Den handlar om borgen Piksborg och hur samhället Lidhult fått sitt namn. Så här låter den i Wilhelmina Schröders version.
På ön Bolmsö i sjön Bolmen finns några med gräs och buskar överväxta stenhögar, utvisande den plats, där i långt försvunnen tid kung Pigge lät åt sig uppföra en borg, som han kallade Piksborg.
Denne sjökonung levde i en mycket orolig tid. Knapp var hans borg färdig, so kom vilda krigarhopar och belägrade den. Länge försvarade sig konungen. Men de flesta av hans män hade stupat, och barbarerna satte eld på borgen. I deras händer ville drotten likväl inte falla. Allas hans skepp var förstörda. Men han smög sig ned i fataburen och tog därur en stor kopparkittel. Dold av nattens mörker bar han denna till stranden, satte sig däri och rodde med ett par stakar ut på sjön. Natten var kall och stormig och han fick utstå svåra lidanden. Mot morgonen nådde han land. Några fattiga fiskare fick den svårt medtagne in i sin hydda och vårdade honom ömt.
Till minne av sitt stora lidande och den huldhet, varmed han vårdades, kallade drotten platsen för Lid-hult och socknen där heter ännu Lidhults socken.
Den här sägnen återfinns i Rosengrens Ny Smålands beskrifning som utgavs från 1896 och många år framåt som bilaga till Nya Vexiöbladet. Sägnen går tillbaka på Peter Wieselgrens verk med samma titel som utkom 1844-46.
Schröders placering av Piksborg till Bolmsö är felaktig. Piksborg ligger vid Bolmens sydöstra strand.
Schröders berättelse utgör inledningen till en diktad berättelse om en högmodig herreman i trakten, Jep Snorreson, som strävar efter att bygga en borg med tinnar och torn, liknande Piksborg. Tidigare generationer av släkten har alltid varit arbetsamma, enkla och flärdfria. Med stor möda har de röjt mark och skapat stora åkrar. Men Jep bryter med traditionen och söker ära och berömmelse. Han byter namn till Jep Örn och blir kung Erik trogen. Han umgås helst med fogden på Piksborg.
En dag när han jagar försvinner hans falk. När han når några gravkullar, där det sägs att han förfäder har begravts, lyser det ur en kulle. Kullen öppnar sig och riddaren går in. I rummet därinne möter han sina förfäder, som råder honom fortsätta in i nästa rum. Och in i nästa. I det tredje rummet möts han av orden: ”Med grämelse har vi, dina förfäder, sett din dårskap. Bli rättrådig, eljest blir ditt fall stort.” ”Tjurhuvuden, hur vågar ni”, ryter Jep förgrymmad. I detsamma får han ett hårt slag i ryggen och faller framstupa. När han vaknar ligger han utanför en av högarna.
När Engelbrekts upprorshär på 1430-talet anföll Piksborg, erbjöd anföraren Jep Örn att ansluta sig till de upproriska bönderna, med hänvisning till att han var ”en son av frie fäder”. Jep vägrade. Bönderna satte eld på hans torn och riddaren blev innebränd.
Historien slutar med orden:
När fromma vandrar gick förbi där tornet stått och Jep Snorreson funnit sitt ömkliga slut, korsade de sig och sa: ”Högmod går före fall”.
Den här berättelsen belyser hur Wilhelmina Schröder skapat många av sina berättelser. Utifrån en sägen lokaliserad till en bestämd plats, sägenmotivet att döda anförvanter kan visa sig och en historisk händelse under Engelbrektstiden, diktar hon en berättelse med en tydlig moralisk uppmaning.
Schröders verk saknar innehållsförteckning och kan vara lite svår att hitta i. Ovanstående berättelse finns på sidan 540. Med det här inlägger avslutar jag berättelsen om Wilhelmina Schröders verk. Om du blivit intresserad av att botanisera vidare i Borg- och folksägner kanske du hittar berättelser som anknyter till en plats i din närhet. Känner du till bakgrunden till berättelsen får du gärna höra av dig.
Trevlig julläsning!
ILL: Bönder bränner en borg. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
Sagobygdens Blogg 